ord och inga visor

Mitt exemplar av Tycker ni om Brahms... är sådär antikvariatiskt slitet. Sidorna har börjat gulna och framsidan är bara beige med titeln tryckt litet på sig. Så även boken i sig är lite magisk.

Det jag tycker så mycket om med Francoise Sagan (som är en av mina favoritförattare), är hennes enkelhet. Något paradoxalt med tanke på att jag annars inte alls brukar uppskatta enkelhet i språket i det jag läser. Men det handlar nog om att Sagan hade magiska fingertoppar som tillät hennes skrivmaskin att få med så många fina tankar och reflektioner, att allt annat förlåts.

Jag vill inte säga att hon använder isbergsteknik, men nästan ändå. Hon säger väldigt mycket genom enkla historier och ett väldigt basic språk.

Den här gången berättar hon om en kvinna som är kär i sin pojkvän Roger. Kvinnan närmar sig 40 och är inte överförtjust i att kväll efter kväll bli hemkörd efter sena lyxmiddagar av Roger, för att därefter somna själv i Parislägenheten. Medan han gör natten med andra kvinnor.
Därför är kvinnan heller inte sen att nappa när den unge vackre mannen dyker upp och förälskar sig handlöst i henne. Och någonstans där börjar huvudpersonens kval.

Ni hör själva hur enkelt det är. Och ändå glimtar de där intressanta tankarna till på var och varannan sida. Och ändå vill jag läsa vidare, och veta hur kvinnan ska välja. Är det Parismiljön som charmerar så? Kanske, delvis. Den och en förmåga att berätta som få andra.

Tidigare av Francoise Sagan har jag läst Bonjour Tristesse (fantastisk!) och underbara Den obäddade sängen. Jag ser fram emot att läsa fler böcker (har de flesta, de finns på antikvariat).

Se även filmen Bonjour Sagan, en helt underbart inspirerande (men tragisk) berättelse om Sagans liv.

Lite hann jag faktiskt läsa i Prag, så Om skönhet blev utläst. Det är en ganska charmig historia om två familjer i England och USA. Papporna avskyr varandra efter kontroverser inom konstforskningen, som de båda jobbar med. "Huvudfamiljens" son blir kär i rivalfamiljens dotter, och därefter följer invecklingar på ytterligare sådana in absurdum. Men det funkar på något vis, jag rycks inte direkt med som med riktigt bra böcker, men vill ändå fortsätta läsa.

Bokens grundtema får väl ändå sägas vara konst. Kärlek också, och kanske otrohet. Det är mycket sådant, nämligen. Mycket sårade känslor, mycket passivt aggressiva blickar från sårade hustrur. En del vänskap, tonårsosäkerhet, livskriser och mycket amerikansk collegemiljö. En hel del om hur det är att vara afrikansk-amerikansk, ung eller gammal sådan. Och om hur det är att vara en vit man som forskar om konsthistoria och är gift med en afrikansk-amerikansk kvinna. Det är ju många sådana skillnader i USA, som inte finns i Sverige på samma sätt. Men som populärkultur-junkie är man ju väl insatt i det hela. Det jag gillar med boken är att den just rymmer så mycket av allting. På de 600 sidorna (pocket) finns väldigt många av livets vardagliga och existentiella sammanhang med, på ett pratigt och lätthanterligt sätt. Och ofta roligt.

Men där värjer jag mig också. För pratigheten blir ibland störande. En del av karaktärerna känns väldigt klyschiga och likaså en del av intrigerna. Och det kan vara okej för sommarläsning, kanske. Ibland. Och faktiskt så fastnar jag inte riktigt, aldrig såsom jag önskar fastna i en bok.

Jag läste Vita tänder av samma författare för ganska många år sedan och tyckte mycket om den. Men något jag minns från den boken och som återkommer även här är alla kursiveringar i dialogerna. Dessa gör mig galen. Och ännu värre blir det på svenska eftersom jag hela tiden blir stoppad i mitt läsflow genom att tänka på att kursiveringen ju sitter på fel ord i meningen. Det är som om samma ord har kursiverats på svenska som på engelska, utan att hänsyn har tagits till att meningen blir helt onaturlig om det ordet markeras i svenskt talspråk. Förstår ni hur jag menar?

Sammanfattningsvis är det en charmig historia som passar för latläsning och bjuder på flera skratt. Men den når inte riktigt hela vägen fram ändå. Ska vi köra betyg så säger jag en trea av fem.

