ord och inga visor

Den här framsidan gör mig verkligen inte sugen på läsning. Och jag kan motvilligt erkänna varför: Inte är man van vid att se äldre människor på bild? det känns så o-hippt som det kan bli, och långsamhet lockar sällan till läsning. Tyvärr. Men jag ska börja utmana mig själv på den punkten.

Faktum är att det i stora bildbanker vi använder oss av i mitt jobb (och som används av många), knappt finns bilder på människor över femtio-sextio. Och det är ju alldeles galet och fruktansvärt att de som byggt upp vårt samhälle negligeras på det viset. Jag är glad att min bokcirkel fick mig att läsa boken ändå.

Boken handlar om Maliss, en äldre kvinna (75, någonting?), som reflekterar kring sitt liv, sina val och sin vardag. Hon lever ett stillsamt liv som änka till en framgångsrik man hon aldrig älskade. Hon pratar med sig själv, den kursiverade rösten som pressar henne att våga tänka på även det som känns jobbigt. Och hon minns sin barndom. Sina föräldrar och sitt barndomshem, utan att det går in på detaljer och miljöbeskrivningar in absurdum. Så blir det ibland när det pratas barndom, men så blir det inte här. Även nuet funderar hon kring: snickaren som fixade hennes badrum och sedan oväntat kom med blommor - ska hon våga ringa honom? Hon funderar också kring de som hyr nedervåningen i hennes villa, kring hur det en dag kan komma att kännas att inte klara sig själv och tvingas flytta in på ålderdomshemmet i närheten. Och så vidare.

Det blir lite långtråkigt ibland tycker jag, när hon sitter och funderar och funderar. Första sjuttio sidorna ville jag bara lägga bort boken och inte plocka upp den igen. Men eftersom det som sagt var en bokcirkelbok så fortsatte jag ändå läsa, och det är jag glad för. Boken blir nämligen mycket bättre efter de sega startsidorna. Jag älskar när det blir talspråkligt på ett (vad jag uppfattar som) gammalmodigt sätt: såsom Maliss mamma pratade, och Maliss pappa. Såsom jag kan tänka mig att min gammelmormor pratade ('nä gubevars jänta, din vilja sitter minsann i en grantopp', och där citerar jag inte boken utan min gammelmormor - citerad av min mamma). Jag älskar sådant, eftersom det mer än något ger mig en bild av hur verkligheten var för sextio-sjuttio år sedan.
Som berättelse är det här en långsam bok, en strävsam kvinnas tankar och vardag skildras, och det säger nog en hel del om hur det är att bli gammal - hur ensamheten är ett ständigt molande i magtrakten och inte bara en snabb rastlöshet som strax ersätts av umgänge eller viktiga göromål. Men också hur man börjar summera sitt liv och sina val, tvingar sig att tänka efter när man väl har tid. Och döden som är mer närvarande än den kanske är i unga år.
Jag vet inte om det här på något sätt sammanfattar boken, men dessa tankar fick jag under läsningen. Den gav mig väldigt mycket på så sätt, och som sagt - ge inte upp för det blir verkligen bättre ungefär halvvägs.

Fina är också de gamla sagorna som sprängs in i boken, lite här och var. Ofta är de berättade på vad jag tolkar som mammans dialekt, och jag bara njuter när jag läser dem.

Som sagt, för mig var det ingen höjdarbok, men fin läsning. En trea av fem, typ. Och det var förvånande med tanke på de första intrycken.

Jag vill läsa Nancy-serien av Elsie också, har ni läst den?

Åh, ni som inte är med i en bokcirkel - bli det. Det kan funka så att man till och med börjar tycka om boken mer genom att "tvingas" prata och reflektera lite kring den. Plus att bokcirklar är det bästa sättet att få en massa andra boktips.

Idag lyxbrunchade vi på kung carls hotell, också ett väldigt bra tips. Och pratade om Sin ensamma kropp av Elsie Johansson (men den förtjänar nog ett eget inlägg).

Jag är med i två bokcirklar och de är sinsemellan väldigt olika, vilket ju är roligt. Vi brukar dessutom göra olika saker. Med den bokcirkeln jag träffade idag brukar det bli brunch eller som sist, då vi åt middag på ett tapasställe i gamla stan. Med den andra blir det oftast en "öl" (vin/cola light för mig) eller fika. Och man har alltid så trevligt och får ett stort utbyte av diskussionerna, eftersom det är väldigt sällan som fyra/sex personer har samma uppfattning.

