ord och inga visor

Idag var jag på stora aka. Min favvoaffär, den jag går till ibland och bara totalt shoppar loss på pocketavdelningen. Det brukar bli en del böcker då, kanske tio stycken. Idag var jag där för att leta några pockets till kursen. Strosar i sällskap med min vän Karin mot den ljuva paradisiska pocketavdelningen. Bara för att upptäcka att den är flyttad!

Redan för några veckor sedan anade jag oråd när de på aka mästersamuelsgatan hade stängt ingången via pocketavdelningen, och man var tvungen att gå runt. Nu fick jag det alltså bekräftat. Den hade flyttats till det stora rummet, där alla böcker är. Och det sorgliga var hur den hade krympt! Det jag förfasande läst om i diverse bokbloggar, att akademibokhandeln ska börja bli mer topplisteinriktade, börjar nu märkas i butik.

Förhoppningsvis leder detta till att de mindre privata bokhandlarna växer och etableras än mer, och får en massa fler kunder. Problemet blir då: Hur uppstår ny topplistelitteratur? Om man ska generalisera är väl topplistekonsumenterna (de som BARA läser sådant) inte särskilt bevandrade i litteratur generellt (åtminstone inte på ett nördigt plan) och kanske inte har koll på det nya som kommer ut. Särskilt inte om det inte går att hitta i butik. Näthandel är ju toppen, jag är själv storkonsument hos adlibris. Men där kan man inte botanisera, på måfå dra ut en bok ur hyllan och hitta något man annars aldrig hört talas om.

Det var sorgligt att se den lilla undanskuffade, glesa pocketavdelningen med lika få pockets som akademibokhandeln på sergels torg ungefär. Ett kultursverige som tynar bort känns inget vidare. Framför allt inte ett kultursverige som inte har plats för de som läses av få, för poeterna och de som inte ämnar skriva som Liza Marklund. Nä, dags att läsa lite.

Jag läser ju som bekant litteraturvetenskap A för närvarande. Ofta får vi läsa bara utdrag ur texter och då känns det väldigt onödigt att låtsas att man läst hela. Men några har vi faktiskt fått läsa hela.

Candide av Voltaire

Den här boken fick vi läsa i gymnasiet också och jag minns att den imponerade på mig. Det är en upplysningsroman från 1700-talet och vi lär inte känna karaktärerna. De fungerar mer som något slags medel för att få fram en synpunkt. I Candide möter vi den naive Candide som växt upp med filosofen och sin läromästare Pangloss favoritmotto: att världen är inrättad som den bästa av världar. Därefter ägnas hela romanen åt att motbevisa denna teori. Candide försöker in i det sista att tänka att det nog är den bästa av världar ändå, men får allt svårare att motivera det.
Boken är bara 100 sidor och även om den är lite statisk jämfört med alla nutidsromaner jag läser, så är den ändå läsvärd tycker jag.

Den unge Werthers lidanden av Goethe

Det här låter ju mycket tyngre än vad det faktiskt är. Kan säga att jag försökte läsa Faust också, eftersom vi skulle läsa några utdrag ur den. I ett övermodigt ögonblick fick jag för mig att jag skulle läsa hela Faust men gav upp efter femtio sidor, för DÄR snackar vi tungt och tråkigt.
Den unge Werthers lidanden är tung på ett sätt. Den handlar om en olyckligt kär (ja, nästan besatt) ung man som trånar efter en upptagen kvinna och slutligen tar han livet av sig. Det känns inte direkt som någon spoiler att avslöja slutet på den här romanen eftersom den är känd just för trenden den skapade: Unga män dränkte sig eller tog på annat sätt livet av sig, efter att ha blivit inspirerade av Werther (!). Temat är alltså tungt men boken rätt lätt att ta sig igenom, trots de många "ack", "ve" och "min arma själ" som pryder boksidorna.

Som tur är hinner jag läsa lite eget också, och går inte under i allt 1700-tal. Strax ska jag göra mig i ordning och krypa till kojs för att läsa litegrann. Något som inte har med hemtentor att göra, tack och lov.

Det här är en bok som går i ett rasande tempo. Jag läste den förra veckan men har den i färskt minne. Det handlar om missbruk och om de som befinner sig i missbrukarens närhet. Romanen är skriven på ett väldigt kargt språk som ändå hugger en i hjärtat när det handlar om sådana allvarliga saker. Jag tänker inte skriva så mycket mer än så, dels för att jag inte har tid just idag (en massa plugg att ta tag i - dock härligt littvet-plugg men ändå) och dels för att boken i sig är svår att sammanfatta. Det handlar om svek och om sorg och vilja och utmattning, om att bry sig så mycket om att någon annan ska bli bättre att man glömmer sig själv mitt i alltihopa.

Varulvsvalsen var en stark läsupplevelse och den lämnade mig full av funderingar. Dessutom riktar den en skarp kritik mot socialväsendet i Sverige. Hur någon vill sluta och har folk som vill hjälpa henne men hur soc ändå inte tycks förstå allvaret, luttrade efter åratal av trasiga armveck och döda blickar. Starkt.

Oj vilken otippad liten pärla. Precis som Revolutionary road är detta en bokcirkelbok (till min andra bokcirkel av två). Jag hade aldrig hört talas om den innan och brukar ju inte köpa inbundet så ofta, men det var kul att få tillfälle att läsa den här boken.

Det är en novellsamling med små underfundiga, annorlunda skrivna noveller, ofta väldigt korta. Språket känns ungdomligt och lite ballt, handlingarna är ofta skruvade precis som karaktärerna. Vi befinner oss ofta i Israel, ofta bland unga människor. Det handlar om vänskap, kärlek och lite förvirring.

