ord och inga visor

I höst ska jag plugga Idéhistoria 1. Efter att ha läst den kursen så kan jag stolt titulera mig med att ha en fil. kand. i litteraturvetenskap. Egentligen skulle jag vilja plugga mer litteraturvetenskap. Det är nog det roligaste ämnet jag har läst i mitt liv och slutar aldrig att intressera. Visserligen skulle jag kunna läsa vidare efter den här terminen, en magister eller master. Men jag har inte tillräckligt mycket CSN kvar för att göra det, och är nog inte heller forskartypen så egentligen skulle det inte tjäna mycket till. Däremot önskar jag att man kunde läsa hur många fristående 7.5-poängskurser som helst i ämnet, jag skulle nog aldrig tröttna. Men idéhistoria känns okej, och lite källtexter får vi läsa så jag ska nog bli nöjd.

Jag skrev visst aldrig så mycket om C-uppsatsen i våras, kanske mest för att jag var så trött på den (men inte på undersökningsobjektet, nota bene). Ämnet var Moa Martinsons Boken om Sally, dvs den bok där man samlat Kvinnor och äppelträd och Sallys söner. Jag utgick just ifrån samlingsnamnet och undersökte bland annat karaktären Sally. Sedan dess har jag tänkt en hel del, både på boken och på att jag vill läsa mer av Moa Martinson. Eller rättare sagt så vill jag läsa allt av henne. Den fördjupningskurs jag valde i kandidatkursen, Svensk litteratur under mellankrigstiden, väckte också min lust att läsa mer från den tiden.

Dels blev jag nyfiken på Eyvind Johnsons författarskap, efter att ha läst en av delarna i Romanen om Olof, nämligen Nu var det 1914 (som jag skrev såhär om). Jag blev också nyfiken på mer av Agnes von Krusenstjerna, efter att ha läst Kvinnogatan (om den tyckte jag såhär). Häromdagen fyndade jag faktiskt en bok på Emmaus av just Agnes - en annan av delarna i Fröknarna von Pahlen-serien, Älskande par (jag trotsade alltså köpstoppet, ajabaja! Mer om det i ett eget inlägg). Moas man Harry Martinson verkar också ha skrivit en del bra böcker. Av honom läste vi bara dikter, men de bådade gott och jag är sugen på såväl Nässlorna blomma som Vägen till Klockrike. Stina Aronsons Feberboken imponerade på mig och av henne suktar Hitom himlen i fin Modernista-upplaga i mina bokhyllor.

Jag är väldigt glad att ha valt en kurs som väckte mersmak för den tidsperioden. Terminen innan läste jag magisk realism som fördjupningskurs. Det var kul att få sätta sig in i den för mig tidigare okända genren, men man blev lite mätt på det magiskt realistiska.

Förutom den kurslitteratur som hör till kursen i idéhistoria så ser jag i höst fram emot att läsa mer än på länge. Inget väcker läslängtet som en krispigt solig höstdag tycker jag. Sedan hjälper förstås Darling river till på traven. En lovsång till den lär jag skriva så fort jag läst ut den.