Är du med i en bokcirkel? Vad brukar ni göra när ni ses och bokpratar?

I dagens bokcirkel bestämde vi dessa böcker till nästa gång:

Innan min läseftermiddag börjar så vill jag be om lite tips:

Första efterlysningen:

I min ägo har jag cirka en (1) kokbok. Jag tycker inte om att laga mat och gör det mycket sällan, men skulle behöva tips på någon riktigt inspirerande och cool kokbok med (helst) nyttiga och fräscha recept på sallader och sådant. Har ni några förslag?

Andra efterlysningen:

Och så behöver jag tips på vad man ska läsa för att bli träningsinspirerad och få bra träningsråd.
Och då menar jag ingen fitness-tidning avsedd för testosteronstinna bodybuilders utan bara något som är inspirerande, med smarta råd och tips. Helst böcker ;)

Om ni har några tips, så skriv dem i kommentarsfältet!

Nu hägrar min älskade Johnny Cash och ljuvlig litteratur...

Jag läser just nu Sylvia Plath för första (men säkerligen inte sista) gången.
Älskar svartvita bilder på författare som skriver, som ni kanske märkt.
Marguerite Duras och Francoise Sagan brukar vara flitigt inklippta i den här bloggen...

Nu är träning avklarad (dansstep!). Likaså lyxigt god lunch och lite filmtittande. Det som återstår är en stor kopp kaffe, lite cola light och läsning i flera timmar framöver. Det känns väldigt lyxigt och avslappnande. Just nu är det att läsa ut Elsie som gäller inför bokcirkel imorgon. Och lite Sylvia Plath tänkte jag också (faktiskt det första jag någonsin läst av henne).

Hoppas att ni också får tid till läsning i helgen och att ni har en fin lördag.

Vad läser ni i helgen?

Boktips, tack! Novellsamlingar, riktigt härligt höstiga romaner, poesi - give me!

Nu är äntligen mina länkar uppdaterade. Bläddra ner lite till höger så väntar dig en värld av underbara bokbloggar. Antagligen har jag glömt någon. Känner du dig bortglömd så påminn gärna i kommentarsfältet, för jag läser fler bokbloggar än de länkade. Men dessa kom jag på utan att göra vidare research. Missa dem inte, de är alla toppen!

idag ska det pluggas eftersom litteraturvetenskap B precis har sparkats igång. Mest är det analyser som ska läsas, vilket kanske inte känns superkul. Men emellanåt tänker jag sticka ner näsan i min självvalda läsning, för att inte bli alltför uttråkad.

Ha en fin fredag!

Idag var sista dagen med min engelska vän i stan. Vi grät en skvätt innan vi skildes åt och hoppas på att ses snart igen. Innan hon åkte hann vi dock med en sväng på bland annat pocketshop, där jag för ovanlighetens skull avhöll mig från bokshopping (måste ändå beställa några inför litteraturvetenskap b snart). Istället fick dessa underbara raringar följa med hem för en billig penning:


Min fot ville visst också vara med på ett hörn.

Det finns hur många fina anteckningsböcker som helst på pocketshop just nu, så skynda dit och fynda. Bokiga människor brukar ju vanligen också gilla anteckningsböcker. Om inte annat kan man ha dem till att skriva ändlösa böcker-jag-vill-ha-listor i. Funderar på att ha den längst till höger till enbart detta.

Förresten, titta vilken fin bakgrundsbild jag har på skrivbordet i min lilla mac just nu:



Älskade, coola Astrid. Bilden gör mig glad varje gång jag slår på datorn! Ett tips är att bli fan av henne på Facebook, då får man ta del av hennes fina status updates (citat av henne). Jag blir lika glad varje gång. Den kvinnan var och är en nationalskatt!

Titta:











och min favorit:

Det har gått några dagar sedan jag läste ut den här boken. Med finbesök av finaste vännen från England blir man inte så sugen på att blogga. Men nu tänkte jag skriva lite om mina åsikter kring denna bok. Antagligen aningen förvirrat. Jag gör det i punktform.

Först och främst, vad är detta? Jo, detta är en reportagebok skriven av en kille som är uppvuxen i Djursholm. Finaste villan, galna suparskidresor i alperna och allt det där. Efter att ha bott där, flyttar han till Kungsholmen med sin fru och sedan sitt lilla barn. Tills en dag, då han bestämmer sig för att flytta till Tensta, mest som ett projekt. Väldigt mycket bok-idé över det hela.

