ord och inga visor

Eftersom bokcirkeln (pga min förvirring) blivit uppskjuten till nästa helg, så skriver jag om Man utan minne innan vi har pratat om den. Det borde vara okej. Och till att börja med kan jag säga att jag tycker om boken. Men inte om jag ska jämföra den med Kärlekens historia av samma författare. För det går liksom inte. Det är två totalt olika typer av böcker och ojämförliga. Jag älskar inte Man utan minne. Men väljer alltså att inte låtsas om att det är Nicole Krauss som har skrivit och all den förhandspepp och förväntan det innebär. Jag kan hålla med om det Aidaho kommenterade här.

Man utan minne handlar om en man som pga en hjärntumör förlorat alla sina minnen efter tolv års ålder. Med andra ord kommer han inte ihåg sin fru och hur mycket han älskade henne. Vännerna ler han mot men för honom är de alla obekanta ansikten. Böckerna frågar han sin fru om: Har du läst allt det här? Och hon svarar: Nej. Men det har du. Det är ganska starkt att läsa om det här, särskilt som det faktiskt händer i verkligheten. Jag såg nyligen en svt-dokumentär om en man som varit med om precis samma sak och som också förändrats totalt som person efter att ha förlorat minnet. Det är inte konstigt, man har ju glömt bort även den personlighet man byggt upp under livet. Samma sak blir det i Krauss debutroman. Samsons fru känner inte igen honom och undrar även hon vem det är som sover bredvid henne. Det ena leder till det andra och Samson, vars fall fascinerar många läkare, väljer att vara med i ett forskningsprojekt i Nevada-öknen. Att ge sin hjärna till det. Forskningsprojektet går ut på att man ska försöka överföra minnen från en hjärna till en annan. Ute i öknen funderar han kring sitt liv, den han tydligen valt att älska innan tumören och vem han egentligen är.

På vissa sätt påminner boken om en av mina favoriter, Illusionisten av John Fowles (som jag förtjust skrev såhär om). Det som liknar är mannen (i det här fallet forskaren) som drar in huvudpersonen i ett projekt utan att kanske berätta alla detaljer eller moraliska tvivelaktigheter. Och att de befinner sig på en avlägsen plats. Och att huvudpersonen på något sätt är i underläge jämfört med mannen. Det är fina likheter och inget jag stör mig på under läsningen.

Språket flyter på bra, utan särskilda toppar eller dalar tycker jag. Det är en intressant berättelse som dessutom har många intressanta öppningar till diskussioner och tankar: Är det okej att ens försöka överföra någons minne till någon annans hjärna (för det kan missbrukas i allra högsta grad)? Det tål att pratas om. Jag tyckte alltså om boken. Men i närheten av det omdöme jag gav Kärlekens historia ("Åh herregud. Helt underbar bok, en av de bästa jag läst", lät det ordagrant i bloggen) kommer den tyvärr inte.