ord och inga visor

Okej, nu har jag i flera dagar skjutit upp att skriva om Flickvännen. Jag har också haft en hemtenta att tänka på, så det har varit en utmärkt ursäkt. Men nu är det dags, och jag ska försöka samla mina tankar till ett någorlunda nyanserat och sammanhängande inlägg.

För det är nämligen sällan det händer mig att jag blir helt betagen av en bok. Väldigt sällan den senaste tiden, kanske mycket för att jag inte väljer varje bok själv (skola, bokcirklar etc) och därmed inte får använda min näsa för vad jag kan tänkas gilla eller inte. Och det är positivt, eftersom det påtvingar ett vidgande av vyerna som bara kan vara nyttigt. Men nu känner jag att jag fick läsa en riktig Jessica-roman och det behövdes med tanke på den tidigare nämnda läs-o-inspirationen.

Flickvännen handlar om en person som är bikaraktär i sitt eget liv. Alltså en tjej som är flickvän till en kriminell kille, John. I en stor villa glider hon runt och städar, tränar, tittar ut genom fönstrena, målar naglarna och bläddrar i magasin. Allt som kan göra väntan mer uthärdlig. Allt handlar om att hålla koll på telefonerna hela tiden, ifall hennes älskade ringer. Allt handlar om att hoppas på att få träffa honom igen, att han inte blir skjuten under något VTR (värdetransportrån). Inte sätta på nyheterna, inte ringa själv, inte vara för personlig med väninnorna (som i sin tur är flickvänner till andra kriminella killar).

Denna tristess och marginaliserade tillvaro varvas med tillbakablickar om hur de träffades, hur hennes familj tar avstånd från henne för att hon väljer att stanna hos John. Hur hon alltid haft en känsla av overklighet, att inget varit på riktigt, förrän hon träffade John.

Med ett avskalat men träffsäkert språk tycker jag att Ramqvist lyckas skjuta tristessen som kalasjnikovkulor från boksidorna, rakt in i min själ och jag riktigt vrider mig i neuroser medan jag läser, lika otålig jag inför Johns hemkomst. Jag tycker att Ramqvist också lyckas gestalta den ytliga vänskapen på ett mästerligt sätt, hur flickvännerna är ihopfösta och kanske inte hade varit vänner om deras pojkvänner inte känt varandra, hur de pratar utseende och kokain på sina fördriva-tiden-middagar. Alla med ett snett öga på mobiltelefonens display.

Jag antar att boken är ett försök att svara på frågan Varför? Varför blir tjejer ihop med kriminella killar? Personligen tycker jag det är ganska ointressant, och stör mig därför inte på att inget direkt svar ges under läsningen. Kärleken kan leda till de mest oväntade beteenden. Och spänningssökandet likaså. Således är det för mig personligen inte förvånande att hon kan finna sig i den marginaliserade lyxhustrutillvaro hon bedriver. Men det är ett väldigt intressant (och aktuellt) tema som jag säkert skulle kunna läsa hur många böcker som helst om.

Nu ska jag säga det rakt ut: Jag älskar Flickvännen! Jag älskar hur språket är ganska enkelt och opoetiskt och ändå så otroligt fängslande, jag älskar hur en känsla så tydligt förmedlas, trots lågmäldheten. Jag älskar förstås temat och jämförelsen med Maffiabröder. Jag älskar det mesta med den här boken. Det enda som var synd var att den inte varade ännu längre. Med andra ord, läs den nu. För mig är det garanterat en av årets bästa läsupplevelser hittills. Vilken härlig oktoberöverraskning!

Ännu roligare att boken dagen efter att jag läst ut den, tilldelades det prestigefulla priset Tidningen VI:s litteraturpris. Jag kan inte tänka mig en bok som förtjänar ett sådant pris bättre.

Tidigare av Ramqvist har jag läst More fire som jag också blev helt kär i. Såhär lyriskt bloggade jag om den, för längesedan. Jag vet att alla inte är lika förtjusta i Flickvännen som jag. Vad tycker ni?

Och tack Månpocket för rec-exet!

Snygg framsida, heja Modernista!

Det här blir lite längre än vanligt. Scrolla ner för den korta versionen.

