Flickvännen av Karolina Ramqvist
Okej, nu har jag i flera dagar skjutit upp att skriva om Flickvännen. Jag har också haft en hemtenta att tänka på, så det har varit en utmärkt ursäkt. Men nu är det dags, och jag ska försöka samla mina tankar till ett någorlunda nyanserat och sammanhängande inlägg.
För det är nämligen sällan det händer mig att jag blir helt betagen av en bok. Väldigt sällan den senaste tiden, kanske mycket för att jag inte väljer varje bok själv (skola, bokcirklar etc) och därmed inte får använda min näsa för vad jag kan tänkas gilla eller inte. Och det är positivt, eftersom det påtvingar ett vidgande av vyerna som bara kan vara nyttigt. Men nu känner jag att jag fick läsa en riktig Jessica-roman och det behövdes med tanke på den tidigare nämnda läs-o-inspirationen.
Flickvännen handlar om en person som är bikaraktär i sitt eget liv. Alltså en tjej som är flickvän till en kriminell kille, John. I en stor villa glider hon runt och städar, tränar, tittar ut genom fönstrena, målar naglarna och bläddrar i magasin. Allt som kan göra väntan mer uthärdlig. Allt handlar om att hålla koll på telefonerna hela tiden, ifall hennes älskade ringer. Allt handlar om att hoppas på att få träffa honom igen, att han inte blir skjuten under något VTR (värdetransportrån). Inte sätta på nyheterna, inte ringa själv, inte vara för personlig med väninnorna (som i sin tur är flickvänner till andra kriminella killar).
Denna tristess och marginaliserade tillvaro varvas med tillbakablickar om hur de träffades, hur hennes familj tar avstånd från henne för att hon väljer att stanna hos John. Hur hon alltid haft en känsla av overklighet, att inget varit på riktigt, förrän hon träffade John.
Med ett avskalat men träffsäkert språk tycker jag att Ramqvist lyckas skjuta tristessen som kalasjnikovkulor från boksidorna, rakt in i min själ och jag riktigt vrider mig i neuroser medan jag läser, lika otålig jag inför Johns hemkomst. Jag tycker att Ramqvist också lyckas gestalta den ytliga vänskapen på ett mästerligt sätt, hur flickvännerna är ihopfösta och kanske inte hade varit vänner om deras pojkvänner inte känt varandra, hur de pratar utseende och kokain på sina fördriva-tiden-middagar. Alla med ett snett öga på mobiltelefonens display.
Jag antar att boken är ett försök att svara på frågan Varför? Varför blir tjejer ihop med kriminella killar? Personligen tycker jag det är ganska ointressant, och stör mig därför inte på att inget direkt svar ges under läsningen. Kärleken kan leda till de mest oväntade beteenden. Och spänningssökandet likaså. Således är det för mig personligen inte förvånande att hon kan finna sig i den marginaliserade lyxhustrutillvaro hon bedriver. Men det är ett väldigt intressant (och aktuellt) tema som jag säkert skulle kunna läsa hur många böcker som helst om.
Nu ska jag säga det rakt ut: Jag älskar Flickvännen! Jag älskar hur språket är ganska enkelt och opoetiskt och ändå så otroligt fängslande, jag älskar hur en känsla så tydligt förmedlas, trots lågmäldheten. Jag älskar förstås temat och jämförelsen med Maffiabröder. Jag älskar det mesta med den här boken. Det enda som var synd var att den inte varade ännu längre. Med andra ord, läs den nu. För mig är det garanterat en av årets bästa läsupplevelser hittills. Vilken härlig oktoberöverraskning!
Ännu roligare att boken dagen efter att jag läst ut den, tilldelades det prestigefulla priset Tidningen VI:s litteraturpris. Jag kan inte tänka mig en bok som förtjänar ett sådant pris bättre.
Tidigare av Ramqvist har jag läst More fire som jag också blev helt kär i. Såhär lyriskt bloggade jag om den, för längesedan. Jag vet att alla inte är lika förtjusta i Flickvännen som jag. Vad tycker ni?
