Om Sylvia Plaths övervintrade ångest
Övervintring + en snygg kaffekopp.
Nu var det ett tag sedan jag läste ut Övervintring men ska nog lyckas med en någorlunda rättvisande text ändå tror jag. För Kate Moses Övervintring är nämligen en roman som stannar kvar i minnet.
Romanen är baserad på Plaths sista tid i livet, men är alltså fiktiv. Som jag skrivit många gånger förr så är detta ett grepp jag är väldigt svag för – att ta ett korn ur verkligheten och göra fiktion av det. Tänk Drömfakulteten till exempel. Och är detta verklighetskorn något så fascinerande som Sylvia Plath så gör det saken bara ännu mer intressant.
Övervintring är full av dov ångest, ensamhet och rädsla men också kärlek, skrivande och harmoni. Mixen gör det hela starkare. Det ljusa förstärker det mörka på något sätt. Det är Sylvia som målar om och målar om för att döva ensamheten, medan barnen sover och Ted har lämnat henne och är någon annanstans. Och Sylvia som stretar med barnvagnen i spöregn och försöker få tag på Ted från en telefonkiosk. Och Sylvia som drömmer om hur vacker trädgården kommer bli där i hennes drömhus. Fast det är tidigare förstås. Innan all sorg har övermannat henne igen.
Kate Moses språk är fängslande, poetiskt och ibland så vackert så hjärtat snörps ihop lite sådär som det bara gör ibland. Typ: Hur lätt vältrar hon sig inte i det, detta förfall. Det är som om hon inte kan låta bli. Det är ohyggligt, med denna drift. På en ingivelse klämmer den fram ett ångande missfoster.
Har ni läst boken?
Kommentarer
Postat av: Paula
Javisst! Den är underbar!
Postat av: Jessica (ord och inga visor)
Paula: Verkligen!
Trackback