ord och inga visor

Jag kom hem från new york i förrgår morse, jetlaggad men lycklig. Resan var totalt fantastisk. Dock kanske läsa inte är det man vill göra mest i new york. Jag hann en halv bok ungefär och det blev INTE den med new york-tema konstigt nog, utan istället Myggor och tigrar som jag också hade med mig. Jag blir klar med den i dagarna och då kommer naturligtvis en recension.

Just nu är jag fortfarande hög på skyskrapor, breda trottoarer och fantastiskt soho-strosande.

Om tonårsförvirring, superfyllor, vänskapsoro, lättkrackelerande förhållanden och malmöliv skriver Amanda Svensson i den fantastiska lilla boken Hey Dolly.

Språket är enkelt och rakt på sak. Boken är en tunnis, du läser ut den på någon timme.
Den är full av klockrena insikter men där ryms mycket plats för utveckling (vilket är trovärdigt eftersom karaktären är just tonåring).

Läs!

Jag har ju som sagt en bokcirkel nummer två. Hittills är vi bara två personer och eftersom vi båda hade ont om tid denna gång så tar vi diskussionen via mail. Alldeles nyss skickade jag ett väldigt flummigt mail och känner därför att jag borde vänta med att skriva en recension. Men det struntar jag i.

Boken kryllar av metaforer (fint och uppskattat) och källhänvisningar/referenser (jobbigt och ouppskattat). Det hela handlar om en förvirrad tonårstjej som flyttat land och rike runt (land being USA) med sin pappa. Som hamnar i den lilla staden Stockton och där börjar umgås med Aristokraterna. Allt på inrådan av läraren Hanna Schneider, den mystiska och häpnadsväckande. En person som får en större roll än man först kan tro i denna vuxenroman/ungdomsbok/deckargåta (had i known det innan så hade jag nog inte läst den). Synpunkter i korthet:

1. Den är lite för lång, konstateras ganska snabbt. Över 500 sidor, 200 av dem omotiverade.
2. Det märks att Pessl gillar att skriva, att hon njuter av det. Det är en skrivarkärlekskänsla rakt igenom och det är nog vad som gör att jag faktiskt gillar boken hyfsat trots allt.
3. Trots skrivarglädjen vacklar kvalitén. Ibland funderar jag (trots att den ska bokcirkeldiskuteras, nota bene) på att lägga ner den. Ångrar mig. Fastnar igen.
3. Som sagt, jag gillade mysterier och deckargåtor när jag var liten och läste Kitty men I dont do them anymore. Stor nackdel med denna bok var "mysterielösarbitarna" som jag flyktigt skummade, ointresserad som få.
4. Stundtals lite för amerikanskt tjejig.

Som ni ser är det här inte en WOW-bok för mig. Men fin är den och metaforerna är väldigt härliga. En okej bok. Vad tyckte ni? Länka gärna till era recensioner i kommentarsfältet! Nu ska jag läsa en kortisbok.

Jag missade ju senaste och andra bokcirkelmötet (då Lunar park skulle diskuteras) men blev mailad om att min bokcirkelgrupp hade valt Allt är upplyst av Jonathan Safran Foer som nästa diskussionsämne. Ett väldigt bra val eftersom jag älskade Extremt högt och otroligt nära när jag läste den.

Allt är upplyst handlar om en person med författarens namn som åker till Ukraina för att ta reda på saker om sin släkt som kommer därifrån. Han får kontakt med översättaren (nåväl, en väldigt smickrande benämning) Alex och de börjar även brevväxla samt hjälpas åt att skriva romanen. Alex kan inte så bra engelska och därför är breven skrivna på en ihopsnickrad version med konstiga ordval och småfel här och där (roligt att läsa!). Upplägget påminner på så vis väldigt mycket om Montecore. Kanske har Hassen Khemiri inspirerats av denna bok när han skrev Montecore.

Hursomhelst, Allt är upplyst är en fin och rolig bok om farfar, Brod den magiska, Alex och hans tankar, gamla kvinnor med ett hem fullt av askar med ettiketter och en massa andra saker.

Till Isola är en väldigt intressant berättelse som verkligen fick mig att börja filosofera kring stadsliv och hur beroende man är av alla de skapade saker man har omkring sig. Och nej, jag tänker inte förändra min livsstil men jag tycker det är intressant att åtminsone fundera kring hur man har det. Och nej, Till isola är ingen moralpredikan. Bara ett nytt sätt att se på saker och ting.