Den här boken ska vi läsa till en av mina bokcirklar som är i början av augusti. Det är en både hemsk och vacker historia. Titeln får mig att rysa, kanske är det den perfekta titeln? Vem blir inte sugen på att läsa, liksom?

Boken utspelas under balkankriget på 90-talet och handlar om en familjs våndor, hur kriget kan hjärntvätta nästan vem som helst. Boken handlar också om ondska och godhet, om vapen och rädsla, gevärskott som är till ingen nytta eftersom de som skjuter knappt vet varför. Det handlar om en mors sorg över att hennes unga barn måste kriga, om kärlek som visar sig tom i krigstider. Om flykt och kärlek som bara blir ännu starkare när det blir krig. Om grannar som plötsligt inte kan prata med varandra längre, eftersom de råkar tillhöra olika folkgrupper (något de aldrig brytt sig om tidigare). Och så vidare.

Förutom en intressant inblick i balkankriget, så ger Sista kulan sparar jag åt grannen även en lika intressant läsupplevelse, som roman. Språket är vackert och kristallklart. Och det gör så ont att se hur mamman verkligen gör allt för sina barn, för att det är så fint.

Det som är lite tråkigt, är hur boken emellanåt kan bli lite långdragen. Det kan bli lite för mycket prat om kriget. Men allt som allt tycker jag mycket om Marianovics debutroman (svenska är originalspråket). Det finns nog en hel del att diskutera, så jag ser fram emot bokcirkeln. Har ni läst boken?

Snyggt pocketomslag tycker jag, vad tycker ni?

Saffransköket är en charmerande, kärleksfull och lättläst historia, som ändå har mörka inslag och sorg i sig. Vi befinner oss i London och i Iran,  under olika tidpunkter som flätas samman. Mor-dotter, far-dotter och far-mor-relationer behandlas på flera olika plan och i olika generationer. Vi möter smärta, flykt, sorg över förlorade och icke-födda barn, och väldigt mycket kärlek. Det var en snabb sammanfattning som inte avslöjar nästan något alls.

Det jag kan känna är att en del saker blir lite översentimentala. Det känns lite onödigt med tanke på resten av historiens helhet. Samtidigt kommer jag snabbt in i Saffransköket och får direkt en relation och börjar bry mig om karaktärerna, något jag verkligen tycker om.

Så det är blandade känslor inför boken, som jag kan sammanfatta med att den är helt okej. En bok som berör, men kanske inte hänför.

Det finns några böcker som jag är väldigt sugen på, men som inte finns i vanliga affärer/nätbutiker.

Det var vi som var Mulvaneys av underbara Joyce Carol Oates
Sylvia Plaths dagböcker
Livet efter gud av Douglas Coupland

Plaths dagböcker finns hos ett antikvariat på nätet men de andra ej heller där. Har du dubletter av dessa raringar (på svenska) eller vill sälja ditt ex till mig, så hojta gärna till.

Sedan finns förstås en massa andra böcker jag hemskt gärna vill ha i min ägo, men som får vänta några veckor. Bland annat dessa:



Och Majgull Axelssons Is och vatten, vatten och is plus Karolina Ramqvists Flickvännen icke att förglömma. Men där väntar jag på pocketutgåvan. Lars Noréns dagböcker hägrar också. Och Karolina Ramqvists När svenska pojkar började dansa klickade jag nyss hem från ett antikvariat.

Bokbegäret tar visst aldrig slut. Kan det vara regnet utanför fönstret som framkallar det här konsumtionsbehovet? Antagligen. För om solen sken skulle jag nog ligga på en äng och läsa eller käka långlunch på någon uteservering med en kompis. Och inte ha tid att drömma om bokshopping deluxe.

Min galet snygga utgåva. Dålig fotokvalitet  pga att det är mobilbilder.

Självbiografi, filosofisk essä, skildring av det svenska/europeiska klassamhället under 1900-talet, självbiografi med fiktiva inslag? Att genrebestämma Jakten mot nollpunkten är svårt och, tycker jag, inte nödvändigt. Det hela kan sammanfattas med orden De Geer själv väljer på bokens framsida: "En roman om mig själv".

Med ett väldigt tilltalande språk - rakt, pratigt, flödande - leder CJ De Geer mig genom sitt liv, via korta utsnitt, hopp i tiden och emellanåt uppblandat med åsikter och filosofiska funderingar.

