ord och inga visor

Min galet snygga utgåva. Dålig fotokvalitet  pga att det är mobilbilder.

Självbiografi, filosofisk essä, skildring av det svenska/europeiska klassamhället under 1900-talet, självbiografi med fiktiva inslag? Att genrebestämma Jakten mot nollpunkten är svårt och, tycker jag, inte nödvändigt. Det hela kan sammanfattas med orden De Geer själv väljer på bokens framsida: "En roman om mig själv".

Med ett väldigt tilltalande språk - rakt, pratigt, flödande - leder CJ De Geer mig genom sitt liv, via korta utsnitt, hopp i tiden och emellanåt uppblandat med åsikter och filosofiska funderingar.

Många av hans projekt (konst, film etc) har misslyckats genom tiderna, eller inte fått den genomslagskraft han kanske hoppats på. Men han berättar ändå godmodigt om dem, om tankarna bakom dem och hur de blev. Och, som han säger någonstans i slutet av boken, så blev han ändå en kulturpersonlighet nu till sist, och det pöser han gärna vid tanken på. Fint.

Jag älskar förvirringen, hur allt blandas samman och hur någon kronologisk linje egentligen inte finns. Och jag älskar hur pratig CJ är, vågar vara. Han verkar vara en väldigt sympatisk och intelligent herre och bokens 300-någonting sidor känns nästan för få. Ovanligt, detta.

Hans liv har utspelats såväl i stora lyxigt adliga slott i Skåne (det adliga ursrunget, barndomen) som i rivningslägenheter utan vatten eller el i Stockholm på 60-talet (då han ville vara bohem). Och överallt tar han med mig under läsningen, utan att bli långrandig eller gå in på detaljnivå.

Jakten mot nollpunkten är den perfekta sommarläsningen. Och en riktigt bra bok.

Den här boken överraskade mig positivt. Att läsa om människor som försöker få barn men inte kan, lockar mig inte. Det känns för långt borta, något jag inte kan relatera till än på länge (förhoppningsvis aldrig). Jag hade dessutom fått för mig att Jag går bara ut en stund var väldigt BOATS-aktig (based on a true story) och trodde därför att språket inte skulle vara speciellt bra.

Så fel jag hade! Jag kan direkt relatera till bokens jag, trots att jag inte upplevt något i närheten. Språket flyter på bra och jag är inte uttråkad ens för en sekund.

Boken handlar om huvudkaraktären som inte kan bli gravid. Som förlorar ett barn innan det hunnit växa klart i magen. Som ser sitt äktenskap haverera under tyngden av barnlöshetsorgen. Som flirtar med andra män, yngre.

Ibland blir det lite väl bloggigt för att vara bok, men ibland funkar det också när författarinnan kliver ut ur texten och kommenterar sig själv och hur hon kan uppfattas.

Du slukar den här boken på en eftermiddag. Det är ingen topp tio, men en väldigt läsvärd historia.

Vi befinner oss i Norrland hos en liten pojke som har blivit utbytt. Fel barn på BB, något som upptäcktes när pojken redan vant sig vid sin mamma och pappa. Men han tvingas alltså byta familj och vänja sig vid att kalla en ny person för mamma. Vi befinner oss i kapten Nemos bibliotek, flickan som är gravid men som ju inte alls kan få något barn. Norrlands skogar, snön och mörkret.

Problemet är att jag ju på något vis vill sammanfatta handlingen utan att avslöja för mycket. Problemet är att någon handling inte är skönjbar. Kapten Nemos bibliotek är väldigt fragmentarisk, svårbegriplig och når aldrig in i mig så att jag kan börja bry mig om karaktärerna. Jag grips inte, finner visserligen vissa fina formuleringar men inte mer än så.

