ord och inga visor

Okej, för det första. Titeln. (Sugar: Kvinnan som steg ut ur mörkret). Nejnej! Jag kallar boken Sugar rätt och slätt, något annat behövs inte. Med tanke på bokens tjocklek (nästan 900 sidor) så blev den min kompis. Över en vecka har jag hållit på med den och det är ytterst ovanligt. Jag har lärt känna Sugar, horan som bor i ett sjaskigt rum på sin mammas bordell och blir knullad tills hon börjar hata män. Jag har lärt känna mr Rackham, den rike mannen som kommer till Sugar som kund och blir förälskad i hennes rödlätta hår. Som köper henne ett eget hus så att hon ska slippa sälja sig. Jag har fått veta hur det känns när han ändå på många sätt sviker henne ändå. Jag vet hur Sugar våndas över sin roman där hon sprätter upp man efter man. Jag vet hur bahytterna känns att bära när man går på gatan i London under det sena 1800-talet. Jag vet hur mr Rackham oroar sig över sin sinnessvaga fru Agnes, men hur han egentligen inte ödslar mycket tid att fundera över hennes tillstånd så länge hon inte ställer till spektakel. Han är trots allt en respekterad herre, det måste man ha i åtanke. Jag vet hur hushållerskan, kokerskan, diskerskan - hur de rusar runt, alltid alltid vara till lags.

Kort sagt har jag läst den här boken intensivt. Den är en roman i ordets rätta bemärkelse. Du längtar till tunnelbanan för att få plocka fram den, du längtar tills din vän går på toa när ni är och äter lunch någonstans. För att få läsa några sidor. Språket flyter på, inget anmärkningsvärt men heller inga störningsmoment. Det är historien som bygger den här sagan. Perfekt sommarläsning som jag kan rekommendera (även om jag kanske rekommenderar hela favoritbokstapeten i förra inlägget  ännu mer, det kan jag inte sticka under stol med!)

Nu är det dags att sitta på balkongen och läsa en något tunnare roman jag precis börjat med.

Kära läsare, jag har INTE drabbats av någon bloggsommartorka som många andra bloggare tycks ha gjort. Jag bara läser en väldigt tjock bok (nästan 900 sidor). Har kommit lite mer än hälften nu så om några dagar kommer recension. Hittills är den väldigt bra. Så länge kan ni läsa alla mina gamla recensioner och förhoppningsvis hitta något boktips där.

Vad läser ni nu? :)

En av årets bästa läsupplevelser!

Leo köper en tavla som gör honom förundrad. Han spårar upp konstnären, Bill, och de blir därmed vänner för livet. Deras söner blir bästa kompisar, deras fruar får en tät kontakt och parmiddagarna är flitiga. Speciellt eftersom de även bor grannar med varandra.

Därefter följer berättelsen om denna vänskap. En berättelse, så välskriven och skör, att jag förundras. När jag väl måste lägga ner boken, gör jag det motvilligt. Hur en tragedi drabbar dem och skapar stora fnurror på tråden. Hur livet fortgår ändå, hur en del ungdomar i boken utvecklas på det läskigaste vis av dem alla. Hur Bill fortsätter att skapa, utställning efter utställning.

Jag vet inte mer vad jag kan säga om den här berättelsen. Sammanfattad på det här viset, låter den som en ganska o-originell och släpig historia, men sådant är verkligen inte fallet. Det här är en bok jag vill rekommendera hela världen att läsa. Språket, sättet på vilket författaren får mig att känna utan att skriva mig på näsan, New york-atmosfären... Ni hör själva. Jag är begeistrad.

Kuriosa: Författarinnan Siri Hustvedt är gift med en av mina andra favoritförfattare, Paul Auster.

På min sommarläslista står 4 x Edelfeldt av Inger Edelfeldt. Det är en tjock bok som innehåller författarinnans fyra novellsamlingar. För att inte riskera att tröttna på Inger, och för att suga lite på den goda karamellen, har jag bestämt mig för att läsa en novellsamling ur boken i taget, och variera med annan läsning. Jag började med I fiskens mage som är en väldigt fin novellsamling. Novellerna däri är barnsligt naiva, men inte så att man tröttnar eller tänker: Är detta inte en ungdomsbok? Varje novell är som en karamell man vill äta sakta egentligen, suga på och låta smälta i munnen men som man inte kan låta bli att bita i. Tugga, tugga, tugga, svälj och så längtar man efter nästa. Språket är vackert, enkelt, och de flesta novellerna är ur barns perspektiv. Ibland barn vars föräldrar ställer höga krav på dem, ibland barn som gömmer sig i fiskens mage (under filten).. Ibland barn som leker med klossar.

