Författarjulkalender, lucka 8
Bakom dagens lucka finns: Michail Bulgakov.
Det här är en av de få författare i julkalendern som jag faktiskt bara läst en enda bok av men ändå så gärna vill ha med. För den enda boken jag har läst av Bulgakov satte så stora spår. Jag pratar förstås om Mästaren och Margarita.
Den boken är en vansinnesfärd med dialogerna innan Jesus fästes på korses, katter som pratar, spårvagnar som inte hinner bromsa, rysk byråkrati och allmän surrealism i en salig blandning. Det är en sådan där bok som lämnar en med känslan att det inte gör något om man inte fattat allt, för det man väl har tagit in har lämnat sådant intryck.
Nu ser jag att det finns fler böcker av Bulgakov på svenska, så jag tror att jag ska införskaffa någon av dem och fortsätta lära känna hans författarskap. Och låt er inte avskräckas av att det är ryskt och därmed skulle vara omöjligt, för så är det inte. Mästaren och Margarita är den typen av bok som man fastnar i.
Förresten så trodde jag länge att andra halvan av titeln syftade till drinken med ett liknande namn. Men det är alltså ett personnamn, vilket jag kanske borde ha förstått men inte gjorde. Nåväl. Läs den (eller har ni kanske redan gjort det och ruvar på andra Bulgakov-tips?).
Det här är en av de få författare i julkalendern som jag faktiskt bara läst en enda bok av men ändå så gärna vill ha med. För den enda boken jag har läst av Bulgakov satte så stora spår. Jag pratar förstås om Mästaren och Margarita.
Den boken är en vansinnesfärd med dialogerna innan Jesus fästes på korses, katter som pratar, spårvagnar som inte hinner bromsa, rysk byråkrati och allmän surrealism i en salig blandning. Det är en sådan där bok som lämnar en med känslan att det inte gör något om man inte fattat allt, för det man väl har tagit in har lämnat sådant intryck.
Nu ser jag att det finns fler böcker av Bulgakov på svenska, så jag tror att jag ska införskaffa någon av dem och fortsätta lära känna hans författarskap. Och låt er inte avskräckas av att det är ryskt och därmed skulle vara omöjligt, för så är det inte. Mästaren och Margarita är den typen av bok som man fastnar i.
Förresten så trodde jag länge att andra halvan av titeln syftade till drinken med ett liknande namn. Men det är alltså ett personnamn, vilket jag kanske borde ha förstått men inte gjorde. Nåväl. Läs den (eller har ni kanske redan gjort det och ruvar på andra Bulgakov-tips?).
Författarjulkalender, lucka 7
I grevens tid med tanke på att dagen snart är slut kommer här sjunde luckan. Bakom den finns: Paul Auster.
Efter att igår ha skrivit om en av mina absoluta någonsinfavoriter så besinnar jag mig lite idag och tar en författare jag tycker om men inte känner sådan där reservationslös beundran inför. Paul Auster känns som en författare som jag kommer att vända mig till då och då, med ganska långa mellanrum. Hör jag att han kommit ut med en ny bok så kommer jag nog inte att kasta mig över den, men läser gärna det som skrivs om boken.
Som jag har uppfattat honom så kan han verkligen konsten att berätta historier med ett eget språk, och i Brooklyn-miljö. Vill man ha amerikansk litteratur att fastna i och fundera kring, så är alltså Auster ett självklart val.
Hittills har jag faktiskt bara läst två Auster-böcker ser jag efter lite rekognisering. Det låter mystiskt, kanske finns en tredje läst som jag just nu inte kan minnas. Hursomhelst så vet jag med säkerhet att jag läst Illusionernas bok och läst Dårskaper i Brooklyn (och alltså förmodligen någon mer) och blivit otroligt berörd och förtjust i dessa. Dårskaper i Brooklyn läste jag för flera år sedan och tänker ändå på den med jämna mellanrum. Så den kan jag varmt rekommendera till alla. Nästa gång jag känner för en Auster så blir det nog New York-trilogin, för varje gång jag nämner att jag inte har läst den i prata-Auster-sammanhang så blir alla typ: VA? SKOJAR DU MED MIG? och då undrar jag förstås vad det är för storartat jag dagligen går runt och har missat. Ni vet känslan? Det jag läst hittills har verkligen inte gjort mig besviken – tvärtom. Auster får jag inte nog av på länge tror jag.
