Elfte boktipsaren
Nu börjar det kännas fjantigt att kalla detta för sommartips. Man behöver trots allt både halsduk och kofta för att våga sig ut i huvudstaden för tillfället, vilket inte brukar vara ett kännetecken för sommaren. Så jag väljer att kalla det bara för boktipsare i största allmänhet. Det gör också att detta projekt kan återkomma då och då, när någon vill tipsa om böcker. Kul va?
Idag är det Boktokig som tipsar. I vanliga fall bokbloggar hon här. Varsågoda, hennes text:
Mitt tips för en slapp sommardagsläsning är Persikosommar av Jodi Lynn Andersen. Det är en härlig bok om tre tonårstjejer. De är mycket olika personligheter. Det handlar om smarta men vilda Murphy, som har växt upp på en husvagnscamping med sin mamma. Det handlar också om hemskolade Birdie, vars pappa äger en konkurshotad persikoodling. Dessutom handlar det om Leeda, Birdies populära och rika kusin, som har en mamma som inte ser henne. De tre tjejerna lär känna varandra under sommarlovet, som de alla av olika anledningar tillbringar på persikoodlingen. Det här är en sådan där mysläsningsbok, som man bara inte kan låta bli att läsa och tycka om.
Idag är det Boktokig som tipsar. I vanliga fall bokbloggar hon här. Varsågoda, hennes text:
Mitt tips för en slapp sommardagsläsning är Persikosommar av Jodi Lynn Andersen. Det är en härlig bok om tre tonårstjejer. De är mycket olika personligheter. Det handlar om smarta men vilda Murphy, som har växt upp på en husvagnscamping med sin mamma. Det handlar också om hemskolade Birdie, vars pappa äger en konkurshotad persikoodling. Dessutom handlar det om Leeda, Birdies populära och rika kusin, som har en mamma som inte ser henne. De tre tjejerna lär känna varandra under sommarlovet, som de alla av olika anledningar tillbringar på persikoodlingen. Det här är en sådan där mysläsningsbok, som man bara inte kan låta bli att läsa och tycka om.
Lolita av Vladimir Nabokov
OBS! OBS! Jag vill varna stressade läsare för att den här texten är längre än ett normalt blogginlägg. Men så är också boken väldigt annorlunda jämfört med andra böcker.
För att ha någon slags ingång på den åsiktstext jag har framför mig, så började jag googla Lolita-omslag. Jag tycker det är intressant att se vad man väljer för framsida till en sådan här typ av bok. Det måste vara en svår uppgift. Dels för moralpanik-varningen, dels för hur boken ska uppfattas och även med tanke på att yta är så otroligt viktigt även inom bokens pärmar. Som ni ser är det många oskyldiga flickor på omslagen jag hittat (mest extrem är väl den längst ner till vänster? Klubba OCH barnslig frisyr OCH glasögon OCH halvöppen mun), en del barnben + strumpor/skor, några med anspelning på författaren och en och annan diskret version. Den versionen jag läste är den på mittenraden längst till höger. En bortvänd Nabokov i en bil med en fjäril i handen. Eftersom man (åtminstone inte jag) inte ser att det är Nabokov på bilden så tänker jag liksom att det är Humbert Humbert som sitter där och filosoferar om nymfetter och skolflicksfnitter, vilket ju blir lite fel. Jag gillar bäst den längst ner till höger eller möjligen den högst upp till vänster. Vilka gillar/ogillar ni?
För er som inte har koll på Lolita så drar jag en snabbgenomgång: Humbert Humbert behöver någonstans att bo och hamnar hos Lolitas mamma. Först tänker han: fy vilken trist kvinna. Och sedan får han syn på tråkkvinnans tonåriga dotter Lolita i trädgården, där hon ligger och läser en tidning (den klassiska scenen) och då är det kört. Alltså, kört som i att han flyttar in, blir helt besatt av Lolita, gifter sig med mamman för att få vara nära "nymfetten" och sedan drar med Lolita på långa bilresor runtom i USA. Allt för att få vara själv med henne utan att bli störd av sådana irriterande inslag som sociala myndigheter, omtänksamma klasskompisar eller nyfikna grannar. Romanen är skriven i jagform från Humberts synvinkel, vilket gör det hela ungefär en miljon gånger värre.
Men det blir ganska uppenbart under läsningens gång att Nabokov skriver en satir. En satir över allt det sjuka i samhället, USA:s utveckling och typ sjuka människor i allmänhet. Och sådana finns det ju gott om. Trots att det här är en satir (vad Nabokov måste ha skrattat när hela världen rasade och chockerades, provokationskräktes och moralpredikade! - de fattade ju inte grejen alls, tänkte han säkert och tände en cigarr), så är det ju ändå äckligt. Vi är inne i huvudet på en sjuk och obehaglig man, som drömmer om barnfnitter, vrister, flickor som sitter i knät och allmäna nymfettegenskaper.
Det här med nymfetter, alltså. Jag vet inte hur många gånger under läsningen som jag kom på mig själv med att ha en äcklad min, rynkad näsa. För det pratas mycket nymfetter. Humbert Humbert ska erövra Lolita och när han väl dragit med henne ut på den långa resan mellan sjaskiga motell, nöjesparker, milkshakebarer och badställen så fortsätter hans tankar att kretsa runt bara denna tonåriga flicka. Lolita, det exploaterade och oskyldiga barnet, är dock inte så dum hon heller. Hon vet precis hur hon ska åma sig och retas med Humbert för att få allt hon vill ha. Hon får saker, kläder, mat och nöjen om han får ha sin lilla nymfett mellan smutsiga hotellakan.
MÄRKER NI? Bara när jag BESKRIVER boken så blir det äckligt. Men ändå kan jag inte sluta läsa. Boken är så otroligt välskriven, formuleringarna snirklar sig in i varandra på ett hypnotiskt sätt och jag bläddrar vidare trots den enorma äckelkänslan och upprördheten som sköljer över mig.
Det är något magiskt i kombinationen av vackert och fult.
Egentligen skulle jag kunna skriva en hel avhandling om den här boken, bara i ett blogginlägg. Men jag vet ju hur det är. Ni har också böcker att läsa och min bokblogg är inte den enda som ska hinnas med. Dessutom är jag väldigt upptagen. Dels har jag en kattunge att klappa, dels en pojkvän att umgås med och så ska Darling river påbörjas ikväll. Så mer Lolita-snack får vänta till ett annat tillfälle, även om det tar emot lite. Och jag tror faktiskt att jag kommer skriva om boken igen här i bloggen. Nu har jag bara tagit upp en procent av allt jag har att säga, ungefär. Men nu något ännu viktigare:
Vad har ni att säga om klassikern Lolita (och dess omslagsvarianter)?
Ut ur skuggan av Jessica Kolterjahn
Agnes är instängd i ett överklasshem, med allt vad det innebär på 1920- och 30-talet. De oskrivna reglerna är fler än man kan räkna, kylan hänger som ett draperi över de fina möblerna och mellan orden och Agnes längtar efter något annat. Hennes morfar lär henne fotografera, och ger henne på så sätt en egen värld att utforska. Hon hittar ett eget liv och lär känna andra typer av människor än de hennes föräldrar vill att hon ska umgås med. Det är ingen revolution Agnes gör, men hon kastar åtminstone av sig de översta lagren av konventioner.
