ord och inga visor

Oj vilken otippad liten pärla. Precis som Revolutionary road är detta en bokcirkelbok (till min andra bokcirkel av två). Jag hade aldrig hört talas om den innan och brukar ju inte köpa inbundet så ofta, men det var kul att få tillfälle att läsa den här boken.

Det är en novellsamling med små underfundiga, annorlunda skrivna noveller, ofta väldigt korta. Språket känns ungdomligt och lite ballt, handlingarna är ofta skruvade precis som karaktärerna. Vi befinner oss ofta i Israel, ofta bland unga människor. Det handlar om vänskap, kärlek och lite förvirring.

Det känns skönt att läsa något som är så annorlunda från gängse böcker man kommer över. Språkligt, tankemässigt och när det gäller personporträtten så är det här något jag känner att jag aldrig läst förut. Och det är kul. Sedan är inte heller det här någon favoritbok men cool läsning. Somliga av novellerna är rentav genialiska. Man tar sig snabbt igenom den och blir ofta inspirerad eller överraskad. Varför inte?

Som sagt, inte den framsidan som är på svenska pocketutgåvan (som jag läste) men denna är tusen gånger snyggare ju!

Revolutionary road handlar om ett par i USA som kanske är lite trötta och rutinerade. Som kanske tjafsar och har det tråkigt, samma sak varje dag, hämta barn och laga mat, jobba på ett trist kontor och slentrianstäda hemma. Som en dag får en idé: Ska vi inte flytta till Paris? Och plötsligt blommar deras relation upp och de planerar och drömmer. Självklart finns inget paradis och alltså fortsätter inte allt i samma rosenblomstrande känsla. Problem uppstår.

Det där kan väl kallas en väldigt tafflig beskrivning av händelseförloppet. Det får duga. Boken är riktigt välskriven, dialogerna känns så bra och det är ett konststycke i sig, att lyckas med bokdialoger. Ibland segnar den till sig lite men det känns när man läser att texten är genomarbetad. Det känns som att jag lär känna karaktärerna på riktigt den här gången. Efter några böcker där jag saknat just det (En halv gul sol, Kicki & Lasse - se nedan), så kändes det riktigt skönt.

Jag gillade Revolutionary road. Inte en av mina favoritböcker, men ändå riktigt välskriven och relationsintressant. Lite sorglig kuriosa är att detta var Yates första bok, och också den enda som rönte publika framgångar.
Filmen har jag ännu ej sett, men det blir nog nästa helg. Har ni läst boken? Vad tyckte ni?

Jag upptäckte att om man vill prenumerera på min blogg, i sin bokmärkesfältmapp eller via bloglovin.se, så är det lättast att gå in via gamla bloggadressen, dvs stellasbokblogg.blogg.se. Man hamnar ändå på samma sida. Valfritt alltså, ordochingavisor.se eller den tidigare nämnda adressen.

Jag har mycket att läsa i litteraturvetenskapen men just nu skriver jag lite istället. Har tidigare under dagen läst lite i "Faust" av Goethe (heavy shit, inget jag skulle ha valt själv att läsa direkt) och "Don Quijote" som jag gillar desto mer. Men nu åter till skrivandet och så ska jag snart berätta vad jag tyckte om Revolutionary road och Åtta procent av ingenting.

Vad läser ni?

Jag valde att sluta blogga på ikultur. Jag tycker att det är en jättebra sida och en toppenidé men saknade min gamla kära blogg, och när jag dessutom fick en .se-domän i present av en vän och tänkte att ordochingavisor.se blir toppen.

Jag har lagt in alla de inlägg jag skrev under tiden på ikultur i den här bloggen, så nu finns allt jag har skrivit sedan jag började bokblogga, år 2006, samlat på ett och samma ställe.

Alltså: prenumerera på sidan vetja, via rss eller bloglovin.se. Här kommer jag stanna ett tag!

Imorgon uppdaterar jag med vad jag tyckte om de två böckerna jag läst ut senaste veckan. Men nu blir det hopp i säng för ännu lite mer läsning.

Dessa böcker har jag läst ut den senaste veckan:



Revolutionary road av Richard Yates. Nu hittade jag inte den framsidan som var på exet jag läste (den svenska pocketen) men den här bilden är ju hundra gånger snyggare. Hade dessutom denna som skrivbordsunderlägg under en lång period förut, så why not?



