ord och inga visor

Nu är det snart påsk. Imorgon ska jag visserligen jobba halvdag men sedan ser jag fram emot några dagars ledigt. Jag ska försöka läsa en del skolrelaterat under påsken (såväl till c-uppsatsen som till tidigare nämnda kurs) men också lite självvalt.





Jo, men dessa ska jag nog hinna med. Jag har tänkt unna mig själv en hel del lästid i påsk eftersom jag kan sakna långa lässtunder i vardagen. Det ska bli väldigt intressant att läsa Ebba Witt-Brattströms bok om Moa Martinson, jag hoppas hitta en del matnyttigt inför uppsatsen däri. Ham on rye har jag på svenska med titeln Min oskuld och Pearl Harbour och den har jag längtat efter att läsa hemskt länge. Då är väl påsken ett perfekt tillfälle, tänker jag. Återkommer förstås med vad jag tycker om alla. Har ni läst någon av dem?

Och vad ska ni läsa i påsk, är det tänkt?

Det närmar sig sakteligen slutet på min fördjupningskurs den här terminen - Svensk litteratur under mellankrigstiden. Visserligen ska jag skriva min uppsats relaterat till samma ämne, men själva kursen är slut om ett par veckor. Det kan låta förfärande tråkigt om man hasplar det ur sig bara sådär. Men skenet bedrar. Det är verkligen hur intressant som helst.

Älskar den här framsidan!

OBS. Mycket litteraturvetenskap-kuriosa i min åsiktstext den här gången:

Om det inte vore för att Kvinnogatan är en del av den litteratur vi ska läsa till min fördjupningskurs nu, så hade jag nog föredragit att börja från första boken - Den blå rullgardinen. Men nu blev det att jag började med den här boken ändå, och det fungerade bra det också. Von Krusenstjernas Fröknarna von Pahlen-serie består av sju böcker och jag får lust att läsa dem alla. Varför? kan man undra.

För jag måste säga att Kvinnogatan är ålderdomligare än sin tid på en rad olika punkter. Den kom ut under 30-talet. Efter att ha läst Feberboken och Kvinnor och äppelträd (som jag ska skriva om i dagarna, fortfarande inte återhämtat mig helt! Så bra!) så vet jag att det gick att skriva på ett annat sätt. Då pratar vi rent språkligt. För Krusenstjerna använder sig av gammeldagsa former som 'voro', 'gingo' osv. Något jag faktiskt inte stör mig på, men det är anmärkningsvärt att hon höll i dem så hårt, så sent i tiden. Man får förstås ha i åtanke att von Krusenstjerna tillhörde en helt annan samhällsgrupp än Moa Martinson & co, och att hon innan den här romanserien också hade skrivit böcker under en lång period. Hon hade vanan inne helt enkelt. Oh well. Förutom språket så är också värderingarna väldigt gamla. Som att en antisemitism ibland skymtar förbi i beskrivningarna av den snikne läkaren Levin. Och bilden av galenskap känns också extremt ålderdomlig. En kvinna föll in i ett nervöst sammanbrott och var därefter liksom borträknad.

Ändå är det en fin historia hon målar upp, om Angela som skickas till hushållsskola i Stockholm. Där lär hon känna en annan flicka, som hon blir väldigt nära vän med. Det är den första vännen hon haft. På hushållsskolan är reglerna stränga, fröknarna snipiga och de andra barnen skvallriga och fnissiga. Angela och Stanny (som hennes nya kompis heter) har haft det väldigt olika i livet. Och trots alla undersköna överflödiga beskrivningar så rasslar sidorna snabbt förbi. Jag tror att jag tycker (hyfsat) om boken just för att den är så gammaldags, och speglar en helt annan värld än den man själv kan relatera till. Och det är väl det som är grejen med litteratur egentligen, så det var ju verkligen ett stating the obvious-uttalande.