Det känns skönt att läsa något som är så annorlunda från gängse böcker man kommer över. Språkligt, tankemässigt och när det gäller personporträtten så är det här något jag känner att jag aldrig läst förut. Och det är kul. Sedan är inte heller det här någon favoritbok men cool läsning. Somliga av novellerna är rentav genialiska. Man tar sig snabbt igenom den och blir ofta inspirerad eller överraskad. Varför inte?

Som sagt, inte den framsidan som är på svenska pocketutgåvan (som jag läste) men denna är tusen gånger snyggare ju!

Revolutionary road handlar om ett par i USA som kanske är lite trötta och rutinerade. Som kanske tjafsar och har det tråkigt, samma sak varje dag, hämta barn och laga mat, jobba på ett trist kontor och slentrianstäda hemma. Som en dag får en idé: Ska vi inte flytta till Paris? Och plötsligt blommar deras relation upp och de planerar och drömmer. Självklart finns inget paradis och alltså fortsätter inte allt i samma rosenblomstrande känsla. Problem uppstår.

Det där kan väl kallas en väldigt tafflig beskrivning av händelseförloppet. Det får duga. Boken är riktigt välskriven, dialogerna känns så bra och det är ett konststycke i sig, att lyckas med bokdialoger. Ibland segnar den till sig lite men det känns när man läser att texten är genomarbetad. Det känns som att jag lär känna karaktärerna på riktigt den här gången. Efter några böcker där jag saknat just det (En halv gul sol, Kicki & Lasse - se nedan), så kändes det riktigt skönt.

Jag gillade Revolutionary road. Inte en av mina favoritböcker, men ändå riktigt välskriven och relationsintressant. Lite sorglig kuriosa är att detta var Yates första bok, och också den enda som rönte publika framgångar.
Filmen har jag ännu ej sett, men det blir nog nästa helg. Har ni läst boken? Vad tyckte ni?

Jag upptäckte att om man vill prenumerera på min blogg, i sin bokmärkesfältmapp eller via bloglovin.se, så är det lättast att gå in via gamla bloggadressen, dvs stellasbokblogg.blogg.se. Man hamnar ändå på samma sida. Valfritt alltså, ordochingavisor.se eller den tidigare nämnda adressen.

Jag har mycket att läsa i litteraturvetenskapen men just nu skriver jag lite istället. Har tidigare under dagen läst lite i "Faust" av Goethe (heavy shit, inget jag skulle ha valt själv att läsa direkt) och "Don Quijote" som jag gillar desto mer. Men nu åter till skrivandet och så ska jag snart berätta vad jag tyckte om Revolutionary road och Åtta procent av ingenting.

Vad läser ni?

Jag valde att sluta blogga på ikultur. Jag tycker att det är en jättebra sida och en toppenidé men saknade min gamla kära blogg, och när jag dessutom fick en .se-domän i present av en vän och tänkte att ordochingavisor.se blir toppen.

Jag har lagt in alla de inlägg jag skrev under tiden på ikultur i den här bloggen, så nu finns allt jag har skrivit sedan jag började bokblogga, år 2006, samlat på ett och samma ställe.

Alltså: prenumerera på sidan vetja, via rss eller bloglovin.se. Här kommer jag stanna ett tag!

Imorgon uppdaterar jag med vad jag tyckte om de två böckerna jag läst ut senaste veckan. Men nu blir det hopp i säng för ännu lite mer läsning.

Dessa böcker har jag läst ut den senaste veckan:



Revolutionary road av Richard Yates. Nu hittade jag inte den framsidan som var på exet jag läste (den svenska pocketen) men den här bilden är ju hundra gånger snyggare. Hade dessutom denna som skrivbordsunderlägg under en lång period förut, så why not?



Åtta procent av ingenting av Etgar Keret.

Mer om dessa imorgon alltså. Godnatt!

Jag har väntat några dagar efter att jag läst ut En halv gul sol, med att skriva om den. Mest för att jag inte vet vad jag ska skriva riktigt. Så det blir en kortis, trots bokens nästan 700 sidor.

En halv gul sol utspelas under Biafrakriget men handlar inte främst om kriget, så mycket som ett fåtal människor och hur de lever innan, under och kort efter kriget.
Kainene och Olanna är tvillingar men varandras raka motsatser. Onidegbo är intellektuell och har ständigt vänner på besök över diskussioner om kvälarna och Ugwu, hans hemhjälp, tjuvlyssnar och snappar upp, nyfiken på en annan värld än den han växt upp i. Detta är bara några av bokens centrala karaktärer vi får följa.
Främst rör vi oss i deras vardag.

Boken går lätt att läsa eftersom det mest rabblas händelser.
Språket är lättillgängligt och sidorna rusar förbi.
Samtidigt känns det som att man aldrig kommer någon av karaktärerna riktigt in på livet, och det kan jag sakna. Den stora hypen som varit kring boken har jag lite svårt att förstå, även om jag inte hade något emot den.

Sammanfattningsvis en helt okej läsupplevelse. Har ni läst den? Vad tyckte ni?
Vi diskuterade En halv gul sol på min ena bokcirkel och alla var rätt överens om att något saknades för att riktigt få den där wow-känslan. Ibland känns det som att händelse staplas på händelse.

Underfundigt och annorlunda.



