ord och inga visor

Häromdagen sågs alltså min ena bokcirkel och pratade om Vinterträdgården på restaurang Shanti. Åsikterna gick isär, vilket alltid gör det lite roligare. På baksidan av pocketutgåvan citeras en recension ur DN, som säger något om att boken säger det nödvändiga och inget mer. Och jag tror att det är just vad som gör att jag blev lite besviken på boken.

Tidigare har jag läst Öde och Trasdockan av Falkenland. Trasdockan skrev jag såhär om, Öde läste jag innan bokbloggens tid. Och jag minns att jag tyckte hyfsat om dem bägge, men inte mycket mer än så. Jag tycker alltid att Falkenland lyckas fånga ett vackert vemod, och en känsla av meningslöshet som kan bli fin när hon skriver den. Men i Vinterträdgården blir det meningslösa för meningslöst, och det vemodiga alltför vemodigt. Kanske är det, som någon i min bokcirkel påpekade, för att den är så vardaglig medan hennes andra böcker rör sig i en annan och ovanligare, lite mer suggestiv sfär. Här jobbar huvudpersonen nämligen på dagis, är övervintrad i sin pappas hem, trots att hon egentligen är för gammal, och lever ett väldigt vanligt liv. Hon går en skrivarkurs och dikterna hon skriver där är insprängda i boken. Det är enligt mig taffliga och väldigt diffusa dikter, något som mycket väl kan vara medvetet, eftersom huvudpersonen ofta påpekar att hon inte är född till att bli poet.

Hon förälskar sig i en gift kvinna som ursprungligen är från Iran, och den kärleken gestaltas. Det är ofta där som det blir för sliskigt för min smak, för mycket kladdiga kroppsdelar som beskrivs, för mycket överdrivna (vågar jag säga klyschiga?) metaforer med rosor och silke och gudvetvad. En intressant och ganska ovanlig berättelse finns, men den här gången är det kanske mest språket i kombination med vardagligheten som inte faller mig i smaken. .

Någonstans bland gula sportiga baddräkter, perfekt svallande hår och en övergripande ensamhetskänsla, så tröttnar jag och sneglar på andra böcker i läshögen. Det är aldrig ett gott tecken. Men ibland kommer vackra Falkenlandska formuleringar som jag läser om flera gånger. Ibland vill jag veta mer. Och det är nog formuleringarna som ger mig hopp, som gör att jag vill läsa mer Falkenland trots allt. Men gärna något som är lite mindre kargt, som berättar lite mer.

Så undrar jag, är Falkenlands poesi sådär karg som poesin i Vinterträdgården - vet någon? Jag har hennes 4 x dikter i bokhyllan och kanske blir den oktober månads poesibok till poesiutmaningen. Vi får se.