Dessutom vore det intressant att läsa hela serien eftersom vi på seminarierna fått höra så mycket om Krusenstjerna-fejden som dessa gav upphov till. Det var en stor fejd som engagerade många skribenter och författare. Man var liksom antingen för eller emot Krusenstjerna. I slutet av serien blev den så pass omdebatterad att Bonniers tog handen från de sista böckerna och inte ville ge ut dem. Fejden handlade om att böckerna av olika anledningar ansågs extremt omoraliska. Kanske inte så mycket i de första böckerna, alltså. Men det gör mig extremt nyfiken på vad som var så anstötligt. Det känns som perfekt sommarläsning, att sitta i skuggan och läsa Von Pahlen-sviten.

Förresten! Idag läste jag en analys av Von Pahlen-romanerna som var väldigt rolig (det hör till kursen att läsa den). Den måste ha många år på nacken och skribenten tar fasta på allt det röda och blå i böckerna. Det röda temat - den svulstiga rosen (?) - och det blå temat - det isiga.. och så vidare. Han pratar också om att tidigare konstnärer hade fångat kvinnan genom att måla henne naken på porträtt för att komma henne nära (ÖH?). Det Von Krusenstjerna gör är att ta sig ännu längre; nämligen under kvinnans hud. Och det är där den verkliga kvinnan finns. Något i den stilen. Det är fördelen med att läsa litteraturvetenskap. Man får liksom det lilla extra chockerande.

Är det någon som har läst alla sju böcker i serien?

Googla på book heaven och finn detta. Jag kan väl hålla med om att det ser himmelskt ut.

Efter en trevlig kväll i min bästa väns sällskap så ska jag nu spendera resten av kvällen som en riktig bokoholist:

- Jag har nu läst alla för dagen nya inlägg i de bok- och författarbloggar jag följer.

- Titta på kvällens Babel i SVT Play tillsammans med en stor kopp blue fruit-te. Sara Stridsberg är med i avsnittet vilket väl säger det mesta, åtminstone för dem som regelbundet följer min blogg.

- Efter att ha sett Babel ska jag läsa Kvinnor och äppelträd, ämnet för min C-uppsats och hittills dessutom en alldeles underbar roman. Mer om min C-uppsats skriver jag imorgon för de intresserade.

Det är fördelen med att vara bokoholist. För en icke-läsare kanske detta låter skittråkigt. För mig är det himmelriket.

Missa inte de litterära måste-länkarna nedan. Det här inlägget är mest en enda stor parentes.

Såhär var det: Jag var hemma hos mamma och pappa och började rota lite i källarförrådet. Som vanligt när jag gör det så fastnade jag och hittade bland annat en bok med lite "verser" i från i trean på lågstadiet. Bland annat finns den här egenkomponerade dikten (jag ska ta med boken hem nästa gång jag är hos mina föräldrar, och scanna in dikten. Om jag orkar) :

Drick lite sprit
Snacka lite skit
Lek lite kull
Bli lite full

Någon som fortfarande undrar varför jag tycker om Bukowski och liknande författare?

Nä. Tänkte nästan det.

Om varför en åttaåring skulle skriva en sådan här dikt får gärna de lärda tvista. Själv tror jag det är en kombination av 1. väldigt trygg uppväxtmiljö, inte mycket faror - man skapar sina egna spänningar varav fyllan då tydligen är en. 2. killarna i min klass lekte alltid "fullisar" - en lek som gick ut på att man sprang runt och ramlade omkull. Oklart varför. De andra dikterna i samma skrivhäfte handlar alla om sommar och sol, vinter och små söta djur, vår och fjärilar.

Jag lägger det här inlägget under kategorin 'poesiutmaning' (hur går det förresten, läser ni någon poesi?), bara så att det inte blir för icke-litteraturrelaterat. Detta är trots allt alltigenom en bokblogg. Eh. Utmaningen skulle då vara att läsa bättre poesi än den ovan presenterade. Så klart.

Ja, som rubriken säger så orkar jag inte läsa ut Bönbok för en vän av Joan Didion just nu. Den har legat i en hög i flera veckor nu, halvläst, och jag har inte känt för att plocka upp den igen. Oftast tycker jag och min ena bokcirkel om ungefär samma typ av böcker, men här gick våra åsikter isär. De tyckte om. Jag, not so much. Och egentligen har jag svårt att motivera varför. Det är något med hur jag aldrig fastnar. Karaktärerna väcker aldrig mitt intresse.