Så var det då dags att skriva om Jägarna på Karinhall. Vi skulle ha läst den (och Ensamhetens vin som jag skrev om här) till en bokcirkelträff med min bokcirkel nummer två (inte i rangordning alltså, bara för ordningens skull!) för några veckor sedan. Den träffen blev aldrig av, men boken läste jag ändå.

Jägarna på Karinhall är en talande titel, med tanke på att merparten av boken utspelas under en jakthelg på herrgården Karinhall. Vi befinner oss tidsmässigt precis innan andra världskriget bryter ut i full kraft, nazisterna lever gott och hyllar fosterlandet. Herr Göring, som vi alla tyvärr känner till, är värd på festen och taggad till tänderna. Han har fyllt huset med horor, mat och sprit inför sina många finbesöks ankomst. Han springer runt och domderar, ger order så att dubbelhakorna skallrar och myser när han ser landskapsmotivkonsten stoltsera på husets alla väggar.

Gästerna anländer, bland dem även en berömd löpare som är där i egenskap av spion. Någonstans i sjön utanför ägorna ligger också en u-båt och bidar sin tid, för att kunna luska fram matnyttig information från de många mäktiga männen som ska medverka vid jakthelgen.

Gästerna anländer (bland dem senare till och med en signor Benito Mussolini) och Göring agerar guide runt på ägorna. Och ungefär såhär fortskrider boken. Jag läste förordet lite snabbt, även om jag brukar undvika förord, eftersom de kan förstöra läsningen om de läses innan berätelsen. Men där stod att boken lyfter fram de excesser som väl var utmärkande för nazismen. Kvinnor skjutsas in på ett bord i matsalen, i mängder. De dyra faten dignar under all mat, männen somnar av all sprit, hororna får jobba mest dygnet runt.

Och det är väldigt mycket fokus just på hororna. Eller snarare, eh, sexscenerna. Ärligt talat så RODNAR jag under läsningen. Vid ett tillfälle får jag till och med hoppa över flera sidor, för att det blir så rått och barbariskt att jag nästan vill kräkas i morgonkaffet. Och då vill jag tillägga att jag inte är en känslig person, jag älskade ju för tusan filmen och boken American Psycho i mina tonår. Tro mig, då är man inte känslig (fast jag hoppade över sidor där med iofs). Men excesserna överdrivs och får overkliga dimensioner. De mäktiga männens fetischer kan få även en härdad person att må dåligt, det är så explicit att det blir outhärdligt.

Språket är ganska yxigt och nazistiskt, får jag för mig, utan att ha vidare belägg för det. Hursomhelst så passar det utmärkt för berättelsen, och förstärker excesserna genom sin yxighet. Jägarna på Karinhall handlar mycket om makt gone wrong, om män med så många issues att de ser till att få makt över människor istället, för att inte hamna i underläge. Och det vet vi alla, att den makten var bara ett embryo år 1938 (då jag tror att boken utspelas). Senare skulle den gå så mycket längre i sin ondska och enfaldighet, men om det finns andra böcker skrivna.

I början störde jag mig på yxigheten i språket och den ganska torra handlingen men efterhand började jag gilla det alltmer (särskilt när jag kom på att det var okej att skippa de grova sexscenerna). Och såhär i efterhand så tycker jag att boken är väl läsvärd. Jag gillar att det inte fokuseras så mycket på historiska detaljer, utan mer på människorna som skapade dessa detaljer. Jag gillar böcker som tar ett embryo ur historien eller verkligheten, utan att fastna i den, och sedan broderar ut och fantiserar kring den. Det skulle jag kunna ge många exempel på. Jag gillar att alla dessa maktmän framstår som så små och ynkliga, osäkra och fruktansvärda. Det är fint att få se dem i något slags underläge, genom sin patetik.

Jag har också läst Stundande natten av samma författare, och tyckte såhär om den. Det här är något helt annat, språkligt och handlingsmässigt, men jag tycker bara det är positivt med författare som kan variera sitt skrivande. Jägarna på Karinhall var dessutom C-H Wijkmarks debutroman. Har ni läst denna bok? Har ni tips på fler av honom?

