ord och inga visor

Jag har läst ut Lunar park av Bret Easton Ellis men eftersom vi ska ha samtal om den i min bokcirkel om någon vecka så skriver jag om den först efter det. Kan jag inte hålla mig kanske jag kommer med en snabb-recce imorgon! Dock har jag även snart läst ut en annan väldigt intressant bok som jag skriver mer om.

Hösten har kommit igång på riktigt och min läslust är större än någonsin. Underbart, nu avverkas böcker på löpande band så fort jag har tid och bloggen kommer jubla framöver. Jag försöker läsa en del böcker nu som inte alla bokbloggar nyligen skrivit om. Annars upplever jag att det går trender i bokbloggvärlden och det är ju fantastiskt att man tipsas av varandra. Jag har dock en massa andra böcker olästa i hyllorna som jag ska försöka sätta tänderna i hellre än de alla skriver om (dock fingrar jag suget på Myggor och tigrar, det kan jag inte ljuga om!).

Jag har fotat mina bokhyllor också och ska lägga upp bilderna här så fort jag hittar alla sladdar och får tid till det.

Vad läser ni? Ge mig härliga lästips vetja!

I Hemligheter har Maja Spasova som rubriken antyder samlat in svenska folkets hemligheter. Genom att sätta ut annonser och i radio berätta om sitt projekt fick hon in cirka 2000 hemligheter. Hon har valt ut ungefär 400 som fyller den här boken.

Det är hemligheter av varierad art. En del sorgsna, en del sjuka. Vissa tror man är påhittade, andra är glada. De flesta är bara en eller ett par rader långa. Boken läser man ut på någon timme men funderingarna stannar kvar desto längre. Jag skrev en text i min andra blogg om hur jag tänkte när jag läste boken. Det får summera hur jag tänkte kring den. Strax.

Litterärt är det inget mästerverk (obviously eftersom det bara är hemligheter rakt upp och ner) och efter min period för några år sedan, då jag läste en del BOATS-böcker är jag mättad på konceptet "rota-i-folks-mentala-garderober". Men visst läser jag boken från pärm till pärm. Det är allt jag har att säga om boken. Såhär lät mitt minifilosoferande i andra bloggen:

Att läsa en bok full med hemligheter (snart klar eftersom det är korta rader på varje sida) väcker blandade känslor. Lite som att rota i någons underklädeslåda eller dagbok kan jag tänka mig. Med skräckblandad förtjusning läser man om folks innersta tankar - sådant de vågar erkänna endast under total anonymitet. Samtidigt känns det som att behovet är stort. Bara till detta enda projekt fick Maja Spasova (tjejen som samlat in hemligheterna) in 2000 stycken ungefär. Hon valde cirka 400 av dem till boken.

Vad är det speciella med att häva ur sig dessa innersta hemligheter? Vad får man ut av det? Själv har jag inga gigantiska hemligheter. När jag tänker efter, och det gjorde jag lite medan jag läste i boken i eftermiddags, så har jag nog ingen hemlighet som INGEN vet om. Det känns å andra sidan också ganska ohälsosamt. Det pratas ju ofta om behovet av att ha ett rum som bara är mitt. Dit ingen annan är bjuden. Samtidigt bevisar det bara vilka underbara nära vänner jag har. Jag kan prata med dem om hur jag känner och tänker, om mina stundtals skitlivsaktiga ex och mina knäppa tankar. Värre vore väl om jag gick och bar på en stor säck hemligheter men kände: Ingen i min omgivning skulle förstå. Som öppen person saknar jag sällan det där egna rummet.

Många av hemligheterna i boken är sorgliga men där finns även fina som "Jag är så kär i C och är lycklig över att inte ha några hemligheter". Väldigt intressant hur folk ändå uppenbart har behovet.
Att kasta ur sig något. Ut i rymden med det, bara. Vetskapen om att hemligheten plötsligt läses av hundratals (tusentals? jag vet inte hur mycket boken har sålt) kanske skänker tröst åt någon som burit den ensam i många år.
Bara lite tankar jag fick. Vad tror ni om det här? Intressant att diskutera.