Den här boken tog inte direkt lång tid att läsa igenom. Boken består av bilder fotade med en polaroidkamera. Under varje bild står något underfundigt, inte alltid logiskt. Och det där lät ju väldigt ointressant. Därför infogar jag en bild gjord av Jan Stenmark (som dock inte är från den här boken) för att få er att förstå hur han arbetar:




Ja, ni förstår. I U-sväng inslagen i folie är det en del bilder från Stockholm som är väldigt roliga. Där ryms även ett avsnitt med foton tagna hemma hos Stenmark, bland annat en "u-sväng inslagen i folie", som är precis vad det låter som. För mig är det här en perfekt bok att ge bort i present till en vän eller sig själv. Ballt och inspirerande. Några storverk är det inte men det är nog inte heller Stenmarks syfte.

Lite självvalt läser jag varje dag. Man vill ju inte gå under i kurslitteraturträsket direkt.

Ja. Så var det klart. Första delkursen. Igår delades vår hemtenta i första litteraturvetenskap-momentet ut. Antiken och medeltiden. Mycket av mina dagar har fokuserats på att läsa just kurslitteratur.

Vi har läst Iliaden och Odyssén. Bibeln. Vi har läst Aristoteles "Om diktkonsten" och Augustinus "Bekännelser".
Grekisk lyrik av Sappho och romersk dito av Catullus, Horatius.
Vi har läst moraliteter som "Spelet om envar", grekiska tragedier som Konung Oidipis, Medea och Agamemnon, romerska härmtragedier som Aeneiden.
Medeltidsballader, den krigiska "Rolandssången" och cornelis-aktiga ballader av Villon.
Isländska korthuggna sagor, fulla av namedropping. Birgittas uppenbarelser. Och en hel massa facklitteratur förstås.

Jag betvivlar starkt att någon skulle orka läsa recensioner av dessa antika och medeltida texter. Däremot hittar man på flera ställen vackra formuleringar och flera av texterna är givande och inspirerande att läsa. Andra desto mindre. Men ändå. Jag är glad att ha fått läsa all denna urgamla litteratur som man annars aldrig ägnat så mycket tid åt. Är man en person med mycket existentiella funderingar, så finner man i den antika litteraturen många svar.

Självklart läser jag eget samtidigt också. Dock har det inte blivit mycket tid för det de senaste veckorna. Fullt upp nu med fikor, middagar, jobb, skola, träning och så håller jagh på med ett nytt skrivprojekt jag gärna ägnar mycket tid åt. Både på söndag kväll och måndag har jag mina två bokcirklar och har inte hunnit läsa ut böckerna. Aj, aj, aj! Får läsa så långt jag hinner helt enkelt. Med antiken snurrandes i huvudet är det skönt att koppla av med helt nutida litteratur.
Vad läser ni just nu?

Sol och en bra dag inuti och utanpå, är en farlig kombo. Speciellt när man passerar pocketshop på Götgatan...

När jag gick in på Pocketshop Götgatan i eftermiddags, hade jag någon slags vag tanke om att bara köpa "Kicki & Lasse", en bok vi ska läsa till en av mina bokcirklar.

Lönlöst. Sist jag köpte endast EN bok i en bokaffär kan jag inte minnas. Men härligt är det att okynnesshoppa böcker fast man inte borde (för brist på olästa böcker är inget jag lider av...).

Dessa blev det:

Picasso valde också Kristinehamn av Marcus Grahn
Paris-Dakar av Jens Liljestrand
Revolutionary road av Richard Yates (filmaktuell!)
Kicki & Lasse av Peter Kihlgård
Myrrha av Ulrika Kärnborg

Har varit sugen på att läsa alla. Det här verkar bli en härlig läsvår!

Tjupp sade det och så var den här boken utläst. Underbar dessutom.

Det här är en sådan roman jag inte läst på länge. En sådan typ av roman som jag älskar. Samtidigt skulle det nog bli svårt att uppskatta den om man inte varierade med annat. Det här är romanen med stort R. Den som handlar om Agnes hela liv. Som spänner sig över många decennier. Som låter mig, som läsare, träffa Agnes som ung flicka, som nygift, gravid, drömmande, som mamma, som mormor.

I centrum står hela tiden Agnes, från Norrland. Agnes som säger huva och gu'bevars (precis som min farmor!). Agnes som har något svart inom sig, som kommer fram bara ibland.

Jag kan inte avslöja så mycket eftersom boken är en liten tunnis (200 sidor ungefär). Språket är enkelt men ändå otroligt fängslande. Handlingen är vardaglig men den låter oss ändå lära känna huvudpersonen. Jag älskade boken, kort och gott. Och till Homeros och Catullus var den en ack så skön kontrast. Det vill jag lova.

I början tyckte jag att Gomorra verkade väldigt bra. Eller bra är kanske fel ord. Den väckte mitt intresse hursomhelst. Gomorra handlar om den neapoletanska maffian, camorran.
Det är en faktaspäckad och intensiv reportagebok.

Jag skrev nyligen om reportageböcker och rekommenderade då Gomorra. Jag hade inte läst klart den då, men tänkte att den väl ändå borde nämnas i sammanhanget. Framförallt med tanke på det ämne Saviano behandlar.
Problemet är inte att det han skriver inte är intressant. För det är det. Det är rått och massivt och vapen och blod. Det handlar om hur camorran kontrollerar så mycket mer än endast den illegala marknaden. Camorran är överallt, infiltrerade i nästan varje samhällelig instans.
Och inte bara i Italien. Vi snackar Europa här.
Vi snackar världen.
Vi möter småpojkar som växt upp i en mijö så rå och okultiverande, att de inte lärt sig skilja på film och verklighet. Småpojkar som är arton och tror att det är försent att vända sin kriminella vardag till en icke-kriminell sådan.
Småpojkar som skjuter andra småpojkar för att de tror att det är tarantino-häftigt. Som börjar gråta när de märker att verkligheten inte innehåller några "BRYT!".Vi möter stora pojkar, män, med vapen och makt. Som mördar de som snor spaden från dem i sandlådan. Fast vuxenmotsvarigheten till det. Större än så behöver det inte vara. Är det inte.Vi möter sorg och elände, en maffia så djupt rotad att man inte vet var man skulle börja gräva för att bli av med den.