Åtta procent av ingenting av Etgar Keret.

Mer om dessa imorgon alltså. Godnatt!

Jag har väntat några dagar efter att jag läst ut En halv gul sol, med att skriva om den. Mest för att jag inte vet vad jag ska skriva riktigt. Så det blir en kortis, trots bokens nästan 700 sidor.

En halv gul sol utspelas under Biafrakriget men handlar inte främst om kriget, så mycket som ett fåtal människor och hur de lever innan, under och kort efter kriget.
Kainene och Olanna är tvillingar men varandras raka motsatser. Onidegbo är intellektuell och har ständigt vänner på besök över diskussioner om kvälarna och Ugwu, hans hemhjälp, tjuvlyssnar och snappar upp, nyfiken på en annan värld än den han växt upp i. Detta är bara några av bokens centrala karaktärer vi får följa.
Främst rör vi oss i deras vardag.

Boken går lätt att läsa eftersom det mest rabblas händelser.
Språket är lättillgängligt och sidorna rusar förbi.
Samtidigt känns det som att man aldrig kommer någon av karaktärerna riktigt in på livet, och det kan jag sakna. Den stora hypen som varit kring boken har jag lite svårt att förstå, även om jag inte hade något emot den.

Sammanfattningsvis en helt okej läsupplevelse. Har ni läst den? Vad tyckte ni?
Vi diskuterade En halv gul sol på min ena bokcirkel och alla var rätt överens om att något saknades för att riktigt få den där wow-känslan. Ibland känns det som att händelse staplas på händelse.

Underfundigt och annorlunda.



Den här boken tog inte direkt lång tid att läsa igenom. Boken består av bilder fotade med en polaroidkamera. Under varje bild står något underfundigt, inte alltid logiskt. Och det där lät ju väldigt ointressant. Därför infogar jag en bild gjord av Jan Stenmark (som dock inte är från den här boken) för att få er att förstå hur han arbetar:




Ja, ni förstår. I U-sväng inslagen i folie är det en del bilder från Stockholm som är väldigt roliga. Där ryms även ett avsnitt med foton tagna hemma hos Stenmark, bland annat en "u-sväng inslagen i folie", som är precis vad det låter som. För mig är det här en perfekt bok att ge bort i present till en vän eller sig själv. Ballt och inspirerande. Några storverk är det inte men det är nog inte heller Stenmarks syfte.

Tjupp sade det och så var den här boken utläst. Underbar dessutom.

Det här är en sådan roman jag inte läst på länge. En sådan typ av roman som jag älskar. Samtidigt skulle det nog bli svårt att uppskatta den om man inte varierade med annat. Det här är romanen med stort R. Den som handlar om Agnes hela liv. Som spänner sig över många decennier. Som låter mig, som läsare, träffa Agnes som ung flicka, som nygift, gravid, drömmande, som mamma, som mormor.

I centrum står hela tiden Agnes, från Norrland. Agnes som säger huva och gu'bevars (precis som min farmor!). Agnes som har något svart inom sig, som kommer fram bara ibland.

Jag kan inte avslöja så mycket eftersom boken är en liten tunnis (200 sidor ungefär). Språket är enkelt men ändå otroligt fängslande. Handlingen är vardaglig men den låter oss ändå lära känna huvudpersonen. Jag älskade boken, kort och gott. Och till Homeros och Catullus var den en ack så skön kontrast. Det vill jag lova.

I början tyckte jag att Gomorra verkade väldigt bra. Eller bra är kanske fel ord. Den väckte mitt intresse hursomhelst. Gomorra handlar om den neapoletanska maffian, camorran.
Det är en faktaspäckad och intensiv reportagebok.