Den korta versionen: Jag gillar romanen. Språket är yxigt men passar berättelsen. Intressant att ta ett korn ur historien och brodera fritt. För mycket explicita sexscener. Kul att få se onda människor i något slags underläge, genom sin patetik. Läs den. Och vill du ha något ännu tyngre, och mer dödenfokuserat, läs då Stundande natten av samma författare.

Häromdagen sågs alltså min ena bokcirkel och pratade om Vinterträdgården på restaurang Shanti. Åsikterna gick isär, vilket alltid gör det lite roligare. På baksidan av pocketutgåvan citeras en recension ur DN, som säger något om att boken säger det nödvändiga och inget mer. Och jag tror att det är just vad som gör att jag blev lite besviken på boken.

Tidigare har jag läst Öde och Trasdockan av Falkenland. Trasdockan skrev jag såhär om, Öde läste jag innan bokbloggens tid. Och jag minns att jag tyckte hyfsat om dem bägge, men inte mycket mer än så. Jag tycker alltid att Falkenland lyckas fånga ett vackert vemod, och en känsla av meningslöshet som kan bli fin när hon skriver den. Men i Vinterträdgården blir det meningslösa för meningslöst, och det vemodiga alltför vemodigt. Kanske är det, som någon i min bokcirkel påpekade, för att den är så vardaglig medan hennes andra böcker rör sig i en annan och ovanligare, lite mer suggestiv sfär. Här jobbar huvudpersonen nämligen på dagis, är övervintrad i sin pappas hem, trots att hon egentligen är för gammal, och lever ett väldigt vanligt liv. Hon går en skrivarkurs och dikterna hon skriver där är insprängda i boken. Det är enligt mig taffliga och väldigt diffusa dikter, något som mycket väl kan vara medvetet, eftersom huvudpersonen ofta påpekar att hon inte är född till att bli poet.

Hon förälskar sig i en gift kvinna som ursprungligen är från Iran, och den kärleken gestaltas. Det är ofta där som det blir för sliskigt för min smak, för mycket kladdiga kroppsdelar som beskrivs, för mycket överdrivna (vågar jag säga klyschiga?) metaforer med rosor och silke och gudvetvad. En intressant och ganska ovanlig berättelse finns, men den här gången är det kanske mest språket i kombination med vardagligheten som inte faller mig i smaken. .

Någonstans bland gula sportiga baddräkter, perfekt svallande hår och en övergripande ensamhetskänsla, så tröttnar jag och sneglar på andra böcker i läshögen. Det är aldrig ett gott tecken. Men ibland kommer vackra Falkenlandska formuleringar som jag läser om flera gånger. Ibland vill jag veta mer. Och det är nog formuleringarna som ger mig hopp, som gör att jag vill läsa mer Falkenland trots allt. Men gärna något som är lite mindre kargt, som berättar lite mer.

Så undrar jag, är Falkenlands poesi sådär karg som poesin i Vinterträdgården - vet någon? Jag har hennes 4 x dikter i bokhyllan och kanske blir den oktober månads poesibok till poesiutmaningen. Vi får se.

Det är något visst med franska kärleksromaner. Något som ursäktar de smäktande kärleksförklaringarna, en känsla som vilar över orden och ger dem legitimitet. Men Ensamhetens vin är mer än bara en kärleksroman, den är också i mångt och mycket en hatroman. En krigsroman, en familjesaga, sagan om en uppväxt.

Huvudkaraktären Hélène Karol är åtta år i romanens början, och under berättelsens gång växer hon och är slutligen i 20-årsåldern. Hon är en slags bikaraktär till föräldrarnas liv i lyx och flärd, hon uppfattar ord som vinst, miljoner, affärer. Det pratas mycket pengar. Och under tiden rasar i bakgrunden ett krig, som antagligen är första världskriget. Bomber och gevärssalvor utgör bakgrundsljud till familjens fina middagar, pappans spelmissbruk, mammans egoism och otrohet och guvernanternas pysslande.

Hèléne växer upp till en arg flicka, en flicka som vill hämnas sin mammas oerhörda egoism och otrohet. En flicka som aldrig känner sig hemma, vars värld förändras när hon inte längre har Rose, barnflickan som varit mer mamma än mamman själv.

