Deckar-thriller-kräkkänslor-grejsimojs (kråkflickan)
Katt, kantnaggad kopp, köksgolv och KräkKråkflickan
Jag får inse att det där med deckare/thrillers fortfarande verkligen inte är min grej. För att vara ärlig så var det _MÅNGA_ år sedan jag sist provade på en deckare, och inte har jag provat många i hela mitt liv. Så jag har känt lite halvskamkänslor då jag fortsatt påstå att jag har så svårt (personligen) för att läsa deckare trots att jag inte testat på evigheter.
Nu testade jag eftersom jag fick i uppdrag att recensera en deckare/thriller, vilket jag dock väljer att inte göra i fortsättningen. Hursomhelst så är det något med hur man vältrar sig i obscenitet, perversa tendenser, blodiga detaljer, mordvapen etc, som gör mig beklämd. Jag vet att inte alla böcker behandlar så starka och obehagliga ämnen som barnporr, incest och barnmisshandel (som är fallet med Kråkflickan). Men ändå. Den där tendensen att fläka ut texten i beskrivningar av det intorkade blodet på mordvapnet och klyschiga kommissariers korv med bröd-ätande i samma kapitel känns så konstigt. Jag fick ofta kräkkänslor under läsningen, just på grund av obsceniteten. Sedan gillar jag inte när böcker är spännande på ett sådär jag-vill-läsa-klart-snarare-pga-obehag-än-nyfikenhet-sättet. Och språket bara rabblar upp vad som händer. Att läsa Min kamp är som något överljuvligt i jämförelse. Det är det förvisso även utan jämförelse, men ändå. Tur att Kråkflickan åtminstone innehöll en del samhällskritik, det gav den mer behållning.
SÅHÄR skrev jag om Kråkflickan i min recension i Tidningen Kulturen. Sedan jag skrev recensionen har jag dock ändrat mig på en punkt – jag är inte längre nyfiken på vad som händer i del två.
Kommentarer
Postat av: Malin
Håller med dig! En del böcker anspelar mer på äckligt obehag och såna gillar inte jag heller. Blä!
Trackback