No och jag av Delphine de Vigan
Lou ska hålla ett föredrag i skolan och häver ur sig att hon ska intervjua en hemlös person. Problemet är bara att hon inte känner någon. Men i samband med skoluppgiften så möter hon No på Paris centralstation. No är en ung tjej, utan någonstans att bo. Mellan enstöringen Lou och den härdade No växer en fin vänskap fram. Men sedan är det skoldagarna som ska uthärdas och den hemliga förälskelsen och en mamma som är helt frånvarande pga en djup depression och den döda systern som ingen pratar om längre.
Som ni hör så är det lite ungdomsroman över den här berättelsen. Och i början hakar jag upp mig just på att jag tycker språket är för ungdomligt, något som jag sedan gammalt har en fjantig mental spärr emot. Men när jag kommer in i berättelsen så fångar den mig och jag dras in i Lous tankar och känslor och riktigt minns den där tonårsångesten och osäkerheten, som man glömmer bort litegrann så fort man tar studenten. Och visserligen är det skönt att bli vuxen och kasta av sig den värsta osäkerhetskänslan, men jag tror också att det är viktigt att bli påmind om den. Det är ju så nästan alla tonåringar går runt och känner dygnet runt.
Ibland kan jag störa mig lite på att No blir schablonartad. Ni vet, den ensamma tonårstjejen ska vara kaxig osv osv. Sådant är alltid tråkigt, vilken schablon det än rör sig om. Men det är också vissa specifika detaljer som verkligen känns äkta i karaktären No och som jag inte känner igen från annan litteratur. Jag vill inte avslöja dem eftersom de kan spoila lite, men det hugger till i magtrakten när de väl dyker upp, dessa detaljer.
Slutbetyget blir väl någonstans i mitten på en femgradig skala (och sedan när betygsätter jag böcker, kan man undra?).
Har ni läst No och jag?
För att besvara din fråga: Den är lagd på is för tillfället... Jag har precis flyttat och har ingen fungerande dator vilket försvårar eventuellt bokbloggande en aning. Planen är att den ska få nytt liv när jag fått ordning på datorn och (helst!) hittat en egen lägenhet, så jag slipper bo hemma hos mamma och pappa, haha!
Har inte läst men vill! Speciellt efter Tinyfeist-Lisas inlägg om den :) (och älska omslaget!)
Tänker du att språket gör den mer ungdomslitterär eller det faktum att protagonisten är en ungdom? Eller är det själva berättelsen? Jag har försökt diskutera just det här om den här boken förut, och det är alltid roligt med nya vinklar. Från författarens sida är det en uttalad vuxenbok, men det är verkligen något som går att diskutera.
Jag har läst den och tyckte mycket om den. Jag är lärare i svenska på högstadiet och har precis börjat läsa den för en årskurs 7. Just precis som du säger att den är lite som en ungdomsbok. Jag tänkte prova och se hur det utfaller. Jag tänkte fokusera och se om eleverna nappar, olika sorters hemlöshet. Alla No, Lou och Lucas lever ju i någonslags hemlöshet även om Lou och Lucas har det bra har det trots allt inte en närvarande familj. Ja det finns mycket att diskutera och upptäcka i den boken.
Rödluvan: Okej, ser fram emot att den kommer igång igen. :)
Lisa H: Omslaget är underbart, håller med!
Dolly: Det är väl snarare att protagonisten är en ungdom som skapar ungdomsbokkänslan. Och berättelsen i sig, hur tonårsosäkerheten beskrivs. Språket tänkte jag inte särskilt på som ungdomligt. Men det är verkligen intressant med nya vinklar, vad kom ni fram till när du har diskuterat det tidigare?
bokstödet: Vad intressant din tanke om att de alla lever i någon sorts hemlöshet är, det tänkte jag faktiskt inte på men håller ju med om det. Du får meddela sedan vad dina sjuor tyckte om den om du kommer ihåg!