Jag skrev nyligen om reportageböcker och rekommenderade då Gomorra. Jag hade inte läst klart den då, men tänkte att den väl ändå borde nämnas i sammanhanget. Framförallt med tanke på det ämne Saviano behandlar.
Problemet är inte att det han skriver inte är intressant. För det är det. Det är rått och massivt och vapen och blod. Det handlar om hur camorran kontrollerar så mycket mer än endast den illegala marknaden. Camorran är överallt, infiltrerade i nästan varje samhällelig instans.
Och inte bara i Italien. Vi snackar Europa här.
Vi snackar världen.
Vi möter småpojkar som växt upp i en mijö så rå och okultiverande, att de inte lärt sig skilja på film och verklighet. Småpojkar som är arton och tror att det är försent att vända sin kriminella vardag till en icke-kriminell sådan.
Småpojkar som skjuter andra småpojkar för att de tror att det är tarantino-häftigt. Som börjar gråta när de märker att verkligheten inte innehåller några "BRYT!".Vi möter stora pojkar, män, med vapen och makt. Som mördar de som snor spaden från dem i sandlådan. Fast vuxenmotsvarigheten till det. Större än så behöver det inte vara. Är det inte.Vi möter sorg och elände, en maffia så djupt rotad att man inte vet var man skulle börja gräva för att bli av med den.

Det enda problemet med Gomorra är att den är FÖR faktaspäckad. Det är FÖR många namn, FÖR många småstäder som namedroppas. FÖR mycket rättegångscitat. Det är så mycket fakta att det känns som en bok man läser till en tenta. Och det är tråkigt, för Saviano har så mycket att säga. Och så viktiga saker.Bortser man från hur faktaspäckad den är och kanske parallelläser den samtidigt som någon annan (lättsmält) bok, så är den faktiskt läsvärd. Man hajar till gång på gång, på gång.

Nu har han ett dödshot på sig från camorran för att han skrev den här boken. Har ni läst den? Vad tyckte ni?

Blev den engelska framsidan men ni hajar nog!

Jag läste nyligen ut även Vägen av Cormac McCarthy, vinnare av Pulitzerpriset 2007. Det är en mörk och plågsam berättelse om far och son som vandrar i ett nedbränt och sargat USA. Ett USA där affärer är plundrade, människor ligger döda mitt i gatorna och endast ett fåtal individer fortfarande är vid liv.

Världen är simpel och handlar om att överleva, att gå mot söder (där finns värmen och möjligheten att överleva. Att överleva är viktigast av allt) och att finna mat att äta. Världen består av de onda och de goda. De onda måste de passa sig för och därför bär de med sig en pistol.

Det är plågsamt och jobbigt att läsa boken. Den är mörk och vardaglig i all sin absurditet. De sover. De letar efter mat. De pratar i korthuggna, trötta fraser. Utnötta frågor, trötta ögon. Pistolen alltid redo, för säkerhets skull. Språket är, liksom berättelsen, korthugget och kargt. Det jag tänker på boken igenom är varför de vill överleva. Varför överleva när där aldrig mer kommer finnas ny mat (bara flera år gamla konserver), varför överleva när där inte finns andra människor att dela livet med, jobb att gå till, syften och mål?
Boken ger inga svar, men ställer ganska många frågor. Kanske måste man överleva för att man är människa och har fötts till världen och är värdefull som sådan.

En dystopi utan dess like, på ett nytt sätt. Jag kan förstå att den amerikanska publiken tilltalas av detta (utan att riktigt kunna förklara varför). För mig var den jobbig att läsa, både på ett bra och dåligt sätt.. Där fanns stunder då jag hoppades att det skulle hända mer och bli intressant, så bra som jag trodde att det skulle vara. Sedan insåg jag att det inte var meningen. Det är en filosofisk och välskriven bok och jag kände med karaktärerna.
Men med boken, not so much.

Mitt betyg blir mittemellan halvbra och jättebra.
Ni hör ambivalensen. Den blev tråkig ibland och det drog ner betyget rejält.
Dags att sova nu.

Ruggigt spännande och smidigt lättläst.



Jag har dator igen så ni lär få se en hel del mer av mig framöver! Nu var det ett tag sedan jag läste ut Hembiträdet av Marie Hermanson, men än har jag den i hyfsat färskt minne.

Boken handlar om en kvinna, framgångsrik egen företagare, med man och barn och hela kittet. En dag får hon problem med bilen i en förort och medan hon väntar på att den ska bli klar på verkstaden tar hon en promenad i området. Något som ska komma att förändra hennes liv.

