ord och inga visor

Egentligen är min utgåvas framsida betydligt snyggare men denna får duga.

I En jävla helg är inget liv heligt. Bella verkar till en början hyfsat normal. Hon bor i en ganska risig källarvåning i en engelsk småstad, och märker en dag till sin förfäran att någon stirrar på henne från andra sidan gården. Denne någon blir alltmer påträngande, genom att börja ringa henne och komma med mer eller mindre uttalade hot. Bella tycker inte att det känns okej. Hon måste skydda sig på något sätt. Särskilt när den flåsande telefonmannen/grannen börjar prata om att han ska hälla syra på henne. Goda råd blir dyra, som man sa en gång i tiden, och Bella tar hammaren i högsta hugg och förgör honom innan han förgör henne. Så börjar den jävla helgen som boken handlar om. Och där slutar Bella vara en ordinär person och blir mördaren.

Bella är berättaren och hennes tonfall är ganska sarkastiskt, på ett sätt som påminner om Ringskog Ferrada-Nolis Naturen och Lindbloms Lisa för själen. Det är som att Bella inte riktigt bryr sig. Som att hon rycker på axlarna inför att mörda någon. Har de förtjänat det, så har de. Vissa scener i boken är ganska blodiga. Men aldrig på en American Psycho-nivå så känsliga behöver inte sluta läsa om man säger så.

För att bara proppfylla det här inlägget med litterära referenser, så vill jag också nämna att boken får mig att tänka på SCUM-manifestet - det manshatande manifest som Valerie Solanas skrev. Hon som sköt Andy Warhol och om vem min favoritbok skrivits. Det är något med det kalla och beräknande i Bellas tillvägagångssätt. Hon anser sig ha rätten att mörda alla de sviniga män som betett sig illa mot kvinnor i alla tider. Hon upprättar t. om ett slags protokoll. Om en man beter sig illa mot Bella en gång så får han en prick. Har han tre prickar så förtjänar han inte längre att leva.

Språket är helt okej. I början blev jag chockad över hur tråkig boken verkade. Antagligen för att berättaren var så närvarande och kommenterande. Typ pratade med läsaren. Sådant har jag väldigt svårt för, med få undantag. Men den bättrade sig och blev helt okej. En sidvändare om inte annat. Det är alltid intressant att läsa jagberättelser om psykopater. Intressant och lite skrämmande.