ord och inga visor

Här kommer gårdagens kalenderlucka, då gårdagen inte gav mig tid att blogga. Bakom lucka nummer 5 döljer sig en underbar dikt av Sylvia Plath. Först hittade jag den hos Snowflake. Dikten heter Daddy. Lyssna och njut!

Till Ulla i fenstret på Fiskartorpet,
middagstiden, en sommardag

Ulla, min Ulla, säj får jag dig bjuda
rödaste smultron i mjölk och vin?
Eller ur sumpen en sprittande ruda,
eller från källan en vattenterrin?
Dörrarna öppnas av vädren med våda,
blommor och granris vällukt ger;
duggande skyar de solen bebåda,
som du ser.

Ä'ke det gudomligt, Fiskartorpet, vad?
Gudomligt att beskåda!
Än de stolta stammar som stå rad i rad,
med friska blad?
Än den lugna viken
som går fram? - Åh ja!
Än på långt håll mellan diken
åkrarna!
Ä'ke det gudomligt, dessa ängarna?
Gudomliga! Gudomliga!

Skål och god middag i fenstret, min sköna!
Hör huru klockorna hörs från stan.
Och se hur dammet bortskymmer det gröna
mellan kalescher och vagnar på plan.
Räck mig ur fenstret där du ser mig stanna,
sömnig i sadeln, min cousine,
primo en skorpa, secundo en kanna
Hoglandsvin!

Ä'ke det gudomligt, Fiskartorpet, vad?
Gudomligt att beskåda!
Än de stolta stammar som stå rad i rad,
med friska blad?
Än den lugna viken
som går fram? - Åh ja!
Än på långt håll mellan diken
åkrarna!
Ä'ke det gudomligt, dessa ängarna?
Gudomliga! Gudomliga!

Idag vill jag bjuda på lite inspirationspoesi till min poesiutmaning. Egentligen är detta inte poesi utan en låttext av världens bästa Lars Winnerbäck. Men det är ju också poesi, förutom att den har musik som ackompanjemang. Dessutom har nyligen en bok släppts som heter 112 sånger och som innehåller just 112 sånger plus lite foton och annat av Winnerbäck. Den ska jag önska mig i julklapp, känns som en perfekt sak att önska sig. Här kommer inspirationspoesin:

En av alla dom

Jag är en av alla dom som flyttat hit, till stora stan, för karriären.
Jag är en av alla dom som håller käft och går förbi i mataffären,
om jag kan.

Jag är en av alla dom som har ett liv utan nätter, utan dagar.
Jag är en av alla dom som kan gå vilse, när som helst, om jag behagar
se tiden an.

Och jag går gärna vilse just inatt.

Jag är en av alla dom som skriver låtar, läser dikt och sjunger sånger.
Jag är en av alla dom som skrivit ner sin hemlighet för många gånger.
Minst hundra gånger om.
Jag är en av alla dom som drabbas, då och då, av nåt jag vill förklara.
Jag är en av alla dom som faktiskt aldrig riktigt bara ville vara
en av alla dom.
Jag vill vara lite mer för dig inatt.

Men ibland så är jag fast.
Kan du känna likadant?
Att allt man gör är bara plast
och faktiskt föga intressant.

Och ibland är allting kaos,
och jag blir mörkrädd mitt på dan.
Ibland behöver jag en paus
och är du hyfsat likadan
kan vi gå vilse genom stan.

Jag är en av alla dom som går och tror att livet ordnas upp med tiden.
Jag är en av alla dom som kan ge upp, när jag är söndagkvällsförvriden.
Vad gör man då?
Jag är en av alla dom som ser nåt svårt i dessa jämngrå vinterdagar.
Är du en av alla dom som vill försvinna, när det känns 
som mörkret klagar,
så är vi två.
Och jag försvinner gärna just inatt.

Är det mörkret, är det stressen, är det vintern, är det Stockholm, 
eller livet?
Jag är en av alla dom som tagit lycka, i sinom tid, för givet,
sen jag var barn.
Jag är en av alla dom som varit barn, men sen glömt bort den färdigheten.
Jag är en av alla dom som skyller sina sorger på den här planeten,
och den här stan.
Och jag vill vara mer för dig inatt.