Det enda problemet med Gomorra är att den är FÖR faktaspäckad. Det är FÖR många namn, FÖR många småstäder som namedroppas. FÖR mycket rättegångscitat. Det är så mycket fakta att det känns som en bok man läser till en tenta. Och det är tråkigt, för Saviano har så mycket att säga. Och så viktiga saker.Bortser man från hur faktaspäckad den är och kanske parallelläser den samtidigt som någon annan (lättsmält) bok, så är den faktiskt läsvärd. Man hajar till gång på gång, på gång.

Nu har han ett dödshot på sig från camorran för att han skrev den här boken. Har ni läst den? Vad tyckte ni?

Den här och förra veckan har jag haft fullt upp med att läsa kurslitteraturen till litteraturvetenskapen. Men det är ju också litteratur och kan som sådan åtminstone omnämnas i den här bloggen.

Vi har läst lite Homeros (delar av iliaden och odysséen). Väldigt svårtuggat och skrivet på hexameter. Och så har vi läst delar ur några grekiska tragedier (dramer) och en romersk tragedi. Jag kan namedroppa lite men orkar inte gå in på detaljer. Aisychlos, Vergilius, Sofokles och Euripides. Det är mycket som får mig att häpna. Hur utvecklade deras tankar var på vissa plan etc.

Idag har jag även läst hela Om diktkonsten av Aristoteles. Där skriver han om hur han tycker att den perfekta tragedin ska vara uppbyggd, bland annat. För att vara ungefär 2500 år gammal, kändes den ändå förvånansvärt modern!

Nu vet ni vad jag pysslar med. Lägg på facklitteratur till detta. Ganska fullt upp är det men sjukt intressant. Svårläst, vissa saker är svåra att ens förstå men som helhet är det väldigt bildande! Vi går under kursen i kronologisk litteraturhistorisk ordning. Efter den antika lyriken (som vi har nästa vecka), kommer alltså medeltiden! Intressant.

Dock har jag hunnit läsa lite eget också. Om det ska jag skriva strax.

Läsning som går rakt emot allt jag står för. Men betraktat enbart som ett litterärt verk kan man förstå varför man måste läsa den som en del i litteraturhistorian.

Idag hade vi vår första föreläsning i litteraturvetenskap. Om den tidigaste litteraturen etc, alltsammans väldigt intressant. Nu får man säga att jag ägnar kvällen åt skönlitteratur som sig bör - men kanske inte den litteratur jag helst läst om jag själv fick välja (eller radera KANSKE ur den meningen!) (för då hade jag gärna avslutat Gomorra en gång för alla).

Nej, jag läser nämligen bibeln! Det får ändå betraktas som ett av de tidigaste litterära verken och vi ska läsa en del ur den till skolan. Någon recension lär det inte bli av den däremot - min oerhörda skepsism mot religion gör att jag inte ens skulle kunna uppbåda den minsta objektivitet (och vem vill läsa en recension av bibeln, liksom?!). Inte för att jag brukar vara objektiv i mina s.k recensioner direkt. Men snart ska vi börja läsa de gamla grekerna och då kan jag nog nämna ett och annat intressant verk. Däremot kommer jag självklart hinna läsa det självvalda också under våren. Faktum är att jag strax ska göra iordning mig, stänga ner datorn och bibeln (jo, den finns på internet!) och lägga mig och läsa. Gomorra. Den har blivit väldigt enformig och långdragen. Men läsa ut den ska jag.

Min vän Anna gav mig presentkort på pocketshop i julklapp och av föräldrarna fick jag detsamma hos adlibris. Igår köpte jag pocketshop-böckerna och fick bokpaketet från nätet. Dessa blev det:







Candide och Röda rummet visserligen med andra framsidor som inte tycks finnas på nätet. Men ändå. Alla blev visst i väldigt olika former och färger. Men ni hajar.
De trivs fint i mina bokhyllor nu. Underbara julklappar!

Denna vecka tipsar jag om några av mina favvo-reportageböcker. Som jag skrev häromdagen är det ju rätt stor skillnad på boats- och reportageböcker. Dessa är riktigt kvalitativa, faktaspäckade men ändå härliga att läsa enligt min mening.





Gomorra av Roberto Saviano
Även om jag har cirka 100 sidor kvar att läsa (satsar på att klämma dem innan jag somnar ikväll. Trodde igår att jag skulle klara av parallell-läsning men jag kan inte med det. Varje bok förtjänar min odelade uppmärksamhet medan jag läser!), så kan jag lätt säga att denna är en av de bästa reportageböckerna jag läst. Om camorran, den neapolitanska maffian, som är större och mer omfattande än vi kunnat föreställa oss. Recension kommer så fort boken är utläst men den är väl värd att rekommendera som reportagebok.



Kawaii av Marita Lindkvist

Om japansk populärkultur. En roligt skriven bok som var fascinerande läsning (läste för kanske 2-3 år sedan). Om japansk populärkultur och hur tonårsidolerna där är större än någonsin backstreetboys under sin storhetstid. Lättläst och ett ovanligt ämne. Bra gå-bort-present också.





