Halv elva en sommarkväll av Marguerite Duras
Enkel historia. En familj är på väg till Barcelona på sin semester. De är från Frankrike. Över natten stannar de till vid en liten by för att övernatta där innan de fortsätter morgonen därpå. I byn har ett mord skett. Och huvudpersonen är alkoholist. Och hennes exman har med sin flirt på semestern. Bara huvudpersonen är vaken och ser mördaren sitta ihopkrupen på ett tak på andra sidan gatan. Hon bestämmer sig för att rädda honom..
Som sagt, enkel historia. Allt utspelas under en kväll men utmålas på ett levande och vackert sätt. Man läser vidare och bara språket gör boken till ett nöje att läsa.
Helt okej, all in all!
Jägarinna av Sisela Lindblom
som fortsättning på föregående inlägg.
... och eftersom jag lånade den förra boken så lånade jag även denna. Minst lika bra.
Här vill jag inte avslöja alltför mycket. Men det är en sådan där magisk bok. Som stannar i själen. Olika människors öden i Stockholm vävs ihop.
Läs den. Och har någon den, så köpes den gärna!
Lisa för själen av Sisela Lindblom
Mitt första bibliotekslån på fyra år. Jag AVSKYR att låna böcker på biblioteket. Det är så äckligt, sunkigt. Jag vill ju att böckerna ska vara MINA, stå där och skimra vackert i min bokhylla. Faktum är dock att den här boken finns inte att få tag på någonstans. Jag har letat på antikvariat.net, jag har letat i antikvariataffärer (sporadiskt), jag har till och med satt in en köpesannons på tradera. Då har det gått LÅNGT. Men den finns inte.
Jag minns att jag läste den när jag var sjutton och dog för jag tyckte den var så bra. Annorlunda, liksom.
Alltså traskade jag iväg till Kulturhuset och lånade denna bok. Och läste den.
Den är så himla bra! enkel, coolt skriven, fantastisk. Den handlar om en tjej som heter Lisa, som är minst sagt speciell. Ljuger för folk för att få lite spänning i sitt liv. En gång är hon på en bar, går på toaletten. Där står en jättefull tjej och stönar att hon mår illa. Lisa hjälper henne in i ett bås och ställer henne mot väggen. Säger att allt kommer bli bra ska du se. Man blir lite förvånad som läsare, eftersom hon inte har haft någon altruistisk personlighet tidigare i boken. Men så händer det. Det som gör den här boken så jävla äckligt cool och bra. Hon säger att allt nog snart känns bättre, till den stupfulla tjejen, smeker henne över håret. Klipper av hennes långa fläta och lägger den i sin väska. Går ut från toaletten och fortsätter kvällen. Detta gör hon utan någon speciell anledning. Det är bara ett av många exempel på bokens härlighet!
Om någon äger denna bok och vill sälja, hör av er snarast!
Starkare än hatet av Tim Guénard
Alltså, förlåt mig. Men jag lade ifrån mig denna bok efter bara fyrtio sidor. Det är ett sant livsöde. Ett övergivet barn, fastbundet längsmed motorvägen. Barnhem, hemska fosterföräldrar.
Saken är bara att jag har läst detta förut. Inte just denna historia, men till exempel "Pojken som kallades Det". Och det känns hemskt att negligera någons livsöde, varje persons livsöde är ju unikt. Samtidigt känner jag att jag är lite mätt på detta, det räckte med Pojken som kallades Det på något sätt.
Jag älskar ju sanna livsöden men de om slagna och övergivna pojkar, illa behandlade av föräldrar/fosterföräldrar, har jag faktiskt fått nog av.
Fem personer du möter i himlen av Mitch Albom
Åh, vilken vacker bok. Bara storyn fascinerar mig, hur författaren har kommit på denna rena, enkla fantastiska grundplott.