Men ibland så är jag fast.
Kan du känna likadant?
Att allt man gör är bara plast
och faktiskt föga intressant.

Och är jag ensam på en söndag blir jag dum,
och mörkrädd mitt på dan.
Måste bort från tysta rum,
och är du hyfsat likadan
kan vi gå vilse genom stan...
Kan vi gå vilse genom storstan..
kan vi gå vilse genom stan...

Så, i sista sekund läste jag igår kväll september månads bok till min egen poesiutmaning. Jag tycker det är roligt att så många har hakat på utmaningen och att några, som kanske inte läser poesi i vanliga fall, ger det en chans.

Jag valde att läsa en helt underbar poesisamling den här månaden. Jag har haft den i några år, och bläddrat i den, men aldrig läst från pärm till pärm. Konstigt nog, med tanke på hur lite text den ändå innehåller. Men jag älskar allt Tim Burton rör vid, och då tänker jag mest filmmässigt: Corpse bride, Edward Scissorhands, Kalle och chokladfabriken - ja, ni vet själva. Och om inte alltför lång tid kommer även min favoritskådis (och antagligen även Burtons dito) att medverka i en av mina favoritsagor som barn: Alice i underlandet. I Burton-tolkning.

Men nu skulle vi prata poesi. Till de små underbara rimmade dikterna i The melancholy death of Oyster Boy & other stories finns Burtonska illustrationer i sann Corpse Bride-anda. Och de stör inte dikternas innebörd eller läsningen av dem, utan stryker snarare under deras underfundighet och ger ytterligare en glädjedimension till läsningen. Här är Stick Boy and Match Girl in love:



Inte ett av de bästa exemplen ur boken, men ett av de kortare.

Dikterna, då? De är som sagt rimmade, fantasirika och gör mig väldigt glad. Vi möter Oyster Boy och flickan som såg ut som en sticka. Vi möter Stain Boy som fläckar ner allting. Och flickan med många ögon, som skulle få stora problem om hon någon gång behövde glasögon. För att bara nämna några av de barnsligt fantasirika och roliga karaktärer ur diktsamlingen. Och det är ju samtidigt sorgligt: karaktärer som på olika vis inte kan fungera och leva ett normalt liv, eftersom de ser konstiga ut. Men Burton gör det så fantastiskt, med en sådan fingertoppskänsla, att inte en enda moralisk pekpinne skymtar fram. Ungefär som i Edward Scissorhands, som ju har ett väldigt tydligt och fint budskap, men som förmedlar det utan att säga det rakt ut. Och även om Burtons karaktärer ofta får sorgliga slut på sina liv, så visar han att de förtjänar så mycket mer. Nog om detta.



Det här är en bok för den med barnasinnet kvar, eller med en allmän förkärlek för Burtons sätt att teckna och uttrycka sig, hans förmåga att skapa sagolika världar som tilltalar både vuxna och barn. Jag älskar den!

Vilka blev era septemberpoesiläsningar? Länka gärna till inläggen, så att jag inte missar något!

Igår var jag och en vän på Ordsprak, på Stadsteatern. Det var en föreställning som gick i ett rasande tempo, och som jag är glad att jag gick på. Lite tråkigt (men inte oväntat) att många stolar gapade tomma, eftersom folk förknippar poesi med något svårt och jobbigt, som man knappt förstår något av. Ett rykte som ju verkligen inte stämmer.

Under föreställningen var coole Kung Henry värd. Jag har bara hört talas om honom någon gång tidigare, från kompisen jag var där med igår. Men han öste energi och läste dessutom upp lite egna grejer. Hans poesi lutar åt hiphophållet, går snabbt och är oerhört konkret och rak. Han var en av de två jag verkligen blev förtjust i igår.

Sedan var det en hel del som jag inte tilltalades av. Något var för svårt, något annat ville vara svårare än det var, och något tredje liknade mer stand-up än poesi/slam.