Hundra och en dag av Åsne Seiersta

Jag har läst alla Åsne Seierstads reportageböcker som finns utgivna på svenska, förutom den senaste Ängeln i Groznyj (som jag snart vill läsa), och blir aldrig besviken. Där behöver inte finnas någon grundkunskap när jag läser en Seierstad-bok, jag behöver knappt vara intresserad av ämnet. Med sitt raka enkla språk, och förmåga att se det intressanta i varje person hon möter, får Seierstad mig alltid att fascineras av konflikten hon skildrar.


I Hundra och en dag handlar det om irakkriget (i början). Hon var den norska reportern vi såg på nyheterna i Sverige, som stod med skyddshjälm. Mitt i elden pratade hon högt för att överrösta krigsljuden och berättade om situationen i Bagdad. Boken är som att vara där, mitt i korseldarna. Jobbigt men intressant och en massa saker man vill observera.




En fattig familjs hem tar bara fem minuter att riva av Pernilla Ahlsén


Jag var skamligt oinsatt i Israel-Palestina-konflikten innan jag läste den här boken. Inte speciellt intresserad heller, annat än av humanitära och empatiska skäl. Det kändes som ett ämne så stort att det nästan blev oöverstigligt. I En fattig familjs hem... förenklar Ahlsén det hela något genom att skildra enskilda människor. En mor. En soldat. En dotter. Från bägge sidorna, både från den palestinska och israeliska synvinkeln.

Och då ser man plötsligt. Att det inte är så stor skillnad. Att de känner på samma vis men har olika åsikter (åsikter de ofta fötts in i). En bok jag lätt kom in i och som jag ibland fortfarande tänker på (två år efter läsningen).


Listan skulle kunna göras längre men nu får det räcka för den här veckans boktips.
Vilka reportageböcker har ni läst och gillat?

På torsdag ska jag registrera mig på universitetet. Blir en kurs i litteraturvetenskap för min del i vår. Hoppas att jag, utöver kurslitteraturen, fortfarande hinner läsa mycket "frivilligt". Läser kursen för att, under en termin, få fördjupa mig i det jag älskar och avvakta finanskrisens (förhoppningsvis ej alltför långsamma) död.

Håller förövrigt fortfarande på med Gomorra, som är väldigt faktaspäckad och lite tungrodd (men intressant). Nu ska jag göra något ovanligt, nämligen parallell-läsa en annan bok. På måndag är det bokcirkel om Maken av Gun-Britt Sundström så det är dags att börja läsa den nu.

Läsandet får dock kliva lite åt sidan i dessa dagar, då jag avnjuter några av mina julklappar, nämligen Grey's Anatomy på dvd. Älskar den serien och i lediga stunder väljer jag denna vecka hellre Grey's än läsning. Strax blir det dock Saviano som får vagga mig till sömns med den brutala maffiaboken.

Det är inte likt mig att skämmas för sådant jag gillar. Jag brukar köra mitt race och strunta i vad folk tycker om min smak. Det gäller musik, kläder, filmer, killar och ja- naturligtvis även litteratur. Dock har vi alla en skämskudde, så även jag.


För några år sedan hade jag en period då jag fullkomligt slukade boats-böcker. Based on a true story, alltså. Dessa böcker är ofta taffligt skrivna, svulstigt nostalgiska och tråkigt realistiska. Ofta har personen som skrivit boken/som boken handlar om, varit med om något hemskt. Blivit bortgift mot sin vilja, levande bränd av sin egen faster, smugglat heroin och fått sitta i thailändskt fängelse under flera år eller liknande.
Ofta känns boats-litteraturen mest som en form av terapi för den drabbade. Språket är sekundärt om det ens skänks en tanke. Dramaturgin platt kronologisk och ointressant.

Ändå hällde jag, bokmalen nummer ett, i mig dessa böcker för några år sedan. I efterhand har jag undrat varför. Kanske för att jag själv hade det lite krångligt då? Kände ett behov av att läsa om andra som hade det värre? Vill inte tro att jag är en sådan person men det kanske jag var. Är det inte längre.


Nu har jag gjort mig av med de flesta boats-böckerna och de återstående skäms i en kasse i garderoben. Det finns ett fåtal som verkligen fångade mig och får stå längst ner i bokhyllan men annars är detta sannerligen min stora litterära skämskudde.

Observera dock skillnaden mellan boats-böcker och reportageböcker. Reportageböcker är oftast välskrivna, researchade och faktaspäckade. Inte sällan skrivna av journalister. Ska tipsa om mina favoritreportageböcker inom kort!

Har du någon litterär skämskudde?

Blev den engelska framsidan men ni hajar nog!

Jag läste nyligen ut även Vägen av Cormac McCarthy, vinnare av Pulitzerpriset 2007. Det är en mörk och plågsam berättelse om far och son som vandrar i ett nedbränt och sargat USA. Ett USA där affärer är plundrade, människor ligger döda mitt i gatorna och endast ett fåtal individer fortfarande är vid liv.

Världen är simpel och handlar om att överleva, att gå mot söder (där finns värmen och möjligheten att överleva. Att överleva är viktigast av allt) och att finna mat att äta. Världen består av de onda och de goda. De onda måste de passa sig för och därför bär de med sig en pistol.