Hon åker tillbaka till området, som nu förvandlas till Området med stort O. Hon går runt bland villorna, fantiserar kring de boende i husen och hur deras liv kan tänkas gestalta sig. Endast ett hus lyckas hon inte förstå sig på. En dag söker de hembiträde och hon tar jobbet. Föga anar hon vad som döljer sig innanför den intetsägande fasaden...


Ja, ni hör själva. Det är spännande. I don't do spännande i vanliga fall men blev väl smittad av julen och mörkret och ledigheten. Det är ingen deckare vi snackar, men spännande är det. Boken är väldigt lättläst och man tar sig igenom den på ett kick. Lika lättläst som den är, lika lätt försvinner den efter att man läst ut den.


Sammanfattningsvis en helt okej roman jag ogärna släppte ifrån mig men som jag nog inte kommer läsa igen.

Sedan jag skrev sist har jag läst två böcker men inte kunnat skriva om dem.
I veckan får jag tillbaka min dator och kan äntligen börja uppdatera som vanligt.
De böcker jag läst är Hembiträdet av Marie Hermanson och Vägen av Cormac Mc Carthy.
Båda var sisådär enligt min mening men skriver mer om dem om några dagar.
Lånar en dator hos en vän nu och ska strax hem och fortsätta läsa Gomorra, äntligen!

Jag börjar vänja mig vid ett liv utan dator. Intressant. Längtar icke desto mindre efter att få tillbaka den, förstås. Läsmässigt har jag tagit paus i Fallen och läser en annan så länge. Recensioner kommer i veckan.
I julklapp fick jag ju bland annat det underbaraste av allt: presentkort på adlibris! Har precis klickat hem julklappsböckerna. Dessa blev det:

The long hard road out of hell av Marilyn Manson

Fly av Cilla Naumann

Jakten mot nollpunkten av Carl Johan De Geer

Ingen hör hemma här mer än du av Miranda July

Det hemliga sällskapet av Claes Hylinger

U-sväng inslagen i folie av Jan Stenmark

Innan männen av Nina Bouraoui


En hel del inbundet och lyxböcker.
Pocket skämmer jag bort mig själv med jämt och ständigt ändå.
Vad läser ni i mellandagarna?

I helgen blev jag knockad. Av en bok.

Trots att både lördagen och söndagen var fulla av fikor med julklappsbyten, julbestyr och annat så hann jag under dessa dagar både påbörja och avsluta Den högsta kasten av Carina Rydberg.
Boken fick en massa uppmärksamhet när den kom ut 1997. Elva år senare får jag fortfarande väldigt mycket ut av att läsa den. Jaha, tänker ni, så är det väl oftast?
Själva grejen med denna bok, det som var revolutionerande, var dess totalt självbiografiska innehåll och att den inte censurerade bort några som helst namn.

Här struntar Rydberg i om hon trampar på någons ömma tår (och det gör hon garanterat). Hon klampar på och tänker kanske: Allt för konsten! Det är väl också vad som lätt skulle kunna göra boken inaktuell - de "kändisar" som omnämns är inte längre aktuella och alltså ointressanta. Men det spelar ingen roll, kändisarna är färre än jag trott (och det pustar jag ut för) och funkar som litterära karaktärer.Man kan diskutera huruvida det är okej eller inte att lämna ut folk på det här sättet, eller snarare om det faktiskt ger något. Hämnd, vedergällning, ett skratt i någons nu blottade ansikte? Eller om det blåser förbi som en svischande vind och sedan försvinner lika snabbt igen. Jag vet inte men visst är det kul att läsa.
Bokens första del handlar om när författaren åker till Indien. Där blir hon förälskad i en filmregissör men inleder en kärlekshistoria med en annan kille. Bokens andra del handlar om hur hon, tillbaka i Stockholm, hänger på krogen PA & co, blir kär i en känd advokat och käkar lunch med "Abbe Bonnier". En massa whisky, en massa talk-behind-backs, en massa tankar.

Om ni läst min blogg ett tag så noterar ni antagligen likheterna mellan denna bok och Maja Lundgrens Myggor och tigrar. Liknande upplägg och liknande bakomliggande motiv. Eftersom jag läst de bägge med så kort mellanrum kunde jag inte låta bli att lägga märke till det.