Många av hans projekt (konst, film etc) har misslyckats genom tiderna, eller inte fått den genomslagskraft han kanske hoppats på. Men han berättar ändå godmodigt om dem, om tankarna bakom dem och hur de blev. Och, som han säger någonstans i slutet av boken, så blev han ändå en kulturpersonlighet nu till sist, och det pöser han gärna vid tanken på. Fint.

Jag älskar förvirringen, hur allt blandas samman och hur någon kronologisk linje egentligen inte finns. Och jag älskar hur pratig CJ är, vågar vara. Han verkar vara en väldigt sympatisk och intelligent herre och bokens 300-någonting sidor känns nästan för få. Ovanligt, detta.

Hans liv har utspelats såväl i stora lyxigt adliga slott i Skåne (det adliga ursrunget, barndomen) som i rivningslägenheter utan vatten eller el i Stockholm på 60-talet (då han ville vara bohem). Och överallt tar han med mig under läsningen, utan att bli långrandig eller gå in på detaljnivå.

Jakten mot nollpunkten är den perfekta sommarläsningen. Och en riktigt bra bok.

Den här boken överraskade mig positivt. Att läsa om människor som försöker få barn men inte kan, lockar mig inte. Det känns för långt borta, något jag inte kan relatera till än på länge (förhoppningsvis aldrig). Jag hade dessutom fått för mig att Jag går bara ut en stund var väldigt BOATS-aktig (based on a true story) och trodde därför att språket inte skulle vara speciellt bra.

Så fel jag hade! Jag kan direkt relatera till bokens jag, trots att jag inte upplevt något i närheten. Språket flyter på bra och jag är inte uttråkad ens för en sekund.

Boken handlar om huvudkaraktären som inte kan bli gravid. Som förlorar ett barn innan det hunnit växa klart i magen. Som ser sitt äktenskap haverera under tyngden av barnlöshetsorgen. Som flirtar med andra män, yngre.

Ibland blir det lite väl bloggigt för att vara bok, men ibland funkar det också när författarinnan kliver ut ur texten och kommenterar sig själv och hur hon kan uppfattas.

Du slukar den här boken på en eftermiddag. Det är ingen topp tio, men en väldigt läsvärd historia.

Vi befinner oss i Norrland hos en liten pojke som har blivit utbytt. Fel barn på BB, något som upptäcktes när pojken redan vant sig vid sin mamma och pappa. Men han tvingas alltså byta familj och vänja sig vid att kalla en ny person för mamma. Vi befinner oss i kapten Nemos bibliotek, flickan som är gravid men som ju inte alls kan få något barn. Norrlands skogar, snön och mörkret.

Problemet är att jag ju på något vis vill sammanfatta handlingen utan att avslöja för mycket. Problemet är att någon handling inte är skönjbar. Kapten Nemos bibliotek är väldigt fragmentarisk, svårbegriplig och når aldrig in i mig så att jag kan börja bry mig om karaktärerna. Jag grips inte, finner visserligen vissa fina formuleringar men inte mer än så.

I vanliga fall kan bokcirkeln göra mig klokare när jag känner såhär inför en bok. Somliga gånger kan en bokcirkelträff till och med göra att man börjar tycka om boken mer än innan. Men inte denna gång. Under vår snabba rålis-picknick i måndags kände jag bara ännu mer att Kapten Nemos bibliotek inte är en bok för mig. Den får stå kvar i bokhyllan pga sin snygghet (omslaget) och för att den trivs ihop med mina andra PO Enquist böcker (har flera ännu olästa).

Tidigare av PO Enquist har jag läst Blanche och Marie (som jag dock slarvläste och vill läsa om, gillade) och Nedstörtad ängel.

I Rom blev det alltså inte mycket läsning, utan desto mer alkoholförtäring, promenerande, god mat, socialiserande och övande av min något ringrostiga italienska. Ett och ett halvt år har jag lagt ner (heltid) på det språket och ska läsa minst två böcker på italienska nu under sommaren, för att inte tappa bort mig helt. Har ni några förslag på böcker? De behöver inte vara lättlästa eller så, men får inte vara deckare. Det är mitt enda krav.

Nu är jag förkyld och har trots det jobbat lite både igår och idag. Men under eftermiddagarna och kvällstid har jag läst så ögonen nästan har ploppat ut. Huvudet är lite ipren-mosigt så några skriverier om lästa böcker kommer inte förrän imorgon eller på fredag.

Man kan sammanfatta läsandet med en dålig, en fantastisk och en som jag läser nu och som verkar vara lite mittemellan.