Jag har läst om den här boken i många bokbloggar och haft den stående oläst i säkert två år. Hela tiden har jag känt på mig att det här är en riktig Jessica-bok (och då syftar jag på mig själv, och inte författarinnan). Miljön är helt oemotståndlig - jag är ju svag för böcker som utspelas i Stockholm under tidigt 1900-tal. Språket är skört och bräckligt på något sätt. Typ: läser jag det här för snabbt så kanske det försvinner. Ändå läser jag boken snabbt, eftersom den fångar mig från första till sista sidan.
Som ni märker tycker jag väldigt mycket om Ut ur skuggan. Det är en helt fantastisk roman, som jag rekommenderar alla att läsa (och visst är de bästa böckerna svårast att skriva om?). Jessica Kolterjahns författarskap ser jag verkligen fram emot att följa, och ser till min glädje att det nu finns en till bok av henne. Den är ett läsmåste!
Tionde sommartipsaren
Visst är det höstigt ute? Jag har dragit på mig en rejäl förkylning, så för mig känns hösten i allra högsta grad närvarande. Men jag fortsätter att publicera era fina sommartips tills de tar slut. Som jag skrev häromdagen - de funkar ju faktiskt lika bra som höstläsning. Idag är det Anna Gustavsson som tipsar. I vanliga fall bokbloggar hon på Annas bokhylla. Anna tipsar om en författare, som även jag älskar (och tillägnade ett inlägg här). Varsågoda, här kommer Annas text:
Jag har inte läst en bok av Johanna Nilsson på fyra år. Ändå vill jag påstå att hon är en av mina absoluta favoritförfattare.
Jag blev glad, ledsen och förbannad. Allt i en enda röra. Och det är ju så böcker ska vara, de ska väcka känslor! Johanna Nilsson har förmågan att skapa karaktärer som känns verkliga och berättelser som fångar mig.
En av hennes senaste romaner är De i Utkanten älskande, som jag fick i present av min dåvarande flickvän när jag låg hemma med en rejäl förkylning våren 2006. Inte så att jag har ett extremt bra minne, men boken har ett meddelande på insidan av pärmen. Jag plöjde igenom den direkt, den tog slut alldeles för fort. Både med tanke på att förkylningen inte var över och att jag inte ville släppa berättelsen än. Det är en sådan bok som jag sedan försökte tvinga på alla i min omgivning, på samma sätt som jag nu förordar Oryx & Crake av Margaret Atwood till alla som frågar om ett boktips.
Vissa av Johanna Nilssons romaner är mer utpräglade ungdomsböcker, andra kan passa en bredare målgrupp. Om vi väljer att förstå begreppet unga vuxna som att böckerna kan passa både unga och vuxna så vill jag hävda att dessa böcker är skrivna för just unga vuxna.
I sommar ska jag läsa De i Utkanten älskande igen. Det är dags att prova om den är lika bra några år senare och även utan förkylning.
Vad tycker ni om Johanna Nilsson?
Jag har inte läst en bok av Johanna Nilsson på fyra år. Ändå vill jag påstå att hon är en av mina absoluta favoritförfattare.
Jag blev glad, ledsen och förbannad. Allt i en enda röra. Och det är ju så böcker ska vara, de ska väcka känslor! Johanna Nilsson har förmågan att skapa karaktärer som känns verkliga och berättelser som fångar mig.
En av hennes senaste romaner är De i Utkanten älskande, som jag fick i present av min dåvarande flickvän när jag låg hemma med en rejäl förkylning våren 2006. Inte så att jag har ett extremt bra minne, men boken har ett meddelande på insidan av pärmen. Jag plöjde igenom den direkt, den tog slut alldeles för fort. Både med tanke på att förkylningen inte var över och att jag inte ville släppa berättelsen än. Det är en sådan bok som jag sedan försökte tvinga på alla i min omgivning, på samma sätt som jag nu förordar Oryx & Crake av Margaret Atwood till alla som frågar om ett boktips.
Vissa av Johanna Nilssons romaner är mer utpräglade ungdomsböcker, andra kan passa en bredare målgrupp. Om vi väljer att förstå begreppet unga vuxna som att böckerna kan passa både unga och vuxna så vill jag hävda att dessa böcker är skrivna för just unga vuxna.
I sommar ska jag läsa De i Utkanten älskande igen. Det är dags att prova om den är lika bra några år senare och även utan förkylning.
Vad tycker ni om Johanna Nilsson?
Nionde sommartipsaren
Idag kommer boktipset från Jenny Forsberg. Hon är språkkonsult i svenska i sitt eget förtag Klartext. Hon är också författare och bloggar om det på Jennys författarblogg. Här kommer hennes text:
Jag har läst en hel del må bra-böcker och självhjälpsböcker. Oftast plockar jag något tips här och där, läser vissa delar översiktligt, håller med om ett kapitel men dissar ett annat helt och hållet. Men Munken som sålde sin Ferrari av Robin Sharma köper jag nästan förbehållslöst. Så varför är jag så såld på den här boken? Jag tror att det framför allt beror på följande orsaker:
1 . Boken är inbäddad i en historia. Den är skriven som en roman om en framgångsrik advokat som bränner ut sig och verkar försvinna från jordens yta i något år. Han kommer tillbaka som en ny människa: friskare, lyckligare och till och med yngre – åtminstone kroppsligen. Att det finns en historia att följa ger boken en annan dimension än de vanliga självhjälpsböckerna.
2 . När advokaten kommer tillbaka till civilisationen har han bott hos munkar i Himalaya. Munkarna har lärt honom de nya kunskaper, som han nu för vidare till bokens berättare – och till läsarna. Den här bilden tilltalar mig – jag sväljer med hull och hår att det inte bara är författaren Robin Sharma som sitter och ljuger ihop klokskaper, utan att de kommer från munkarna.
3 . Bokens kärna, det som gör att jag läser den om och om igen, är ett antal levnadsregler. Även reglerna är inbäddade i en historia. Historien är runt tio rader lång och inkluderar bland annat en sumobrottare, en trädgård och en röd fyr. Varje föremål representerar en levnadsregel. Om man vill kan man memorera berättelsen och använda den för att komma ihåg reglerna. Å, vad jag gillar den typen av minnesregler!
4 . Levnadsreglerna är så pass nära det liv jag själv lever att jag nöjt kan tänka för mig själv ”ha ha, det där gör jag redan” när jag läser många av råden i boken. Det gör att steget är kort till att göra även de saker jag inte gör idag (eller i alla fall inte gjorde när jag började läsa boken).
Vad har boken för nackdelar då? Möjligtvis framställs bokens berättare – en kollega till advokaten som hittade lyckan i Himalaya – som lite väl korkad. Ibland förstår han inte de mest uppenbara samband. Kanske är det för att jag som läsare ska få känna mig smart, men jag tycker inte riktigt att det fungerar. Dessutom finns det faktiskt ett råd som jag vägrar att ta till mig: att bara sova sex timmar per natt. Sömnforskarna brukar hävda att de flesta av oss behöver sova klart mer än så och själv tänker jag fortsätta med mina sovmorgnar.
De flesta böcker läser jag från början till slut. Om de är riktigt bra läser jag kanske om dem också. Men den här boken tänker jag aldrig sluta läsa. Ibland läser jag den från början. Ibland läser jag någon mening som jag har markerat. Ibland läser jag ett visst kapitel. Men jag läser boken. Om och om igen.
