Utrensning av Sofi Oksanen
Plötsligt händer det, tänkte jag inleda den här texten med tills jag kom på att jag inte vill göra sådana reklamparafraseringar. Men så gjorde jag det ändå, ser man på. För det är väl lite så. Att man läser ofta halvbra böcker. Lite mer sällan för varje år man lever läser man riktigt dåliga böcker (man lär sig att mer och mer utkristallisera sin smak och känna på sig vad man gillar och inte). Och sällan, någon gång då och då, läser man en bok som liksom får ens hjärta att nästan stanna under läsningen. Som gör att man känner sig lite förvirrad när man yrvaket kliver upp från läshörnan för att göra något annat, eftersom man trodde att man befann sig i en helt annan tid och plats. Okej, jag överdriver lite för så inne i läsningen blir jag aldrig (lyckligtvis?). Men Oksanen lyckas få mig bra nära det där total-eskapistiska stadiet.
Ni har redan förstått att jag är väldigt förtjust. Berättelsen om Alliides sorgöde och Zaras flykt är ett mästerverk som jag önskar att jag själv lyckats knåpa ihop. Boken hoppar mellan sekel och livöden, som ändå hela tiden hör samman tätt. Vi befinner oss i Estland och Ryssland. Och lite Berlin, bakom de låsta dörrarna där Zara är så ledsen att hon knappt orkar längta hem. Det gör för ont att tänka på hur fint hemma var. Alliide viftar bort flugor och lever i en stilla gammalmänniska-lunk, tills Zara ligger ihopkrupen på hennes gård. Då tvingas Alliide minnas Sovjetunionens hårda klampkängor och allt hon varit m ed om.
Sofi Oksanens språk är så otroligt vackert men ändå konkret så att det inte gör att jag tappar bort mig från karaktärerna. Jag kan inte förstå hur detta är fiktion, för det känns alldeles hudnära och på riktigt. Ja, alltså jag säger som många andra har gjort - LÄS!
Jag längtar redan till läsningen av Stalins kossor och Baby Jane. Dessutom sade Oksanen i Babel att hon planerar att ge ut sin nästa bok 2012. På finska då, antar jag, så vi lär få vänta ett tag. Men det är kanske värt väntan. Kanske händer det plötsligt igen... Fjantigare ihopknytning av blogginlägg får man leta efter, men jag vet liksom inte hur jag ska övertyga de ännu oövertygade om att denna bok faktiskt är värd språngmarschen till PocketShop innan jobbet imorgon för att ha något att läsa på bussen/tunnelbanan/annat transportmedel.
Har ni läst boken?
Nej men efter den här fantastiska recensionen så lär jag ju läsa boken!
Hurra, hon är så bra!
Läst, älskar och rekommenderar till alla. Svårt att sätta fingret på vad det var så bra. Språket säger jag men känner mig lite dum då den är översatt - så kanske sättet hon skriver och beskriver. Jag känner med i rädslan, utsattheten och förtvivlan och mår samtidigt illa vad de känslorna får personerna att göra.
Jag vågar mig inte på denna tokhyllade bok, för jag - ja, jag skäms nästan att säga det - t y c k t e i n t e om Stalins kossor. Någon som läst båda som kan lugna mig och säga att Utrensning är mycket bättre?
Full bokhylla: Jag känner detsamma om Stalins kossor och skrev om det nyligen i min blogg.
Marie: Åh, vad glad jag blir!
snowflake: verkligen. Fattar inte att jag har kunnat låta bli hennes böcker i flera år här hemma. Så kommer det inte bli i fortsättningen... Å andra sidan är jag glad för det nu för då har jag ju läsupplevelserna kvar. :)
Emeli: Ja, det är faktiskt svårt att beskriva vad som är så bra med boken. Fast jagtycker man kan säga att en författare har ett bra språk även om det är översatt. Man får ju förutsätta att översättaren är så neutral & textnära som möjligt.
Men det är nog styrkan och beskrivningssättet som du säger, som gör Utrensning så sjukt bra.
Full bokhylla: Jaså, varför gillade du den inte? Jag har inte läst den så kan inte uttala mig.
Nix, men har köpt den.