En vacker novellsamling! Har alltid gillat Edelfeldt och nu ser jag fram emot även de övriga tre novellsamlingarna i boken. Men först blir det nog en riktigt härlig roman. Vilken får ni se om några dagar...

De skamlösa handlar om yta, två kollegor på en tidningsredaktion, en av kollegornas ytliga pojkvän, hur konflikter, tankar, händelser alltid rör sig i det ytligaste skiktet av tillvaron.

I slutet är jag frenetiskt skumläsande - när tar det här slut? Det är en orgie i ytlighet, men inte den sortens ytlighet jag gärna njuter av i litteratur eller filmer emellanåt, den passionerade kavalkaden av klänningar i Sex and the city-filmen, till exempel. Den här ytligheten sticker i ögonen, eftersom den är så ironisk. De skamlösa gav mig en insikt: När man skriver en bok ska man älska sina karaktärer, eller åtminstone ge sken av att älska dem. Om man har ett syfte med sin bok så kommer läsaren förstå det även om man inte skriver det på dennes näsa. Vad jag menar är: Bret Easton Ellis, till exempel, har antagligen när han skriver American psycho, en hel del moraliska aspekter på det hela. Men faktum kvarstår: När jag läser boken känner jag inte av det. Patrick Bateman (huvudkaraktären) presenteras på fullaste allvar, utan ironi, boken igenom. I De skamlösa är fallet inte sådant, varför den i mina ögon blir totalt ointressant.

Uppenbarligen vill Sisela Lindblom visa hur patetiskt det är med ytlighet, hur tomt, själlöst. Hon gör dock ett misstag: Hela boken är skriven med en vass ironi som man som läsare hela tiden känner. Hon borde ha skrivit den här boken utan ironi, på fullaste allvar, och sedan låta läsarna själva döma eller inte döma. Jag hoppas att det framgår vad jag menar.

Alltså var det här en tafflig, dålig bok enligt mig. Ingenting att lägga ner sin tid på. Några få ljusglimtar, till exempel texten av bokens Amanda, den om de äldre bekanta ute i skärgården. Det var ungefär 10 sidor av kvalitetsläsning. Jag blev väldigt besviken eftersom författarinnans tidigare böcker Lisa för själen och Jägarinna hör till mina absoluta favoritböcker. Jag kommer läsa även nästa bok av Sisela Lindblom, om någon sådan kommer, för jag hoppas att hon hittar tillbaka till det fantastiska hon hade på 90-talet. (och väskdebatten, denna väskdebatt? Vad i den här boken startade en väskdebatt i hela Sverige?) Hoppas på att nästa bok jag läser är betydligt bättre...

Trasdockan är en liten tunnis, på 200 sidor, som jag läste i ett nafs. Den handlar om Ylva som åker tillbaka till sina gamla hemtrakter i Mellerud. Hon hyr ett hus för att i enrum kunna skriva sin poesi. Mycket poesi blir inte av, men en hel del tankar som snurrar. En hel del män hon knullar. Sonen, pappan. Lou med sina krävande ögon, vars dotter Ylva får sitta barnvakt åt. Hur hon samlar på rep i en garderob, Ylva. Man vet aldrig när man tröttnar och repen kommer till användning.

Boken är väldigt subtil och flyktigt skriven, på ett ganska vackert vis. Den har ett sorgligt drag över sig, ett drag av meningslöshet och en känsla av att inte spela någon roll. Att inte betyda något, inte för någon. Den är välskriven och vacker men ändå ingen toppenbok tycker jag. Den fastnar inte riktigt, kanske är det att den är för subtil och flyktig. Så att den nuddar ens skinn men inte mer. Författaren själv beskriver boken som sitt "inferno", och det kan jag hålla med om. Det är ett inferno av meningslöshet, Ylvas liv.

Sammanfattningsvis en helt okej bok, men inte mer än så.

Lyckades bara hitta framsidan till den engelska versionen av boken.
Men äsch, ni hajar!