Han reflekterar kring sin flytt, folks reaktioner på den, hur han uppfattar Tensta, människorna han lär känna där. Och så relaterar han det till sin egen uppväxt och konstaterar påfallande ofta att han har "sjukdomsinsikt", alltså att han är medveten om sina fördomar kring "problemförorten" Tensta. Nu kommer punkterna:

1. Väldigt ofta får jag lite ont i magen av det jag uppfattar som ett titta-på-apor-i-bur-syndrom. Är det normalt bland svenskar att vara så ovan vid människor från andra länder? Jag tänker inte ens i vi-och-dem-termer, men så har jag också och har haft en hel del vänner med icke-svensk bakgrund. Samt några pojkvänner. Är det vad som krävs för att inse att alla är människor och inte skiljer sig så värst mycket åt? För mig verkar det väldigt trångsynt och "litet", och det stör mig enormt boken igenom. Typ wow, invandrare är ju riktigt trevliga. För mig är wow-et i meningen fullständigt obegripligt.

2. Jag förstår vad Pontus Herin vill göra, åtminstone delvis. Han vill öppna upp för en debatt kring invandring och segregation. Han vill visa att det faktiskt finns grönområden även i betongdjunglarna (well, obviously?!), han vill påpeka hur befängt det är att folk blir så chockade över hans och hans familjs val att flytta dit. Och han vill få fler svenskar att flytta till Tensta, för bara så blir integrationen hands on.  Och där försvinner ju trovärdigheten med tanke på att han själv i slutändan inte bor kvar där, för att han vill att hans son ska växa upp som han gjorde. Jo, men varför har du då tjatat om hur fint och bra det är i Tensta i hundra sidor?

3. Jag tycker det är fint hur Herin tar upp Tenstas eldsjälar. Den babbliga äldre politikern som infinner sig på alla lokala möten och kämpar för en bättre miljö i sin förort. Politikerna som bor kvar i Tensta för att visa att det går. Man blir inte rånad bara för att man råkar befinna sig där. De som ställer upp och volontärarbetar i biblioteket med att hjälpa ungdomar att plugga. Och så vidare. Det är hoppfullt.

4. Det är också ett viktigt inlägg i debatten, för om man inte vågar diskutera segregationen så kommer den sannerligen inte förbättras. En debatt krävs och det var mycket intressant info i boken. Till exempel att 25 % (ca) i Tensta lever på socialbidrag och 23 (!) personer i Djursholm. Samtidigt tror jag sådana exempel kan vara farliga, eftersom de kan spä på ignoranta personers fördomar.

5. Språket är lätt och tydlligt och boken går snabbt att läsa, samt är faktiskt oftast väldigt intressant. Det är en hel del generaliseringar jag stör mig på, samt ovan nämnda punkter. Hela det där "wow vad spännande vi ska ha det bland alla invandrare" gör mig fullkomligt galen och grumlar min syn något under läsningen, som sagt. Men som ett inlägg i samhällsdebatten tycker jag boken är läsvärd. Om inte annat manar den verkligen till debatt, jag har till exempel pratat om den med alla vänner jag mött under läsningen.

Så tyckte jag. Vad tycker du?

Åh, pust, vilken utmattande men härlig dag! I flera timmar har jag strosat runt på Drottninggatan med en vän och fyndat hur mycket böcker som helst. Vet inte riktigt hur de ska få plats i mina hyllor men det brukar lösa sig och är väl knappast ett beklagansvärt problem.

Bokbordet är en årlig tradition och verkligen ett fint initiativ tycker jag. Massor av antikvariat ställer ut bord längsmed nästan hela gatan och man kan gå och botanisera bland inbundet och pocket. Självklart kollade jag mest på pocketavdelningarna eftersom de inbundna kan kännas lite röriga och svåra att överskåda, plus att det inte finns mycket plats för inbundet i mina hyllor. Om du missade det i år, så se till att vara redo med mycket kontanter i plånboken inför nästa år istället.