Jag gillar Den högsta kasten. Den är välskriven, rafflande, skvallrig men samtidigt intelligent och framför allt - jag släpper den inte ur mitt sikte! Ruggigt bra. Tidigare av Rydberg har jag läst Osalig ande. En fantastisk roman även det, men på helt andra sätt.

Föga imponerad av Sittenfelds andra.

Efter att ha läst I en klass för sig av samma författare, var jag helt begeistrad. Den utspelades i härlig amerikansk skolmiljö och handlade om en lite övernojig ung tjej. Sådant älskar jag om det är välskrivet. Och det var det.

När jag grabbar tag i Mannen i mina drömmar förväntar jag mig alltså något liknande. Lite ungdomligt, visst, men samtidigt intelligent och härlig läsning. Därför är det tråkigt när det känns som att författarinnan här har sänkt sin nivå avsevärt. Hon pratar nu till en 16-åring och inte en kvinna/tjej-i-odefinierbar-ålder som förra gången. Inget negativt i det, men jag hade ju hoppats på något annat.

Här har vi Hannah, den oskuldsfulla, som sedan växer upp. Hon har lite issues med sin pappa, en storasyster som alltid varit snyggare och coolare och så är Hannah oskuld så länge att hon börjar känna sig som ett freak. Inget nytt under solen alltså, som ni hör.

Det hade varit okej om det var skrivet på ett intelligent och reflekterande vis, för sådant kan göra det mesta till okej. Men det här känns ofta platt, dialogerna är stundtals tvillingarna i sweet valley-aktiga och jag vet att den här recensionen är onödigt neggig för ibland skrattar jag till under läsningen och jag läser ju ut boken. Den har fina ögonblick också. Men neggigheten beror på besvikelsen. Får ta och läsa om I en klass för sig istället eller hoppas på bättre lycka i nästa roman.

En av de kanske bästa böckerna någonsin.

Min dator är fortfarande kraschad tyvärr men nu har jag full tillgång till en kompis dator och vill genast skriva om den fantastiska boken jag läste ut häromdagen. Fågeln som vrider upp världen av den japanske författaren Murakami. Förväntningarna var ganska högt ställda på Murakami och han besvarade dem med råge!
Fågeln som vrider upp världen är en delvis surrealistisk berättelse om mannen som lever ett lugnt liv med sin fru. Tills deras katt en dag försvinner. Då börjar han få anonyma sexsamtal och en mystisk kvinna vid namn Malta Kano dyker upp i röd galonhatt och spår i vaga ordalag kring hans framtid.
Det är när hans fru också försvinner som historien verkligen skruvas upp. Detta varvat med olika personer han möter och deras livsöden.
Han klättrar ner i en brunn, börjar hänga med 16-åriga Mei Kashara och nyckelfågeln knarrar i sitt träd. Eller gör den inte?

Låter det flummigt? Det är det men jag accepterar som läsare (och en skeptisk sådan) ändå allt som händer. Språket är helt magnifikt, de vackra metaforerna regnar ner över sidorna och jag har en så stark närvarokänsla under läsningen att jag tänker på boken även när jag inte läser. Dessutom är det härligt att läsa en bok som utspelas i Japan. En annan kultur, ett annat sätt att bemöta människor, ett annat sätt att uttrycka sig. Fantastiskt!

Jag var på min bokcirkel nummer två häromdagen. Det var väldigt trevligt och i murrig cafébelysning diskuterade vi just denna bok. Vi var rörande överens om bokens kvaliteter och var tvungna att tänka efter för att hitta något negativt (detta var dock endast förvirring rörande vissa händelser. Inte för att man saknat någon förklaring till dem under läsningen utan mest för att man var så involverad i karaktärernas liv att man ville veta hur saker utvecklade sig och varför). Som ni hör är jag numera ett Murakami-fan och har redan börjat rekommendera boken för alla som råkar komma i min väg. Ge den i julklapp till någon i din närhet eller dig själv (med sina dryga 700 sidor passar boken perfekt som julläsning då man har mer tid)!

Det här är en oerhört självutlämnande roman och det är svårt att skriva om den. Skulle kunna diskutera Myggor och tigrar hur länge som helst (och vilken tur att det här är boken vi ska läsa till min bokcirkel nummer ett . Om en vecka ska vi ses och då har man nog hunnit smälta lite).