Det är plågsamt och jobbigt att läsa boken. Den är mörk och vardaglig i all sin absurditet. De sover. De letar efter mat. De pratar i korthuggna, trötta fraser. Utnötta frågor, trötta ögon. Pistolen alltid redo, för säkerhets skull. Språket är, liksom berättelsen, korthugget och kargt. Det jag tänker på boken igenom är varför de vill överleva. Varför överleva när där aldrig mer kommer finnas ny mat (bara flera år gamla konserver), varför överleva när där inte finns andra människor att dela livet med, jobb att gå till, syften och mål?
Boken ger inga svar, men ställer ganska många frågor. Kanske måste man överleva för att man är människa och har fötts till världen och är värdefull som sådan.

En dystopi utan dess like, på ett nytt sätt. Jag kan förstå att den amerikanska publiken tilltalas av detta (utan att riktigt kunna förklara varför). För mig var den jobbig att läsa, både på ett bra och dåligt sätt.. Där fanns stunder då jag hoppades att det skulle hända mer och bli intressant, så bra som jag trodde att det skulle vara. Sedan insåg jag att det inte var meningen. Det är en filosofisk och välskriven bok och jag kände med karaktärerna.
Men med boken, not so much.

Mitt betyg blir mittemellan halvbra och jättebra.
Ni hör ambivalensen. Den blev tråkig ibland och det drog ner betyget rejält.
Dags att sova nu.

Ruggigt spännande och smidigt lättläst.



Jag har dator igen så ni lär få se en hel del mer av mig framöver! Nu var det ett tag sedan jag läste ut Hembiträdet av Marie Hermanson, men än har jag den i hyfsat färskt minne.

Boken handlar om en kvinna, framgångsrik egen företagare, med man och barn och hela kittet. En dag får hon problem med bilen i en förort och medan hon väntar på att den ska bli klar på verkstaden tar hon en promenad i området. Något som ska komma att förändra hennes liv.

Hon åker tillbaka till området, som nu förvandlas till Området med stort O. Hon går runt bland villorna, fantiserar kring de boende i husen och hur deras liv kan tänkas gestalta sig. Endast ett hus lyckas hon inte förstå sig på. En dag söker de hembiträde och hon tar jobbet. Föga anar hon vad som döljer sig innanför den intetsägande fasaden...


Ja, ni hör själva. Det är spännande. I don't do spännande i vanliga fall men blev väl smittad av julen och mörkret och ledigheten. Det är ingen deckare vi snackar, men spännande är det. Boken är väldigt lättläst och man tar sig igenom den på ett kick. Lika lättläst som den är, lika lätt försvinner den efter att man läst ut den.


Sammanfattningsvis en helt okej roman jag ogärna släppte ifrån mig men som jag nog inte kommer läsa igen.

Sedan jag skrev sist har jag läst två böcker men inte kunnat skriva om dem.
I veckan får jag tillbaka min dator och kan äntligen börja uppdatera som vanligt.
De böcker jag läst är Hembiträdet av Marie Hermanson och Vägen av Cormac Mc Carthy.
Båda var sisådär enligt min mening men skriver mer om dem om några dagar.
Lånar en dator hos en vän nu och ska strax hem och fortsätta läsa Gomorra, äntligen!

Jag börjar vänja mig vid ett liv utan dator. Intressant. Längtar icke desto mindre efter att få tillbaka den, förstås. Läsmässigt har jag tagit paus i Fallen och läser en annan så länge. Recensioner kommer i veckan.
I julklapp fick jag ju bland annat det underbaraste av allt: presentkort på adlibris! Har precis klickat hem julklappsböckerna. Dessa blev det:

The long hard road out of hell av Marilyn Manson

Fly av Cilla Naumann

Jakten mot nollpunkten av Carl Johan De Geer

Ingen hör hemma här mer än du av Miranda July

Det hemliga sällskapet av Claes Hylinger

U-sväng inslagen i folie av Jan Stenmark

Innan männen av Nina Bouraoui


En hel del inbundet och lyxböcker.
Pocket skämmer jag bort mig själv med jämt och ständigt ändå.
Vad läser ni i mellandagarna?

Här får man anpassa sig till traditionerna och tillfälligtvis lägga bort Joyce Carol Oates bråda niagarafallenroman.

Jag sitter uppkrupen i soffan hos mamma och pappa. Kaffekopp i handen, djupt insjunken i boken jag håller på med nu. Fallen av Joyce Carol Oates. Fallen som i "the falls", inte som i att falla. En ganska bråd men härlig romanroman.
Pappa sitter i fåtöljen i andra änden av rummet och läser typ Helge eller 91:an. Plötsligt tittar jag upp och märker att han iakttar mig skeptiskt. Vad är det? undrar jag. Jag köpte ju jultidningar av kusinen, säger han.
Jaha, mumlar jag och fortsätter läsa.
Ja. Ska du inte ha en sån istället? Han kastar över ett kalle anka-julalbum och jag resignerar.
Gör som alla andra och läser lite kalle istället. Det var längesen och känns väldigt juligt. Det är som en liten berättelse på varje sida och jag sitter och tycker det är charmigt att knattarnas kepsar flyger upp när de blir förvånade. Beundrar kajsas stora rosett. Cute.

Under morgonen har vi även ivrigt debatterat huruvida man ska sponsra en massa kultur som ändå konsumeras av endast ett fåtal (tänk kristina lugn, bob hansson etc). Min åsikt är självklart Ja det ska man. Vilket mardrömsscenario med bokhandlar där endast Liza Marklund, Camilla Läckberg och Jan Guillou finns att tillgå. Inget ont om de författarna (även om de inte är min kopp te) men jag tror även de håller med om det viktiga i att även smala genrer av böcker/filmer/teater/dans/musik får existera. Lade slutligen ner diskussionen, men det är så kul att prata om sådant. Röra om lite i grytor.