På jPod jobbar ett gäng nördar/halvnördar med att utveckla dataspel. Det googlas en hel del, nördiga tävlingar gör att de fördriver dagarna. Berättar gör Ethan som även är bokens huvudperson. Han har en mamma som har majaodlingar i källaren, en pappa som desperat vill få det där berömda genombrottet som klassisk b-skådis. Ethan nördar sig med tv-spelssnack, googlar en massa skit, åker till Kina för att hämta en försvunnen kompis och hjälper sin mamma ur diverse dråpligheter hon försätter sig själv i.

Helt plötsligt kan det komma tio sidor med primtal. Tre sidor med kinesiska tecken och vad de betyder. Några sidors html-koder. Coupland själv är en bikaraktär i boken, vilket självklart får önskad effekt. Det är alltid roligt när författare lyfter in sig själva i böcker. Som i Tärningsspelaren, till exempel, där den vrickade tvångsmässiga huvudpersoner bär samma namn som författaren själv.

Mitt intryck av boken är sämre än jag hoppats, men fortfarande inte dåligt. Jag gillar fortfarande Hej Nostradamus bäst av de Coupland-böcker jag läst. Läs den, läs den! Jag och min vän Daniela pratade om det vid något tillfälle. Coupland har två olika typer av böcker: Dels den mer seriösa varianten (som i exemplet jag nyss nämnde), och dels då den här jPod-aktiga varianten (Alla familjer är psykotiska är ett annat sådant exempel). Jag föredrar hans mer seriösa ton. Men visst, emellanåt får jPod mig att skratta högt. Jag läser den snabbt och plockar fram den på tunnelbanor, bussar. Det är ett gott tecken. Jag kan tröttna lite på det hafsigt snabba tempot och den lite blajiga tonen. Men jPod är bra sommarläsning och jag älskar hur han namedroppar företag hejvilt (o-typiskt amerikanskt), hur han googlar, hur han blandar stora och små bokstäver, hur han låter tio sidor vara bara en massa siffror. Läs jPod för tusan, gör det. Jag har bestämt mig nu för att den var bra trots allt. Eller åtminstone helt okej.

Boken har även gjorts till tv-serie.

Varning för aningens för lång recension:

Det här är en svår bok att läsa, av flera skäl. Dels rent fysiskt; det är en kompakt textmassa med kompakta meningar. Man kan inte skumläsa. Vid något tillfälle kom jag på mig själv med att göra just det, och märkte då att jag missat väsentligheter. Det är för mig en god egenskap hos en bok. För varför ska där finnas meningar man inte ens måste läsa? Det vill säga om boken är så strukturerad och rik på innehåll som den här. Framför allt är boken dock svår att läsa för att det är ett tungt ämne. En mammas vanmakt, en mammas oförmåga att påverka sin son. Jag har inga barn men kan tänka mig hur jobbigt det måste kännas.

De flesta vet nog redan vad Vi måste prata om Kevin handlar om (jag är ju lite sent ute med att läsa den), så jag drar en kort version. En kvinna föder en son, och redan från början känns något konstigt. Hon förnimmer inte den där känslan av att vara mamma, som hon hört pratas så mycket om. Nåväl, tänker hon, det kommer nog med tiden. Med tiden kommer ingen mamma-känsla direkt, snarare uppstår en växande maktkamp mellan mor och son. Kevin har sönder saker han vet att sin mamma Eva gillar. Han förstör. Han är tom i blicken, olikt ett barn likgiltig inför allt och alla. Kevin bryr sig inte. Han letar upp folks intressen och passioner, och förstör dem. Vanmäktiga inför det här barnets avvikande beteende uppstår sprickor mellan Eva och hennes man, Franklin. De ställer sig på olika sidor. Plötsligt blir det Franklin och Kevin mot Eva. Eva som säger Kanske förstörde han pojkens cykel med flit? och Franklin som stirrar stint, undrar vad som är fel på henne. Hur kan hon tro så om sin egen son? Tills en dag, 1999, när Kevin dödar elva personer i sin skola.

Boken är helt klart, i mina ögon, ett försök att förstå hur familjerna känner. Familjerna bakom dessa pojkar som dödar folk i sin närhet. Columbine, till exempel, bara för att nämna något. Går det att förstå hur de känner? Jag känner, efter att ha läst den här boken, att om det överhuvudtaget går att förstå så har Lionel Shriver lyckats förmedla det lysande. Boken är upplagd som brev från Eva till Franklin. Förtvivlade, hoppfulla, ibland sorgsna brev. Man lär känna familjen, från att Kevin föds till den ödesdigra dagen som förändrar deras liv för alltid. Varför hände det? Varför? Fortfarande är det svårt att förstå. Kanske är likgiltighet ändå den värsta känslan av dem alla. Ingenting spelar ändå någon roll, så jag kan väl lika gärna skjuta de här nördarna och idioterna? Vilken förklaring man än hittar på, känns ingen rimlig. Men men, det här är en bokblogg, inte en psykologisk blogg aiming for Freud, så jag nöjer mig här.