Men det som gjorde kvällen minnesvärd var Kung Henry och en för mig helt ny bekantskap, Anis Mojgani (från USA). Han har vunnit en massa priser i poetry slam och är, vad jag förstår, rätt erkänd inom den världen. Det förstår jag! Hans poesi var så fantastisk, och han läste upp den med sådan inlevelse, att jag inte tror han lämnade någon oberörd. Det allra första jag gjorde när jag kom hem, var att klicka in mig på adlibris, för att upptäcka att en av hans böcker finns där. Den stora beställning jag filat på några dagar nu ska beställas imorgon, och då är hans bok ett måste. Den här hittade jag, ett av hans liveperformances. Se det som inspirationspoesi, del 3 till poesiutmaningen!






Det går en Ordsprak-föreställning ikväll också, på Stadsteatern, fast med andra poeter från världens alla hörn. Är du extremt spontan, i motsats till mig, så kan du gå på den. Det finns säkert biljetter kvar!

Nu ska jag fortsätta läsa en riktig roman. En hittills väldigt härlig roman, dessutom.

Så, i sista sekund läste jag igår kväll september månads bok till min egen poesiutmaning. Jag tycker det är roligt att så många har hakat på utmaningen och att några, som kanske inte läser poesi i vanliga fall, ger det en chans. Ni som ännu inte är inspirerade, kan läsa inspirationspoesi ett och två (det kommer fler), eller detta:

Jag valde att läsa en helt underbar poesisamling den här månaden. Jag har haft den i några år, och bläddrat i den, men aldrig läst från pärm till pärm. Konstigt nog, med tanke på hur lite text den ändå innehåller. Men jag älskar allt Tim Burton rör vid, och då tänker jag mest filmmässigt: Corpse bride, Edward Scissorhands, Kalle och chokladfabriken - ja, ni vet själva. Och om inte alltför lång tid kommer även min favoritskådis (och antagligen även Burtons dito) att medverka i en av mina favoritsagor som barn: Alice i underlandet. I Burton-tolkning.

Men nu skulle vi prata poesi. Till de små underbara rimmade dikterna i The melancholy death of Oyster Boy & other stories finns Burtonska illustrationer i sann Corpse Bride-anda. Och de stör inte dikternas innebörd eller läsningen av dem, utan stryker snarare under deras underfundighet och ger ytterligare en glädjedimension till läsningen. Här är Stick Boy and Match Girl in love:



Inte ett av de bästa exemplen ur boken, men ett av de kortare.

Dikterna, då? De är som sagt rimmade, fantasirika och gör mig väldigt glad. Vi möter Oyster Boy och flickan som såg ut som en sticka. Vi möter Stain Boy som fläckar ner allting. Och flickan med många ögon, som skulle få stora problem om hon någon gång behövde glasögon. För att bara nämna några av de barnsligt fantasirika och roliga karaktärer ur diktsamlingen. Och det är ju samtidigt sorgligt: karaktärer som på olika vis inte kan fungera och leva ett normalt liv, eftersom de ser konstiga ut. Men Burton gör det så fantastiskt, med en sådan fingertoppskänsla, att inte en enda moralisk pekpinne skymtar fram. Ungefär som i Edward Scissorhands, som ju har ett väldigt tydligt och fint budskap, men som förmedlar det utan att säga det rakt ut. Och även om Burtons karaktärer ofta får sorgliga slut på sina liv, så visar han att de förtjänar så mycket mer. Nog om detta.



Det här är en bok för den med barnasinnet kvar, eller med en allmän förkärlek för Burtons sätt att teckna och uttrycka sig, hans förmåga att skapa sagolika världar som tilltalar både vuxna och barn (fast kanske äldre barn, eftersom det nog kan bli lite läskigt). Jag älskar den!

Vilka blev era septemberpoesiläsningar? Länka gärna till inläggen i kommentarsfältet, så att jag inte missar något!

Här kommer ännu en inspirerande dikt (av Bukowski), apropå den stora poesiutmaningen.

Some people

some people never go crazy.
me, sometimes I’ll lie down behind the couch
for 3 or 4 days.
they’ll find me there.
it’s Cherub, they’ll say, and
they pour wine down my throat
rub my chest
sprinkle me with oils.

then, I’ll rise with a roar,
rant, rage -
curse them and the universe
as I send them scattering over the
lawn.
I’ll feel much better,
sit down to toast and eggs,
hum a little tune,
suddenly become as lovable as a
pink
overfed whale.

some people never go crazy.
what truly horrible lives
they must lead.