Har ni läst boken?
Jag har läst en hel del må bra-böcker och självhjälpsböcker. Oftast plockar jag något tips här och där, läser vissa delar översiktligt, håller med om ett kapitel men dissar ett annat helt och hållet. Men Munken som sålde sin Ferrari av Robin Sharma köper jag nästan förbehållslöst. Så varför är jag så såld på den här boken? Jag tror att det framför allt beror på följande orsaker:
1 . Boken är inbäddad i en historia. Den är skriven som en roman om en framgångsrik advokat som bränner ut sig och verkar försvinna från jordens yta i något år. Han kommer tillbaka som en ny människa: friskare, lyckligare och till och med yngre – åtminstone kroppsligen. Att det finns en historia att följa ger boken en annan dimension än de vanliga självhjälpsböckerna.
2 . När advokaten kommer tillbaka till civilisationen har han bott hos munkar i Himalaya. Munkarna har lärt honom de nya kunskaper, som han nu för vidare till bokens berättare – och till läsarna. Den här bilden tilltalar mig – jag sväljer med hull och hår att det inte bara är författaren Robin Sharma som sitter och ljuger ihop klokskaper, utan att de kommer från munkarna.
3 . Bokens kärna, det som gör att jag läser den om och om igen, är ett antal levnadsregler. Även reglerna är inbäddade i en historia. Historien är runt tio rader lång och inkluderar bland annat en sumobrottare, en trädgård och en röd fyr. Varje föremål representerar en levnadsregel. Om man vill kan man memorera berättelsen och använda den för att komma ihåg reglerna. Å, vad jag gillar den typen av minnesregler!
4 . Levnadsreglerna är så pass nära det liv jag själv lever att jag nöjt kan tänka för mig själv ”ha ha, det där gör jag redan” när jag läser många av råden i boken. Det gör att steget är kort till att göra även de saker jag inte gör idag (eller i alla fall inte gjorde när jag började läsa boken).
Vad har boken för nackdelar då? Möjligtvis framställs bokens berättare – en kollega till advokaten som hittade lyckan i Himalaya – som lite väl korkad. Ibland förstår han inte de mest uppenbara samband. Kanske är det för att jag som läsare ska få känna mig smart, men jag tycker inte riktigt att det fungerar. Dessutom finns det faktiskt ett råd som jag vägrar att ta till mig: att bara sova sex timmar per natt. Sömnforskarna brukar hävda att de flesta av oss behöver sova klart mer än så och själv tänker jag fortsätta med mina sovmorgnar.
De flesta böcker läser jag från början till slut. Om de är riktigt bra läser jag kanske om dem också. Men den här boken tänker jag aldrig sluta läsa. Ibland läser jag den från början. Ibland läser jag någon mening som jag har markerat. Ibland läser jag ett visst kapitel. Men jag läser boken. Om och om igen.
Har ni läst boken?
Åttonde sommartipsaren
Idag är det exlibris-cias tur att sommartipsa (även om det kanske inte är så somrigt längre - om inte annat kan ni se de återstående tipsen som hösttips!) Här kommer hennes inspirerande text:
Never judge a book by its cover kan vara sant på så många sätt. Men mot den ordagranna betydelsen vill jag protestera. Det är förvisso sant att en boks utseende för det mesta inte är det viktigaste för läsupplevelsen, men å andra sidan kan det göra den så mycket bättre!
Jag köper nästan bara böcker jag läst om eller blivit tipsad om tidigare från internetbokhandlar. Det är ett resultat av att jag läser väldigt många bokbloggar och väldigt få baksidor. Men det händer lite då och då att jag spontanhandlar en bok från hyllan bara för att den är så fin! Ett exempel är Marisha Pessls Fördjupade studier i katastroffysik som bara ropade efter mig. I och med att jag inte tittar på baksidan visste jag inte vad jag hade att vänta mig, men det var en bok som var skriven för mig, jag älskade den!
När jag fyllde år senast fick jag den finaste presenten någonsin av min sambo. Han hade köpt en box med 100 klassiska Penguins-omslag och gjort en bokvägg till mig. Jag blev så himla glad!
Jag äger faktiskt några av de här böckerna med samma omslag. Jag har köpt dem på ebay och jag tror inte jag kommer att läsa dem, men det känns bra att ha dem i bokhyllan. Penguins ger då och då ut nya böcker i det klassiska utseendet och The Secret History av Donna Tartt är ett typexempel på en fruktansvärt bra bok som bara blir bättre av ett omslag med lite pondus.
Bokväggen är inte den enda bokkonsten jag äger. För några veckor sedan fick jag lov att köpa min favoritbok som stor poster och rama in. Det gör mig glad varje gång jag tittar på den.
I höstas hade jag en period av eufori på min egen blogg när jag insåg att Penguins (det är Penguins som gäller) hade gett ut en klassiker jag aldrig läst, men länge varit sugen på i ett sjukt snyggt omslag! Jag hade antagligen dröjt några år till med att läsa Wuthering Heights om det inte vore för detta. Nu fick jag en vansinnigt intressant läsupplevelse i en stuga på stranden på Fårö när stormen ven utanför fönstret!
Just för tillfället heter mitt stora problem Sookie Stackhouse. Böckerna skrivna av Charlaine Harris som bygger på tv-serien True Blood har blivit tryckta i båda två och tre olika varianter. Jag har köpt den originalvarianten. Men i och med seriens otroliga genomslag är det klart att man vill mjölka ur så mycket som möjligt från det och därför måste jag vänta ut nästa bok i olika slags serieomslag innan "mitt" omslag kommer på marknaden. För det är en total omöjlighet att byta utseende i bokhyllan efter nio böcker i samma stil.
Jag har så mycket att säga på ämnet att jag skulle kunna skriva ett gästinlägg varje dag hela sommaren, men jag tror ni har förstått vad jag menar och hoppas att det kanske finnas någon mer som är som jag... Och gör det det kan det ju inte skada att gå in och sukta lite på Book Cover Archive.
Sjunde sommartipsaren
Idag är det Jessika Gedins tur att boktipsa. Det är hon ju sannerligen en mästare på, eftersom hon jobbar med det. Jag minns när jag var yngre och läste Elle. Egentligen har jag väl aldrig riktigt varit en modetjej, så oftast bläddrade jag direkt fram till Jessikas välskrivna och inspirerande boktexter (en bokoholist har man väl alltid varit). Dessutom gjorde hon ett väldigt bra sommarprat för några år sedan, som finns i SR:s arkiv och som är väl värt att lyssna på. Här är hennes text:
I tunga vintrars mage, Andrea Lundgren
Jag är en dramaqueen till naturen, men eftersom det är en värdelös egenskap så kämpar jag emot. Men ibland slinker det igenom ändå, det där i-en-sal-på-lasarettet-perpektivet. Jag vet att det är farligt, att det lätt slår över, och att man måste vakta på orden så att man inte brakar på med allt man har och hamnar i alla-är-döda-och-barnen-gråter-prosa.