I vanliga fall kan bokcirkeln göra mig klokare när jag känner såhär inför en bok. Somliga gånger kan en bokcirkelträff till och med göra att man börjar tycka om boken mer än innan. Men inte denna gång. Under vår snabba rålis-picknick i måndags kände jag bara ännu mer att Kapten Nemos bibliotek inte är en bok för mig. Den får stå kvar i bokhyllan pga sin snygghet (omslaget) och för att den trivs ihop med mina andra PO Enquist böcker (har flera ännu olästa).

Tidigare av PO Enquist har jag läst Blanche och Marie (som jag dock slarvläste och vill läsa om, gillade) och Nedstörtad ängel.

I helgen har jag haft massor av lästid, utöver filmkollande och midsommarhäng. Och tur var det minsann, för jag har läst en hel tegelsten som hade blivit tung att släpa på tunnelbanan. Som alltid med tegelstenar, eller böcker som jag verkligen gillar, har jag nästan svårt att veta var jag ska börja. Och vad som ska sägas.

Men låt oss börja enkelt: Illusionisten är nästan 800 sidor lång, dvs ungefär 300 sidor för mycket för att det hela inte ska kännas övermäktigt. Men det tänker jag inte på under läsningen. Det finns 200-sidiga böcker som får mig att undra om de kan ta slut någon gång (fast då brukar jag lägga ner dem). Så det handlar inte om sidantalet utan om förmågan att berätta en historia. Och den förmågan har Fowles, sanna mina ord.

Berättelsen utspelas mest på en ö i Grekland (och lite i London) under tidigt 50-tal. Det handlar på det ytliga planet om en lärare som får jobb på den grekiska ön och som där dras in i en rad mystiska händelser. Han utsätts för komplicerade scenarior som får honom att tvivla på vad som är sanning och inte, någonsin. Berättigade funderingar, visar det sig snart. Det är hela tiden spännande, och när några sidor blir tråkiga så är det just bara några sidor - sedan drar berättarjaget tag i mig igen och gör att jag vill veta mer. Trollkonster (eller?), skvaller, kärlek, intriger, kultur, exotism, filosofi, ensamhet, alienation, illusioner, psykologi, tillit etc. Det är mycket som får plats på de 800 sidorna, och tur är väl det.

Och visst kan man störa sig på de något förlegade könsrollerna, på att politiskt inkorrekta benämningar för mörkhyade personer används, på vissa fördomsfulla uttalanden (som i och för sig tillhör huvudkaraktären och inte alls nödvändigtvis författaren), på att somliga gåtor aldrig får svar. Men sådant bortser jag alltid ifrån när boken har många år på nacken, i det här fallet över fyrtio år. Och när den har så många andra kvaliteter.

Häromdagen skrev jag om varför jag läser. Och några av er svarade fint varför ni läser. Den här boken bekräftar och påminner om hur fint det kan vara att läsa. Inte nog med att boken ger en inblick i en värld av intellektuella på en avlägsen grekisk ö under 50-talet, dessutom nås åtminsotne jag av insikt efter insikt, fundering efter fundering. Det här var en av de bästa böckerna jag läst på länge!

Ta chansen nu i sommar, investera semesterläsningen i Illusionisten. Så diskuterar vi sedan. Har ni läst den? Vad tyckte ni? Jag ser fram emot bokcirkeln då vi ska diskutera boken. Men innan dess står en Romresa på schemat och packningen (särskilt bokpackningen) inför den måste planeras pronto.

Den här boken läste jag också ut för flera veckor sedan (på bokkollot). Vi snackar inte Stieg alltså, utan Stig. Det var en av böckerna till bokkollot (den andra var Ont blod) och vi satt och diskuterade den i solen på klippor vid vattnet, väldigt trevligt.
Till skillnad från boken, då.