Det handlar om Tessa. Tessa med det ordnade läkarjobbet, det ordnade äktenskapet och lägenheten där allt är som lägenheter bör vara. Tessa som en dag ser sin man kyssa en annan kvinna.
Någonstans där slås hennes tillvaro i spillror.
Hon packar en ryggsäck och börjar gå. Hem till mamman? Väninnan? tänker jag trött medan jag läser och ser framför mig en jobbig relationsroman, en sådan man läst många gånger förr.
Tessa går dock inte hem till någon nära. Hon går utan mål istället. Går och somnar på en kyrkogård. Fortsätter gå.
Ut i skogen går hon och full av tankar på den tillvaro hon länge tagit för självklar, sover hon natt efter natt under stjärnorna. Så många nätter blir det att hon tillslut finner sitt tidigare liv löjeväckande i sin fejkade trygghet.
Ja, så tolkar jag det åtminstone.

Till Isola är välskriven och väldigt annorlunda. Hon går inte boken igenom. Hon träffar människor också och bor med dem. Hamnar mitt bland gevären i en älgjakt och tvingas fly som älgarna, för att inte bli misstagen för just en sådan.
Det här var en annorlunda läsupplevelse. En sådan, ni vet, som kanske inte är WOOW vilken underbar bok, men som ändå antagligen kommer stanna i mitt minne och återkomma gång på gång.

Har ni läst boken?

Förresten så läste jag ut den här boken redan i helgen men var tvungen att samla mig lite innan jag skrev om den. Nu är jag strax klar med nästa bok. Älska klyschor som höst, lager på lager, lövprassel, krispluft, tekopp och litteratur. Jag älskar det!

Med ryggen mot världen består av reportage om olika människor i Serbien innan och efter Milosevics fall. Det intressanta är hur Åsne lyckats hitta helt olika typer av människor och det ger boken en bredd och insikt i landet som jag tidigare nästan inte visste något alls om. Där finns den rebelliska journalisten som ständigt "krigar" mot regeringen (som i sin tur hela tiden stänger ner och förbjuder hennes regimkritiska tv-program). Där finns den fattiga hustrun vars man sitter i fängelse i Haag, långt borta från barn och vardag. Där finns bonden på landet som lever som han alltid gjort, och som endast motvilligt plockar ner hedersbilden av Milosevic från väggen. Och där finns även en hel rad andra personporträtt.

Som vanligt skriver Seierstad med ett enkelt och tydligt språk och med en empati för alla de olika parterna. Det handlar inte om att ta någons sida här, det handlar om att försöka förstå om man någonsin kan det.

Jag gillade Hundra och en dag bättre, men det beror antagligen på att jag läste den när den var oerhört aktuell och Irak visades på tv varje dag.

Det här är ett intressant och välskrivet porträtt av Serbien.

Jag kan inte låta bli att skriva om den redan nu, innan bokcirkelsnacket.

Först lite av min Easton Ellis-historia:
Det hela började med att jag och en nära vän gick och såg American Psycho på bio. Vi var väl runt femton och det är oklart varför vi valde att se den av alla filmer. Vi tyckte den var osedvanligt intressant och spännande och satte båda snabbt tänderna i boken. Vi älskade den. De råa detaljerna kunde man ju bara bläddra förbi. Resten var så coolt och mindblowing.
Vi började diskutera boken och filmen i forum på skunk, som vi då var mycket aktiva i. Minns ni skunk?
Både jag och min nära vän var övertygade om att de här morden som begicks av denne anonyme (för att han var som alla andra) börsmäklare, faktiskt inte ägde rum i verkligheten.
Att morden var hans sätt att fly från den trista vardagen och låtsas att han gjorde något han ansåg "särskilde honom från de andra på Wall street". En skarp samhällskritik alltigenom.
Bratsen lät sig luras rakt av, de tänkte: WOW, en cool kostymkille med pengar som mördar horor.
Ack, så föga anade de att vår tolkning stämde.
Kort sagt: Vi blev Easton Ellis-fans.

Sedan läste jag Glamorama och tyckte att den var fantastisk.
Nu, många år senare, blev det Lunar parks tur.
Lunar park, boken där Easton Ellis i ett stycke nämner att American psycho VAR en samhällskritik. Vi hade rätt, femton år gamla, jag och min nära vän. Heja oss.