Andrea Lundgren är också en dramaqueen. Allt tyder på det: försvunna mammor, bottenlös övergivenhet och pyjamasklädda barnsben som slits sönder mot skaren. Och av ovan nämnda skäl borde det här vara en roman jag är mig skeptisk till. Men så blir det inte. För trots den överlastade titeln tycker jag verkligen om I tunga vintrars mage. Andrea Lundgren balanserar sin text noga, den är avvägd, ö v e r v ä g d och känslorna löper sällan amok. Det finns en torr ilska som dämpar sentimentaliteten så att den nästan inte hörs. Och när dramat tittar fram är det visserligen omisskännligt men inte alls oregerligt. Åtminstone inte förrän på slutet. Men hon hade inte behövt braka på alls, fröken Lundgren, för hon hade oss redan från sida ett. Och i nästa roman kan hon lita på det.
Har ni läst boken?
Mordets praktik av Kerstin Ekman
Kerstin Ekman har utgått ifrån Hjalmar Söderbergs underbara Doktor Glas (ni som inte har läst den - läs!). Hon har tänkt sig att Hjalmar Söderberg baserat Doktor Glas (karaktären) på en verklig person, och så har hon skrivit den personens historia. Hänger ni med? Det är inte alls så komplicerat som det låter.
Huvudpersonen i boken är ömsom upprörd, ömsom charmerad av det faktum att han tänker att Söderberg inspirerats av honom för sin succéroman. Ursprungsromanen finns hela tiden närvarande, men i Mordets praktik berättas också hans egen historia om det olyckliga äktenskapet, ensamheten och fattigdomen i det tidiga 1900-talsstockholm.
Boken är alldeles oemotståndlig. Språket känns inte alls påklistrat, trots att boken kom ut förra året och ändå är skriven som vore det 100 år sedan. Istället bemästrar Ekman det på ett väldigt imponerande sätt, och jag som är en sucker för den typen av språk bara njuter. Jag blir direkt nyfiken på att läsa huvudpersonens historia och syn på saker. Det är intressant hur hans liv faktiskt påverkas av Hjalmar Söderbergs bok, trots att Söderberg bara stött på honom en eller annan gång och knappt vet vem han är.
Om du är sugen på något bra, engagerande och emellanåt alldeles magiskt, så tycker jag att du ska läsa Mordets praktik så fort du bara kan. Men jag tycker nog att det är bäst att läsa Doktor Glas först, för att få ut mer av läsningen.
Är ni lika förtjusta i den här boken som jag är?
Sjätte sommartipsaren
Idag är det Fiktiviteter som gör mig den äran att sommartipsa i min blogg! Hon beskriver sig såhär:
Jag som till vardags skriver på Fiktiviteter heter Helena och är en för tillfället arbetslös bibliotekarie, snart färdig doktorand och småbarnsmamma. Jag bloggar gärna om vampyrböcker men lyckas läsa och recensera mycket annat också. På Fiktiviteter försöker jag bjuda på en blandning av det mesta som har med böcker och kultur att göra.
Här kommer Helenas text:
När man gör ett sånt här blogginhopp, och agerar sommarvikarie, vill man ju göra ett gott intryck. Man vill inte tipsa om böcker som folk sen tycker är skit eller på något annat sätt uppröra någon… Så jag kör med säkra kort här och tänker tipsa om några riktiga favoriter för hängmattan som ingen kan bli besviken på – garanterat.
Per Anders Fogelströms stad-serie (som inleds med Mina drömmars stad) tillhör definitivt mina största läsupplevelser och är dessutom en läsning som jag gärna gör om och om igen. Till en början är huvudpersonen Henning som kommer vandrande till Stockholm i slutet av 1800-talet och mer eller mindre promenerar in i det nya århundradet full av hunger och förhoppningar. Livet blir inte riktigt som han tänkt sig – hela världen förändras framför hans ögon. Genom serien får vi sedan följa Hennings dotter Emelie och hennes närmaste. För alla som bor i Stockholm och vill få en bild av hur staden växte fram borde stad-serien vara ett måste men den berättar också berättelsen om dagens samhälles framväxt på ett enkelt och helt fantastiskt känsligt sätt vilket gör den allmängiltig och relevant också idag och för alla.
Elsie Johansson har också skrivit en serie om ett Sverige som inte längre finns men som ändå är ständigt närvarande. Hon har skrivit våra mödrars- och mormödrars historia. Eller det som skulle kunna vara deras historia. Hennes serie om Nancy handlar på ett djupare plan om kvinnoskap i Sverige från 1940-talet och framåt. Serien inleds med Glasfåglarna som följs av Mosippan och Nancy. Johansson skriver förvisso om en rad rätt kantiga karaktärer som är svåra att bli förälskad i, de väcker dock nyfikenhet och snart upptäcker man att de smyger under skinnet på en och på något sätt hittar sig en plats djupt inne i läsarhjärtat.
Tips på sammanlagt åtta fantastiska, omtumlande och, skulle i alla fall jag vilja säga, allmänbildade böcker såhär på ett kick är väl inte det sämsta? Men vill ni inte ägna just den här sommaren åt att fördjupa er i den svenska historien och den lilla människan mitt i så finns det ju annat. Kick Ass-Sookie Stackhouse kanske eller monstervampyrer i The Strain, ett Joyce Carol Oates-drama eller flickor med glasfötter? Titta förbi Fiktiviteter för mer tips på bra läsning!
Åh, så sugen jag blev på att läsa Fogelströms serie (som jag blivit tipsad om förut). Har ni läst någon av böckerna/författarna som Helena tipsar om?
Jag som till vardags skriver på Fiktiviteter heter Helena och är en för tillfället arbetslös bibliotekarie, snart färdig doktorand och småbarnsmamma. Jag bloggar gärna om vampyrböcker men lyckas läsa och recensera mycket annat också. På Fiktiviteter försöker jag bjuda på en blandning av det mesta som har med böcker och kultur att göra.
Här kommer Helenas text:
När man gör ett sånt här blogginhopp, och agerar sommarvikarie, vill man ju göra ett gott intryck. Man vill inte tipsa om böcker som folk sen tycker är skit eller på något annat sätt uppröra någon… Så jag kör med säkra kort här och tänker tipsa om några riktiga favoriter för hängmattan som ingen kan bli besviken på – garanterat.
Per Anders Fogelströms stad-serie (som inleds med Mina drömmars stad) tillhör definitivt mina största läsupplevelser och är dessutom en läsning som jag gärna gör om och om igen. Till en början är huvudpersonen Henning som kommer vandrande till Stockholm i slutet av 1800-talet och mer eller mindre promenerar in i det nya århundradet full av hunger och förhoppningar. Livet blir inte riktigt som han tänkt sig – hela världen förändras framför hans ögon. Genom serien får vi sedan följa Hennings dotter Emelie och hennes närmaste. För alla som bor i Stockholm och vill få en bild av hur staden växte fram borde stad-serien vara ett måste men den berättar också berättelsen om dagens samhälles framväxt på ett enkelt och helt fantastiskt känsligt sätt vilket gör den allmängiltig och relevant också idag och för alla.
Elsie Johansson har också skrivit en serie om ett Sverige som inte längre finns men som ändå är ständigt närvarande. Hon har skrivit våra mödrars- och mormödrars historia. Eller det som skulle kunna vara deras historia. Hennes serie om Nancy handlar på ett djupare plan om kvinnoskap i Sverige från 1940-talet och framåt. Serien inleds med Glasfåglarna som följs av Mosippan och Nancy. Johansson skriver förvisso om en rad rätt kantiga karaktärer som är svåra att bli förälskad i, de väcker dock nyfikenhet och snart upptäcker man att de smyger under skinnet på en och på något sätt hittar sig en plats djupt inne i läsarhjärtat.
