ord och inga visor

Snygg framsida, heja Modernista!

Det här blir lite längre än vanligt. Scrolla ner för den korta versionen.

Så var det då dags att skriva om Jägarna på Karinhall. Vi skulle ha läst den (och Ensamhetens vin som jag skrev om här) till en bokcirkelträff med min bokcirkel nummer två (inte i rangordning alltså, bara för ordningens skull!) för några veckor sedan. Den träffen blev aldrig av, men boken läste jag ändå.

Jägarna på Karinhall är en talande titel, med tanke på att merparten av boken utspelas under en jakthelg på herrgården Karinhall. Vi befinner oss tidsmässigt precis innan andra världskriget bryter ut i full kraft, nazisterna lever gott och hyllar fosterlandet. Herr Göring, som vi alla tyvärr känner till, är värd på festen och taggad till tänderna. Han har fyllt huset med horor, mat och sprit inför sina många finbesöks ankomst. Han springer runt och domderar, ger order så att dubbelhakorna skallrar och myser när han ser landskapsmotivkonsten stoltsera på husets alla väggar.

Gästerna anländer, bland dem även en berömd löpare som är där i egenskap av spion. Någonstans i sjön utanför ägorna ligger också en u-båt och bidar sin tid, för att kunna luska fram matnyttig information från de många mäktiga männen som ska medverka vid jakthelgen.

Gästerna anländer (bland dem senare till och med en signor Benito Mussolini) och Göring agerar guide runt på ägorna. Och ungefär såhär fortskrider boken. Jag läste förordet lite snabbt, även om jag brukar undvika förord, eftersom de kan förstöra läsningen om de läses innan berätelsen. Men där stod att boken lyfter fram de excesser som väl var utmärkande för nazismen. Kvinnor skjutsas in på ett bord i matsalen, i mängder. De dyra faten dignar under all mat, männen somnar av all sprit, hororna får jobba mest dygnet runt.

Och det är väldigt mycket fokus just på hororna. Eller snarare, eh, sexscenerna. Ärligt talat så RODNAR jag under läsningen. Vid ett tillfälle får jag till och med hoppa över flera sidor, för att det blir så rått och barbariskt att jag nästan vill kräkas i morgonkaffet. Och då vill jag tillägga att jag inte är en känslig person, jag älskade ju för tusan filmen och boken American Psycho i mina tonår. Tro mig, då är man inte känslig (fast jag hoppade över sidor där med iofs). Men excesserna överdrivs och får overkliga dimensioner. De mäktiga männens fetischer kan få även en härdad person att må dåligt, det är så explicit att det blir outhärdligt.

Språket är ganska yxigt och nazistiskt, får jag för mig, utan att ha vidare belägg för det. Hursomhelst så passar det utmärkt för berättelsen, och förstärker excesserna genom sin yxighet. Jägarna på Karinhall handlar mycket om makt gone wrong, om män med så många issues att de ser till att få makt över människor istället, för att inte hamna i underläge. Och det vet vi alla, att den makten var bara ett embryo år 1938 (då jag tror att boken utspelas). Senare skulle den gå så mycket längre i sin ondska och enfaldighet, men om det finns andra böcker skrivna.

I början störde jag mig på yxigheten i språket och den ganska torra handlingen men efterhand började jag gilla det alltmer (särskilt när jag kom på att det var okej att skippa de grova sexscenerna). Och såhär i efterhand så tycker jag att boken är väl läsvärd. Jag gillar att det inte fokuseras så mycket på historiska detaljer, utan mer på människorna som skapade dessa detaljer. Jag gillar böcker som tar ett embryo ur historien eller verkligheten, utan att fastna i den, och sedan broderar ut och fantiserar kring den. Det skulle jag kunna ge många exempel på. Jag gillar att alla dessa maktmän framstår som så små och ynkliga, osäkra och fruktansvärda. Det är fint att få se dem i något slags underläge, genom sin patetik.

Jag har också läst Stundande natten av samma författare, och tyckte såhär om den. Det här är något helt annat, språkligt och handlingsmässigt, men jag tycker bara det är positivt med författare som kan variera sitt skrivande. Jägarna på Karinhall var dessutom C-H Wijkmarks debutroman. Har ni läst denna bok? Har ni tips på fler av honom?

Den korta versionen: Jag gillar romanen. Språket är yxigt men passar berättelsen. Intressant att ta ett korn ur historien och brodera fritt. För mycket explicita sexscener. Kul att få se onda människor i något slags underläge, genom sin patetik. Läs den. Och vill du ha något ännu tyngre, och mer dödenfokuserat, läs då Stundande natten av samma författare.