Under berättelsens gång befinner vi oss i Paris, St Petersburg och ett snöigt Finland. Den judiska familjen får gång på gång fly, varför Hélène heller aldrig känner sig hemma någonstans.

I vanliga fall brukar jag inte beskriva handlingen såhär mycket, men jag vill göra det denna gång eftersom jag tycker så otroligt mycket om boken. Miljön är att älska, som jag skrev här, så kan jag aldrig tröttna på Paris som dekor. Särskilt inte under tidigt 1900-tal. Språket i Ensamhetens vin är helt underbart, boken är full av små och stora betraktelser.

Jag vet inte mer vad jag ska tillägga. Jag älskar den och därmed har jag ännu ett författarskap att utforska. Det mycket tragiska är att Irène Némirovsky dog i Auschwitz.

På söndag ska vi diskutera den här boken med min "bokcirkel nummer två", och som ni förstår har jag inte mycket kritik att ge (möjligen alla punkt,punkt,punkt, något jag märkt är vanligt i fransk litteratur. Vet någon varför?). Kanske har de andra det, så jag bokcirkelrapporterar självklart här sedan.

Mitt omslag är ungefär så fult som det till vänster nedan. Åter ett exempel på att anglosaxiska framsidor ofta är snyggare än de svenska:



Men man ska ju inte döma en bok efter dess omslag, och tur var det väl att jag inte gjorde det den här gången. För jag har mycket att säga om Hundra år av ensamhet.

Boken är en släktkrönika över släkten Buendìas historia, den ensammaste av alla släkters, som sträcker sig över hundra år. Och ändå händer allt på samma gång, som om dessa hundra år alla ägde rum parallellt. Som läsare gör det mig förvirrad och ändå fascinerad, jag kommer på mig själv med att då och då under läsningen fundera över hur mycket tid García Márquez måste ha spenderat med att göra upp något slags schema över det han ville skriva, för att hålla isär alla karaktärer och händelser - och för att kunna koka ihop dem till en enda lång levnadshistoria.

Det finns både för- och nackdelar med boken, som är fin på väldigt många vis. Språket är stundtals lite för komplicerat konstruerat, något som gör att jag tappar bort mig helt om jag så bara skummar ett par rader. Dessutom är namnförvirringen total. Det är nämligen så, att nästan alla personer i boken heter Aureliano eller José Arcadio. Samtidigt kanske det inte spelar så stor roll egentligen, särskilt inte med tanke på att allt på ett sätt hör samman och händer på samma gång. Men det gjorde att jag ofta under läsningen, inte visste om det var den Aureliano som stupat i många krig eller den som varit med om helt andra saker som det pratades om.

Det här är en av de böckerna vi läser i magisk realism-kursen, och på det planet gör den mig inte besviken. Full av övernaturligheter, som spöken, människor som blir 120 år gamla, och sjukdomar som kommer för att sedan lika raskt försvinna. Det är en väldigt kompakt berättelse, och såväl språket som det pyttelilla typsnittet och namnförvirringen bidrar till kompaktheten. Inget man läser för att koppla av i hängmattan, kanske. Eller så är det just vad det är, eftersom boken i sig utgör ett universum som stannar just inom boken. Men som också kan kopplas till verkliga händelser, länder och orättvisor. Den avskilda byn Macondo är kanske bara en saga, eller så finns den på många ställen runtom i världen.

Jag är inte överväldigad, som jag kanske trodde att jag skulle bli, men överlag tyckte jag mycket om boken. Sagokänslan, hur det händer saker hela tiden och ändå står allt stilla, hur boken slukar en som en riktig saga.

Likheterna mellan Hundra år av ensamhet och Andarnas hus som jag läste häromveckan, var så slående att jag nästan blev lite besviken på Andarnas hus. Men läser man dem med lite mellanrum i tiden, så är de bägge riktigt bra.

Nu ska jag åter gräva ner mig i den hemtenta som ska vara inlämnad på fredag.

Vad tycker ni om boken?

Då är den första skönlitterära boken i litteraturkursen utläst. Tur att jag valde magisk realism som fördjupningskurs, för det här skulle jag inte ha velat missa!

Ibland tycker jag att det absolut finaste med läsning är när man helt kan slukas upp av en text och vara i den på något sätt. Så blev det med Andarnas hus och jag insåg att jag faktiskt har saknat en riktig roman-roman.