Tips på sammanlagt åtta fantastiska, omtumlande och, skulle i alla fall jag vilja säga, allmänbildade böcker såhär på ett kick är väl inte det sämsta? Men vill ni inte ägna just den här sommaren åt att fördjupa er i den svenska historien och den lilla människan mitt i så finns det ju annat. Kick Ass-Sookie Stackhouse kanske eller monstervampyrer i The Strain, ett Joyce Carol Oates-drama eller flickor med glasfötter? Titta förbi Fiktiviteter för mer tips på bra läsning!
Åh, så sugen jag blev på att läsa Fogelströms serie (som jag blivit tipsad om förut). Har ni läst någon av böckerna/författarna som Helena tipsar om?
Helgläsning
I helgen tänker jag ta mig massa tid till att läsa. Hösten är sakta på väg men ännu inte riktigt här. Det är en perfekt läsårstid med möjlighet att varva balkongen med att sitta i soffhörnet. Jag läser just nu Fyrväktaren av Jeanette Winterson som är en magisk pärla hittills. Och så läser jag Doris Lessings Den femte sanningen som jag uppfattar som väldigt komplicerad men när man väl tar sig tid att komma in i den och ha lite längre lässessioner så blir den också intressant.
Vad läser ni?
Vad läser ni?
Efterlängtad bokshopping
Snart ska jag haka på Bokhora-Helenas perfekta köpstopp under några månader. Man behöver liksom inte fler böcker när man har hur många som helst olästa. Ändå har jag varit duktig på att inte köpa så mycket böcker nu under sommaren - det hade varit absurt med tanke på mitt låga lästempo (som kommer igång igen, i tell you!). Men innan detta köpstopp träder i kraft så ska jag idag klicka hem en sedan länge efterlängtad adlibris-beställning. Det vet ni också, få saker kan muntra upp som ett rödbrunt paket med vitt snöre om på posten (eller ja, posten finns ju inte längre men ändå).
Detta blir mina nya kompisar. Med tanke på det stundande köpstoppet och mina alltför många olästa böcker som tittar anklagande på mig från hyllorna, så följer en liten motivering till varje bok:
Det borde knappast behövas en förklaring till varför jag är ivrig med att beställa Darling river. Drömfakulteten knockade mig helt, jag var helt svag av fascination när jag läste den och betraktar den idag som en av mina absoluta topp-fem-böcker någonsin. Jag blev inte lika imponerad av Happy Sally, även om den också var helt fantastisk. Det enda som gav den ett sämre betyg i min bok, var väl att den handlade om en simmerska och sådant är jag helt ointresserad av. Men Darling river verkar precis lika vackermörk, bitterljuv och sorgskimrande som Drömfakulteten. Egentligen ville jag beställa den direkt när den kom, men ni vet - förväntningar och yada-yada. Nu är tiden däremot kommen.
Det är min pojkvän som är sugen på Blåbärsmaskinen men jag vill också läsa den. Det är Slas barn som berättar historien om sin pappa. Jag tror att den kan vara riktigt bra.
Inferno av Strindberg är en bok jag tror att jag kommer tycka om. Jag har blivit tipsad om den av flera personer och vill därför självklart läsa den.
Soppor är höstens och vinterns ljuvligheter, men även nu i sommar har det blivit en hel del soppor. Däremot blir det för tjatigt att äta samma hela tiden, och kanske lite för dyrt att alltid köpa knorrs fantastiska färdiga tomatsoppa. Att då ha en bok med 500 soppor att botanisera bland, känns alldeles perfekt.
Sylvia Plaths Glaskupan tog andan ur mig i sin magnifika och starka lågmäldhet. Jag har Plaths dagbok tronandes på vardagsrumsbordet och bläddrar i den ibland, bara för att upptäcka fantastiska formuleringar (vilken sida jag än slår upp). Plaths samlade poesi på originalspråk känns som ett måste. Jag kommer bläddra i den boken på samma sätt som i dagboken och inspireras lika mycket, det är jag nästan säker på.
Vad har ni köpt för böcker på sistone? Har ni läst någon av böckerna ovan?
Detta blir mina nya kompisar. Med tanke på det stundande köpstoppet och mina alltför många olästa böcker som tittar anklagande på mig från hyllorna, så följer en liten motivering till varje bok:
Det borde knappast behövas en förklaring till varför jag är ivrig med att beställa Darling river. Drömfakulteten knockade mig helt, jag var helt svag av fascination när jag läste den och betraktar den idag som en av mina absoluta topp-fem-böcker någonsin. Jag blev inte lika imponerad av Happy Sally, även om den också var helt fantastisk. Det enda som gav den ett sämre betyg i min bok, var väl att den handlade om en simmerska och sådant är jag helt ointresserad av. Men Darling river verkar precis lika vackermörk, bitterljuv och sorgskimrande som Drömfakulteten. Egentligen ville jag beställa den direkt när den kom, men ni vet - förväntningar och yada-yada. Nu är tiden däremot kommen.
Det är min pojkvän som är sugen på Blåbärsmaskinen men jag vill också läsa den. Det är Slas barn som berättar historien om sin pappa. Jag tror att den kan vara riktigt bra.
Inferno av Strindberg är en bok jag tror att jag kommer tycka om. Jag har blivit tipsad om den av flera personer och vill därför självklart läsa den.
Soppor är höstens och vinterns ljuvligheter, men även nu i sommar har det blivit en hel del soppor. Däremot blir det för tjatigt att äta samma hela tiden, och kanske lite för dyrt att alltid köpa knorrs fantastiska färdiga tomatsoppa. Att då ha en bok med 500 soppor att botanisera bland, känns alldeles perfekt.
Sylvia Plaths Glaskupan tog andan ur mig i sin magnifika och starka lågmäldhet. Jag har Plaths dagbok tronandes på vardagsrumsbordet och bläddrar i den ibland, bara för att upptäcka fantastiska formuleringar (vilken sida jag än slår upp). Plaths samlade poesi på originalspråk känns som ett måste. Jag kommer bläddra i den boken på samma sätt som i dagboken och inspireras lika mycket, det är jag nästan säker på.
Vad har ni köpt för böcker på sistone? Har ni läst någon av böckerna ovan?
Femte sommartipsaren
Idag är det Nina Åkestams tur att boktipsa. Nina har en riktigt bra och inspirerande reklamblogg (som man kan läsa även om man inte råkar jobba med reklam), Not another planning blog, som jag tycker att ni alla ska läsa. Hon är dessutom duktig copywriter på en stor reklambyrå. Här är hennes text:
Jag jobbar med reklam. I vår branschtidning Resumé, som alla älskar att hata, finns varje vecka en liten liten ruta längst ner i högra hörnet där någon får tipsa om reklamkampanjer som de gillar och ogillar, under rubriken Kanon och Kalkon. Det kan tyckas trivialt. Men faktum är att ingen arbetsuppgift ger så mycket ångest hos vanligen erfarna, produktiva och kreativa människor. Tänk om jag råkar kalkona min kompis/svågers/regissörs flickväns kampanj? Tänk om det jag kanonar inte når fler än skaparens 428 Facebook-kompisar?