Men jag kommer låta hundörat i boken vara kvar och plocka upp den någon gång i framtiden. Kanske nästa vecka. Kanske om en månad, eller ett år. När jag väl gör det så skriver jag om den här förstås. Blev ni mer impade än jag av den här boken?

ÅH. Jag måste bara säga att jag är inne i en sådan underbar läsperiod. Helst vill jag bara läsa hela tiden. Jobb, plugg och vänner går dock förstås före läsningen och tur är väl det. Men det känns skönt att vara så läsig igen, efter en något o-harmonisk start på året. Nu har jag några utlästa böcker att skriva om. Jag börjar med Feberboken.

I min värld klingar beteckningen kärleksroman väldigt illa. Jag tänker på taffliga kärleksdikter, dikter som gett poesin sitt svåra rykte: mycket subjekt och objekt, abstrakta uttryck som inte tilltalar åtminstone mig. Och så vidare. Och visst innehåller Aronsons 30-talspärla mycket jag och mycket du. Men trots att den har så otroligt många år på nacken så skulle den kunna vara skriven nyligen. Nyligen men inte nu, med tanke på att det är en brevroman och sådana är sällsynta i tider då ingen längre orkar skriva "riktiga" brev. Som läsare får jag följa brevväxlingen mellan Mimmi och hennes kärlek (som ömsom är i Paris, ömsom i Sverige), blandat med Mimmis egna förtvivlade reflektioner. Allt är väldigt fragmentariskt som ju undertiteln Stoffet till en roman antyder.

Jaget i boken, Aronsons alter-ego Mimmi, dignar under tyngden av kärleksoket hon bär på. Hon är inte van vid att vara så underställd någon, enbart pga att hon inte kan kontrollera sina starka kärlekskänslor. Det är som om hon är sjuk. Hon har inte längre makt över sina känslor och det förvirrar henne. Feberboken ingår i den fördjupningskurs jag läser nu i kandidatkursen (litteraturvetenskap om någon missat) : Svensk litteratur under mellankrigstiden. Tydligen visste alla när boken kom ut, att bokens Hugo var en förtäckt Artur Lundkvist- en framgångsrik författare under denna era. Men det gör inget att man inte har koll på den kärlekshistorien. Man missar inget. Och dessutom förtydligar Ebba Witt-Brattströms förord en hel del.

En intressant aspekt är att boken är skriven innan kvinnans frigörelse och ändå känns den som en trampolin till det. Mimmi är modern och har kontakt med sina känslor på ett sätt man kanske föreställt sig att 30-talskvinnor inte hade 'råd' med. Att skrivandet står i fokus i kärleksbreven ger bara läsningen ytterligare en inspirerande dimension.

Och efter denna extremt okritiskt lyriska utläggning, tänker jag nu exemplifiera med några fantastiska citat:

Min hjärna kan inte skära små nätta borgerliga fasoner - den vill klyva i rättvisa hälfter som en slaktarkniv...

*

Tror du nu att jag inte har ett enda kulört inslag i mitt väsen. Du skriver ju till mig som om jag vore helgrå, lite strimmig du vet - "det är tråkigt med min passivitet". Tråkigt, strimmigt. Hugo, Hugo. Jag har i alla fall varmt blod som skulle spruta högt om inte min hud vore...

*

Det vore storartat att se H. i den här omgivningen. Han skulle liksom spränga den, betyda en katastrof för den.

*

Jag ÄLSKAR det kort och gott. Boken för tankarna språkligt till Sara Stridsberg och innehållsligt till Söderbergs underbara sekelskifteskärleksromaner. Och samtidigt är den alldeles, alldeles annorlunda (disclaimer: ok, den når inte riktigt Stridsbergska/Söderbergska höjder men liknar litegrann).

Har ni läst Feberboken?