Andarnas hus spänner över många år, en hel släkts historia broderas ut på ett språk som aldrig blir tråkigt, utan som ständigt vimlar av ord utan att heller bli komplicerat och svårläst. Och trots att Allende presenterar så många karaktärer även på djupare plan, så blir jag aldrig förvirrad. Jag tror att anledningen till att hon lyckas med att skriva en 500-sidig roman utan att tråka ut på en enda sida, är att hon älskar sina karaktärer. Hon är varsam med dem som om de fanns också i verkliga livet, och empatiserar med dem, något som lyser igenom och gör att jag njuter av läsningen.

Vi möter Clara den klarsynta, som kan få tekoppar att sväva och som får föraningar om vad som komma skall och ivrigt varnar sina familjemedlemmar. Esteban Trueba är hennes make, en man med temperament och raseriutbrott som få andra, en man som vill styra och ställa. Och vi möter barnbarn och grannar, fiender och bekanta, samt landets historia i stort: Hur det under romanens gång förvandlas från fredlig demokrati till en diktatur i upplösningstillstånd med klasskillnader så stora att det byggs murar emellan olika stadsområden. Det som för handlingen framåt är hur alla familjemedlemmars historier, kärlekar, faror, olyckor och vardag växlas med varandra, och hur man ständigt vill veta vad som händer med dem alla. Överlag känns klasskillnaderna oerhört närvarande igenom hela berättelsen.

Folk krymper (mycket), saker svävar, andar talar till människor och sierskor ser in i framtiden. Det är härligt och annorlunda, väldigt förvånande under läsandet av en vuxenbok.

Som ni redan märkt tycker jag mycket om Andarnas hus och kan verkligen rekommendera er att bara kasta er in i den nu när hösten kommer. Har ni läst den? Vad tyckte ni?

Jag hittade inte min upplagas omslag genom min googling på Glaskupan. Däremot dessa tre supersnygga anglosaxiska versioner. Hursomhelst är detta en underbar liten bok. Det handlar om en ung, deprimerad kvinna som känner sig som om hon lever i en glaskupa. Hon kan inte identifiera sig med jämnåriga i sin omgivning, ens när hon får möjlighet att befinna sig i exklusiva New York-miljöer.

Istället fingrar hon på rakbladen hon vill skära sig med, tabletterna hon vill svälja i massor.

Det fullkomligen vimlar av fantastiska formuleringar och under läsningen häpnar jag titt som tätt. Här är ett exempel ("hon" i citatet är jagets mamma) :

"Vi börjar där vi slutade, Esther", hade hon sagt, med sitt ljuvliga
martyrleende. "Vi låtsas som om allt det här varit en ond dröm".
En ond dröm.
För den som sitter i glaskupan, tom och stel som ett dött spädbarn,
är världen själv den onda drömmen."

För en gångs skull kan jag inte komma på något att klaga över eftersom läsningen var ren njutning. Djupt blandas med ytligt, jagfixerade tankar med sådant som händer i omvärlden. Ibland tycker jag att böcker skrivna i jagform kan bli lite långtråkiga, om de går in på alltför invecklade tankar. Men i Glaskupan hålls det djupa enkelt, formulerat i hjärtskärande fraser som den ovan. Och på så sätt känns det så mycket mer.

Trots självmordsromantiseringarna, så blir boken aldrig klyschig eller tröttsam på något sätt. Dock tänker jag ibland på att Sylvia själv ju tog sitt liv. En fin detalj jag lade märke till, var att karaktären (som ju är väldigt ung) lär sig ett nytt ord - artificiell - och sedan några sidor senare använder det ordet i sin text. Bara en detalj, men sådant bidrar till att boken känns väldigt välskriven.

Åh, vad kul det känns att ha läst Glaskupan. Nu vill jag bara läsa allt av Sylvia Plath känner jag. Ännu en kvinnlig författare att avguda, med andra ord. Läs även kommentarerna till det här inlägget, där fler Sylvia-tips kom fram.