Vad tyckte jag då? Läste merparten av den på landet under midsommar. Ljuvlig musik i bakgrunden, bara jag och min vän Daniela. Lugn och ro. Kunde verkligen grotta ner mig i den. Och jag tror att det är vad som behövs. Har hållt på med den i någon vecka och inte kommit in i boken, inte fastnat. Fastnade gjorde jag alltså först med nästan obegränsad lästid. När jag väl nått dit, så var det en fantastisk bok. Välskriven och intressant, dock med vissa utdragna partier (det måste jag ändå tillstå). Ibland kände jag men kom igen nu, Lionel. Get to the point! Tror att boken hade kunnat kortas ner med 100 sidor och varit helt perfekt fantastisk. Nu får den ungefär 3,5 av 5 stjärnor, om man ska prata sådant språk. En lysande bok att läsa nu i sommar. Den manar till diskussion, så om du är med i en bokcirkel funkar nog Vi måste prata om Kevin helt fantastiskt. Att läsa den bara såhär, lämnar en tom. Man behöver pratet efteråt tror jag.

Läs den, vetja!

Och som sagt, ursäkta den överdrivet långa recensionen men boken så att säga krävde det. Nu läser jag för fulla muggar Jpod  av Douglas Coupland. Minst sagt en annan typ av bok. Recension kommer snart snart. Vad sommarläser ni?

Dessa var de bästa av böckerna jag läste i vintras. Några av dem är nog de bästa jag läst någonsin. Tyvärr blev det fel framsida på Middlesex eftersom jag läste det svenska exemplaret som har en grön framsida. Men men.

I vintras uppdaterade jag i princip aldrig den här bloggen. Vet inte varför, men det hela bara förföll. Nu är jag, som väl märks, igång igen och planerar inte att sluta på väldigt länge. Hursomhelst hittade jag nu en lista med alla böcker jag läste och aldrig skrev om. Publicerar listan här, kanske mest för min egen skull. Så kan jag slänga lappen sedan. Lägger till korta omdömen också. Here goes, alltså:

vinterläslista 07-08:

Naiv. Super av Erlend Loe åh, är allt jag kan säga. Så enkel, kortfattad och konstig. Så bra.
Morgonpasset av Sophie King Det var konstigt att min kompis tipsade mig om den här boken för jag gillade den inte alls.
Tokyo natt av Elin Lindqvist Helt fantastisk bok som bara måste läsas.
Den obäddade sängen av Francoise Sagan Behöver man säga mer än författarinnans namn, egentligen? Här har vi dekadens, skådespeleri, brinnande stearinljus, hopplös kärlek, förvirring, Paris. Paris, framför allt!
Färdas på en blick av Lotta Lundberg Nja. Inget vidare. Läs skynda kom och se av henne istället. DEN är fantastisk.
Gravidchock av Belinda Olsson Jomen jag gillar den här. Jag gillar Belinda. Inget sensationellt, förvisso, men skön som avbrott efter att ha läst något kanske tungt, svårt och djupt.
Stor i käften av Joyce Carol Oates Nämen, Joyce. Joyce, Joyce! Du kan ju så mycket bättre. Det här är ju inte bra alls!
Middle sex av Jeffrey Eugenides Jamen det här är ju precis som litteratur ska vara! Väldigt bra bok.
Det hemliga namnet av Inger Edelfeldt Helt okej var den väl. Men inte storslagen.
Efter attentatet av Yasmina Khadra Det här är en roman om jag har förstått det hela rätt, och inte en BOATS-bok. För att vara en roman är den osedvanligt dålig. Med BOATS-böcker kan man ha lite mer överseende med saker och ting.
Penetrering av Unni Drougge Känns som att viljan att provocera är större än viljan att skriva.
Kärlekens historia av Nicole Strauss Åh herregud. Helt underbar bok, en av de bästa jag läst.
Vägen till Bagdad av Peter Kadhammar Intressant, välskriven.
Mina döttrars systrar av Barbara Voors Tveksamt inställd. Ibland fantastisk, ibland trist och långsam. Överlag okej.
Ett ufo gör entré av Jonas Gardell Han kan sin sak, den där Jonas. Inte en favoritbok direkt, men den gör ont att läsa.
Min vän Leonard av James Frey En storslagen uppföljare till första boken, Tusen små bitar. Kvalitativt, fantastiskt.
Alla familjer är psykotiska av Douglas Coupland känns som en snabb, ryckigt ihopklippt film. Som bok är den helt okej.