Det handlar om den gamle vaktmästaren Eddie, 82 år gammal (tror jag det var). Han jobbar på ett nöjesfält. Håller koll på att alla åkattraktioner fungerar som de ska och vet hur allt ska fixas. Så dör han i en olycka, alldeles i början av boken. Och kommer till himlen, men där är inte alls som han har tänkt sig. Han får veta att han har fem personer att möta först och främst (vad som därefter ska komma att hända vet han inte). Personer som har påverkat hans liv på ett eller annat sätt, ibland utan att han själv ens vetat om det.
Banal historia, kan det låta som, men den är inte banal på något sätt. Det är en sådan historiaman inte riktigt kan sätta ord på (eller jo det kan man uppenbarligen), men som fastnar i själen. Varvat med dessa personer han möter i himlen, får man veta saker om hans liv. Hans pappa, familj, kärlek. När han var i kriget och skadade benet och andra saker.
Kan även rekommendera en annan bok av samma författare, "tisdagarna med Morrie" (har skrivit om den tidigare i denna blogg).
Asyl av Liza Marklund
Observera!
1- Jag avskyr deckare (som pesten). Ger någon mig en deckare i present så ler jag inte. Inte ens litegrann. (detta trots att jag alltid är glad nästan . Lyckligtvis har ingen gett mig en deckare i present ännu).
2. Jag tycker inte om Liza Marklund pga att jag tycker hon verkar trist och ha gjort svennetrista deckare
3. Därmed ser jag inte ner på folk som läser, avgudar och dyrkar deckare. Jag är inte någon pretto liten brud med snelugg och stjärnor runt ögonen. Ej heller Horace engdahl-wannabe. Tackochlov. Jag bara gillar inte deckare. Punkt.
MEN.
MEN, mina damer och herrar.
Gömda var väl sådär, lite beige, seg och långtråkigt. Trist skriven tyckte jag när jag läste den (läs om den tidigare i denna blogg).
Asyl däremot är SÅ mycket bättre. Gripande, skriven på ett lättflytande och engagerande språk, full av känslor och man ÄR i boken. Jag läste ut den på mindre än två dagar (som var fullsmockade av andra göromål).
På slutet satt jag på tunnelbanan för att möta min mamma. Och grät! Ska inte berätta varför.
Den var såå mycket bättre än Gömda. Riktigt fantastiskt och jag är så glad att allt ordnade sig för Mia.
1- Jag avskyr deckare (som pesten). Ger någon mig en deckare i present så ler jag inte. Inte ens litegrann. (detta trots att jag alltid är glad nästan . Lyckligtvis har ingen gett mig en deckare i present ännu).
2. Jag tycker inte om Liza Marklund pga att jag tycker hon verkar trist och ha gjort svennetrista deckare
3. Därmed ser jag inte ner på folk som läser, avgudar och dyrkar deckare. Jag är inte någon pretto liten brud med snelugg och stjärnor runt ögonen. Ej heller Horace engdahl-wannabe. Tackochlov. Jag bara gillar inte deckare. Punkt.
MEN.
MEN, mina damer och herrar.
Gömda var väl sådär, lite beige, seg och långtråkigt. Trist skriven tyckte jag när jag läste den (läs om den tidigare i denna blogg).
Asyl däremot är SÅ mycket bättre. Gripande, skriven på ett lättflytande och engagerande språk, full av känslor och man ÄR i boken. Jag läste ut den på mindre än två dagar (som var fullsmockade av andra göromål).
På slutet satt jag på tunnelbanan för att möta min mamma. Och grät! Ska inte berätta varför.
Den var såå mycket bättre än Gömda. Riktigt fantastiskt och jag är så glad att allt ordnade sig för Mia.
Kärleken av Theodor Kallifatides
Här möter vi den medelålders mannen med fru och en liten son. Medelålders mannen som träffar en annan yngre kvinna på en konferens. Som tar hennes hand och därmed har passerat en gräns som, enligt honom, säger mycket om hans personlighet och karaktär. Han blir störtförälskad i henne, de har en affär. Ändå älskar han sin fru och sitt barn och tvingas slutligen välja. Ett omöjligt val.