Riktigt så illa är det inte med de här boktipsen. Den ena författaren är död, så han kan varken glädjas eller ta illa upp. Den andra är en påhittad person som skrattar hela vägen till banken och antagligen ger blanka fasen i vad jag tycker. Alltså kommer här två tips; en bok som du verkligen borde läsa, och en som du hellre kan använda som huvudkudde eller en mycket liten pall.
Kanon: Summer Crossing, Truman Capote
Det var mitt i juli och bedrövligt varmt i New York när jag gick in i en bokaffär, köpte en hemgjord lemonad och fogade mig till raden av ensamma pretton med näsan i varsin bok. Kanske är det den allra mest perfekta inramningen till den här pamflettliknande skriften, som är Capotes första. Manuskriptet hittades först för ett par år sedan, och efter mycket om och men bestämde sig Capote's förvaltare för att ge ut boken postumt, även fast han tror att författaren själv inte alls hade gillat det.
Det tycker jag verkar konstigt, för det är en alldeles underbar liten historia. 17-åriga Grady lämnas ensam i en gigantisk lägenhet på Upper East Side när familjen åker till Europa över sommaren. Det är 40-tal och allt är kvävande, från hettan i parken till samhällets normer om hur en ung kvinna bör bete sig. Grady lever på cigaretter och Coca-Cola och tycker att alla är dumma i huvudet, tills hon träffar en helt vanlig men ganska osympatisk kille från Brooklyn. Det är skitigt och bedrövligt och ändå vill man bara vara där. Lite liknande Patti Smiths bok Just Kids, fast i en annan tid.
Kalkon: Paganinikontraktet, Lars Kepler
Nej nej nej. Jag har inget principiellt emot deckare och jag försöker inte vara fin i kanten. Jag kan till och med motvilligt erkänna att jag gillade både Da Vinci-koden och Milleniumtrilogin. Den här boken är precis likadan; det är många sidor, skrivet som ett filmmanus och förbaskat mycket blod. Tyvärr finns ett stort problem: Det är inte det minsta spännande. I första scenen i första kapitlet sitter bokens hjältinna i en TV-soffa och försöker sätta dit företag som jobbar med vapenexport. Sen försöker någon mörda henne, och 500 sidor senare får man reda på att det hela handlar om vapenexport. Författarna kämpar så gott de kan med att slänga in fioler och mutbrev och djävulskontrakt, men det har tyvärr ingenting med historien att göra. Den berömda Cederquistska cirkeln har aldrig varit så sluten.
Jag jobbar med reklam. I vår branschtidning Resumé, som alla älskar att hata, finns varje vecka en liten liten ruta längst ner i högra hörnet där någon får tipsa om reklamkampanjer som de gillar och ogillar, under rubriken Kanon och Kalkon. Det kan tyckas trivialt. Men faktum är att ingen arbetsuppgift ger så mycket ångest hos vanligen erfarna, produktiva och kreativa människor. Tänk om jag råkar kalkona min kompis/svågers/regissörs flickväns kampanj? Tänk om det jag kanonar inte når fler än skaparens 428 Facebook-kompisar?
Riktigt så illa är det inte med de här boktipsen. Den ena författaren är död, så han kan varken glädjas eller ta illa upp. Den andra är en påhittad person som skrattar hela vägen till banken och antagligen ger blanka fasen i vad jag tycker. Alltså kommer här två tips; en bok som du verkligen borde läsa, och en som du hellre kan använda som huvudkudde eller en mycket liten pall.
Kanon: Summer Crossing, Truman Capote
Det var mitt i juli och bedrövligt varmt i New York när jag gick in i en bokaffär, köpte en hemgjord lemonad och fogade mig till raden av ensamma pretton med näsan i varsin bok. Kanske är det den allra mest perfekta inramningen till den här pamflettliknande skriften, som är Capotes första. Manuskriptet hittades först för ett par år sedan, och efter mycket om och men bestämde sig Capote's förvaltare för att ge ut boken postumt, även fast han tror att författaren själv inte alls hade gillat det.
Det tycker jag verkar konstigt, för det är en alldeles underbar liten historia. 17-åriga Grady lämnas ensam i en gigantisk lägenhet på Upper East Side när familjen åker till Europa över sommaren. Det är 40-tal och allt är kvävande, från hettan i parken till samhällets normer om hur en ung kvinna bör bete sig. Grady lever på cigaretter och Coca-Cola och tycker att alla är dumma i huvudet, tills hon träffar en helt vanlig men ganska osympatisk kille från Brooklyn. Det är skitigt och bedrövligt och ändå vill man bara vara där. Lite liknande Patti Smiths bok Just Kids, fast i en annan tid.
Kalkon: Paganinikontraktet, Lars Kepler
Nej nej nej. Jag har inget principiellt emot deckare och jag försöker inte vara fin i kanten. Jag kan till och med motvilligt erkänna att jag gillade både Da Vinci-koden och Milleniumtrilogin. Den här boken är precis likadan; det är många sidor, skrivet som ett filmmanus och förbaskat mycket blod. Tyvärr finns ett stort problem: Det är inte det minsta spännande. I första scenen i första kapitlet sitter bokens hjältinna i en TV-soffa och försöker sätta dit företag som jobbar med vapenexport. Sen försöker någon mörda henne, och 500 sidor senare får man reda på att det hela handlar om vapenexport. Författarna kämpar så gott de kan med att slänga in fioler och mutbrev och djävulskontrakt, men det har tyvärr ingenting med historien att göra. Den berömda Cederquistska cirkeln har aldrig varit så sluten.
Fjärde sommartipsaren
Boktipsare nummer fyra är Magnus Ullman. Han skriver såhär:
Den här boken har jag läst framlänges, baklänges, sträckläst, inspirerats men jag har också gjort punktnedslag i särskilda dikter eller stycken. Jag har läst den när jag suttit på sängen, i läsfåtöljen eller i köket. Jag har låtit andra läsa och beklagat deras återhållna entusiasm. Jag tänker att den intensiva läsupplevelsen innebär en absolut självförglömmelse. Man glömmer sig själv och förflyttar sig in i en annan människas medvetande.
Språket. Språket är både mycket stilla men samtidigt förtätat. Bilderna direkta och utan ett överflöd av adjektiv. Framför allt, det är inte överdrivet poetiskt utan subtilt och känsligt. Texten är långt ifrån tung, men inte heller fjäderlätt. Den rymmer en längtan och en närmast trivial indignation över tillvarons minsta detaljer. Någonstans under texten finns frågan om identitet, men det som utgör det personliga avtrycket är enligt mig observationerna: "Det går en blind man förbi" "Varför måste Jesus en sån basröst", "på väg till toaletten går jag igenom ett luftsjok".
Eller när hon skriver om ett barndomsminne och minns att mamman ropar att det är mat och pappa höjer handen i en fördröjande gest eftersom han läser en bok. Eller när pappan knipsar av gräs mellan tårna och det ser ut som att det växer upp genom dem, eller när diktarjaget försöker leta efter mönster i tapet. Då suggereras man in i sin egen barndom. Ofta förekommer detta "jag vill", vilket jag tolkar som ett uttryck av missnöje.