Att läsa De välvilliga är att gå och gå och aldrig komma fram till festen. Om man säger så.

Är det någon av er som har läst den? Jag vill samtidigt inte sluta läsa heller, för den är faktiskt intressant. Bara så otroligt tätt skriven, klumpig bok (flera kg tung i storpocketformat) och lite för många sidor med tanke på den rätt låga sträckläsningspotentialen den framkallar.

Varning för lite för lång text. Jag fick knappt plats att skriva om bokens handling kände jag, för att det blev så långt. Men handlingen framgår förhoppningsvis hyfsat i texten ändå:

Jag vet inte hur det är med er, men själv har jag väldigt svårt för konventionella-stockholmska/svenska-kärleksromaner-om-lite-relationstrassel-och-håhå-jaja, som jag härmed väljer att döpa genren till. Och jag trodde att Vi har redan sagt hejdå skulle vara en sådan bok, trots att jag ofta läser Daniel Åbergs blogg och tycker om den (varför trodde jag det då? Titeln? Nej, det är ju en fin titel! Vet inte varför). Men vad skönt det är att få skriva att jag hade helt fel!

Boken är väntan på sms, kärlek eller icke, mingel, häng med den trygga fristaden som kompisen Amanda utgör, vardag, fest, sorg, glädje, Vasastan och Södermalm, är man vuxen eller inte, dyker den rätta kärleken upp av en slump eller inte. Boken är nutid, förvirring, promenader, alkoholenheter och mediamänniskor-livet. På ett originellt och fängslande språk.

Visserligen handlar romanen om en kärleksrelation, eller snarare en komplexfylld karaktärs kärlekstrubbel och dito funderingar. Men skulle man döma ut alla romaner på temat kärlek så skulle inte mycket i världshistorien finnas kvar att läsa. Och det här är något alldeles eget ändå. Romanen känns mycket nyskapande med alla oväntade funderingar kring relationer, väntan på sms, velande hit och dit, mailkonversationer och annat. Jag påbörjade en lista med sådant jag tyckte kändes nyskapande när jag under läsningen märkte att det vimlade av sådant. Tyvärr tappade jag min förvirring trogen bort samma lista, så jag nöjer mig med det jag nyss sagt på det området så får ni själva upptäcka.

Det jag gillar mindre bra med romanen är att jag ibland tyckte att den blev lite upprepande, till exempel med de mail från tjejen som finns infogade i romanen. Mail och brev insprängda i romaner = no no i min värld. Å andra sidan är det den moderna tidens kärleksbrev, något som blir uppenbart i Vi har redan sagt hejdå. Så oftast funkade det ändå. Och ibland skummade jag ett par sidor här och där. När det faktiskt blev lite väl konventionell-relation-aktigt till exempel (turligt nog inte ofta). Och när huvudkaraktären befinner sig på konventionella hemmafester hos uttråkade par som egentligen bara borde göra slut så tycker jag att läsningen blir lite tråkig. Om det beror på att karaktärens egen leda förmedlas och smittar av sig, eller på att det blev lite tråkigt i texten kan få vara osagt.

Lite mer positivt: Jag tycker det är fint att Vi har redan sagt hejdå många gånger känns så meta, så mitt i prick 2000-talet. Funderingarna är konkreta och väldigt mänskliga, den där gnagande oron i magtrakten - man vill att den man är intresserad av ska höra av sig och ändå vet man inte om man verkligen är intresserad av just den personen eller kanske någon annan osv osv. Detta beteende tror jag nästan alla har för sig, åtminstone jag och alla i min omgivning, men det hade knappast våra mor- och farföräldrar. Det är på så sätt en funderingslyx tillägnad endast människor med många yttre privilegier. Även intressant att läsa en roman som handlar om en stockholmskilles sätt att se på relationer och dylikt. Inte för att alla är som han, men säkert många. Det skrivs inte många sådana romaner, mig veterligen, så det var kul att läsa.

Så. Inte en av de bästa böckerna jag läst, men en välskriven och framför allt nyskapande roman som är väl värd en läsning. Kanske med ryggen lutad mot Snaps-huset på Medis i solen på deras nyss utställda uteservering! Vad tycker ni om den här romanen?

