ord och inga visor

En text om Hungerspelen av Suzanne Collins:

Expedition Robinson är för mig en riktig mardröm. Alltså en sådan där jag-vaknar-kallsvettig-och-gråtande-mardröm. Jag skulle aldrig komma på tanken att se det programmet (politiskt korrekt tillägg: jag dömer inte folk som gillar skiten. Alltså det gör jag verkligen inte). Än mindre skulle jag själv utsätta mig för att, utan förnödenheter, placera mig på en öde ö i stekande sol i x antal veckor med andra människor jag inte känt sedan innan. Kanske hör min aversion mot detta fenomen ihop med att jag heller inte gillar äventyrsromaner. Robinson Cruose är helt enkelt inget för mig. Jag tycker inte om att läsa om människor som kämpar för överlevnad (och nej, jag vill inte åka på backpacker-resa runt i Thailand...).

Därför är det med mycket skeptiska känslor som jag plockar upp den första delen i Hungerspelen-trilogin. När jag efterfrågat dystopi-tips här i bloggen så nämnde dock flera personer denna bok så jag tänkte: what the fuck. Trots äventyr, trots dokusåpaförutsättningar, trots ungdomsbok, trots den överkommersiella framsidan så läser jag.

Och jag blev faktiskt positivt överraskad. Jag ser Hungerspelen som en kritik mot såväl dokusåpor (och dem som girigt suger i sig dem) och totalitära regimer, som att sätta press på ungdomar. Dessutom öppnar den för tankar kring grupptrycksfenomen och vad vanliga människor är beredda att göra om de tvingas till det. Det är nog en bra bokcirkelbok, det här.

Dessutom berörs jag av huvudpersonernas öden. Det är så sorgligt att de är tonåringar och ändå tvingas till hungerspel på liv och död. Spelen direktsänds i hela landet och avslutas inte förrän bara en person lever. Ungdomarna får mörda, luras, låtsas bli vän med folk de sedan sticker i ryggen och binda fast sig uppe i träd för att sova ostört.

Samtidigt tycker jag faktiskt att det är sjukt tråkigt att läsa om vilka metoder respektive deltagare hittar på för att överleva dagen. Jag är helt ointresserad av att läsa hur de skaffar mat, slåss mot varandra eller finner bundsförvanter. Det som fångar mig i boken är relationen mellan karaktärerna och frågorna som väcks i boken. Därför har jag mer hopp om nästa bok. Förhoppningsvis slipper man då läsa om själva tävlingsmomentet (som fyller i princip hela bok ett) och fokus ligger mer på relationerna. För tvåan vill jag nog läsa.