För den handlar om en man som inte orkar med vardagen och som därför sticker från sin familj i Norrland. Istället drar han till spännande Stockholm och gör galet mycket konstiga och osympatiska saker. Exakt vad vill  jag inte gå in på här, eftersom dessa utgör en del av bokens förvånande inslag.
Jag har inget emot böcker om osympatiska personer generellt, kan minnas flera sådana som jag har gillat. Däremot gillar jag inte när böcker blir lite segdragna, ointressanta och framför allt innehåller en distans. Den här boken var riktigt rolig att läsa de första femtio sidorna. Därefter blev det bara sämre och sämre och på slutet undrade jag vad meningen var att ens läsa klart.

Latent finns en ångest, en krypande känsla som dansar över sidorna och som författaren får berömmas för att ha lyckats med. Den ångest som huvudpersonen måste känna, känner jag även som läsare. Att lyckas med en sådan sak är värt en eloge.

Boken innehåller en del språkliga ljusglimtar, ibland rycks jag med men oftast tycker jag bara att det blir jobbigt. Som bokcirkelbok var den dock bra, eftersom den lämnar en hel del öppna trådar att diskutera.

Vad ovanligt hattigt det här blev. Spretiga intryck. Note to self: ingen bra idé att skriva om en bok flera veckor efter utläsning. Note to you: Skippa Nyår och läs något annat istället.

Nu har redan flera veckor gått sedan jag läste ut den här boken. Och kanske säger det något om min uppfattning om den, det faktum att jag faktiskt har bloggat jättemycket här men inte orkat/kommit mig för med att skriva om just denna bok.

 I Ont blod så blandas författarens besök i Jugoslavien (efter 90-talskrigen) med hans egen familjehistoria, den komplicerade papparelationen och annat. Boken har alltigenom en väldigt framträdande politisk (närmast kommunistisk) agenda, vilket stör lite i läsningen. Liksom, är det här en roman eller en debattartikel med personliga inslag för att göra det mer inlindat? Inte för att det spelar någon roll vad det är egentlgen, men ändå.

Jag tar mig igenom boken med lätthet eftersom det är något i språket som jag gillar, och som flyter på bra. Men märker hela tiden att jag tappar koncentrationen och får läsa om samma sida (ibland många gånger), något som annars i princip aldrig händer mig. På ett sätt är den läsvärd: för människoporträtten, detaljerna han noterar under sitt besök i Jugoslavien. På ett annat sätt verkligen inte läsvärd: Den överdrivna politiska agendan (övertydlig), för mycket staplande av fakta för min smak etc.

Blir dock sugen på att läsa hans nästa bok, som fokuserar mer på pappahistorian än den här. Så den ska jag spana in när den kommer på pocket, vilket lär dröja.

Vill man ha bra reportageböcker, så kan jag istället rekommendera Åsne Seierstad. Av henne har jag läst Bokhandlaren i Kabul, Med ryggen mot världen, Hundra och en dag och dessutom någon mer tror jag, och gillat allt.

Det här blev en av de sista böckerna i litteraturvetenskap A- kursen. Vi läste den även i gymnasiet men det var måånga år sedan så det fick bli en omläsning.

Boken handlar om en dvärg som jobbar åt en furste i ett stort slott. Vi befinner oss i renässans-italien, så pesten härjar värre än värst. Dvärgen är en arg, inbunden, hatisk och bitter karaktär som stör sig på det mesta (och särskilt människor, som han själv tydligen inte anser sig höra till). Han observerar allt det "människorna" företar sig (dvs de rika personerna som rör sig i furstens närhet) och äcklas av det.

Som läsare upprörs jag av dvärgens kyla och likgiltighet, som är så extrem att det nästan måste röra sig om psykopati. Eller bara om ett extremt självhat gone wrong. Men fursten älskar han och beundrar för det mesta.

Språket är enkelt och pragmatiskt, ett språk som tillhör dvärgen (som talar i jagperson).
Det är ingen feelgood-bok, snarare en feelbad-sådan. Den är rätt tunn och lätt att ta sig igenom men berör mig inte särskilt åt något håll (förutom att jag upprörs). Ändå har den en del att säga om människans inneboende ondska. Det finns (enligt vår littvetlärare) referenser till nazismen osv, vilket ju är intressant. Boken skrevs under andra världskriget.

