I skuggan av ett brott av Helena Henschen
Boken handlar inte om polisregister och utredningar, misstankar och detaljer. Ingen deckarvarning någonstans. Istället tänker sig författaren in i hur de inblandade kände sig och hur dagarna förflöt. Framför allt varför morden skedde. Så drastiskt. Det hela avslutades med att gärningsmannen, Fredrik, tog sitt eget liv.
Språket är härligt och handlingen vacker som få. En underbar läsupplevelse.
Capirinha med Döden av Maria Ernestam
Det är inte ofta man får vara med om en sådan här läsupplevelse (fast på sista tiden har jag faktiskt varit duktig på att välja böcker som sedan visar sig vara jättebra). Huvudpersonens sambo gör slut med henne hastigt för en annan kvinna. Hon dricker, snubblar i säng och vaknar mitt i natten av hårda knackningar på ytterdörren. Det är Döden i svart kåpa och lie. Oj, han har gått fel, han skulle till grannen egentligen.
Han återkommer dock, och mellan de två växer en vänskap fram. De diskuterar, äter middag ihop och huvudpersonen gör sitt bästa för att inget ska märkas utåt sett. Så blir hon hans assistent och får välja någon att döda. Vilken valfrihet...
En härlig roman och den blir så intressant eftersom Döden är med som en vardaglig person!
Där månen ligger ner av Iselin C. Hermann
Väl där möter hon två personer som tumlar om hennes liv flera varv och gör att sambon Isak hemma i NY känns avlägsen och ointressant.
Historien berättas från flera olika perspektiv och det är vad som gör den intressant som bok!
Slutet förstörde en hel del men boken var riktigt härlig.
Illusionernas bok av Paul Auster
Jag blev väldigt besviken. Efter Dårskaper i Brooklyn hade jag höga förväntningar på Auster som han inte levde upp till i denna bok. Den var långtråkig, enformig, babblig och först mot slutet fastnade jag litegrann och det blev bättre. Bättre, men inte bra.
Visst finns det gudar i Alabama av Joshilyn Jackson
Men någon höjdare är det knappast.
Klass - är du fin nog av Anneli Jordahl
Det var istället en fackbok som jämförde arbetarklass med överklass. Författaren har intervjuat ett fåtal personer om deras tankar och liv. Trots allt var den faktiskt intressant med några favoritstycken men ingenting man mår dåligt av att inte ha läst. Om man inte har ett stort intresse för "klassresenärer", förstås.
Änglar av Marian Keyes
Det var så längesedan jag läste något av Marian Keyes och just därför gillar jag nog boken extra mycket.
Tjejen som dumpar sin kille efter att han har varit otrogen och drar till LA. Som aldrig har haft en tanke på manikyr och helt plötsligt befinner sig i en annan värld av champagnebubbel, falska leenden och ögonbrynsvaxning.
Den är ytlig, spektakulärt solig och perfekt för lata sommardagar. Eftersom jag inte bara läser den här typen av böcker så kan jag uppskatta dem desto mer när jag väl gör det.
Spelet av Neil Strauss
Ointressant, trist skriven. Big nono.
Drömfakulteten av Sara Stridsberg
Den här boken är så fantastisk, men det tycker jag antagligen också mest för att jag när en sådan stark kärlek till språket. För språket är vad som GÖR den här boken. Gillar man inte språket så gillar man inte boken och jag tror inte att språket är ett sådant som alla gillar. Men jag älskar det.
Vi följer berättaren som pratar med Valerie. Valerie som ung och Valerie som döende på ett socialfallshotell någonstans där ingen bryr sig om henne. Och Valerie mittemellan som hänger i The Factory med Andy Warhol och knarkar med Cosmo girl i skumma parker. Som suger av män för att få en gratistur i deras bil.
Den här boken berörde mig och inspirerade mig som få andra.
Kappan av Nikolaj Gogol
Sensmoralisk och superrysk men språket vecklar in sig i omöjliga cirklar och mönster och det är vad som gör att jag ändå ler.
Extremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran Foer
Han berättar historien om hur hans pappa föll och föll. Och föll. Ner för alla de där våningarna. Och hans pappa som aldrig ens var i Twin towers, bara just den där dagen. Och han bara föll. Huvudpersonen (som jag dessvärre inte minns namnet på just nu pga anledningen som jag skrev i föregående inlägg) undrar vad hans pappa tänkte den 11 september. Eller om han hann tänka överhuvudtaget. En dag hittar pojken en vas högst upp i pappans garderob, i vilken det ligger en nyckel och en lapp som det står Black på. Pojken bestämmer sig för att hitta personen som nyckeln tillhör och börjar metodiskt söka upp olika personer med efternamnet Black runtom i New york.
Han möter många intressanta karaktärer. Samtidigt berättas historien om hans farmor och farfar och deras speciella relation. Hur de hade träffats redan i Tyskland men sedan inte blivit tillsammans förrän långt senare när de båda hade flyttat till USA.
Det är en vacker och väldigt speciell bok. Ibland kan jag känna att den blir lite enformig men den är garanterat läsvärd!
Kallocain av Karin Boye
Nu har jag massa böcker att uppdatera med som jag ännu inte har skrivit in i bloggen. Har ju varit bortrest och haft annat för mig i sommarvärmen än att sitta framför datorn men läsa har jag som vanligt gjort flera böcker i veckan. Av den anledningen är det nu ett tag sedan jag läste Kallocain (några veckor iallafall). Hursomhelst.
När boken skrevs ar den antagligen kittlande kontroversiell i sin dystra framtidsvision om ett samhälle där människor har glömt bort hur det är att fungera på egen hand, tänka och ta hänsyn till sina känslor och sitt privatliv. Människorna i Världsstaten som målas upp i boken, är robotar som arbetar för statens välfärd utan att riktigt undra varför.
Saken är bara att jag hela tiden tänker på 1984 som jag läste så sent som i höstas och inte kan låta bli att tycka att den är så otroligt mycket bättre.
Huvudpersonen i Kallocain, Leo Kall (har jag för mig att han heter) uppfinner ett ämne som gör att folk talar sanning och inte kan ljuga. På detta vis kan staten kontrollera även invånarnas tankar och känslor, som ligger begravda djupt i det undermedvetna. Vad Leo Kall inte tänker på när han stolt demonstrerar medlet för sina överordnade, är att även hans tankar kan bli kontrollerade..
Språket i boken är kallt och oengagerande tycker jag. Nope, nope.
Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson
Det är nog mest för att Daniela väljer vilka jag ska läsa. Hon är min lilla assistent. Varje gång vi lunchar hos mig (två gånger i rad nu) väljer hon ungefär 6 av de böcker jag inte har läst och lägger dem på hög. Så läser jag dem sedan i hennes utvalda ordning.
Det är jättehärligt och ett gott tips! fast då måste man ju förstås ha massssssaa olästa böcker i sina hyllor. Jag har nog fler än 200 så hon har ju en del att välja på!
Den här boken. Är. Helt. Jävla. Fantastisk.
Och Astrid... och smultronlandet... och vattnet... och gravarna på kyrkogården.. och nya zeeland.
Och språket!
Det här är en av de bästa böckerna jag någonsin har läst. En av de bästa någonsin.
Den berör, intresserar, engagerar. Dess handling är ganska banal. Gammal enstöring, ung på jakt efter lugn och ro. Bägge kvinnor. Som sakta finner varandra i detta lugn och blir nära vänner.
Sade jag att handlingen är banal? förlåt mig. Den är mästerlig i sin enkelhet. Det svåra är ju det enkla. Det är en saga så vacker att jag gråter och skrattar och hela mitt väsen exploderar.
Dessutom älskar jag författare som kan konsten att visa istället för bevisa i sitt språk. Det är då det känns.
Tusen små bitar av James Frey
Den här boken förändrade mitt liv och gav mig många nya insikter.
James är crackmissbrukare och superalkoholist. Han är 23 år gammal och har för längesedan hit rock bottom. Men så åker han in på ett behandlingshem efter en läskig och farlig black-out han inte minns ett skit av.
Han våndas. Drömmer om alla världens droger på ett stort bord. Skakar. Dunkar huvudet i väggen. Spyr, spyr blod. Drömmer om droger. Gråter. Skriker. Dör av abstinens. Träffar en tjej som också är på behandling, vilket är mot reglerna. Blir räddad av en maffiaboss. Spyr. Våndas. Försöker fly. Vill dö.