Gillar ni honom?
Efter att igår ha skrivit om en av mina absoluta någonsinfavoriter så besinnar jag mig lite idag och tar en författare jag tycker om men inte känner sådan där reservationslös beundran inför. Paul Auster känns som en författare som jag kommer att vända mig till då och då, med ganska långa mellanrum. Hör jag att han kommit ut med en ny bok så kommer jag nog inte att kasta mig över den, men läser gärna det som skrivs om boken.
Som jag har uppfattat honom så kan han verkligen konsten att berätta historier med ett eget språk, och i Brooklyn-miljö. Vill man ha amerikansk litteratur att fastna i och fundera kring, så är alltså Auster ett självklart val.
Hittills har jag faktiskt bara läst två Auster-böcker ser jag efter lite rekognisering. Det låter mystiskt, kanske finns en tredje läst som jag just nu inte kan minnas. Hursomhelst så vet jag med säkerhet att jag läst Illusionernas bok och läst Dårskaper i Brooklyn (och alltså förmodligen någon mer) och blivit otroligt berörd och förtjust i dessa. Dårskaper i Brooklyn läste jag för flera år sedan och tänker ändå på den med jämna mellanrum. Så den kan jag varmt rekommendera till alla. Nästa gång jag känner för en Auster så blir det nog New York-trilogin, för varje gång jag nämner att jag inte har läst den i prata-Auster-sammanhang så blir alla typ: VA? SKOJAR DU MED MIG? och då undrar jag förstås vad det är för storartat jag dagligen går runt och har missat. Ni vet känslan? Det jag läst hittills har verkligen inte gjort mig besviken – tvärtom. Auster får jag inte nog av på länge tror jag.
Gillar ni honom?
Författarjulkalender, lucka 6
Bakom lucka nummer 6 finns: Sara Stridsberg.
Och det här är då en författare jag värnar om alldeles extra mycket. Jag menar, Murakami och Coupland, Vallgren och Duras i all ära. Men ingen av dem har berört och påverkat mig ens i närheten lika mycket som Sara Stridsberg gör.
Det finns liksom författare som man älskar, men har förståelse för om andra inte känner samma sak inför. Jag kan förstå om man tycker att Coupland är för flippad. Jag kan även tänka mig in i att man tycker Vallgren är lite högtravande. Men jag har så otroligt svårt att förstå dem som inte fullkomligt och besinningslöst avgudar Stridsbergs romaner. För att inte skriva alltför långt så delar jag upp inlägget i anledningar till att älska det Sara Stridsberg skriver:
Språket. Stridsberg har ett fullkomligt unikt språk, vars like jag aldrig sett. Hon blandar korta och långa meningar, fragmentariskt med konkret. Vackersorgligt, tycker jag nog är det bäsa ordet. Ontskönt, kanske? Lite fina ord skadar aldrig. Två exempel ur Drömfakulteten finns här, från min julkalender förra året.
Berättelserna. Sara Stridsberg har hittills i sina romaner tagit ett snitt ur verkligheten (eller ur en fiktiv verklighet) och gjort fiktion av det. Jag älskar sådant. I Drömfakulteten spinner hon ut Valerie Solanas liv. I Happy Sally berättar hon om simmerskan Sally Bauer som ville korsa engelska kanalen. I Darling river gör hon varianter på Nabokovs Lolita-karaktär.
Smärtan & skönheten. Det sorgliga i handlingen, ofta extremt smärtsamt och tragiskt, förskönas av språket som jag bara måste älska. Och det blir en så stark upplevelse att man knappt kan tro det. Man vill både läsa långsamt och insupa allt på samma gång.
Miljöerna. USA. Trasiga hammockar med rosenmönster. Milslånga amerikanska motorvägar. Sunkiga motell. Sunkiga diners. Mörka gränder. Ja, ni hör ju själva.
