ord och inga visor

Tiger är lite av en Fucking Åmål-berättelse som utspelas på 70-talet istället. När jag väl har tänkt den tanken någon gång efter kanske 50 sidor så lämnar mig den inte. Omedvetet gör jag någon slags (orättvis) jämförelse och föredrar förstås Fucking Åmål. Det är inte så konstigt. Filmen kom när jag var något år yngre än huvudkaraktärerna, jag såg den på bio och den innehåller en rad tidsmarkörer som jag kan relatera till. Jag ska inte fästa mig mer vid likheten, men ville ändå nämna det.

För Tiger handlar också om en ung och förvirrad tjej (eller många unga och förvirrade tonåringar, snarare) i en småstad. Över dem ligger skolfrustrationen som ett tungt täcke. Huvudpersonen känner till sin fasa en dag att hon dras till en tjej i sin mattegrupp i skolan. Hon tänker att det måste vara något tillfälligt och försöker glömma det hela genom att hångla med en kille i ett mörkt rum på en väldigt pubertal hemmafest. Hon glömmer det inte. Snarare förstärks känslan. Hon gör då allt för att dölja det för sina vänner, för detta kan väl knappast vara normalt och i skolboken står det ju något om att det är konstigt och avvikande.

Men Tiger handlar också om föräldrar som egentligen inte bryr sig, och som aldrig frågar hur ens dag har varit. Om att vara Dårens dotter men inte bo med Dåren. Och om hur det är att vara tonåring och vilja bli omtyckt av alla. Det viktigaste är att inte sticka ut.

På så sätt är Tiger en fin berättelse, som jag tror att många tonåringar blir stärkta av att läsa. Särskilt de som känner sig avvikande av någon anledning. För mig blir den lite långtråkig, för att vara ärlig. Visserligen skyndar sidorna förbi, men under hela läsningen så känner jag egentligen för att läsa något annat. Det kan ha att göra med att jag är lite mätt på själva grundscenariot: Ungdomar, fester, smygfyllor, osäkerhet, småstad. Det är skönt att karaktärerna är så icke-schablonartade, som det annars kan bli när det handlar om tonåringar. Som om alla när de fyllt tjugo glömmer bort hur det egentligen var och aldrig lyckas skriva om det. Så är det inte här. Mian minns på riktigt hur det var. Så  ibland glimrar Tiger till men för det mesta sneglar jag alltså på någon av de andra böckerna jag har framför mig. Och nästan pliktläser emellanåt. Ändå vill jag läsa Dårens dotter (av samma författare), som står oläst här hemma. Jag inbillar mig att den är lite, lite bättre.

Vad tycker ni?