Och tack Månpocket för rec-exet!
Jag tycker inte att Karolina problematiserar faktumet att kvinnan lever ihop med en yrkeskriminell tillräckligt mycket i boken. Jag hade hoppats på att man som läsare någonstans skulle få känslan av att kvinnan tyst accepterar att leva på pojkvännens blodspengar utan att hysa egentliga skuldkänslor eller betänkligheter kring det. Samtidigt som hon på något sätt - genom att äta p-piller - hela tiden har en flyktväg öppen, tillbaka till sitt ursprung; övre medelklasen. Det faktumet att flickvännen sannolikt kommer att lämna pojkvännen och återgå till sin egen klass, medan han sannolikt går under (hamnar i fängelse, dör i en uppgörelse, fastnar i droger och skulder etc).
Vad jag vill säga är att det hade varit intressant om Karolina genom sitt sätt att berätta historien lockat fram tankar om "klass & moral" hos läsaren
Johnsson: Men varför känner du att det måste problematiseras när det rör sig om en roman? Jag tjatar väldigt mycket om Bukowski, men för att tjata lite till: Han problematiserar i princip ingenting, och lyckas ändå säga otroligt mycket om människor och specifikt om den livsstil de har. Varför skulle huvudpersonen i Flickvännen behöva hysa skuldkänslor gentemot att hon lever med en kriminell man? Antagligen älskar hon honom mer än skuldkänslorna, om inte annat, och ser det som värt att stanna hos honom ändå. Och sedan stänger hon faktiskt av teven, vill inte se nyhetsinslag eller läsa tidningen när han är ute och "jobbar", vilket jag ser som en slags skuldmedvetenhet. Vet hon inga detaljer, så behöver hon heller inte bekommas av dem. Sedan tänker hon ganska ofta på hur det kan se ut när de rånar, hur John kanske slänger en kvinna i marken - tankar som hon tvingar sig att pressa bort, och som väl också vittnar om en slags skuldmedvetenhet? Hos mig lockade boken fram ganska mycket tankar om klass och moral, via mamman och systern också, som perifera karaktärer som ändå stod för det mer konventionella samhället. Hur tänker du om detta? Intressant med kommentarsfältsdiskussion!
Har nu hört så mycket gott om Flickvännen att jag också vill läsa..! :)
Du har rätt; en roman behöver inte alls problematisera. Jag är överens med dig på den punkten. Det finns - hos medeklassen - en slags hållningslös fascination för klientelet klasslösa gangsters (om man kan använda en sån generaliserande term) som jag irriterar mig på. Alltså lockelsen (hos medelklassen) att leva nära inpå det brutala livet, men hela tiden ha en nödutgång att använda när som helst. Nödutgången eller det konventionella samhället dvs familjen/klassbakgrunden finns hela tiden i närheten att ta emot Flickvännen när hon väljer att lämna John. För det är väl bara en tidsfråga innan hon lämnar honom ?
Kritiken mot medelklassen kanske finns där i boken någonstans, men jag tycker inte att Karolina lockar fram den reflektionen hos läsaren. Det hade varit coolt om hon hade gjort det.
Vem i "Flickvännen" är det som tar de största riskerna ?
Vem tog störst risk av Jean och Julie i Strindbergs drama Fröken Julie ?
Jag vet inte om jag håller med dig om att det bara är en tidsfråga innan hon lämnar John. Tanken om lämnandet ser jag som något som gör att man vill läsa vidare, precis som tanken på Johns antydningar om att vilja sluta vara kriminell. Samtidigt ser jag bägge dessa trådar igenom boken som något som inte kommer att ske. Det känns som att de kommer leva sådär i evinnerligheter, hon kommer alltid att vänta på honom och han kommer alltid hem när hon minst anar det. Men visst, du kan ha rätt. Och jag vet inte vem som tar de största riskerna, men det var väl Jean i Fröken Julie om jag inte minns fel? :) Visst har flickvännen alltid en nödutgång, men skulle hon våga använda den?
Tillägg: Eller skulle hon vilja?