ord och inga visor

Nu har jag massa böcker att uppdatera med som jag ännu inte har skrivit in i bloggen. Har ju varit bortrest och haft annat för mig i sommarvärmen än att sitta framför datorn men läsa har jag som vanligt gjort flera böcker i veckan. Av den anledningen är det nu ett tag sedan jag läste Kallocain (några veckor iallafall). Hursomhelst.

När boken skrevs ar den antagligen kittlande kontroversiell i sin dystra framtidsvision om ett samhälle där människor har glömt bort hur det är att fungera på egen hand, tänka och ta hänsyn till sina känslor och sitt privatliv. Människorna i Världsstaten som målas upp i boken, är robotar som arbetar för statens välfärd utan att riktigt undra varför.

Saken är bara att jag hela tiden tänker på 1984 som jag läste så sent som i höstas och inte kan låta bli att tycka att den är så otroligt mycket bättre.

Huvudpersonen i Kallocain, Leo Kall (har jag för mig att han heter) uppfinner ett ämne som gör att folk talar sanning och inte kan ljuga. På detta vis kan staten kontrollera även invånarnas tankar och känslor, som ligger begravda djupt i det undermedvetna. Vad Leo Kall inte tänker på när han stolt demonstrerar medlet för sina överordnade, är att även hans tankar kan bli kontrollerade..

Språket i boken är kallt och oengagerande tycker jag. Nope, nope.

Eftersom boken i sig var väldigt överväldigande för mig så vill jag bara berätta om mina känslor kring den. Därför klistrar jag här in den beskrivning av handlingen som finns på adlibris.se och följer därefter upp med mina egna kommentarer. Ibland blir det lättast så. Here goes:

"Varför styrde 17-åriga Hava lastbilen med sprängämnen mot militärposteringen i Alchan-Kala? Varför var 16-åriga Chadjat med och ockuperade en musikalteater i Moskva, med över 600 gisslan? Varför har över 30 tjetjenskor sprängt sig själva de senaste åren? Ville de verkligen offra sina liv?

Med den enkla frågan reser Moskvajournalisten Julia Juzik till krigets Tjetjenien och söker upp kvinnornas släktingar och vänner. Hon möter tjetjener som vittnar om laglöshet, berusade ryska soldater och våldsamma upprensningsaktioner. Juzik berättar om attentatens organisatörer som kidnappar unga kvinnor och om husen där man förvandlar dem till fogliga redskap. Men framför allt berättar hon om kvinnorna själva.Nord-Ost, Tusjino, Beslan.

Kanske har Juzik kommit sanningen för nära? I Ryssland har boken beslagtagits och belagts med försäljningsförbud, samtidigt hotar rebelledaren Basajev med nya attentat och ständigt förbereds nya kvinnor för döden."

Detta är alltså den konkreta handlingen. Författarinnan lyckas i princip bevisa att dessa omtalade självmordsterrorister nästan aldrig är frivilliga. De tvingas av män som har ideal men är för fega för att dö. Då är det lättare att låta kvinnorna ta skulden och skammen (och förlora sina liv)..

Jag visste faktiskt inte någonting om dessa kvinnliga självmordsterrorister. Ibland undrar jag varför jag fortsätter att läsa sådana här livsödeshistorier (den som är en trogen läsare av min blogg vet att det blir en hel del av den varan). Vissa av mina vänner undrar hur jag pallar, blir jag inte deprimerad? samtidigt måste jag säga att det nog handlar mycket om förståelse. Jag är väldigt intresserad av andra kulturer (och vår egen för den delen). Hur människor tänker, lever och har det i olika delar av världen. Detta för att kunna förstå varför saker sker och hur folk som gör sakerna resonerar.

Nog om detta. Läs boken, den bildar och öppnar ögon. Att Putin har förbjudit boken är mer än anmärkningsvärt tycker jag. Och smått hårresande..

Åh, vilken underbar bok!

jag kan inte ens beskriva dess historia för det vore att förminska den. En kvinna  har förlorat sin bror och blablabla.

Jag vill verkligen inte, men läs om den på adlibris.se om ni vill veta den konkreta handlingen. Tro bara mina ord när jag säger att det är en underbar bok som fick mig att gråta och skratta; språket är fabulöst.

Jag lade den inte ifrån mig, och när jag var tvungen kändes det hemskt.
I'm amazed!