ord och inga visor

Annars tänkte jag också utvidga resonemanget här, lite personligare. Hoppas att alla är okej med det. Alltså, för det första så är jag totalt ointresserad av sport. Så till den milda grad ointresserad att jag aldrig vill läsa What I talk about when I talk about running, trots att den är skriven av magiske-murakami och trots att folk säger att den är bra även för den som inte älskar att kliva upp klockan 6 och springa i småspikregn Norr Mälarstrand fram och åter. Så till den milda grad ointresserad att jag nog borde vara lite mer intresserad för mitt eget bästa. Jag minns söndagskvällarnas plågsamma leda när jag bodde hemma och tvingades titta på extra långt sportspegeln eller vad det nu kan ha hetat. Att läsa dikter om sport är inte roligt. Att tänka sig att dikter om sport kan beröra är inte lätt. Att skriva opersonligt om sport, på ett rent betraktande plan, är inte speciellt intressant (och då snackar jag även rent litteraturvetar-helavärldeniåtanke-perspektiv-mässigt).

För det andra så är jag väldigt oförtjust i dikter som behandlar mytiska figurer och teman, eftersom det känns som att poeten då fiskar efter ett större värde på dikterna. Typ: Jag slänger in lite Poesidon så blir det här tungt och djupt och allmängiltigt i ett världsperspektiv om hav, vatten och cellskräck. Det stämmer inte, ofta känns det krystat. För mig personligen. Och visst går det att lyckas, men det är nog inte lätt.

För det tredje så tycker jag precis som jag skrev i recensionen (klicka länk ovan). Att jag längtar efter vad som finns BAKOM och UNDER dessa betraktelser. Det är sådant som gör bra poesi. Det är därför till exempel Gunnar Ekelöf är så bra att man nästan smäller av. Eller att vissa av Edit Södergrans dikter känns i hela själen när man läser. De går direkt på det allra viktigaste. Skippar kulstötningen liksom.