Att läsa Pippi Långstrump som vuxen
När jag var liten så älskade jag Pippi Långstrump, både i film- och bokformat. Även om jag var ett lugnt barn, och inte typen som rusade runt och busade – utan snarare satt med näsan i en bok – så fascinerades jag av att Pippi hade ett alldeles eget hus, en apa och en häst. Och hur hon drev med Prussiluskan. Jag tror ni är många som känner igen er. Det är nog få i det här landet vars barndom är opåverkad av Astrid Lindgren.
Det är roligt att läsa den här boken i vuxen ålder, för man lägger verkligen märke till nya saker. Jag har läst den i samband med fördjupningskursen i barn- och ungdomslitteratur som jag läser i litteraturvetenskapen nu. Till seminariet om Pippi och Anne på Grönkulla (som ska få ett eget inlägg) så hade jag och en klasskamrat till uppgift att jämföra böckerna och karaktärerna. Det var väldigt intressant och jag tänkte skriva ett inlägg om vad vi kom fram till i den jämförelsen. Vi hittade en hel del aspekter som gjorde läsningen av bägge böckerna än mer intressant i efterhand.
Tommy och Annika är de ordentliga barnen som i slutändan alltid lyssnar mest på sina föräldrar. Pippi är den som inte lyssnar på någon, som skrämmer slag på tjuvar och gömmer leksaker i stubbar och träd. Ni vet ju redan vad det handlar om. Jag kan verkligen rekommendera er att läsa boken i vuxen ålder. Det går fort men ger nya perspektiv på en berättelse man tycker att man kan utantill.
Kommentarer
Postat av: Tekoppen
Och den här boken tyckte jag var ganska menlös när jag läste den i vuxen ålder...
Postat av: Sanna
Vad roligt att ni har seminarium om just detta: i min uppsatsgrupp är det en tjej som skriver just en jämförelse mellan Anne på Grönkulla och Pippi!
Postat av: Jessica (ord och inga visor)
Tekoppen: Jaha är det sant? :D iofs kanske jag borde ha nämnt i inlägget att jag nog inte läste den med särskilt kritiska glasögon på mig men jag älskade den i vilket fall som helst. :)
Sanna: Åh vad intressant, det finns verkligen mkt att hämta i en sådan jämförelse!
Postat av: Marias H
Astrid Lindgren läste väl Anne med förtjusning om jag mins rätt så likheterna är knappast slump
Trackback