Även om boken inte var omvälvande just som läsupplevelse så vill jag läsa mer av Pär Lagerkvist. Barabbas och Onda sagor är två böcker jag vill sätta tänderna i. Vad har ni läst av Lagerkvist?

En bok vi ska läsa till litteraturkursen. Den här boken har man ju hört om till leda och mer därtill. Jag minns att vi fick läsa Förvandlingen i gymnasiet (en novell av densamme) och jag tyckte den var helt fruktansvärd. Den handlade om en man som förvandlats till en skalbagge osv, osv. Mycket illa omtyckt av mitt gymnasiejag.

Och visst kan jag väl känna när jag läser Processen att det är så himla mycket kejsarens nya kläder över Kafka. Eller är det jag som inte förstår? Samtidigt skulle det kännas konstigt för textmassan är inte svår att ta sig igenom.

Processen handlar om en man, K., som en dag blir häktad. Han får inte veta vad han har gjort utan får bara reda på att en process mot honom ska påbörjas. Han får fortsätta jobba som vanligt men måste vara medveten om att han är häktad. Ryktet om hans process sprids. I det första ögonblicket frågar han vad det är han har gjort, men frågan försvinner sedan och av de i hans närhet som fått reda på processen, frågar ingen om varför.

Boken flyter på i samma anda och inte mycket händer. Jag läste i bokens förord att Kafka vill spegla den ensamma människans underkastelse under myndigheter och byråkrati. Och det förstår man faktiskt under läsningen. Emellanåt tycker jag att boken är bra (särskilt på slutet) men att den är SÅ jäkla bra har jag svårt att greppa. Att den är en av 1900-talets stora klassiker?

Lär väl få reda på varför imorgon på lektionen om inte annat.

Uppdatering: Kolla kommentarsfältet, tycker violen har en poäng. Och att inte mycket hände hade ju en anledning trots allt: viljan att visa på hur byråkratin fungerar i sin värsta form.

Så läste jag då ut denna pärla till bok, i fredags kväll. Den har fått stå ut med att parallelläsas med några andra böcker, eftersom jag ville njuta av varje ord i Gösta Berlings saga.

Miljön är Värmland, vi möter Gösta Berling och kavaljererna, majorskan och en massa andra karaktärer. Boken är som en saga för vuxna, språket är en saga bara i sig och jag kan verkligen rekommendera den. Dock kändes det skönt att läsa en annan bok samtidigt, för att slippa få den där känslan av att läsningen gick trögt. Och trögheten har inte att göra med att det blev tråkigt, utan snarare att jag inte är van vid det gammaldagsa språket.

Allt som allt är det här en bok som bara ska läsas och jag återkommer garanterat till Selma i framtiden (tack för era tips!).

Till litteraturkursen, detta. Jag har väldigt svårt att skriva om pjäsen så det blir i all korthet.

Det handlar om familjen som är på väg att förlora sin kära körsbärsträdgård och sitt hem, pga skulder. Pjäsen innehåller många karaktärer, varför jag verkligen skulle vilja se en uppsättning av den istället. Det blir lite svårt att hänga med i läsningen. Men något jag gillar är hur karaktärerna hela tiden pratar förbi varandra, de tycks alla vara i sin egen lilla värld och inte egentligen lyssna på vad de andra i samma rum säger. Sådant uppskattar jag alltid, såväl i litteratur som film och teater.

Det känns som att det finns så mycket att tolka i pjäsen, som jag inte snappar upp nu. Men men.

Eftersom jag läste hela kvällen igår och en lång stund under dagen idag så har jag även hunnit läsa ut de böckerna jag höll på med utöver pjäsen.Men om dem får jag skriva imorgon istället!