Ja, det var allt på vinterlistan. Resten av vinterlitteraturen har jag alltså skrivit om här i bloggen.
Nu läses som sagt Vi måste prata om Kevin. Ska precis gå ut och köpa lite frukt, tänkte jag. Melon, vindruvor, äpple. Kanske lite mörk choklad att riva över den magnifika fruktsallad jag planerar till min kvällsläsning.

Jag trodde att Bitterfittan skulle vara lättare att komma in i än vad den är. Nu blir det att sitta på balkongen en stund, marathonläsa och hoppas på det bästa.

Ikväll är det debutantbar på kulturhuset. Det ses fram emot!

Jag gav upp Tigertämjerskans bekännelser. Temat var intressant men romanen höll inte riktigt måttet språkligt. Dessutom var den alldeles för lång. Inte alldeles för lång som en roman, för ibland vill man aldrig att böcker ska ta slut, men alldeles lång för sin genre och kvalitet. Jag skulle nog ha läst ut den om den var 200 sidor liksom. Alltså inte nu. Nog om den.

Nu har jag ju nämligen läst en bok av herr Bukowski själv och fler lär det bli. Denna bok är en av hans sista och handlar om författaren Chinaski (Bukowskis alter-ego) som blir erbjuden att skriva ett filmmanus. Sagt och gjort. Själva romanen handlar om hur huvudpersonen och hans fru dras in i en galen hollywood-värld av brutna kontrakt som sedan återuppstår, yta och kamerablixtar. Hur de ändå fortsätter sitt enkla liv, åker hem för att mata katterna om kvällen. Är trevliga mot de fattiga grannbarnen. Dricker. Dricker lite till. Spelar på hästar.

Boken lunkar på i en härligt harmonisk takt, som aldrig slår över och blir tråkig. Jag släpper den inte, om jag så ska åka endast två tunnelbanestationer så hafsar jag upp boken och böjer huvudet över den. Sänker musiken i lurarna för total koncentration. Är där, sitter där med Chinaski och häller upp vodkaglas efter vodkaglas medan kvällen lider mot sitt slut i det Kaliforniska landskapet. Så mycket lever jag mig in. Så, mina vänner, kanske bör jag på sommarens läslista från förra inlägget tillägga X antal Bukowski. För det känner jag på mig, att mer lär det bli av den varan.

Vad tycker ni om Bukowski? Det här var ju första boken jag läst av honom och mina förväntningar är nu ganska höga. Har ni några givna Bukowski-tips? eller exempel på nutida dylika författare? (förutom Marcus Birro och James Frey för de finns redan med på min tycka-om-lista).

Läs den här boken. På balkongen i solen, i skuggan, på cafét medan din vän är på toa, tunnelbanan, bussen. Läs den.

Förresten. Förvänta dig inga stora händelser, magnifika spänningsmoment eller utsvävande beskrivningar. För det här är enkelt, klockrent, vardagligt, ganska händelselöst. Som vardagen. Dialogerna är enkla och trovärdiga. Kanske är det vad som gör att jag gillar boken så mycket. Den är antagligen precis som det var när Bukowski hängde med sina vänner. Så och inte mer än så.

Oj, jag fick på något sätt för mig att jag hade uppdaterat bloggen mer nyligen. Vad konstigt.

Då måste jag ju tänka efter vad som lästs sedan sist, för lästs har det gjort. Den hungriga prinsessan som var lite halvdålig, fantastiska Ladies av Mara Lee och Mig äger ingen av Åsa Linderborg inför middagen med bokhororna på onsdag.

Den hungriga prinsessan av Christina Herrström orkar jag liksom inte ens skriva om. Den var platt och förväntad med små ljusglimtar (som inte räckte för helhetsintrycket). Tyvärr.

Ladies hade jag skyhöga förväntningar på efter bokhoras hyllande av den. Ofta brukar det leda till att jag blir lite småbesviken men faktiskt inte denna gång. Ladies är konst och utseende men även ett bråddjup som bara anas. En helt fantastisk roman med ett språk som smeksamt och fantasifullt gör mig galet inspirerad. Läs!