Här finns den första inspirationspoesin, också den av Charles Bukowski. Jag ska variera mig mer, lovar. Tycker ni om sådan här white trash-poesi? I just love it.

Lite inspiration på vägen. Charles Bukowski, denna gång:

Arianrhod fortsatte diskutera det jag skrev häromdagen om poesi. Det där med att man faktiskt inte måste förstå. Man kan läsa poesi som man äter choklad, tittar på konst eller njuter av en härlig film. Det är en myt från skolan att man ska sitta och vara så svår och analysera varenda stavelse. Tycker jag. Vad tycker ni?

Och det kan jag bli trött på med litteraturvetenskapen, vilket väl är dess enda avigsida: detta analyserande som pågår in absurdum. Personligen tror jag (hukar för kastade tomater) att Södergran bara skrev sina dikter, utan att tänka på vad de handlade om egentligen. Hon tog en penna, ett papper, bet två gånger på pennan och så skrev hon en liten dikt. Sedan gick hon och kissade, kokade kanske en kopp te. Människor var inte svårare förr. Med sådana som Goethe är det kanske annorlunda, men honom har jag heller inte orkat mig på.

Sedan tycker jag inte det automatiskt behöver leda till att man inte tål någon slags djuphet, att hela ens jag ska bli till ett avsnitt av idol, men djuphet och insikt och sådant tycker jag mig hitta mer i riktiga romaner än i poesi.

Och nutida poesi kan vara så ryggradsrysningsframkallande bra, särskilt när den bara öser ur sig samtiden tycker jag.

Så: Det här är en utmaning. Vi ska läsa mer poesi! Själv kommer jag försöka läsa en poesisamling i månaden. Det är upp till var och en hur mycket eller lite. Men fram för mer poesi i bokbloggosfären. Vilka är på? Länka gärna i kommentarsfältet så jag inte missar era poesirapporter i framtiden. Och sprid ordet!

Jag vill slå ett slag för poesin. Poesi är fint och bra och underbart. Själv har jag väldigt svårt för prettopoesi (typ "träd, kärlek, varför, undran" etc - no, no!) eller naturromantisk sådan. Jag gillar bara poesi när det är någons inre som bara sprutas ut över sidorna, i all sin förvirring och fulhet och kärlek. Jag gillar när poesi är kaotisk, inte ordnad enligt särskilda versrader eller rimmat. Poesi ska ju återspegla en företeelse eller person enligt mig, och människor tenderar inte att vara så perfekta att de kan ordnas i verser och jamber och sådant.

Det här blev väldigt mycket mer pretto än jag tänkt.

Såhär är det: Eftersom jag tycker så mycket om poesi, ska jag börja läsa någon diktsamling varje månad och skriva om här. För er som inte är intresserade av det, är det lätt att hoppa över de inläggen och läsa om romanerna istället.

Poesi känns ju som den perfekta nutidslitteraturen. Det handlar om kortare texter som man kan läsa på tunnelbanan, bussen eller i väntrummet. Det kräver inga långa koncentrationsstunder. Och vissa tycker att det är så jobbigt att förstå poesi. Vem har sagt att man måste förstå? Det härliga är att bara översköljas av ordflödena och metaforerna utan att analysera dem, att läsa en diktbok som man tittar på en tavla (om man är amatör som jag). Sällan sitter jag och grubblar på vad en viss dikt betyder. Eller rättare sagt: aldrig någonsin.

Har du svårt för poesi? Testa:



Vad gör jag här av Lukas Moodysson. En enda lång, brutal, underbar dikt.



Halleluja liksom av Bob Hansson. Bob i sitt esse! Men allt av honom är bra och inspirerande, åtminstone diktsamlingarna.



Sång från hjärtats bakgård av Anna Jörgensdotter (ny-roman-aktuell i höst!) minns jag att jag tyckte mycket om när jag läste den, även om jag inte läst om den sedan dess.

Det senaste året har jag typ inte läst poesi alls, så det börjar bli dags att slänga in någon åtminstone då och då. Dock vill jag även slå ett ännu större slag för poesicommunityn haket. Där samsas klyschiga tonårssmäktande kärleksdikter med riktigt bra och inspirerande poesi.

Gillar ni poesi? Vilken?