Tack Sockerförlaget för recensions-ex!

Bob Hansson var förstås inte på slammet ikväll. Men han är
en av de jag tycker är bäst på att läsa upp sin poesi, så han
fick agera upplyftande bild ändå.

Ikväll var jag på Poetryslam. Det är något jag alltid tänkt är typiskt mig men som jag ändå knappt varit på. Jo, en gång tidigare tror jag. Men det var längesedan. Detta planerar jag att ändra på. Här ska poetryslammas så det ryker om det. Eller jag själv vill väl inte vara med och tävla, men tycker det är kul att se folk som brinner för det. Somliga är bra, andra är mindre bra. Men de brinner allihopa.

Ikväll var jag på Stockholm Norra Slam. Det var tydligen mindre folk än någonsin i slammets fem år långa historia, så det var ju lite typiskt. Men både jag och mitt sällskap konstaterade att vi ändå skulle ge det en chans till. Folk kanske bara ville vara hemma och kolla på Babel-premiären idag, vem vet? Alla föredrar inte SVT play.

Hursomhelst så är det ett till slam om två veckor som jag verkligen tänker gå på. Sedan blir det finaler och grejer, fram till SM som jag inte vet riktigt när det är. Brukar ni gå på poetryslam?

Nu ska jag dricka te och titta på kvällens Babel-avsnitt om de hunnit lägga ut det än.

Åh, jag håller precis på att läsa ut en bok och ska sedan läsa ut en till innan dagen är slut. Men jag måste bara dela med mig av detta underbara citat och därmed också påminna om min poesiutmaning. En större påminnelse om den kommer imorgon. Njut så länge av detta:


"Poetry is a poor country without any boundaries. It's open to all kinds of fools. All the poet has is his shitty little poem and his point of view. It's like being on a bar stool, but with a piece of paper in your hand instead of a drink. You shout and scream and you hope someone will notice you."

Charles Bukowski

Nu gör jag om ett gammalt misstag, som jag även har bloggat om tidigare: Läser flera böcker samtidigt. Visserligen är flera av dem skolrelaterade, men ändå. Det blir liksom som att jag dutt-läser några sidor i den ena och några i nästa och den tredje. Men jag kommer inte in i böckerna och kommer ingen vart i dem heller. Inte särskilt njutningsfullt.

Jag ska därför ägna ett par timmar nu åt att läsa ut en eller ett par av böckerna jag håller på med och satsar på att ha läst ut dem alla innan veckan är slut, så jag kan börja på en i taget igen. Att läsa ska inte vara ett stressmoment, även om det är skolrelaterat (inte om det är skönlitt åtminstone).

Det kommer alltså en del recensioner under återstoden av veckan!

Idag är jag arg på det mesta. Det känns nästan som att vara tonåring igen. Jag är arg på kungahusets existens, på snåla människor, på FRA och det mesta man kan vara arg på egentligen.

Det är väldigt onödigt. Och jag ska inte sprida negativ energi över er, mina kära bloggläsare. Jag brukar trots allt nästan alltid känna mig positiv och glad. Däremot vill jag vända det här till att ställa en bokrelaterad fråga till er: Har ni tips på någon arg bok man borde läsa? Typ en reportagebok det riktigt ryker om eller så? (obs! ej självhjälpsböcker/populärpsykologi). Jag tänker på Naomi Klein som jag ännu inte läst (har dock böckerna hemma). Hon känns lite sådär härligt förändra-världen-arg väl? Någon annan?

Själv kan jag tipsa om Gomorra av Roberto Saviano. Den är väldigt faktaspäckad, men oerhört upplysande läsning och inte jobbig att ta sig igenom om man varvar med något skönlitterärt. Även Åsne Seierstad är duktig på reportageböcker. Tror jag har läst tre av henne. Och så kan man lyssna på Beväpna er med Ebba Grön om man känner sig arg på världen. Den är argare än jag någonsin kan bli.