Så många gånger har jag satt mig ner med lyrik som fullständigt väller över av symboler, poesi, liknelser, metaforer. Högstämt och otillgängligt. Det här måste vara raka motsatsen. Sparsamt poetiskt, rytmiskt, jordnära, tillgängligt och sagolikt vackert. Jag tänker att det finns två sätt att nå den här närheten, det ena är det existentiella. Det andra är det vardagliga. Platsen är rummet. Och i rummet, där utspelas det personliga. Där man ofta är. Där man är ensam.
Det jag skriver om är prosalyrikboken av Kerstin Norborg - Så fort jag går ut.
Läs den.
Har ni läst boken? Missa inte nästa sommartipsare och dela gärna med er av era tips i kommentarsfältet!
Den här boken har jag läst framlänges, baklänges, sträckläst, inspirerats men jag har också gjort punktnedslag i särskilda dikter eller stycken. Jag har läst den när jag suttit på sängen, i läsfåtöljen eller i köket. Jag har låtit andra läsa och beklagat deras återhållna entusiasm. Jag tänker att den intensiva läsupplevelsen innebär en absolut självförglömmelse. Man glömmer sig själv och förflyttar sig in i en annan människas medvetande.
Språket. Språket är både mycket stilla men samtidigt förtätat. Bilderna direkta och utan ett överflöd av adjektiv. Framför allt, det är inte överdrivet poetiskt utan subtilt och känsligt. Texten är långt ifrån tung, men inte heller fjäderlätt. Den rymmer en längtan och en närmast trivial indignation över tillvarons minsta detaljer. Någonstans under texten finns frågan om identitet, men det som utgör det personliga avtrycket är enligt mig observationerna: "Det går en blind man förbi" "Varför måste Jesus en sån basröst", "på väg till toaletten går jag igenom ett luftsjok".
Eller när hon skriver om ett barndomsminne och minns att mamman ropar att det är mat och pappa höjer handen i en fördröjande gest eftersom han läser en bok. Eller när pappan knipsar av gräs mellan tårna och det ser ut som att det växer upp genom dem, eller när diktarjaget försöker leta efter mönster i tapet. Då suggereras man in i sin egen barndom. Ofta förekommer detta "jag vill", vilket jag tolkar som ett uttryck av missnöje.
Så många gånger har jag satt mig ner med lyrik som fullständigt väller över av symboler, poesi, liknelser, metaforer. Högstämt och otillgängligt. Det här måste vara raka motsatsen. Sparsamt poetiskt, rytmiskt, jordnära, tillgängligt och sagolikt vackert. Jag tänker att det finns två sätt att nå den här närheten, det ena är det existentiella. Det andra är det vardagliga. Platsen är rummet. Och i rummet, där utspelas det personliga. Där man ofta är. Där man är ensam.
Det jag skriver om är prosalyrikboken av Kerstin Norborg - Så fort jag går ut.
Läs den.
Har ni läst boken? Missa inte nästa sommartipsare och dela gärna med er av era tips i kommentarsfältet!
Ida. En roman. av Gertrude Stein
Jag har länge varit nyfiken på Gertrude Stein. Hon hängde med the cool kids (vi snackar alltså Hemingway och Picasso - den coolhetsgraden) när det begav sig i Paris. Ni vet, avantgardet och cigarettförlängare, mörka murriga barer, fladdrande kandelaberljus, skrål och skratt och absint. Så tänker jag mig det hela i alla fall. Litegrann som Francoise Sagans tillvaro gestaltas i den överfantastiska filmen Bonjour Sagan (se där, nu fick cdon alldeles gratis reklam. Fast filmen var ju grejen men ändå). Och det är väl den mytbilden jag av okänd anledning haft kring Gertrude Stein som gjort mig extra nyfiken.
Det skadar heller aldrig när en bok är vacker, rent estetiskt. Bokens framsida har lite struktur, bokstäverna skimrar i silver och ett försättsblad på gammalt vis är det första man möts av när man öppnar boken. Förutom det är typografin och helheten underbar. Det är ytliga saker men de bidrar till en lite högtidlig känsla vid läsningen. Modernista är bra på sånt, som bekant. De fick mig att rusa efter fler Marguerite Duras-böcker än jag hade råd med. Och tur var väl det, för nu verkar Duras-böckerna vara svåra att få tag i. Men nu är det inte Duras som står på dagordningen.
Innehållet i Ida. En roman då? Ja, kanske finns det en (halvt omedveten) anledning till att jag ägnat två stycken åt min bild av Stein och bokens själva utseende. För berättelsen är det svårt att bli klok på. Det är nämligen mest en Ida som står och går. Och sitter. Och när hon inte sitter så står hon och när hon inte står så lever hon. Visst blir man förvirrad? Hela Ida. En roman är uppbyggd på ungefär det sättet. Och jag antar att meningen med detta skrivsätt är att poängtera någon sorts meningslöshet med allt. Eller med Ida. Eller att beskriva en helt vanlig människa som gör helt vanliga saker, för att på så sätt avdramatisera litteraturen? Eller så ligger berättaren väldigt nära Ida och Ida är speciell och tänker på ett speciellt sätt. Aj, aj, aj, jag börjar redan skriva som boken är skriven.
Nu kanske jag blev för litteraturvetar-navelskådande, inte vet jag, men den ådran ploppar liksom fram automatiskt när man läser en bok av den här svår-att-greppa-graden. Det är heller inte ett särskilt vackert språk som man kan njuta av och liksom strunta i att man inte riktigt fattar. Jag ser mig om efter boken här i lägenheten medan jag skriver, för att kunna plocka fram ett talande citat, men vet inte riktigt var den har tagit vägen. Det får gå bra ändå.
Som ni märker blev jag inte riktigt klok på Ida. En roman men tyckte ändå om att läsa den åtminstone till en början. Den var lite rolig i sin konstighet och det kan vara kul att bryta av läsningen med annorlunda böcker. Såhär beskrivs boken på Modernistas hemsida:
Ida är Ida. En suicide blonde, en Dulcinea, en Garbo, en Gertrude Stein. En skönhetsdrottning som flytt sitt uppdrag; när Ida är på en plats vill hon alltid byta plats. Dessutom är Ida mycket upptagen. Med att vila. Och att gifta sig, sakta men säkert. Gertrude Stein är Gertrude Stein, och Ida är hennes roman – en av hennes mest tillgängliga texter, rolig och oroande.
Jag skulle gärna höra vad någon annan som läst boken tycker. Har ni läst den?
Tredje sommartipsaren
Har ni läst Joan Didion?
Idag gör Linda Skugge mig den äran att boktipsa. Hon behöver antagligen ingen närmare presentation men personligen kan jag säga att jag älskade hennes böcker när jag var tonåring och läste dem sönder och samman. Jag har för mig att Akta er killar här kommer gud och hon är jävligt förbannad, Saker under huden och Det här är inte en bok var mina absoluta favoriter. Jag och min vän Bea läste dem hundra gånger om och tyckte att Linda var det häftigaste man kunde vara. Numera bloggar Linda här och driver en rad framgångsrika projekt som ni säkert känner till, däribland Vulkan. Här är hennes sommartips:
Jag tycker att alla borde läsa Joan Didions böcker. Främst Play it as it lays och A book of common prayer. Jag har letat i över tjugo år efter nån annan som skriver som hon men inte funnit. Hon har ett fullständigt magiskt språk som gör ont att läsa. Missa inte!
