ord och inga visor

Ja, vad kan jag säga. Har läst den tredje delen i Inger Edelfeldts 4xEdelfeldt-novellsamling och blir lika häpen denna gång. Hon lyckas skriva om så ovanliga möten att man inspireras till att uppleva dem själv, om så väl inprickade känslor att man vet precis hur hon menar även om man själv aldrig känt så.

Hennes språk krullar mitt hår, mina ögonfransar. Jag kan inte, vill inte, får inte släppa boken. Man vill bara ha mer. Nu blir det något annat emellan innan jag tar tag i sista novellsamlingen i den här alltmer underbara tjockisbok. Min favorit i Den förunderliga kameleonten var novellen Sacre-Coeur men egentligen vill jag inte välja någon. Nästan alla var ögonlockskrusande faktiskt.

Som jag skrivit tidigare har jag bokstopp i sommar. Detta av följande anledningar:

1. Jag måste hitta ett jobb innan jag får bokshoppa. Just nu har jag inget eftersom jag precis blivit klar med min utbildning. No job = no more books
2. Jag har ungefär 200 olästa böcker i bokhyllan så det är ingen panik, även om jag självklart alltid shoppar för shoppandets skull och inte för att jag "behöver" nya böcker (ve och fasa). Varför så många böcker? Jo, varje gång jag bokshoppar kommer jag ut med minst åtta, ibland så många som tolv nya böcker. Från aka eller pocketshop (eller vissa gånger adlibris). Ibland blir det fyra eller fem också men vanligen lyckas det skena iväg!

Idag gjorde jag dock ett minimalt undantag genom att haka på pocketshops sommarerbjudande och köpa tre böcker på Götgatan:


Älskar copyn på deras plastpåsar: Jag är obegripligt intellektuell.



Gunnar av Bob Hansson, Pompeji av Maja Lundgren och Ut och stjäla hästar av Per Pettersson.

Bara för att jag nu köpt nya böcker, vill jag dock poängtera, betyder det ju inte alls att jag kommer läsa dem snart. Gunnar råkar stå på min sommarlista så den kommer jag nog läsa inom kort men de andra kan mycket möjligt dröja, Glöm inte att läsa min färska recension av Sugar precis här under och ha en fin dag!

Okej, för det första. Titeln. (Sugar: Kvinnan som steg ut ur mörkret). Nejnej! Jag kallar boken Sugar rätt och slätt, något annat behövs inte. Med tanke på bokens tjocklek (nästan 900 sidor) så blev den min kompis. Över en vecka har jag hållit på med den och det är ytterst ovanligt. Jag har lärt känna Sugar, horan som bor i ett sjaskigt rum på sin mammas bordell och blir knullad tills hon börjar hata män. Jag har lärt känna mr Rackham, den rike mannen som kommer till Sugar som kund och blir förälskad i hennes rödlätta hår. Som köper henne ett eget hus så att hon ska slippa sälja sig. Jag har fått veta hur det känns när han ändå på många sätt sviker henne ändå. Jag vet hur Sugar våndas över sin roman där hon sprätter upp man efter man. Jag vet hur bahytterna känns att bära när man går på gatan i London under det sena 1800-talet. Jag vet hur mr Rackham oroar sig över sin sinnessvaga fru Agnes, men hur han egentligen inte ödslar mycket tid att fundera över hennes tillstånd så länge hon inte ställer till spektakel. Han är trots allt en respekterad herre, det måste man ha i åtanke. Jag vet hur hushållerskan, kokerskan, diskerskan - hur de rusar runt, alltid alltid vara till lags.

Kort sagt har jag läst den här boken intensivt. Den är en roman i ordets rätta bemärkelse. Du längtar till tunnelbanan för att få plocka fram den, du längtar tills din vän går på toa när ni är och äter lunch någonstans. För att få läsa några sidor. Språket flyter på, inget anmärkningsvärt men heller inga störningsmoment. Det är historien som bygger den här sagan. Perfekt sommarläsning som jag kan rekommendera (även om jag kanske rekommenderar hela favoritbokstapeten i förra inlägget  ännu mer, det kan jag inte sticka under stol med!)

