ord och inga visor

"Play the piano drunk like a percussion instrument until the fingers begin to bleed a bit."

När jag var tonåring hörde Marcus Birro till min skara av litterära gudar. I hans sällskap fanns Per Hagman, Bob Hansson och Lukas Moodysson. Plus eventuellt någon som jag inte kan komma på nu. Hursomhelst så läste jag dessa personers böcker sönder och samman, om och om igen. Bläddrade, hittade citat och fascinerades.

Förväntningarna är alltså höga när Marcus Birros nya bok Att leva och dö som Joe Strummer dimper ner i brevlådan. Nyligen var han med i Babel och deltog i en intressant diskussion om bokrecensenters vara eller icke-vara, om varför tidningsrecensenter ofta är så högtravande i sitt språk och om att skilja på bok och författare. Han berättade att någon i en recension av hans nya bok hade inlett texten med att påpeka hur mycket personen ogillade Birro och att det därför skulle bli svårt att skriva något om boken. Birro menade att detta direkt borde diskvalificera personen från att skriva recensionen. Det håller jag med om. En bok måste få tala för sig själv, särskilt i en bokrecension i en tidning!

Men jag kan också förstå hur folk kan uppfatta det som att personen Birro ställer sig i vägen för litteraturen. I och med att han exponerar sig själv så mycket i media, så kanske hans litterära begåvning glöms bort. Jag har inte följt hans Ranelid-syndrom (som han själv kallar det), då han medverkat i Lets dance eller På spåret, eftersom jag inte tittar på sådana program. Det han gör i Kvällsöppet tycker jag är bra och fotbollstexter läser jag inte så det kan jag inte uttala mig om. Jag kan tycka att han borde ägna sig åt skrivande istället för att vara med i lättuggade tv-program men det tycker jag bara för att han skriver så bra. Hur som helst så spelar inget av detta någon roll. Är någon ens litterära gud i tonåren så försvinner det liksom inte bara. Det är lite helighet över det, vet ni. Så vi lägger fokus på det viktiga istället. Boken:

Att leva och dö som Joe Strummer handlar om ett göteborskt kompisgäng som spritts för vinden och som nu är i 40-årsåldern. En i gänget, Frank Öster, dör hastigt, pga ett hjärtfel. Precis som Joe Strummer gjorde. Det blir en anledning för vännerna att återsamlas inför begravningen och återförena bandet the Christer Petterssons (ja, samma namn som Birros eget band hade). På tåget mot Göteborg minns huvudpersonen 80-90-talet. Svartklubbarna, galenskaperna, festerna, sorgerna och glädjestunderna. Broder Daniel och vinglandet hem mitt i natten. Boken är en kärleksförklaring till Göteborg, till ungdomen men kanske lite till att växa upp också.

Jag tycker att boken är helt fantastisk. Språket gör mig inte besviken, utan fängslar som alltid. Det är något visst med Birros språk. Åtminstone har jag nog aldrig läst någon som skriver så. Men gillar man det, så fångar det en direkt. 40-årskrisen hänger tung över huvudpersonernas axlar. Plötsligt är man inte ung, smärt och underbart underground längre. Plötsligt har man hus och barn och en fru som tröttnar och lite putmage och en halvtrött skinnjacka. Men det kanske är okej ändå. När kompisgänget återförenas så betraktar de varandra och ser att det kanske inte är så stor skillnad ändå. Temat är roligt att läsa om. De omtalade svartklubbarna var målet med alla kvällar. Man såg Broder Daniel innan de hade slagit igenom, bandet som faktiskt skulle vrida musiksverige ett varv runt sin egen axel och litegrann förändra allt. Man älskade Sisters of Mercy, man avgudade Thåström. Att leva och dö som Joe Strummer handlar om ett Göteborg som är så mycket mer än Avenyn.

Jag tycker väldigt mycket om boken och blir nu sugen på att läsa Landet utanför som jag av någon anledning inte har läst än. Läs också Flyktsoda. Det är en helt fantastisk, smärtsam och välskriven roman. Se också detta youtube-klipp där Marcus Birro berättar lite mer om sin senaste bok.

Respekt - Både till recensenten och Boken :-)



Strålande i båda fallen ...



//Jari

Mycket bra recension även om jag kan tycka att det är förmätet och i viss mening lika högtravande som kulturskribenternas språk att dissa TV-underhållning och fotbollstexter som lättuggat :-) Njuter av att läsa kloka personer som du men förstår inte vad motsatsförhållandet mellan intellektuellt och folkligt bottnar i. I kulturkretsar rent generellt dvs.



Hej då:-)

enligt O: JA, läs den! :) och glöm inte att sen skriva om den i din blogg så att jag får läsa vad du tycker. Du kommer säkert att tilltalas extra mycket av den om du har levt i samma kvarter så att säga. :)



Jari: Tack så mkt!



Erik: Jag förstår vad du menar. Själv tycker jag absolut inte att det finns någon motsättning mellan så kallad låg- och högkultur. Själv älskar jag att kolla på 2 och en halv män och Simpsons men också att läsa Tolstoj, Bulgakov eller poesi. Jag tycker det är fjantigt och osäkert att inte våga stå för att man inte är en svåris hela tiden, så jag håller med dig faktiskt! Sedan väljer jag att inte läsa deckare, titta på lets dance/idol/bygglov eller gå på ladies night liksom. Men det har inget att göra med att jag vill vara svår eller så, det är bara att det inte faller mig i smaken. Och det måste väl vara okej ändå? ;) (och jag skrev faktiskt inte att fotbollstexterna var lättuggade).

Jag såg också det där avsnittet av Babel och satt mest och förfasades över att Birro kändes som en sån grinig gubbe. Vad hände med glöden? Kanske ska vi alla den vägen vandra...

Kafka: Jaså, är det sant? Själv satt jag mest och störde mig på att kritikerna de valt var såpass överlägsna. Dels ger det en missvisande bild av att alla recensenter skulle vara sådär och dels blev det liksom en konstig diskussion pga deras överlägsenhet. Tycker jag iallafall.