Även Mig äger ingen är så bra som alla säger. Det gör ont när jag läser, hur pappan försöker och aldrig riktigt lyckas ändå. Försöker vara pappa, försöker sköta jobb, försöker sluta dricka. Glömmer, tafflar, det blir lite fel. Lite fel hela tiden. Hur Åsa slits mellan mammans ordnade hem med fasta läggtider och husmanskost, och pappans förvirring där man sover utan lakan, äter kräftor och handlar leksaker på domus. Det är verkligen en helt fantastisk bok. Ska bli intressant att diskutera den på onsdag.

Nu läser jag "Tigertämjerskans bekännelser" av Robert Hough. Ni hör ju själva vad den handlar om. Älskar att läsa om cirkustält och kringresande och det är vad jag hoppas kommer hända i denna bok. Hoppas den inte är alltför fylld av misär för det orkar jag faktiskt inte med nu, i slututställningstider och allt (forsbergs skola). En tegelsten är den. Började läsa på balkongen imorse med morgoncigg och svart kaffe, och den är välskriven och lättläst. Det är mitt enda intryck hittills.

Just nu jobbas det och slits, vill läsa med solglasögon på uteserveringar. Vill ha sooommmarr!
Vad läser ni i vårkvittret?

Ååh, jag läste ju Flickan som uppfann livet av Johanna Nilsson för ett tag sedan. fortfarande fascineras jag av hennes språk, hennes flyt och fantastiska formuleringar. Hur man engageras, fortfarande, tjugotre år fyllda. Det är fantastiskt, Johanna Nilsson är en underbar författarinna.

Just nu läser jag Ladies av Mara Lee, en omtalad bok under 2007. Den är helt fantastisk! rapport kommer antagligen imorgon (beroende på hur länge jag är fast i skolan idag).

Det här var ännu en bok som låg i min Rompackning. Visste att jag skulle gilla den så det var ett säkert kort. Hann bara läsa dessa två men håller nu på med "Lunar park" av Bret Easton Ellis och "Flickan som uppfann livet" av Johanna Nilsson parallellt. Skriver om dem så fort de är utlästa. Hursomhelst.

Ingen i världen handlar om författarens uppväxt i det totalitära Libyen. Där man måste vakta sitt varje ord. Hans mamma tar medicin om kvällarna när pappan är bortrest. En medicin som gör henne sjuk, som gör att hon luktar starkt och ligger nära honom. Viskar barndomsberättelser i hans barnaöra. Viskar sådant hon aldrig talar om dagtid när kroppen är fri från promille.
Ingen i världen handlar om vänskap och oro, om tortyr och om vem man kan lita på. Om man kan lita på någon.

Det är dock inte en boats-bok (based on a true story), utan en roman. Det är så skönt att läsa den. Orden duggar som regndroppar, ramlar som vattenfall in i mig. Prosan är fantastisk och berättelsen likaså. Extra intressant var det att läsa boken eftersom jag faktiskt var i Libyen för ett par år sedan.

Här möter vi läkaren som jobbar extra på en hemlig mottagning för flyktingar utöver det dagliga heltidsjobbet. Läkaren som har villa, man och barn. Läkaren med perfekta vänner som hon lagar perfekta middagar åt. Som en dag blir berörd av en kvinnas livshistoria och väljer att hjälpa henne. Hon låter kvinnan, som är från Moldavien, flytta in i villan och börja arbeta hos dem som hushållerska. Allt för att få bort henne från den tidigare familjen där hon fick sova i källaren och behandlades som skit.
So far, so good. Problemet är bara att läkarkvinnan kanske inte hjälper Katerina från Moldavien, utan sig själv. Kanske hon gör allt detta för att känna sig som en god och verksam medorgare, och inte för att hon verkligen känner empati och omtanke för kvinnan.
Sakta utvecklas en svartsjuka. Varför får Katerina bättre kontakt med barnen? Varför var inte maten så god när hon, hustrun och mamman, lagade den?

Boken har två olika sidor tycker jag. Den ytliga, berättelsen om svartsjuka, klasskillnader och konflikter. Och den djupare, underliggande som är otroligt intressant och kan väcka många diskussioner. Boken är välskriven och engagerande. Som jag nämnde läste jag den i Rom och blev verkligen inte besviken på min packning, trots att det var mycket att släpa. Det här är en verkligt fin och engagerande roman.