Problemet är att jag inte längre gillar skräck speciellt mycket och nästan aldrig läser skräckböcker. Jag har dock inget emot det (som jag har med deckare) så jag tänkte: Det är ju Easton Ellis.

Boken är intressant. Den handlar om en person som kan verka oerhört självbiografisk. Karaktären har samma namn, förutsättningar och författarbakgrund som författaren själv. Min gissning är dock att den inte alls är självbiografisk någonstans, utan att detta är ett enkelt trick för att locka den där stora boats-målgruppen. Vad tror ni?
Patrick Bateman (karaktären från American psycho) blir livs levande och kliver in i författarens liv genom att han börjar iscensätta romanens mord i verkligheten. Eller?
Dotterns Terby börjar leva och vara elaksinnad utan att han har batterierna i sig. Eller?
Easton Ellis lever i ett vakum av psykofarmaka och heroin, föräldrarmöten och mogondrinkar när barnen gått til skolan.

Jag kan inte säga så mycket mer men tycker att boken är spännande, man sitter som på nålar.
Den lyckas med vad den vill lyckas med, helt enkelt och det är ett hyfsat betyg.

Även om jag gillade Glamorama mer.
Vad tycker ni som läst Lunar park om boken? Länka gärna till era recensioner.

Jag har läst ut Lunar park av Bret Easton Ellis men eftersom vi ska ha samtal om den i min bokcirkel om någon vecka så skriver jag om den först efter det. Kan jag inte hålla mig kanske jag kommer med en snabb-recce imorgon! Dock har jag även snart läst ut en annan väldigt intressant bok som jag skriver mer om.

Hösten har kommit igång på riktigt och min läslust är större än någonsin. Underbart, nu avverkas böcker på löpande band så fort jag har tid och bloggen kommer jubla framöver. Jag försöker läsa en del böcker nu som inte alla bokbloggar nyligen skrivit om. Annars upplever jag att det går trender i bokbloggvärlden och det är ju fantastiskt att man tipsas av varandra. Jag har dock en massa andra böcker olästa i hyllorna som jag ska försöka sätta tänderna i hellre än de alla skriver om (dock fingrar jag suget på Myggor och tigrar, det kan jag inte ljuga om!).

Jag har fotat mina bokhyllor också och ska lägga upp bilderna här så fort jag hittar alla sladdar och får tid till det.

Vad läser ni? Ge mig härliga lästips vetja!

I Hemligheter har Maja Spasova som rubriken antyder samlat in svenska folkets hemligheter. Genom att sätta ut annonser och i radio berätta om sitt projekt fick hon in cirka 2000 hemligheter. Hon har valt ut ungefär 400 som fyller den här boken.

Det är hemligheter av varierad art. En del sorgsna, en del sjuka. Vissa tror man är påhittade, andra är glada. De flesta är bara en eller ett par rader långa. Boken läser man ut på någon timme men funderingarna stannar kvar desto längre. Jag skrev en text i min andra blogg om hur jag tänkte när jag läste boken. Det får summera hur jag tänkte kring den. Strax.

Litterärt är det inget mästerverk (obviously eftersom det bara är hemligheter rakt upp och ner) och efter min period för några år sedan, då jag läste en del BOATS-böcker är jag mättad på konceptet "rota-i-folks-mentala-garderober". Men visst läser jag boken från pärm till pärm. Det är allt jag har att säga om boken. Såhär lät mitt minifilosoferande i andra bloggen:

Att läsa en bok full med hemligheter (snart klar eftersom det är korta rader på varje sida) väcker blandade känslor. Lite som att rota i någons underklädeslåda eller dagbok kan jag tänka mig. Med skräckblandad förtjusning läser man om folks innersta tankar - sådant de vågar erkänna endast under total anonymitet. Samtidigt känns det som att behovet är stort. Bara till detta enda projekt fick Maja Spasova (tjejen som samlat in hemligheterna) in 2000 stycken ungefär. Hon valde cirka 400 av dem till boken.

Vad är det speciella med att häva ur sig dessa innersta hemligheter? Vad får man ut av det? Själv har jag inga gigantiska hemligheter. När jag tänker efter, och det gjorde jag lite medan jag läste i boken i eftermiddags, så har jag nog ingen hemlighet som INGEN vet om. Det känns å andra sidan också ganska ohälsosamt. Det pratas ju ofta om behovet av att ha ett rum som bara är mitt. Dit ingen annan är bjuden. Samtidigt bevisar det bara vilka underbara nära vänner jag har. Jag kan prata med dem om hur jag känner och tänker, om mina stundtals skitlivsaktiga ex och mina knäppa tankar. Värre vore väl om jag gick och bar på en stor säck hemligheter men kände: Ingen i min omgivning skulle förstå. Som öppen person saknar jag sällan det där egna rummet.