Motsols handlar om Hanna framförallt. Om hur hon reser till Filippinerna och hur hennes vän Thora där omkommer i en drunkningsolycka. Förvirrad vandrar Hanna runt mellan lunchställen och barer, låter dagarna gå. Väntar på båten som går ifrån ön en gång i veckan och inser att det faktiskt gått längre tid än så.
Om hur Hanna flyttar in hos Oma (mormor) som är minst lika förvirrad, som har dockor hon kallar Führern, som pratar med grannen och tänker att Opa fortfarande sitter i sin länsfåtölj fast han dog för längesedan.

Jag tycker att boken är lite för kort. Man är inte riktigt beredd på slutet och jag hade inte klagat över femtio sidor till. Språket är lättflytande, nästan som om det bara nuddar vid berättelsens verklighet. Jag gillar det, bara efter några sidor släpper förvirringen och man vänjer sig. Sådant gillar jag. I mixen mellan Filippinerna, mamman som slänger julklappsbarbiedockorna från släkten, Oma som förvirrat lagar invecklad mat och ser grannen spana genom dörrens titthål och Hanna som varken vet ut eller in så inser jag att jag gillar Motsols. Den är annorlunda och kanske inget man minns långt efteråt. Men det är fint ändå.

Berättelser om lyckliga männisor är just korta berättelser. Inblickar i människors liv.
Det är paret som återses i Grekland och bor ihop men hon bara försvinner och han vänjer sig vid det. Det är han som alltid känner sig bortkommen och de som träffas och pratar medan pojken sover vid lägerelden.
Om människorna verkligen är lyckliga är jag inte så säker på. Snarare är det en tomhet som genomsyrar alla berättelser. Missförstå mig inte, det är en vacker tomhet.
En tomhet alla människor känner igen för att den stundtals (men lyckligtvis inte alltid) är en del av vardagen och livet.

Lars Gustafssons språk är enkelt och rent och boken är helt okej.
Ändå minns jag redan nu inga specifika berättelser ur boken särskilt väl, därav den torftiga beskrivningen ovan. Det är mer en känsla(läste ut den igår). Boken är fin och lite filosofisk. Helt okej.

Ursäkta en något oengagerad recension. Berättelser om lyckliga människor förtjänar nog bättre. Jag läste den under några oinspirerade dagar varför jag inte kan bättre än såhär just nu. Har ni läst den?

(nu har läslusten kommit tillbaka igen och jag håller på med en lovande roman!)

Det här är en väldigt svårrecenserad bok. Jag vet nämligen inte vad jag tycker om den.
Jo, visst är den delvis magnifik. I början häpnar jag och kan knappt fatta hur någon har förmågan att skriva så bra.
Senare i boken kommer jag på mig själv med att skumläsa.

Men visst. Daniel Sjölin pratar mycket om "skvalet". Sedan kommer ett långt kapitel med vad jag förmodar är skval. Självklart är det inte roligt att läsa skvalet när det står uppradat sådär, men det omger oss ändå dagarna i ända med skitteveprogram, tidningsrubriker, skvaller, banners och annat.
Sedan det där med dialog. Han säger hur onaturlig dialog alltid blir i böcker. Sedan kommer ett långt stycke med dialog, som vill han visa hur rätt han har. Jag gillar tanken väldigt mycket men läsningen av de partierna blir ganska tråkig.

Jag kan inte göra en klassisk recension av Världens sista roman. Tyvärr. Jag älskar den! men ibland vill jag slänga den ifrån mig och börja på något nytt. Kanske är det en riktigt bra bok, en som gör lite motstånd? Eller äh, nä.

Världens sista roman handlar om huvudpersonen med en senil mamma. En halvalkad författare/programledare som gör upp med barndomskompisen CJ, som reflekterar kring hur människor härmas. Som lever storstad, cyniskt kan se en människas hela liv bara när personen kliver in på samma café som han.

Nu har jag bestämt mig. Jag älskar den.
Och hatar den.
Älskarhatarälskahrht.

Läs den så diskuterar vi istället, okej? Om ni redan har läst den, så kommentera gärna!