Har ni läst/sett Körsbärsträdgården? Vad tyckte ni?

Ja, egentligen känns det alltid så orättvist att ge upp en bok när man bara kommit halvvägs. Jag menar, en människa har lagt ner en massa tid på att skriva och har säkerligen något att säga osv, osv. De enda böcker jag kan ge upp utan dåligt samvete är boats-böcker och deckare (och sådana böcker läser jag aldrig heller, eftersom jag vet att de inte är min tekopp). Det här var en bokcirkelbok, och annars hade jag nog inte kommit på tanken att läsa den. Men som bokcirkelbok tog jag mig an en med öppet sinne. I söndags var bokcirkeln, som sagt, och då hade jag hunnit halvvägs. Jag sade på brunchen att jag absoluuut skulle läsa klart den.

Kom hem på eftermiddagen och läste lite. Men sedan har den bara legat där och samlat damm i mitt fönsterbräde, och nu inser jag att jag får ge upp den. No more En liten historia för min del. Det handlar mycket om språket, som jag tycker är påklistrat och korthugget på ett tråkigt sätt. Men det handlar också om storyn, och om (nu är jag taskig igen) känslan jag får av tantig sinnlighet. Hu, vad jag har svårt för sådant! Dessutom blir jag inte alls engagerad i huvudkaraktären, eftersom allt är flytande och trist.

Nä, sammanfattningsvis är den här boken skriven för en målgrupp jag inte kommer befinna mig i än på cirka trettio år. Kanske hade jag gillat den bättre då, det är mycket möjligt. Har ni läst? vad tyckte ni?

I veckan träffades min ena bokcirkel och diskuterade Röda rummet, och kunde enas om att man nog måste googla lite innan läsningen för att få ut något av den. Man måste veta lite om Strindbergs avsikter (han var naturalist och låter därför alla karaktärer prata naturtroget; de rika pratar på ett visst sätt, de fattiga på ett annat i röda rummet-världen, något som var nytt då). Jag älskar stockholmsskildringar från förr i tiden och fascineras av att veta hur man pratade och hur Stockholm fungerade. Tycker dessutom om det gammeldagsa språket, i lagoma mängder (voro, gingo etc).
Lite mer kött på benen hade inte skadat innan den här läsningen men jag tycker ändå att många delar av boken var väldigt läsvärda, medan andra blev helt obegripliga för mig som inte är så insatt.

Jag känner mig nästan mer nyfiken på författaren Strindberg och ska köpa en biografi jag spanat in på Pocketshop. Det blir sommarläsning om några månader.

Vad gäller Svindlande höjder har jag bara tagit mig igenom halva och pausat lite där eftersom jag fortfarande inte fastnat. Ska läsa ut den så snart som möjligt, eftersom vår nästa hemtenta delas ut på torsdag, men även Fröken Julie, Vildanden och Gösta Berlings saga måste plöjas först. Idag blir det dock ingen läsning. Efter en underbar långpromenad och lunch, ska jag nu dricka kaffe och bara skriva litegrann. Skönt, ibland måste man pausa för att kunna njuta av alla ord man stjälper i sig!

Den här boken har vi pratat mycket om på våra seminarier under den gångna veckan, och det var kul för jag tyckte att det var en bra bok. Vi har bland annat fått veta att Flaubert var en perfektionist vad gällde språket, något som känns när man läser. Samtidigt känns det inte uppstyltat eller "fejkat", utan hela tiden levande.

Madame Bovary handlar om just henne och om hennes mesige man. Hon har affärer bakom hans rygg, spenderar hutlösa summor pengar och gör en del andra saker (som kanske inte ska avslöjas ifall man inte har läst boken), något som självklart ledde till många moralpredikningar och kritik när boken kom ut i mitten av 1800-talet. Det kändes verkligen att det var något kvalitativt jag läste och det är kul när sådant händer.

