ord och inga visor

Den här reportageboken handlar om den svenska adeln. Björn af Kleen har besökt några gårdar (de han är välkommen till) och träffat en hel del godsherrar och "adelsmän" runtom i Sverige. Han har intervjuat en del av dem, varit på sammankomster och gjort mycket research.

I Jorden de ärvde ges exempel på hur en vältalig godsherres brev till politiker kan låta. Fideikomiss-fenomenet reds ut och utvecklingen av detta beskrivs. Hur det alltid är den äldste sonen som ska ärva faderns egendom och hur det i värsta fall kan leda till att de andra syskonen står lottlösa. Ett exempel på en sådan familj lyfts fram. Af Kleen hänvisar till utredningar på olika områden som rör adeln. Till exempel har det i Riddarhuset fastslagits att en adopterad person inte får stå med i adelskalendern när fadern dör, men så länge fadern lever är det okej. En adopterad person anses inte vara riktigt adlig. Ni vet, han har ju inte det blå blodet i ådrorna.

Det är ganska upprörande att läsa den här boken, om man inte är förtjust i samhälleliga orättvisor och klyftor mellan fattig och rik. Somliga av godsherrarna vill fortfarande att tjänstefolket ska kalla dem baronen till exempel. En historia berättas där en mångmiljonär till godsherre ska köpa typ smör (har jag för mig att det var) till sin rullatorbundna mamma. När han kommer med smöret får mamman hasa bort till plånboken och plocka fram 18,50 att ge honom. Det för osökt tankarna till uttrycket Man måste vara fattig för att vara rik.

En del av boken handlar om Lundsberg, där rektorn stolt påpekar att någon som har blått hår och är full av piercingar när hon börjar skolan, inte har något av detta när hon tar studenten. Som om detta, att personliga attribut och egenskaper effektfullt slipas bort i den lyxiga internatskolan Lundsberg, vore något att stoltsera med. Men det är just Lundsberg-delarna som är något av det roligaste att läsa om.

För ibland blir det nämligen väldigt mycket utredningar, siffror, årtal och information om utvecklingen av diverse adelsrelaterade fenomen. Det är tråkig läsning, och jag häpnar över att den här boken tar längre tid att läsa än tegelstenen Kafka på stranden som jag läst precis innan. Det är när det blir personligt som Jorden de ärvde har något att ge mig som läsare. Och det blir det just i intervjuerna, när man får se adeln in action så att säga. Förutom dessa partier är boken ganska långdragen.