James är 23 år gammal och nästan död pga sina missbruk. Han träffar intressanta människor och icke-sådana på hemmet. Han tänker tillbaka på det han minns av sitt liv hittills. Han drabbas av det han kallar Ursinnet, när hans föräldrar ringer.
Och han berör mig så djupt med sina ord att jag inte kan skriva mer än såhär. Läs.
Kappan av Nikolaj Gogol
Läste den här boken även på gymnasiet. Men jag tror inte riktigt att man är mogen nog att njuta av den då. Jag var iallafall inte det. De skamligt invecklade meningarna och formuleringarna ger mig gåshud och handlingen är förvisso smått förutsägbar, men nevertheless vacker.
Ämbetsmannen som bara bryr sig om sitt arbete och aldrig tänker på annat än att skriva de perfekta bokstäverna dag ut och dag in. Som en dag får något annat på hjärnan och då enbart tänker på det; en ny kappa. En kappa som slutligen blir hans död (tro mig, jag förstör inget genom att avslöja det om någon mot förmodan inte har läst boken. Den är så tunn ändå).
Jag läste ut den på en halvtimme denna gång. Inte blev jag väl direkt överberörd eller engagerad, men boken utgjorde en perfekt kamrat medan jag drack kaffe och kedjerökte på balkongen för några dagar sedan. (nu lät det visst som att jag sällan har sådana eftermiddagar. Hrm).
Anvisningar till en far av Peter Kihlgård
Boken handlar om en ganska snårig far-sonrelation. Fadern som ställer krav, hejar på och annat.
Sedan blir fadern gammal och senil, om jag har uppfattat det hela rätt.
Fast det fattar man ju inte för man orkar inte koncentrera sig. Eller läsa vidare.
Allahs svarta änkor: Tjetjeniens kvinnliga självmordsterrorister av Julia Juzik
Eftersom boken i sig var väldigt överväldigande för mig så vill jag bara berätta om mina känslor kring den. Därför klistrar jag här in den beskrivning av handlingen som finns på adlibris.se och följer därefter upp med mina egna kommentarer. Ibland blir det lättast så. Here goes:
"Varför styrde 17-åriga Hava lastbilen med sprängämnen mot militärposteringen i Alchan-Kala? Varför var 16-åriga Chadjat med och ockuperade en musikalteater i Moskva, med över 600 gisslan? Varför har över 30 tjetjenskor sprängt sig själva de senaste åren? Ville de verkligen offra sina liv?
Med den enkla frågan reser Moskvajournalisten Julia Juzik till krigets Tjetjenien och söker upp kvinnornas släktingar och vänner. Hon möter tjetjener som vittnar om laglöshet, berusade ryska soldater och våldsamma upprensningsaktioner. Juzik berättar om attentatens organisatörer som kidnappar unga kvinnor och om husen där man förvandlar dem till fogliga redskap. Men framför allt berättar hon om kvinnorna själva.Nord-Ost, Tusjino, Beslan.
Kanske har Juzik kommit sanningen för nära? I Ryssland har boken beslagtagits och belagts med försäljningsförbud, samtidigt hotar rebelledaren Basajev med nya attentat och ständigt förbereds nya kvinnor för döden."
Detta är alltså den konkreta handlingen. Författarinnan lyckas i princip bevisa att dessa omtalade självmordsterrorister nästan aldrig är frivilliga. De tvingas av män som har ideal men är för fega för att dö. Då är det lättare att låta kvinnorna ta skulden och skammen (och förlora sina liv)..
Jag visste faktiskt inte någonting om dessa kvinnliga självmordsterrorister. Ibland undrar jag varför jag fortsätter att läsa sådana här livsödeshistorier (den som är en trogen läsare av min blogg vet att det blir en hel del av den varan). Vissa av mina vänner undrar hur jag pallar, blir jag inte deprimerad? samtidigt måste jag säga att det nog handlar mycket om förståelse. Jag är väldigt intresserad av andra kulturer (och vår egen för den delen). Hur människor tänker, lever och har det i olika delar av världen. Detta för att kunna förstå varför saker sker och hur folk som gör sakerna resonerar.
Nog om detta. Läs boken, den bildar och öppnar ögon. Att Putin har förbjudit boken är mer än anmärkningsvärt tycker jag. Och smått hårresande..