Ännu en bok jag läst för skolans räkning. Boken kom ut första gången 1835. Det handlar om pappa goriot som är så svag för sina döttrar att han, från att ha varit en rik och mäktig man, blir helt ruinerad. Och det handlar också om hur hans döttrar, som är societetsdamer, då inte bryr sig om att hälsa på sin far.
Även studenten Rasignac lär vi känna, han bor på samma pensionat som pappa Goriot och deras vägar korsas på många sätt och vis.

Ofta vimlar det av ohälsosamt långa och invecklade miljöbeskrivningar och samtidigt känns det som att jag aldrig riktigt lär känna karaktärerna. Men visst kan jag förstå varför den är en klassiker, den tar upp teman som ytlighet, anseende och kärlek.

Jag läser ju som bekant litteraturvetenskap A för närvarande. Ofta får vi läsa bara utdrag ur texter och då känns det väldigt onödigt att låtsas att man läst hela. Men några har vi faktiskt fått läsa hela.

Candide av Voltaire

Den här boken fick vi läsa i gymnasiet också och jag minns att den imponerade på mig. Det är en upplysningsroman från 1700-talet och vi lär inte känna karaktärerna. De fungerar mer som något slags medel för att få fram en synpunkt. I Candide möter vi den naive Candide som växt upp med filosofen och sin läromästare Pangloss favoritmotto: att världen är inrättad som den bästa av världar. Därefter ägnas hela romanen åt att motbevisa denna teori. Candide försöker in i det sista att tänka att det nog är den bästa av världar ändå, men får allt svårare att motivera det.
Boken är bara 100 sidor och även om den är lite statisk jämfört med alla nutidsromaner jag läser, så är den ändå läsvärd tycker jag.

Den unge Werthers lidanden av Goethe

Det här låter ju mycket tyngre än vad det faktiskt är. Kan säga att jag försökte läsa Faust också, eftersom vi skulle läsa några utdrag ur den. I ett övermodigt ögonblick fick jag för mig att jag skulle läsa hela Faust men gav upp efter femtio sidor, för DÄR snackar vi tungt och tråkigt.
Den unge Werthers lidanden är tung på ett sätt. Den handlar om en olyckligt kär (ja, nästan besatt) ung man som trånar efter en upptagen kvinna och slutligen tar han livet av sig. Det känns inte direkt som någon spoiler att avslöja slutet på den här romanen eftersom den är känd just för trenden den skapade: Unga män dränkte sig eller tog på annat sätt livet av sig, efter att ha blivit inspirerade av Werther (!). Temat är alltså tungt men boken rätt lätt att ta sig igenom, trots de många "ack", "ve" och "min arma själ" som pryder boksidorna.

Som tur är hinner jag läsa lite eget också, och går inte under i allt 1700-tal. Strax ska jag göra mig i ordning och krypa till kojs för att läsa litegrann. Något som inte har med hemtentor att göra, tack och lov.

Det här är en bok som går i ett rasande tempo. Jag läste den förra veckan men har den i färskt minne. Det handlar om missbruk och om de som befinner sig i missbrukarens närhet. Romanen är skriven på ett väldigt kargt språk som ändå hugger en i hjärtat när det handlar om sådana allvarliga saker. Jag tänker inte skriva så mycket mer än så, dels för att jag inte har tid just idag (en massa plugg att ta tag i - dock härligt littvet-plugg men ändå) och dels för att boken i sig är svår att sammanfatta. Det handlar om svek och om sorg och vilja och utmattning, om att bry sig så mycket om att någon annan ska bli bättre att man glömmer sig själv mitt i alltihopa.

Varulvsvalsen var en stark läsupplevelse och den lämnade mig full av funderingar. Dessutom riktar den en skarp kritik mot socialväsendet i Sverige. Hur någon vill sluta och har folk som vill hjälpa henne men hur soc ändå inte tycks förstå allvaret, luttrade efter åratal av trasiga armveck och döda blickar. Starkt.