Inferno av August Strindberg himself
Inferno är en sorgsen, charmerande, välskriven, inspirerande vansinnesresa. Bokens jag (som nog är åtminstone till 90 procent en självbiografisk karaktär) är i Paris och hänger med konstnärer och författare. Har åkt ifrån sin fru och sina barn. Mitt under pågående psykos utspelas den här tunna men otroligt läsvärda boken. Huvudpersonen ser tecken i precis allt. Oavsett om det rör sig om en gammal staty, en text av Swedenborg eller en människa på gatan så har vederbörande kopplingar till huvudpersonens situation för tillfället/tankar eller vill lämna ett budskap.
Jag förstår varför många recensenter till Myggor och tigrar av Maja Lundgren, gjorde kopplingar till Inferno. Det psykotiska finns där, och hur huvudpersonen vandrar runt på gator i främmande land och ser tecken. Det är fascinerande att Inferno skrevs för så obegripligt många år sedan och ändå är såpass lättläst. Det lite gammeldagsa språket är bara charmerande, aldrig irriterande. Handlingen är däremot skrämmande och fängslande på samma gång.
Jag får faktiskt lust att läsa mer av Strindberg. Kanske blir det Tjänstekvinnans son härnäst. Tidigare har jag läst Röda rummet, som jag skrev såhär om. Har ni läst Inferno och blev ni i så fall lika förtjusta som jag?
Jag läste Inferno i trean på gymnasiet, när jag var som allra mest mottaglig känslomässigt för absintdoftande vansinnesskildringar... frågan är om jag var mottagligt intellektuellt sett? Minns att jag gillade väldigt mycket och vurmade om och med den med en likasinnad kompis, men tror på omläsning. Däremot läste jag Strindbergnovellen "Dygdens lön" i samband med min c-uppsats och tyckte hemskt mycket om, med såväl känslor som intellekt. :)
PS: I samma veva hängde jag mycket på en krog som låg i Strindbergs gamla hus på Drottninggatan. Där var det dock rödtjut som gällde. Testade absint en (1) gång men blev livrädd när jag vaknade morgonen efter och inte kunde röra mig ur fläcken. Dekadensen, herregud DEKADENSEN!
Helena: Det låter som att det är dags för en omläsning av Inferno helt enkelt? Det är den värd. Novellen Dygdens lön har jag inte läst, kanske borde kollas upp. Jag har ganska dålig koll på Strindberg i allmänhet faktiskt men blev nu sugen på att både veta mer om hans liv och läsa mer av karln. ;)
Ah, det var nog krogen Inferno. Jag gick faktiskt förbi där nyligen men det såg ut som att det låg något annat där nu. Lite tråkigt, för jag hann aldrig testa stället. Däremot bodde en kompis till mig inneboende hos en tant i just Strindbergs hus. Där var jag och hälsade på några ggr, rätt coolt. Absint var jag nära att testa i Prag men fegade ur. Det kanske var lika bra om det fick den effekten på dig?! Lät läskigt!
Jag hade stor utdelning av Inferno, inte minst för att jag själv skulle vara konstant psykotisk utan rätt medicinering och bara kan tycka synd om de som levde innan sådana alternativ (och de som levde innan sådana alternativ blev tillräckligt biverkningsfria - de är fortfarande mindre trevliga, egentligen). Så jag kände igen mig och kan konstatera att det är en oerhört bra skildring av psykosens poetik och verkning. Jag kan rekommendera Fröken Julie, Ett drömspel, Fadren och Spöksonaten. Jag tycker faktiskt ganska bra om Strindberg, även om han är horribel ibland. Det får man ta. Nu ser jag fram emot att snart läsa Till Damaskus. Och då tänker jag inte nöja mig med den första delen. Den andra råkar vara några hundra sidor tjockare, men den ser RIKTIGT smaskig ut...
Tekoppen: Jag kan tänka mig att läsupplevelsen blir ännu större ifall man själv varit med om liknande tillstånd. Fröken Julie har jag ju faktiskt också läst, och även Ett drömspel. Men de andra två du nämner har jag ännu inte läst. :) Jag är sugen på Tjänstekvinnans son och Hemsöborna. Dessutom vill jag läsa herrens dagböcker och en brevbok som heter MIn eld är den största och som ligger därhemma och pockar på min uppmärksamhet. Har du läst någon av dessa? Lockas lite mer av romanerna än pjäserna, kanske mest för att jag kan tycka att pjäser är lite jobbiga att läsa. Förresten så spelas ju Fadren nu på stadsteatern, den borde du kanske gå och se om du gillade den i bokform? :)
Hej! är allt bra idag?(:
Jag har skrivit ett seriöst inlägg på min blogg om ätstörningar. Anorexi och bulimi som jag själv levt med i 2år. Det verkar vara fler unga tjejer som blir drabbade och ser svält som en lösning till ett lyckligare och bättre liv. Ingen verkar ta tag i det här så jag vill göra min röst hörd! Det här bör tas på allvar. Endel vet inge bätttre för de har inte hört något annat, de vet inte vad den här sjukdomer för med sej. Vilket helvete det ger för alla runtomkring också. Snälla läs mitt inlägg och hjälp mej att skapa ett samhälle som går att leva i. Informera landet och världen att size zero borde dö ut nu genast. Tillsammans ska man klara allting och det går ju inte om endel människor plötsligt bara tynar bort för att världen inte har lärt dom bättre.
http://malinlima.blogg.se/2010/october/utkast-okt-7-2010.html#comment