Många av hemligheterna i boken är sorgliga men där finns även fina som "Jag är så kär i C och är lycklig över att inte ha några hemligheter". Väldigt intressant hur folk ändå uppenbart har behovet.
Att kasta ur sig något. Ut i rymden med det, bara. Vetskapen om att hemligheten plötsligt läses av hundratals (tusentals? jag vet inte hur mycket boken har sålt) kanske skänker tröst åt någon som burit den ensam i många år.
Bara lite tankar jag fick. Vad tror ni om det här? Intressant att diskutera.

Motsols handlar om Hanna framförallt. Om hur hon reser till Filippinerna och hur hennes vän Thora där omkommer i en drunkningsolycka. Förvirrad vandrar Hanna runt mellan lunchställen och barer, låter dagarna gå. Väntar på båten som går ifrån ön en gång i veckan och inser att det faktiskt gått längre tid än så.
Om hur Hanna flyttar in hos Oma (mormor) som är minst lika förvirrad, som har dockor hon kallar Führern, som pratar med grannen och tänker att Opa fortfarande sitter i sin länsfåtölj fast han dog för längesedan.

Jag tycker att boken är lite för kort. Man är inte riktigt beredd på slutet och jag hade inte klagat över femtio sidor till. Språket är lättflytande, nästan som om det bara nuddar vid berättelsens verklighet. Jag gillar det, bara efter några sidor släpper förvirringen och man vänjer sig. Sådant gillar jag. I mixen mellan Filippinerna, mamman som slänger julklappsbarbiedockorna från släkten, Oma som förvirrat lagar invecklad mat och ser grannen spana genom dörrens titthål och Hanna som varken vet ut eller in så inser jag att jag gillar Motsols. Den är annorlunda och kanske inget man minns långt efteråt. Men det är fint ändå.

Berättelser om lyckliga männisor är just korta berättelser. Inblickar i människors liv.
Det är paret som återses i Grekland och bor ihop men hon bara försvinner och han vänjer sig vid det. Det är han som alltid känner sig bortkommen och de som träffas och pratar medan pojken sover vid lägerelden.
Om människorna verkligen är lyckliga är jag inte så säker på. Snarare är det en tomhet som genomsyrar alla berättelser. Missförstå mig inte, det är en vacker tomhet.
En tomhet alla människor känner igen för att den stundtals (men lyckligtvis inte alltid) är en del av vardagen och livet.

Lars Gustafssons språk är enkelt och rent och boken är helt okej.
Ändå minns jag redan nu inga specifika berättelser ur boken särskilt väl, därav den torftiga beskrivningen ovan. Det är mer en känsla(läste ut den igår). Boken är fin och lite filosofisk. Helt okej.

Ursäkta en något oengagerad recension. Berättelser om lyckliga människor förtjänar nog bättre. Jag läste den under några oinspirerade dagar varför jag inte kan bättre än såhär just nu. Har ni läst den?

(nu har läslusten kommit tillbaka igen och jag håller på med en lovande roman!)

Det här är en väldigt svårrecenserad bok. Jag vet nämligen inte vad jag tycker om den.
Jo, visst är den delvis magnifik. I början häpnar jag och kan knappt fatta hur någon har förmågan att skriva så bra.
Senare i boken kommer jag på mig själv med att skumläsa.

Men visst. Daniel Sjölin pratar mycket om "skvalet". Sedan kommer ett långt kapitel med vad jag förmodar är skval. Självklart är det inte roligt att läsa skvalet när det står uppradat sådär, men det omger oss ändå dagarna i ända med skitteveprogram, tidningsrubriker, skvaller, banners och annat.
Sedan det där med dialog. Han säger hur onaturlig dialog alltid blir i böcker. Sedan kommer ett långt stycke med dialog, som vill han visa hur rätt han har. Jag gillar tanken väldigt mycket men läsningen av de partierna blir ganska tråkig.

Jag kan inte göra en klassisk recension av Världens sista roman. Tyvärr. Jag älskar den! men ibland vill jag slänga den ifrån mig och börja på något nytt. Kanske är det en riktigt bra bok, en som gör lite motstånd? Eller äh, nä.