Handlingen är ganska diffus och ibland med lite bloggkänsla över sig. Lundgren sitter på sin balkong i Neapel och studerar gatulivet nedanför. Spekulerar i vilka som är maffia och vad de gör. Hon hänger på sitt stammiscafé, pratar italienska, och spanar på grannfamiljen.
Men dessutom smutskastar hon vissa kulturpersonligheter, som författaren Carl-Johan Vallgren och föredetta kulturchefen på Aftonbladet. Kritiserar den patriarkala kulturvärlden.
Hon hävdar även att camorran och kultureliten i Sverige inte är så långt ifrån varandra som man kan tro. Det är en modig roman, det här.

Något som märks boken igenom är en stundtals underliggande, stundtals uttalad paranoja. Ett drag som kanske karakteriserar både kulturmaffian i Sverige och den riktiga maffian. Alltid vara på sin vakt. Oroa sig.

Jag vet inte riktigt om hennes medel helgar målet; att få upprättelse för sexuella trakasserier hon utsatts för etc. Men det spelar ju egentligen ingen roll. Jag gillar Myggor och tigrar och tycker det är bra att hon skrivit den. Språket är fint och lättläst. Det enda jag kan sakna är en slutsats/closure. Och så är det en väldigt arg bok

Ska garanterat läsa även Pompeji (av samma författare) som står i bokhyllan och pockar på min uppmärksamhet. Har ni läst Myggor och tigrar? Vad tyckte ni?

Kära vänner, nu byter jag bloggadress. Hoppas sincerely att ni hakar på och börjar prenumerera på den istället. Kommer låta denna bloggen ligga kvar men inte uppdatera den. Here goes:

http://ordochingavisor.ikultur.se

Ses där!

Tycker ni det verkar som att jag skjuter läsningen av Myggor och tigrar (som ska läsas till bokcirkel nummer ett) på framtiden? hehe. Kan vara så, den går lite segt men i dagarna klämmer jag nog slutet.
Innan dess läste jag igår Ich bin ein bibliothekar! av Christer Hermansson. En väldigt tunn liten bok som jag läste ut på någon timme. Jag gillar den!

Boken handlar om Oliver som jobbar på bibliotek. Något som för honom är mer ett kall än ett yrke. En ny chef tar över Södertälje stadsbibliotek och genomför en hel del oönskade reformer. Den enda som fortsätter vara positiv är Oliver. Han ser det goda i allt, även det onda så att säga. Detta till hans kollegors förtret.

Det här är en bok som med få ord har mycket att säga. Hur böckerna glöms bort och göms bakom "reformer" och moderniseringar. Även på ett bibliotek. Oliver tycks ha aningen svårt att läsa de sociala koderna men är alltigenom godhjärtad, en sådan "kuf" ingen kan tycka illa om. Jag kan inte skriva så mycket längre för då blir min text nästan längre än boken.

PS. såg precis en underbar intervju med doris lessing i Efter tio (fördelar med att vara sjuk!) och är väldigt sugen på att läsa "Den femte sanningen". Någon som läst?

Jag läste ut den här boken sent igår kväll. Det är en liten tunnis på ungefär 150 sidor och lagom för min förkylda hjärna. Eller, där ljög jag. Storleksmässigt är boken kanske sådan men innehållsmässigt är den tung, stundtals mörk och stundtals skimrar där ljusglimtar som tränger igenom dödsångesten.

För det är nämligen döden som är temat i Stundande natten. På ett sista vilohem/sjukhus ligger några män och kontemplerar. Till slut är bara en av dem (bokens jag) kvar och känner en obehaglig press från läkare och sköterskor. I deras blickar läser han: ska han inte dö snart?

Det är en ganska tung bok, tycker jag, med funderingar kring terminalvård och döden. Som den mesen jag är har jag svårt att läsa om just döden (yikes, liksom), kanske också för att min morfar i våras låg på ett liknande vårdhem och senare avled. Därför kan jag inte säga att jag tyckte om den här boken. Den fick mig mest att må dåligt. Men den är väldigt välskriven och ger mig många insikter, och någon slags hisnande känsla inför hur jobbigt det kan vara att bli gammal. Jag förstår också bokens syfte och det viktiga i att någon vågar beröra även vid döden på det här djupa planet.

Boken vann Augustpriset 2007.