Ingen hör hemma här mer än du är en väldigt omskriven novellsamling, åtminstone i bokbloggvärlden. Och nu är det min tur att säga vad jag tyckte om boken:

Novellerna är lagom långa, somliga bara några sidor, andra kanske 30. Under läsningen känner jag aldrig att jag tröttnar. Det fina är också hur alla handlar om ganska udda människor, eller människor med udda problem. Det känns på något sätt som en väldigt modern novellsamling.

Vi möter flickan som är kär i sin bästa vän och som blir övergiven av just den vännen. Kvarlämnad i den lägenhet de flytt till, unga och sugna på att frigöra sig från föräldrarna. Vi möter kvinnan som blivit som en mamma till sina vänners barn, men som sedan tvingas ge upp detta modersskap. Och så möter vi en hel rad underliga karaktärer, med underliga tankar. Antagligen är det här ingen bok jag kommer återkomma till i tankarna men den gav mig mycket under läsningen.

Nackdelen, som väl i och för sig inte gäller enbart för den här novellsamlingen, är att man ju aldrig "connectar" med någon av karaktärerna eftersom man inte hinner lära känna dem. Kanske är det också därför jag förvisso verkligen tycker om den här boken, men den berör mig aldrig på djupet eller ens i närheten av djupet.

Spännande och nyskapande är hursomhelst några passande adjektiv. Och vid läsningen minns jag också Åtta procent av ingenting som jag skrev såhär om i våras. Är det här en ny företeelse? Coola unga novellskribenter som ger sina böcker underbara titlar och fyller dem med allehanda varierande karaktärer utan att någonsin tråka ut? Kanske har det att göra med att folks koncentrationsmöjligheter minskat i takt med att internetflödet ökat? Novellen är kanske den nya romanen?
Nä, nog föredrar jag romaner där man verkligen sveps med, gärna tjocka sådana. Men för att skölja ner emellanåt, så läser jag gärna härliga novellsamlingar.

Har ni några förslag på fler moderna och bra novellsamlingar? Tips, tack!

Ovanligt ambitiös till sinnes kände jag mig faktiskt tvungen att scanna in den här framsidan - den är ju så snygg! Därför fick den också bli i ovanligt stor bildstorlek, så att ni kan njuta av den i sin helhet. Och framsidan trogen så innehåller även boken (som många av Couplands böcker) en hel del varumärkesnamedropping.

Microslavar skrevs i mitten på 90-talet, och det märks. När den kom ut var den antagligen väldigt high-tech med sina termer, cd-romsnack och multimedia-fenomen. Multimedia, liksom, bara det ordet gör mig lite nostalgisk. Internet skulle ta över världen och målet var att alla människor (i västvärlden förmodar jag att man menade) skulle ha en egen persondator i hemmet. En dröm som då nästan var en utopi och som idag ju är mer än uppfyllt.

Microslavar är en nördarnas bibel. Men boken innehåller så mycket mer än bara så. Förutom de couplandska sidorna där ord upprepas gång på gång (pengar pengar pengar pengar pengar pengar osv), så innehåller boken även en hel del filosofiska tankar om mänskligt och datoriskt minne, om livet och framtiden, kärlek och annat. VI följer en av microslavarna, som alltså är anställd hos Microsoft i mitten av 90-talet. Hans arbete är hans liv, Bill (gates) är hans gud och datorn nog hans absolut bästa vän.

Sedan kommer kärleken och då ställs allt lite på ända. Och erbjudandet om ett nytt jobb i Kalifornien, på ett nystartat spelföretag med många framtidsambitioner. Boken innehåller mycket nörderier, en hel del skratt men också något som får mig att relatera till karaktärerna och känna med vissa av dem. Det här var riktigt rolig läsning, från en tid då internet skrevs med stor begynnelsebokstav och då nördarna blev, som det skrivs i boken, de med makt. De som plötsligt kunde styra människors vanor och smak.

Läs den och ge bort den i present med tanke på den fina framsidan också (finns säkert att hitta på bokborsen.se eller antikvariat.net. Där hittade jag min).

Tidigare av Coupland har jag läst en hel del böcker och tyckt såhär: Hej Nostradamus! Jpod och Alla familjer är psykotiska (hittar inte vad jag skrev om den, men minns den som helt okej och väldigt galen).

Vilka är era Coupland-favoriter?