Nu är det dags att sitta på balkongen och läsa en något tunnare roman jag precis börjat med.

Det är lite av en tradition för mig att lämpa ner böcker innanför min port. Där finns nämligen en bänk. Perfekt att lägga oönskade böcker (istället för att kasta bort dem liksom!). Ibland ligger där magasin ingen vill ha, ibland böcker (fast alltid dåliga böcker, iochförsig). Häromdagen när jag fixade med min bokhylla, lade jag ner dessa böcker i porten (mobilbild):



När jag några timmar senare återvände efter en fika med en vän, så var de alla borta. Sommarläsning för någon annan alltså. Deprimerande sommarläsning, förvisso, men ändock sommarläsning. Har ni något liknande going on i era hus/på era arbetsplatser?

Annars kämpar jag för fullt med tjockisboken. Det kommer nog ta lite längre tid än väntat. Helgen dedikeras dagtid till boken, som innehåller 1800-tal, prostitution, London och män i höga hattar. Väldigt ljuvligt dekadent. Antagligen ses vi på måndag. Trevlig läshelg!

Kära läsare, jag har INTE drabbats av någon bloggsommartorka som många andra bloggare tycks ha gjort. Jag bara läser en väldigt tjock bok (nästan 900 sidor). Har kommit lite mer än hälften nu så om några dagar kommer recension. Hittills är den väldigt bra. Så länge kan ni läsa alla mina gamla recensioner och förhoppningsvis hitta något boktips där.

Vad läser ni nu? :)

En av årets bästa läsupplevelser!

Leo köper en tavla som gör honom förundrad. Han spårar upp konstnären, Bill, och de blir därmed vänner för livet. Deras söner blir bästa kompisar, deras fruar får en tät kontakt och parmiddagarna är flitiga. Speciellt eftersom de även bor grannar med varandra.

Därefter följer berättelsen om denna vänskap. En berättelse, så välskriven och skör, att jag förundras. När jag väl måste lägga ner boken, gör jag det motvilligt. Hur en tragedi drabbar dem och skapar stora fnurror på tråden. Hur livet fortgår ändå, hur en del ungdomar i boken utvecklas på det läskigaste vis av dem alla. Hur Bill fortsätter att skapa, utställning efter utställning.

Jag vet inte mer vad jag kan säga om den här berättelsen. Sammanfattad på det här viset, låter den som en ganska o-originell och släpig historia, men sådant är verkligen inte fallet. Det här är en bok jag vill rekommendera hela världen att läsa. Språket, sättet på vilket författaren får mig att känna utan att skriva mig på näsan, New york-atmosfären... Ni hör själva. Jag är begeistrad.

Kuriosa: Författarinnan Siri Hustvedt är gift med en av mina andra favoritförfattare, Paul Auster.

På min sommarläslista står 4 x Edelfeldt av Inger Edelfeldt. Det är en tjock bok som innehåller författarinnans fyra novellsamlingar. För att inte riskera att tröttna på Inger, och för att suga lite på den goda karamellen, har jag bestämt mig för att läsa en novellsamling ur boken i taget, och variera med annan läsning. Jag började med I fiskens mage som är en väldigt fin novellsamling. Novellerna däri är barnsligt naiva, men inte så att man tröttnar eller tänker: Är detta inte en ungdomsbok? Varje novell är som en karamell man vill äta sakta egentligen, suga på och låta smälta i munnen men som man inte kan låta bli att bita i. Tugga, tugga, tugga, svälj och så längtar man efter nästa. Språket är vackert, enkelt, och de flesta novellerna är ur barns perspektiv. Ibland barn vars föräldrar ställer höga krav på dem, ibland barn som gömmer sig i fiskens mage (under filten).. Ibland barn som leker med klossar.