En klassisk plot. Mycket filosofiska djupa tankar. Han rannsakar sig själv och funderar fram och tillbaka. Funderar på då, nu och sedan. Jag fastnar inte. Det är FÖR medelålders man, FÖR livskris. För mycket snack. Och titeln till trots, förvånas jag över överanvändningen av ordet 'kärlek'.
Han diskuterar med sig själv, med omgivningen och relaterar till gamla filosofer och gamla förälskelser.
Jag fastnar inte, som sagt. Boken gör mig inte medryckt, hänförd, nyfiken på vad som kommer härnäst. Jag tar mig igenom den, visst. Här och där finns väldigt intressanta stycken, vackra ögonblick och ledsna sådana men ingen av dem klistrar sig fast i själen. Boken har en slags tomhet i sig, kanske är jag för ung för att förstå (?!) men nepp. Ingen höjdare, som jag hade hoppats på. Du klarar dig utan att läsa den, helt klart.
Klockan 10.31 på morgonen i Khao Lak av Pigge Werkelin
Kvinnan som har hjälpt Pigge att skriva denna bok heter Lena Katarina Swanberg. Hon skriver så otroligt gripande, man bara sträckläser. Hon har även hjälpt Annika Östberg att skriva boken Sorgfågel (finns att läsa om tidigare i denna blogg), som även den var oerhört välskriven.
Här har vi ett hemskt och gripande människoöde. Han förlorade hela sin familj (sin fru Ulrika och de två sönerna, 3 och 5 år gamla tror jag). Helt fruktansvärt. Ändå gräver han inte ner sig i denna bok. Sorgen återkommer naturligtvis, något annat vore konstigt, men ändå tröttnar man aldrig. Inte en sekund tröttnar man. Mycket möter vi frustrationen över myndigheternas beteende. Han var nere i Thailand och ville bara hitta sin familjs kroppar, begrava dem och åka hem till Gotland. Detta var tydligen för mycket begärt för svenska myndigheter behandlar honom verkligen som crap.
Boken är vacker och full av kärlek. En enkel praktisk och logisk man hamnar i den värsta situationen som en människa kan. Och han inriktar sig på att samla sin familj igen och få åka hem och vila och sörja.
Vacker.
Min röst skall nu komma från en annan plats i rummet av Lotta Lotass
Galet superlång titel. Lika galet seg bok att komma in i. det är som om boken är uppbyggd på hundra sidors förspel innan man börjar finna någon slags struktur. Språket är extremt avancerat och i början fattar man inte alls vad författaren vill säga. Enda anledningen till att jag förstod att boken utspelas i Nevada och Las vegas var för att det stod på baksidan. Detta nämndes inte en enda gång i boken. Lite jobbigt. Den handlar om en seriemördare som enligt min tolkning är totalschizo och ser massa figurer (Kaninen, Aposteln, Odjuret och Clownen) som säger åt honom att döda.
Blablabla. På slutet var den ganska intressant. Handlingen är intressant men hon hade faktiskt inte behövt krångla till det så jäkla mycket. Nope, big nono.
Och solen har sin gång av Ernest Hemingway
Detta är ju en sådan bok som man bara ska gilla. Som alla gillar. Som min kompis Julia har höjt till skyarna, varför jag ansträngde mig för att få tag på den. Jag vet, jag vet. Men jag kan bara inte tycka om den. Jag lägger nästan aldrig ner en bok och jag kämpade med denna. Tänkte att många böcker blir ju bättre efter ett tag, den blir säkert intressant. Det måste den ju bli. Men icke.
Det är mycket konversation, härliga miljöer förvisso men det är något vagt över den som gör att jag bara ogillar. Jag intresseras inte av karaktärernas relationer och konflikter. Bryr mig liksom inte. Har dock vikt in där jag slutade så att jag kan plocka upp den senare om jag känner för det (not likely). Jag tyckte mer om "Den gamle och havet", den var så stillsamt vacker på något sätt (se tidigare i denna blogg).
Ingen hit, detta, kort och gott.