ord och inga visor

Jag försökte läsa den här boken. Och språket är lite härligt nyskapande sådär. Som jag har sagt hundra uttjatade gånger kan det alone göra att jag gillar en bok men inte den här gången. Tyvärr, vildängel, jag lägger ner dig efter 80 sidor. Tyvärr, tyvärr.

Nu läser jag en bok som heter Fågelbovägen 32 som verkar desto bättre. Mysigast att krypa upp i det världsberömda soffhörnet, tekoppen rykande och musiken Lars Winnerbäck. Den verkar jättebra, den här boken.

Vad läser ni?

Gunnar kommer på pocket i maj, längtar! Heja bobban, heja heja!

Kära lilla söta blogg, jag har försummat dig.

Därför kommer jag nu börja om igen och skriva om varje bok jag läser från och med nu. Alltså blir det återigen uppdateringar några gånger i veckan. Imorgon kommer en lista med det som har lästs sedan sist (a loot) för den som är intresserad. Och lite för min egen skull, för att hålla koll.

Alltså skriver jag om den jag läste ut häromdagen: Sen tar vi Berlin av Moa-Lina Croall. Den är rock och Berlin och bilresor och kärlek. Vågar man kärlek? Och ungdom och förvirring. Förvirring, igen.

Ibland fastnar boken som klister och jag sträckläser. Sedan plötsligt tar det stopp. Språket blir torrt och ointressant, handlingen dör. Och ickehandling kan jag ju älska, som ni vet, fast då ska ju språket göra sitt magnifika intåg. Och det gör det inte här. När handlingen dör så dör boken.

Sammanfattningsvis får den inte så höga betyg. Hade också ganska höga förväntningar på den innan. Den har stått i bokhyllan och väntat ganska länge. Nu kommer den nog inte stå på hedersplats längre. Tyvärr.

ojojoj vad mycket jag har att uppdatera med nu. Har läst och läst och läst och det har aldrig blivit av att uppdatera. Men om två veckor kommer jag äntligen få internet i min lya. Då kommer en massiv uppdatering på typ tio böcker, en sammanfattning av 2007 samt därefter regelbundna uppdateringar efter varje bok. 

Läser och läser Middlesex. Om vi inte hade så himla mycket i skolan,skulle jag hänge mig totalt. Bara helt oskamset sjunka ner i det omtalade favoritsoffhörnet, grotta ner mig i orden. Den är bra med andra ord, totalfastnar. Något med meningarnas uppbyggnad, det där magiska som nästan aldrig dyker upp. Höll på att säga hoppas på att bli sjuk men det stämmer inte. Jag känner mig nämligen oroväckande varm i pannan, den där stickiga feberkänslan smyger sig på och jag hatar den. Så nej, inga sjukdomar tack. Esberitox ska snarast införskaffas (imorgon när csn anländer, halleluja). Men gärna några extra veckodagar. Läsveckodagar då, förstås.

har uppdaterat med 21 böcker nu idag! more to come. Så nu finns det mycket att hitta i bloggen som är rykande färskt och nytt. :) 

Åh, åh, åh!

1400-tal. En kvinnotjusare till konstnär får i uppdrag av en adelsman att måla hans tapeter. Medan han besöker adelsmannen får han syn på dennes dotter och vill förföra henne. Något han bittert får ångra - och hon.

Oh, härlig-bok-alert! Lilla Sharla bor med sin mamma och mammans pojkvän f.t i en husvagn. Mamman bryr sig inte precis om sin dotter som hon borde. Så en dag lämnar hon bort sin dotter till en äldre kvinna som bor en bit bort och sticker sedan utan ett ljud. Kvinnan, Addy, fattar tycke för Sharla och låter henne bo hos henne. De blir nästan som mor och dotter, trots Addys höga ålder. Deras dagliga liv varvas med tillbakablickar i Addys barndom, uppväxt och liv. Åh, jag sugs in i berättelsen. Den är oerhört välskriven och jag vill aldrig att den ska ta slut. En superhärlig roman, verkligen!

Härlig, ytlig shopping, chiclit. Den är precis vad jag behövde läsa nu. Den är precis vad jag trodde men ibland lite för moralisk. Big no no på det. I övrigt är den vad den heter and me like!

Huvudpersonen jobbar som tolk i Sverige på en flyktingförläggning. Hon kommer ursprungligen från Iran. Så plötsligt en dag på jobbet ser hon ett bekant ansikte. Det är hennes exman som kommit från Iran. Stora delar av boken består av tillbakablickar från Irantiden och deras ungdom. Detta varvas med vad som sker när de nu återigen möts i kalla Sverige. Gillar upplägget, ibland tryter min koncentration men detta ska inte enbart skyllas på boken. Fast mjo, delvis. Ibland är den brännhet i mina händer, andra gånger nada. Överlag sådär, faktiskt.

Short cut-berättelser  som korta små klipp om olika vardagliga händelser runtom i Sverige. Många av dem känns totalt ointressanta och meningslösa för mig. Andra är väl helt okej men tycker aldrig att boken blir riktigt bra.

Oh, interesting, interesting! han berättar om slumpen. Eller vad är en slump? hehe, sådana frågor pysslar Jan Cederquist med i denna bok. Han är copy vilket gör läsningen ännu roligare för mig som blivande sådan.

Alkisliv. Nerdekad göteborgsskådis, smyghänger utanför systemet kvart i tio, dricker ute, dricker hemma. Inte mycket för denna berättelse framåt (men några saker förstås) men vad jag. (behövde en punkt där, hur språkfascistisk jag än må vara).

Forts på Den vita massajen. Intressant att se hur det gick för dem (mor och dotter) men måste säga att det nog räcker att läsa den första boken.

Får inget grepp om boken, den är dimmigt grå och jag är ointresserad.

Små ofödda men efterlängtade barn som dör. Tårar på små gravplatser. Mörka promenader och mörka tankar.

Oh, detta är som ett enda långt desperate housewives-avsnitt på alla sätt och vis faktiskt! Härligt fängslande, intriger så att man storknar.
Jag hålls kvar och sugs in i det jättemottagliga materialet, språket, plotten.
Ingen hjärngympa direkt men det kräver jag inte av den här typen av böcker.
Det bästa är väl variation i läsningen. Högt och lågt blir tillsammans en härlig shake i jessica-country.
Hur tänker ni kring detta, blandar ni hejvilt er läsning eller håller er enbart till högt/lågt?
I Perfekta hemmafruar är allt enkelt och okomplicerat komponerat och som sådant en härligt sockersöt karamell!

En ung tjej bor i en lägenhet i stan, börjar dejta en grekisk kille som hon verkligen blir kär i. Frågan är hur väl hon känner honom. Tjejen tycks också plötsligt vara den enda i familjen som har tid med den sjuka farmodern. I början tycker hon det är jobbigt att behöva hälsa på en gammal tant hon knappt känner men mellan dem växer en superfin relation fram. Boken var jättebra, jag kunde inte slita mig. Det är något med hur författaren skriver som gör att jag superfastnar. Var samma effekt med Stjärnor utan svindel, minns jag. Kanske dags att läsa om den snart.

I husen som kallas svinalängorna bor en familj som inte är som andra familjer. Mamman och pappan är nämligen periodare. Ett ord vår huvudperson, som bara är ett barn ännu, har snappat upp och inte riktigt vet hur hon ska uppfatta.

Perfa läsning för mig som ska jobba med ord, ord, ord. Rolig kuriosa boken igenom, skippade namnkapitlet bara (pga ointresse). Nice!