Att räkna upp allt jag köpte skulle låta helt knäppt men här är en del av mina fynd:

Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen
Bensin av Karin Ström
Samlaren av John Fowles
Sylvia Plaths dagböcker (som jag har letat efter!)
Stäppvargen av Hermann Hesse
Svenska kärleksbrev (underbar liten bok där kärleksbrev finns bland annat av Selma Lagerlöf, Hjalmar Söderberg, Fröding mfl.
Inte som andra döttrar av Deborah Spungen
Den femte sanningen av Doris Lessing
Musselstranden av Marie Hermanson (har läst men inte ägt i pocket)

... och en hel del utöver det. Hurra! Efter middag hos föräldrarna ikväll, ska allt placeras in i hyllorna. Och så blir det lite läsning förstås. Var ni där idag? Vad fyndade ni?

Nu är jag ingen deckarläsare och har således inte ens funderat på att läsa Hypnotisören. Blev dessutom starkt avrådd till detta igår på bokcirkeln av flera deckar-insatta personer.

Men säga vad man vill om denna hysteri, vem är Kepler, kan det vara den eller den. Säga vad man vill om huruvida Bonnier har lurat hela Sveriges läsande befolkning eller ej (håller inte med om det, de lovade ju ingen känd person, där var bara ett pseudonym på framsidan av en bok och folk började hoppas på någon stor författare).

Jag läser en hel del bokbloggar - en hel del - och tror att nästan alla har nämnt pseudonymen på ett eller annat sätt. Likaså tidningarna. På DN:s hemsida var det toppartikeln på förstasidan i flera timmar. Det spelar ingen roll om de som skriver om det är arga eller glada, förvånade eller besvikna. Namnet nämns fortfarande om och om igen och ekar i konsumenters huvuden när de stegar in på bokhandeln - för att få syn på boken i höga staplar (antar jag). Då är det inte långt till KÖP.

Så vad man än tycker om det hela, är det sannerligen en lyckad pr-kampanj. Det har svalnat lite kring Tim Davys (ÄR det C-J Vallgren tror ni? nä, han är ju bättre än så!) och Koppel (som jag ännu inte läst). Det återstår att se om även de lyckas nå så många tack vare valet att skriva under pseudonym.

Så, nu kommer några tankar kring denna bok, som jag läste ut för flera dagar sedan.

Boken utspelas, som titeln avslöjar, under en dag i Ivan D:s liv. Han befinner sig i ett sovjetiskt fångläger. I boken kallas huvudkaraktären nästan hela tiden för Sjuchov, något som emellanåt var lite förvirrande när namnet Ivan dök upp. Det ryska språket har visst ett annat smeknamns-regelverk än vi har, och det är väl inte konstigt egentligen. Det gäller nog bara att vänja sig vid att smeknamnen inte går att förutse ur "originalnamnen".

Det handlar självklart om överlevnad. I lägret råder iskall vinter, stövlar som hela tiden bör hållas varma och dagar som går utan att någon längre orkar räkna dem. De är ändå alla likadana. Den dagen vi får följa Ivan, är tydligen en bra sådan, även om man inte kan tro det. Men den innehåller ingen straffcell och inga alltför hårda övningar. Allt är relativt, tänker jag många gånger under läsningen. En sådan dag för mig skulle vara nästan döden.

Det handlar som sagt om överlevnad. Om att skaffa mat, spara en liten bit av lunchen så att man har något extra till middagen. Det handlar om att ställa upp sig i tid (för att slippa straffcell) och om att arbeta så gott man orkar i den bitande ryska vinterkylan. Människans primära behov känns väldigt centrala i boken, hur vi alla blir varelser som tänker på sömn, mat och att hålla värmen när vi befinner oss i en extrem situation.

Läsningen går aldrig på räls, det blir alltid lite hackigt. Antagligen pga den något enformiga berättelsen och det knastertorra språket. Men DN har med boken som en av de tio som påverkat världen mest, i en nu pågående serie. Och det kan man förstå. När den kom var den först med att berätta om livet i ett sovjetiskt fångläger.

Som historiskt dokument är boken läsvärd, och jag är glad att ha läst den. Den ger lite perspektiv på vardagen. Men som litterär njutning? Knappast.

Min sommarhög har visserligen krympt avsevärt men fortfarande finns där en hel del godbitar jag vill läsa medan det fortfarande är somrigt och härligt. Därför kommer jag försöka läsa mer än vanligt i augusti, även om mina läsvanor ungefär är desamma sommar som höst och vinter.

Men en del läsning har det faktiskt blivit nu med förstås. Om den skriver jag imorgon. Nu längtar jag nämligen bara till sängen för att få läsa vidare i Microslavar, en bok som stått i bokhyllan i evigheter och äntligen får lite love.

Läser ni mer på somrarna än annars?