Men nu blir det en stund av J.C Oates igen innan sociala bestyr med gröt, julmiddag, klappbyte och annat står för dörren.
God jul!

I helgen blev jag knockad. Av en bok.

Trots att både lördagen och söndagen var fulla av fikor med julklappsbyten, julbestyr och annat så hann jag under dessa dagar både påbörja och avsluta Den högsta kasten av Carina Rydberg.
Boken fick en massa uppmärksamhet när den kom ut 1997. Elva år senare får jag fortfarande väldigt mycket ut av att läsa den. Jaha, tänker ni, så är det väl oftast?
Själva grejen med denna bok, det som var revolutionerande, var dess totalt självbiografiska innehåll och att den inte censurerade bort några som helst namn.

Här struntar Rydberg i om hon trampar på någons ömma tår (och det gör hon garanterat). Hon klampar på och tänker kanske: Allt för konsten! Det är väl också vad som lätt skulle kunna göra boken inaktuell - de "kändisar" som omnämns är inte längre aktuella och alltså ointressanta. Men det spelar ingen roll, kändisarna är färre än jag trott (och det pustar jag ut för) och funkar som litterära karaktärer.Man kan diskutera huruvida det är okej eller inte att lämna ut folk på det här sättet, eller snarare om det faktiskt ger något. Hämnd, vedergällning, ett skratt i någons nu blottade ansikte? Eller om det blåser förbi som en svischande vind och sedan försvinner lika snabbt igen. Jag vet inte men visst är det kul att läsa.
Bokens första del handlar om när författaren åker till Indien. Där blir hon förälskad i en filmregissör men inleder en kärlekshistoria med en annan kille. Bokens andra del handlar om hur hon, tillbaka i Stockholm, hänger på krogen PA & co, blir kär i en känd advokat och käkar lunch med "Abbe Bonnier". En massa whisky, en massa talk-behind-backs, en massa tankar.

Om ni läst min blogg ett tag så noterar ni antagligen likheterna mellan denna bok och Maja Lundgrens Myggor och tigrar. Liknande upplägg och liknande bakomliggande motiv. Eftersom jag läst de bägge med så kort mellanrum kunde jag inte låta bli att lägga märke till det.

Jag gillar Den högsta kasten. Den är välskriven, rafflande, skvallrig men samtidigt intelligent och framför allt - jag släpper den inte ur mitt sikte! Ruggigt bra. Tidigare av Rydberg har jag läst Osalig ande. En fantastisk roman även det, men på helt andra sätt.

Föga imponerad av Sittenfelds andra.

Efter att ha läst I en klass för sig av samma författare, var jag helt begeistrad. Den utspelades i härlig amerikansk skolmiljö och handlade om en lite övernojig ung tjej. Sådant älskar jag om det är välskrivet. Och det var det.

När jag grabbar tag i Mannen i mina drömmar förväntar jag mig alltså något liknande. Lite ungdomligt, visst, men samtidigt intelligent och härlig läsning. Därför är det tråkigt när det känns som att författarinnan här har sänkt sin nivå avsevärt. Hon pratar nu till en 16-åring och inte en kvinna/tjej-i-odefinierbar-ålder som förra gången. Inget negativt i det, men jag hade ju hoppats på något annat.

Här har vi Hannah, den oskuldsfulla, som sedan växer upp. Hon har lite issues med sin pappa, en storasyster som alltid varit snyggare och coolare och så är Hannah oskuld så länge att hon börjar känna sig som ett freak. Inget nytt under solen alltså, som ni hör.

Det hade varit okej om det var skrivet på ett intelligent och reflekterande vis, för sådant kan göra det mesta till okej. Men det här känns ofta platt, dialogerna är stundtals tvillingarna i sweet valley-aktiga och jag vet att den här recensionen är onödigt neggig för ibland skrattar jag till under läsningen och jag läser ju ut boken. Den har fina ögonblick också. Men neggigheten beror på besvikelsen. Får ta och läsa om I en klass för sig istället eller hoppas på bättre lycka i nästa roman.

En av de kanske bästa böckerna någonsin.

Min dator är fortfarande kraschad tyvärr men nu har jag full tillgång till en kompis dator och vill genast skriva om den fantastiska boken jag läste ut häromdagen. Fågeln som vrider upp världen av den japanske författaren Murakami. Förväntningarna var ganska högt ställda på Murakami och han besvarade dem med råge!
Fågeln som vrider upp världen är en delvis surrealistisk berättelse om mannen som lever ett lugnt liv med sin fru. Tills deras katt en dag försvinner. Då börjar han få anonyma sexsamtal och en mystisk kvinna vid namn Malta Kano dyker upp i röd galonhatt och spår i vaga ordalag kring hans framtid.
Det är när hans fru också försvinner som historien verkligen skruvas upp. Detta varvat med olika personer han möter och deras livsöden.
Han klättrar ner i en brunn, börjar hänga med 16-åriga Mei Kashara och nyckelfågeln knarrar i sitt träd. Eller gör den inte?

Låter det flummigt? Det är det men jag accepterar som läsare (och en skeptisk sådan) ändå allt som händer. Språket är helt magnifikt, de vackra metaforerna regnar ner över sidorna och jag har en så stark närvarokänsla under läsningen att jag tänker på boken även när jag inte läser. Dessutom är det härligt att läsa en bok som utspelas i Japan. En annan kultur, ett annat sätt att bemöta människor, ett annat sätt att uttrycka sig. Fantastiskt!