En vacker novellsamling! Har alltid gillat Edelfeldt och nu ser jag fram emot även de övriga tre novellsamlingarna i boken. Men först blir det nog en riktigt härlig roman. Vilken får ni se om några dagar...

De skamlösa handlar om yta, två kollegor på en tidningsredaktion, en av kollegornas ytliga pojkvän, hur konflikter, tankar, händelser alltid rör sig i det ytligaste skiktet av tillvaron.

I slutet är jag frenetiskt skumläsande - när tar det här slut? Det är en orgie i ytlighet, men inte den sortens ytlighet jag gärna njuter av i litteratur eller filmer emellanåt, den passionerade kavalkaden av klänningar i Sex and the city-filmen, till exempel. Den här ytligheten sticker i ögonen, eftersom den är så ironisk. De skamlösa gav mig en insikt: När man skriver en bok ska man älska sina karaktärer, eller åtminstone ge sken av att älska dem. Om man har ett syfte med sin bok så kommer läsaren förstå det även om man inte skriver det på dennes näsa. Vad jag menar är: Bret Easton Ellis, till exempel, har antagligen när han skriver American psycho, en hel del moraliska aspekter på det hela. Men faktum kvarstår: När jag läser boken känner jag inte av det. Patrick Bateman (huvudkaraktären) presenteras på fullaste allvar, utan ironi, boken igenom. I De skamlösa är fallet inte sådant, varför den i mina ögon blir totalt ointressant.

Uppenbarligen vill Sisela Lindblom visa hur patetiskt det är med ytlighet, hur tomt, själlöst. Hon gör dock ett misstag: Hela boken är skriven med en vass ironi som man som läsare hela tiden känner. Hon borde ha skrivit den här boken utan ironi, på fullaste allvar, och sedan låta läsarna själva döma eller inte döma. Jag hoppas att det framgår vad jag menar.

Alltså var det här en tafflig, dålig bok enligt mig. Ingenting att lägga ner sin tid på. Några få ljusglimtar, till exempel texten av bokens Amanda, den om de äldre bekanta ute i skärgården. Det var ungefär 10 sidor av kvalitetsläsning. Jag blev väldigt besviken eftersom författarinnans tidigare böcker Lisa för själen och Jägarinna hör till mina absoluta favoritböcker. Jag kommer läsa även nästa bok av Sisela Lindblom, om någon sådan kommer, för jag hoppas att hon hittar tillbaka till det fantastiska hon hade på 90-talet. (och väskdebatten, denna väskdebatt? Vad i den här boken startade en väskdebatt i hela Sverige?) Hoppas på att nästa bok jag läser är betydligt bättre...

Trasdockan är en liten tunnis, på 200 sidor, som jag läste i ett nafs. Den handlar om Ylva som åker tillbaka till sina gamla hemtrakter i Mellerud. Hon hyr ett hus för att i enrum kunna skriva sin poesi. Mycket poesi blir inte av, men en hel del tankar som snurrar. En hel del män hon knullar. Sonen, pappan. Lou med sina krävande ögon, vars dotter Ylva får sitta barnvakt åt. Hur hon samlar på rep i en garderob, Ylva. Man vet aldrig när man tröttnar och repen kommer till användning.

Boken är väldigt subtil och flyktigt skriven, på ett ganska vackert vis. Den har ett sorgligt drag över sig, ett drag av meningslöshet och en känsla av att inte spela någon roll. Att inte betyda något, inte för någon. Den är välskriven och vacker men ändå ingen toppenbok tycker jag. Den fastnar inte riktigt, kanske är det att den är för subtil och flyktig. Så att den nuddar ens skinn men inte mer. Författaren själv beskriver boken som sitt "inferno", och det kan jag hålla med om. Det är ett inferno av meningslöshet, Ylvas liv.

Sammanfattningsvis en helt okej bok, men inte mer än så.