Världens sista roman handlar om huvudpersonen med en senil mamma. En halvalkad författare/programledare som gör upp med barndomskompisen CJ, som reflekterar kring hur människor härmas. Som lever storstad, cyniskt kan se en människas hela liv bara när personen kliver in på samma café som han.

Nu har jag bestämt mig. Jag älskar den.
Och hatar den.
Älskarhatarälskahrht.

Läs den så diskuterar vi istället, okej? Om ni redan har läst den, så kommentera gärna!

Återigen har han lyckats laborera med språket och göra det till bokens huvudsakliga USP (unique selling point, det som skiljer boken från andra dylika). I början är jag, precis som vid läsningen av Ett öga rött, förvirrad. Snart släpper förvirringen och man tänker inte på språket annat än som en rolig bieffekt.

Montecore handlar om Jonas själv och om hur han får ett mail från sin pappas barndomsvän Kadir från Tunisien. Hur Kadir skriver att han hört om Jonas påbörjade författarkarriär och gärna vill skriva den andra boken tillsammans. En bok om Jonas pappa och barndom. I boken varvas Kadirs mail med Jonas egna reflektioner. Kadirs mail är skrivna på en blandning av svenska, franska och arabiska. Allt är naturligtvis på svenska men kanske väljer Kadir "intepellera" istället för "fråga", "den sekundära" istället för "den andra" osv.

Det är gripande, välskrivet, spännande, roligt, intressant och lite sorgligt om vartannat.

Boken rycker tag i mig och jag älskar den. Mer än så behövs egentligen inte sägas. Efter att ha läst en andra bok av J.H.K längtar jag efter en tredje (och jo, jag vet att Invasion finns också. Måste vänta på pocketen) och en fjärde. En femte och en sjätte. Jag är ett fan!

Vad tycker ni om Montecore?

Vi som aldrig sa hora är en liten tunnisbok. Speciellt om man jämför med vad jag läste innan (Allt). Vi som aldrig sa hora överraskar mig. I början är den vad jag tänkt: Småstad, fest, jobbiga konversationer mellan unga killar (lite som Räddaren i nöden, en bok jag hade väldigt svårt för). Sedan plötsligt stiger boken flera mil upp i luften. Språket, upptäcker jag, språket är ju helt fantastiskt! Berättelsen, upptäcker jag, är så otroligt nyanserad och fin. Att den är skriven av en kille som är i min egen ålder är väldigt fascinerande. Sedan tröttnar man ibland, när det är för mycket grabbsnack (av någon anledning finner jag grabbsnackar-böcker totalt ointressanta). Men det är inte ofta de kommer, dipparna. Boken är dessutom så tunn att tröttna-biten aldrig blir överhängande.

Fin tanke också. De killar som inte säger hora, är aldrig de som får tjejerna. Hur sorgligt det är. Hur fel.
Åtminstone inte i högstadiet/gymnasiet. Och även om vi, på andra sidan vuxenstaketet, vet att högstadiet och gymnasiet inte är något att bry sig om så är det allt när man väl befinner sig där.
Hur jag rannsakar mig själv, är jag inte en sådan som gillar bad boys lite mer framför de genomsnälla? Jag tänker inte skriva svaret eftersom jag ställde frågan.

Förresten är ju min sommarläsarlista klar. Alla böckerna finns recenserade här i bloggen. De enda böckerna jag inte mäktade med var Läppstiftsdjungel av Candace Bushnell (var inte på chicklithumör) och Fukta din aska av Ernst Brunner (jobbigt skriven). Just nu håller jag på med något annat, väldigt lovande.

De sista 150 sidorna skummade jag bara. Om Lowdens redaktör hade sagt åt henne att skippa dem så hade det här varit en helt underbar bok. Nu är den 80 % underbar, 20 % uttjatad. Eftersom de sista sidorna finns färskast i minnet så blir sluttanken efter att ha läst ut boken lite halvnegativt. MEN:

Jag gillar hur nothing makes sense, hur allt är lite halvbesatt och ungdomligt förvirrat. Det finns vissa bitar, speciellt i första halvan av boken, som jag läser om gång på gång för att de är så vackert formulerade. Så finns det andra bitar jag hoppar över för att det är för invecklat och ointressant. Vad är då detta?