Jag var på min bokcirkel nummer två häromdagen. Det var väldigt trevligt och i murrig cafébelysning diskuterade vi just denna bok. Vi var rörande överens om bokens kvaliteter och var tvungna att tänka efter för att hitta något negativt (detta var dock endast förvirring rörande vissa händelser. Inte för att man saknat någon förklaring till dem under läsningen utan mest för att man var så involverad i karaktärernas liv att man ville veta hur saker utvecklade sig och varför). Som ni hör är jag numera ett Murakami-fan och har redan börjat rekommendera boken för alla som råkar komma i min väg. Ge den i julklapp till någon i din närhet eller dig själv (med sina dryga 700 sidor passar boken perfekt som julläsning då man har mer tid)!

Jag akte tag, alltsa laste jag.

For narvarande ar jag och halsar pa en hollandsk van i orebro (over helgen). Darav bristen pa de svenska prickarna over bokstaverna. Hoppas ni har overseende for denna gang. Min kara dator ar pa reparation och bor aterkomma snarast.


Pa taget hit passade jag pa att njuta av flera timmars ostord lasning. Vad ar val battre an att luta sig tillbaka med musik i oronen och veta att man kan sjunka in totalt i boken. Som jag tidigare skrev haller jag pa med Fageln som vrider upp varlden som ska vara utlast till min bokcirkel nummer tva pa mandag. Det ar valdigt intressant och annorlunda lasning. Skriver mer nar jag ar klar med den.


Har shoppat en del julklappsbocker i veckan. Det ar val det basta, att verkligen tanka ut vilken bok som skulle passa mottagaren bast. Pa julafton lar jag marka om jag prickat ratt eller ej. Sjalvklart slank nagra ner till mig sjalv ocksa, bland annat en Doris Lessing. Dags att vara social har. Imorgon hoppas jag pa lite lastid. Murakami skriver pa ett oemotstandligt satt!

Min dator har kraschat. Nackdelarna är många, fördelen är att det blir mer lästid.

Imorgon ska datorn lämnas in och snart är jag tillbaka i sedvanligt tempo. Så länge läser jag Murakamis Fågeln som vrider upp världen. Med sina sjuhundra sidor tar den lite tid men nästa måndag ska den bokcirkeldiskuteras och måste alltså vara utläst tills dess.

Apropå bokcirklar ska vi imorgon ses och prata om Myggor och tigrar av Maja Lundgren som jag nyligen skrev om här. Självklart rapporterar jag om några intressanta synvinklar tas upp under bokcirkelmötet.
Missade dessvärre julbokmarknaden här i Stockholm som jag gärna gått på. Å andra sidan dignar bokhyllorna under tyngden av allt nyinköpt så det kanske var lika bra! Vad läser ni nu?

Det här är en oerhört självutlämnande roman och det är svårt att skriva om den. Skulle kunna diskutera Myggor och tigrar hur länge som helst (och vilken tur att det här är boken vi ska läsa till min bokcirkel nummer ett . Om en vecka ska vi ses och då har man nog hunnit smälta lite).

Handlingen är ganska diffus och ibland med lite bloggkänsla över sig. Lundgren sitter på sin balkong i Neapel och studerar gatulivet nedanför. Spekulerar i vilka som är maffia och vad de gör. Hon hänger på sitt stammiscafé, pratar italienska, och spanar på grannfamiljen.
Men dessutom smutskastar hon vissa kulturpersonligheter, som författaren Carl-Johan Vallgren och föredetta kulturchefen på Aftonbladet. Kritiserar den patriarkala kulturvärlden.
Hon hävdar även att camorran och kultureliten i Sverige inte är så långt ifrån varandra som man kan tro. Det är en modig roman, det här.

Något som märks boken igenom är en stundtals underliggande, stundtals uttalad paranoja. Ett drag som kanske karakteriserar både kulturmaffian i Sverige och den riktiga maffian. Alltid vara på sin vakt. Oroa sig.

Jag vet inte riktigt om hennes medel helgar målet; att få upprättelse för sexuella trakasserier hon utsatts för etc. Men det spelar ju egentligen ingen roll. Jag gillar Myggor och tigrar och tycker det är bra att hon skrivit den. Språket är fint och lättläst. Det enda jag kan sakna är en slutsats/closure. Och så är det en väldigt arg bok

Ska garanterat läsa även Pompeji (av samma författare) som står i bokhyllan och pockar på min uppmärksamhet. Har ni läst Myggor och tigrar? Vad tyckte ni?

Jag är en sådan person som har ungefär 200 olästa böcker i hyllorna och som ändå ständigt köper fler. Nu har jag slagit till igen.

Lovade ju igår att rapportera om fredagens spontana bokshopping (är bokköpande någonsin INTE spontant?). Som sagt, har inte direkt brist på böcker att läsa men som andra shoppar skor, shoppar jag böcker. Dessa blev det i fredags:


Gomorra av Roberto Saviano (självklart faller man för grupptrycket ibland. Den här måste helt klart läsas!)

Mister Pip av Lloyd Jones

Vi i villa av Hans Koppel

Resor i skriptoriet av Paul Auster (har hört att den är toppen om man gillar annat av Auster)

Kärlekens mörka sida av Rafik Schami

Vägen av Cormac McCarthy


Har ni läst någon av dem? Någon jag borde hugga tag i direkt kanske? Vill också tipsa om pjäsen Den ömhet jag är värd på Elverket i Stockholm. Jag såg den ikväll och blev förstummad, minst sagt. Det är som litteratur fast på scen.
Har även läst ut en bok idag, men om det skriver jag imorgon. Dags att läsa och sedan sova!