ord och inga visor

Det här med att fota böcker tillsammans med någonting vill jag haka på. Bokstävlarna brukar fota böcker + katt/katter och Bokbabbel kör på finsk design (eller ibland Converse) + bok. Jag tänkte köra på någon detalj från mitt hem + bok. Alltifrån koppar och glas, till bokhögar eller ljuslyktor. Bara för att det blir lite roligare så. Här ser ni Fahrenheit 451 + min snygga The little mermaid-kopp som jag är väldigt förtjust i.

Nåväl, vidare till ämnet för dagen: Dystopi nummer två. Fahrenheit 451 av Ray Bradbury från 1953 är ett tips från Johanna på The Books (vafalls! bloggen går inte att komma in på så jag kan visst inte länka just nu) och jag är väldigt glad att jag klickade hem pärlan från Bokbörsen. Jag älskar den nämligen. Den utspelas i en framtid då brandmännen har till sin uppgift att tända eld på hus. Böcker är nämligen strängt förbjudna även i Bradbury-land, precis som i Toffs bok. Det florerar rykten om att brandmännen en gång i tiden faktiskt släckte bränder, på den tiden då hus inte var brandsäkra. Men det är längesedan och ingen vet säkert. Människorna i Bradburys välformulerade roman sitter framför tv-apparaten och tittar på meningslösa program där inget särskilt händer. Ingen tänker längre efter. Ingen längtar ens efter någon djupare intellektuell stimulans och Montag, som är romanens huvudkaraktär, och hans fru minns inte längre hur de träffade varandra. De pratar aldrig om något annat än det omedelbart vardagliga. Någonsin.

Montag är brandman och kommer ofta på sig själv med ett stelopererat leende i välmående över att få bränna upp hus som misstänks innehålla litteratur. Tills han en dag på en promenad (obs, det här är ingen spoiler eftersom det här är precis i början av boken) möter en ung flicka som får honom att börja tänka efter. Hans hjärna väcks ur en livslång dvala och det stelopererade leendet försvinner. Eftertänksamheten leder honom in i tankar han säkert mått bättre utan, men som gör att han vill förändra samhället. Och mer än så tänker jag inte avslöja.

Istället vill jag säga hur förtjust jag är i boken – språket är otroligt lätt att ta till sig och det vimlar av fina formuleringar. Jag älskar det nattsvarta och tänker direkt på vår egen samtid. När det gäller det konstanta tv-tittandet så tänker jag förstås: aha, dokusåpor! och på hur det nästan är mer socialt accepterat att titta på tv varje kväll än att inte göra det. Och det där med att aldrig prata om viktigheter i ett förhållande (man dövar ju med tv! shopping! internet! vardag! osv) har vi nog alla läst ångestdrypande relationsromaner om. Men förhoppningsvis inte upplevt.

Det är intressant hur temat för såväl den här romanen som Toffs bok är att böcker är förbjudna. Kunskap är makt-tanken vilar mellan raderna. Det finns väl inget så skrämmande för en totalitär regim än intelligenta människor, som orkar engagera sig, göra motstånd, göra revolution. Man vill ha ett snällt och förnöjsamt folk som guppar med huvudet i takt till reklamjinglarna och gör sin plikt utan knussel. Därför är den här typen av romaner så viktiga. Det läskiga med Bradburys lilla mästerverk är att det tycks vara den allmänna opinionen som lett fram till att man förbjudit böcker och bara stirrar på teven dygn efter dygn. Det tål att tänkas på. Ofta.