Tjuvarnas stad av David Benioff
I Tjuvarnas stad blir två unga killar, Kolja och Lev, tillfångatagna i Leningrad (under andra världskriget) av olika anledningar och hamnar i samma cell. De väntar sig att dö morgonen därpå. Men istället blir de förda till en högt uppsatt militär som ger dem ett annat alternativ. De ska hitta tolv ägg på fem dagar, till hans dotters bröllop. Det är en närmast omöjlig uppgift i den stad och tid de befinner sig i. Det går helt enkelt inte.
Men sitt liv brukar man ju bry sig om, så att säga, så Kolja och Lev försöker såklart hitta äggen och hamnar i allehanda jobbiga/läskiga/livshotande situationer. Det är om just det boken handlar.
Att läsa Tjuvarnas stad är litegrann som att se en film. Man dras med i historien och engageras i hur det ska gå för karaktärerna. Man längtar lite efter att läsa boken och sidorna rasslar förbi när man väl läser. Det är en intressant berättelse och den känns som på riktigt. Men något storslaget är det inte, åtminstone inte för mig.
Vad tycker ni om Tjuvarnas stad?
Alla borde läsa vad Anne Frank hade att säga
När jag var i Amsterdam tidigare i somras så besökte jag också Anne Franks hus. Det är uppbyggt som en tur där man går runt i huset och möts av olika berättelser, brev och annat. Den upplevelsen i sig kan jag varmt rekommendera alla Amsterdam-resenärer, även om man går därifrån med en klump i magen.
När jag läste Anne Franks dagbok så var jag kanske 13 år. Jag minns att jag nog inte kunde greppa det som man kan i vuxen ålder, men att jag ändå blev väldigt berörd. Förra året såg jag en uppläsning av dagboken på Stockholms stadsteater. Det var hur bra som helst. Senare har jag noterat att boken inte funnits att köpa, annat än på antikvariat, och det har gjort mig lite ledsen. En sådan bok ska alltid gå att få tag på lätt, dels för att den är en stark läsupplevelse och dels för att hålla glömskan borta.
Men nu finns den återigen att köpa, och dessutom i snyggt storpocketformat. Så du som ännu inte har läst den, kan köpa nu på en gång. Här.
När jag läste Anne Franks dagbok så var jag kanske 13 år. Jag minns att jag nog inte kunde greppa det som man kan i vuxen ålder, men att jag ändå blev väldigt berörd. Förra året såg jag en uppläsning av dagboken på Stockholms stadsteater. Det var hur bra som helst. Senare har jag noterat att boken inte funnits att köpa, annat än på antikvariat, och det har gjort mig lite ledsen. En sådan bok ska alltid gå att få tag på lätt, dels för att den är en stark läsupplevelse och dels för att hålla glömskan borta.
Men nu finns den återigen att köpa, och dessutom i snyggt storpocketformat. Så du som ännu inte har läst den, kan köpa nu på en gång. Här.
Jag och Pompeji klickade inte
Till semestern på landet hade jag packat ner Maja Lundgrens Pompeji, en bok jag sett fram emot att läsa hur länge som helst. Det var alltså nästan högtidligt att sätta sig i en mysfåtölj med en kopp kaffe och plocka upp den gröna boken. Jag läste lite och hängde inte riktigt med. Fick läsa om de första sidorna, förbryllad. Sedan gled det på ett tag och jag tyckte att boken var riktigt bra vissa stunder. Men till slut gick det så långsamt att jag la ner den och läste Lolita (som ska få ett eget inlägg) istället.
Eftersom jag faktiskt tyckte om Myggor och tigrar och ändå vill ha läst Pompeji så plockar jag nog upp den en gång till och ger den ännu en chans. Men det kanske dröjer ett tag. Ibland är man inte bara på humör för vissa böcker, medan man uppskattar dem mer vid ett annat tillfälle.
Vad tycker ni om Pompeji?
Eftersom jag faktiskt tyckte om Myggor och tigrar och ändå vill ha läst Pompeji så plockar jag nog upp den en gång till och ger den ännu en chans. Men det kanske dröjer ett tag. Ibland är man inte bara på humör för vissa böcker, medan man uppskattar dem mer vid ett annat tillfälle.
Vad tycker ni om Pompeji?
Andra sommartipsaren
Nu kommer det bombas med boktipsare under augusti månad. Anledningen till att det har blivit bara en innan, är att jag var borta hela min semester. Men håll koll på bloggen nu så kommer ni stöta på en massa bra boktips och inlägg. Idag är det Christina Ödman Johansson som har ordet. Hon beskriver sig såhär:
Jag är Christina; hundägare, högstadielärare och bokälskare. Jag har ingen egen blogg men läser med förtjusning din och andras. Nu på sommarlovet får jag tid att läsa nästan ( Hund och man måste ju få lite uppmärksamhet också! ) hur mycket jag vill - ljuvligt!
Hon tipsar om boken Fosterland av Dilsa Demirbag-Sten. Varsågoda:
När jag hade läst Dilsa Demirbag-Stens självbiografiska bok, Stamtavlor, var jag tagen, närmast överväldigad. Därför kastade jag mig förstås över den fristående fortsättningen, Fosterland. Medan Stamtavlor skildrar resan/flykten från den kurdiska bergsbyn i Turkiet, handlar Fosterland om livet i Sverige.
Dilsas familj hamnar i Flogsta utanför Uppsala. Föräldrarna sliter som städare, medan barnen till mamma Nuras förtvivlan vistas på dagis och tas om hand av främmande människor. Man arbetar hårt för att få ihop pengar, så att man en dag ska kunna återvända hem. Sverige blir aldrig hemma, inte för Nura.
Dilsa, hennes pappa Selahattin och syskonen rotar sig allt mer i Sverige och trivs med friheten. Mamma Nura längtar tillbaka; tillbaka till kvinnogemenskapen i byn, tillbaka till de värderingar hon är uppväxt med. Gladast är hon under familjens besök i hembyn, medan Dilsa då känner sig ofri och övervakad.
Kulturkrockarna blir förstås många och skildras med såväl värme som humor. Fascinerat betraktar barnen svenskarnas förhållande till alkohol. Inte en fest utan snaps! ”Det tog många år för oss att förstå spritens dragningskraft på svenskarna.”
Mormor, som finns kvar hemma i byn och är en ytterst skicklig sagoberätterska, spelar en viktig roll. Hon stöttar Dilsa i svåra beslut och hennes fantastiska sagor finns med i boken. Själv finns hon ofta i Dilsas tankar.
Livet i Sverige utvecklas olika för föräldrarna, som allt mer glider ifrån varandra. Selahattin trivs med den nya tillvaron, medan Nura saknar hembyn. Bråken blir allt fler.
Med något slags saklig värme skildrar Dilsa Demirbag-Sten alla kulturkrockar, besvikelser, bråk och motsättningar. Språket flyter elegant och lätt och boken genomsyras av värme, förståelse – och identitetskriser: ”…varje land som gjorde anspråk på min identitet krävde att jag skulle förneka en del av mig själv.”
Jag fascinerades av innehållet - den omtumlande livsresa jag fått följa. När jag slutligen lade boken ifrån mig, var jag full av beundran inför familjemedlemmarna som – på olika sätt – klarat att byta land.
Jag avundas dig, som har denna gripande läsupplevelse framför dig!
Jag blev riktigt lässugen efter Christinas text. Har aldrig tidigare hört talas om författaren eller boken. Har ni läst den, och vad tyckte ni i så fall?