Allt är Martina Lowdens dagbok under flera år. Boken är en tegelsten, varför jag för första gången i mitt liv har parallell-läst för att få något att ägna mig åt på tunnelbanan. Egentligen finns ingen story i Allt och det gillar jag ju generellt med böcker. Den frammanar en känsla av att veta allt men ändå känna på sig att man vet inget alls. Världsfrånvänt, självsäkert. Stundtals är Allt tråkig och enformig, upprapad och oengagerad. Ibland överpretentiös så man suckar och vill slänga den ifrån sig, kolla på en chick-flick för att låta hjärnan vila. Men för det allra, allra mesta är det här en välskriven, ibland genialiskt vacker roman om vardagen. För det är ju faktiskt så att tandborstningen är mer Livet än charterresan som kanske sker en gång om året. Inte för att Lowden pratar om tandborstning. Men ni förstår hur jag menar.

Två fotnoter eller vad man nu ska kalla det:
Det här var första boken jag har strukit under i. Dels för att det fanns många vackra partier i början, dels för att den är så tjock att man aldrig annars hittar tillbaka!
Vad vacker boken är (den inbundna utgåvan som jag har. Ovanligt med inbundet för min del). Bladen är guldkantade, papperskvalitén tjock och härligt lyxig.

Det har ju gått en trend nu i bokbloggar att läsa denna bok. Så jag undrar: Vad tycker ni om Allt? Länka gärna till era recensioner!

Åh, som den trogne läsaren av min bokblogg kan notera, är jag ett initierat Bob Hansson-fan. Tidigare har han endast skrivit (ljuvlig) poesi innan Gunnar, som då är hans första roman. Förväntningarna var höga och jag har sugit på karamellen länge. Det fanns även någon slags plan på att läsa boken extra långsamt, men jag klarar inte av sådana planer. Jag vill sluka allt på en gång. Får trösta mig med att den sannerligen tål omläsningar och sådana lär det bli.

Gunnar handlar om just Gunnar. En man som nyligen fått ett nytt hjärta av - ja, vem vet han inte för de uppgifterna är konfidentiella. Gunnar har hela sitt liv jobbat med att bygga hus, tills hans chef en dag säger att det kanske är dags för sjukpension. Det tar hårt på Gunnar att höra att han nu måste gå runt och dra utan att göra någon nytta. Speciellt efter att hans fru avlidit blir det lätt lite jobbigt att gå runt sysslolös. Och så är det den vackra dagisfröken Anna och barnbarnet. Kanske skulle man skaffa sig en motorcykel? Och vad är det för film som spelas innanför hans pannben om och om igen efter operationen?

Nog är Gunnar inte en bok man läser om man vill bli fågelkvittrande lycklig, men sådana krav har jag aldrig ställt på den litteratur jag väljer att läsa. Gunnar har ett härligt språk, som alltid när Bob får ordet. Man vill inte släppa den ur sikte, man kan inte låta bli att lapa i sig all mjölk på en gång liksom. Ni måste läsa den!

Just nu håller jag på med en annan bok, en tjockis igen, som verkar lovande. Funderar dock på att parallelläsa sista delen i Inger Edelfeldt x 4. Det vore att testa något nytt, läsa två böcker samtidigt. Är dock så nyfiken på hur sista novellsamlingen, Riktig kärlek, är att jag kanske inte kan låta bli. Vi får väl se. Förresten, av min sommarlista är snart alla avklarade. Försökte börja på "Fukta din aska" av Ernst Brunner men jag orkade inte. Det blir kanske något för nästa Bokhore-bokbyte som jag hoppas kommer snart. Försökte även med "Läppstiftsdjungel" av Candace Bushnell men den dagen var jag inte på chick-lit-humör. Ger den nog en chans till inom kort. Tillbaka till litteraturen nu!

Ja, vad kan jag säga. Har läst den tredje delen i Inger Edelfeldts 4xEdelfeldt-novellsamling och blir lika häpen denna gång. Hon lyckas skriva om så ovanliga möten att man inspireras till att uppleva dem själv, om så väl inprickade känslor att man vet precis hur hon menar även om man själv aldrig känt så.

Hennes språk krullar mitt hår, mina ögonfransar. Jag kan inte, vill inte, får inte släppa boken. Man vill bara ha mer. Nu blir det något annat emellan innan jag tar tag i sista novellsamlingen i den här alltmer underbara tjockisbok. Min favorit i Den förunderliga kameleonten var novellen Sacre-Coeur men egentligen vill jag inte välja någon. Nästan alla var ögonlockskrusande faktiskt.