ord och inga visor

I början av Fyrväktaren lutar ett hus så mycket att man måste sitta fastspänd i en sele för att inte ramla åt fel håll. Ramlar man åt fel håll så rasar huset nämligen ner för en avgrund. Där bor Silver, hennes mamma och deras hund. Det är den världen Silver känner till och mår bra av. Men en dag dör mamman i en tragisk olycka, vilket gör att Silver måste ha någon annan vuxen som tar hand om henne. Det är då hon hamnar hos fyrväktaren Pew, som är blind och lever sitt liv i mörker, men som ändå ser mer än de flesta. Pew berättar för henne om tiden då fyren byggdes, om prästen Babel Dark och mycket annat.

Jag är kluven till vad jag ska säga om min läsning av den här boken. För i början är jag bara: Åh, lutande hus! Åh, vilket vackert sagospråk! och tänker att Fyrväktaren säkert kommer ta sig in på min tio-i-topp-lista. Det gör den dock inte. Visst är det en fascinerande berättelse, och Winterson skriver på ett nästan arkaiskt sätt; det känns som om det jag läser är en gammal fin saga. Men jag tycker att det blir för symboliskt till slut. Som om Winterson fastnat i symbolerna och glömt bort historien hon berättar.

Visserligen är det fint att historien om Silver hela tiden ligger till grund för de andra historierna som boken rymmer - den om Babel Dark, till exempel, och den om Pew. På så sätt går man inte helt vilse under läsningen.

Vad gäller miljön så befinner vi oss i Skottland, i en liten by som heter Salt. Precis vid vattnet ligger byn och fyren bär på en historia som de flesta känner till. Det är en spännande miljö att vara i, och den förstärker sagokänslan litegrann. Det där med att vara på en avlägsen, nästan utomvärldslig plats.

Men det blir trots allt lite för mycket av det goda mot slutet, vilket drar ner betyget litegrann. Jag önskar att Winterson hade hållit symboliken i tyglarna en aning, för i grunden är Fyrväktaren en fin och annorlunda bok.