Tankarna som väcks. En Stridsberg-bok kan diskuteras i timmar och åter timmar. Jag är HEMSK mot de i min närhet med allt mitt prat om denna författare. Det finns alltid en anledning att nämna henne i litterära sammanhang och böcker pratar jag om för jämnan, så ni förstår ju själva.
Och här har jag svårt att ge råd på vilken bok som ska läsas först, eftersom alla ska läsas. Klicka på respektive titel för att se vad jag bloggade om boken efter att ha läst. Happy Sally ska läsas för havet och drömmen om havet, Drömfakulteten för det sorgliga och Andy i bakgrunden och motellet med neddragna persienner och cosmo girl och knarket och de fiktiva intervjuerna. Darling river för kläderna som skjuts sönder i bilen, apan som också är Lo som också är Dolores och för ordböckerna som beskriver ord ur ett lolita-perspektiv.
Döm om min förvåning när några i min bokcirkel inte förstod "grejen" med Sara Stridsberg. De tyckte att hon krånglade till det, så mycket hörde jag. Sedan började chocken brusa i mina öron och då hörde jag inte så mycket mer. Men vad tycker ni? Har ni läst något av henne än?
Och det här är då en författare jag värnar om alldeles extra mycket. Jag menar, Murakami och Coupland, Vallgren och Duras i all ära. Men ingen av dem har berört och påverkat mig ens i närheten lika mycket som Sara Stridsberg gör.
Det finns liksom författare som man älskar, men har förståelse för om andra inte känner samma sak inför. Jag kan förstå om man tycker att Coupland är för flippad. Jag kan även tänka mig in i att man tycker Vallgren är lite högtravande. Men jag har så otroligt svårt att förstå dem som inte fullkomligt och besinningslöst avgudar Stridsbergs romaner. För att inte skriva alltför långt så delar jag upp inlägget i anledningar till att älska det Sara Stridsberg skriver:
Språket. Stridsberg har ett fullkomligt unikt språk, vars like jag aldrig sett. Hon blandar korta och långa meningar, fragmentariskt med konkret. Vackersorgligt, tycker jag nog är det bäsa ordet. Ontskönt, kanske? Lite fina ord skadar aldrig. Två exempel ur Drömfakulteten finns här, från min julkalender förra året.
Berättelserna. Sara Stridsberg har hittills i sina romaner tagit ett snitt ur verkligheten (eller ur en fiktiv verklighet) och gjort fiktion av det. Jag älskar sådant. I Drömfakulteten spinner hon ut Valerie Solanas liv. I Happy Sally berättar hon om simmerskan Sally Bauer som ville korsa engelska kanalen. I Darling river gör hon varianter på Nabokovs Lolita-karaktär.
Smärtan & skönheten. Det sorgliga i handlingen, ofta extremt smärtsamt och tragiskt, förskönas av språket som jag bara måste älska. Och det blir en så stark upplevelse att man knappt kan tro det. Man vill både läsa långsamt och insupa allt på samma gång.
Miljöerna. USA. Trasiga hammockar med rosenmönster. Milslånga amerikanska motorvägar. Sunkiga motell. Sunkiga diners. Mörka gränder. Ja, ni hör ju själva.
Tankarna som väcks. En Stridsberg-bok kan diskuteras i timmar och åter timmar. Jag är HEMSK mot de i min närhet med allt mitt prat om denna författare. Det finns alltid en anledning att nämna henne i litterära sammanhang och böcker pratar jag om för jämnan, så ni förstår ju själva.
Och här har jag svårt att ge råd på vilken bok som ska läsas först, eftersom alla ska läsas. Klicka på respektive titel för att se vad jag bloggade om boken efter att ha läst. Happy Sally ska läsas för havet och drömmen om havet, Drömfakulteten för det sorgliga och Andy i bakgrunden och motellet med neddragna persienner och cosmo girl och knarket och de fiktiva intervjuerna. Darling river för kläderna som skjuts sönder i bilen, apan som också är Lo som också är Dolores och för ordböckerna som beskriver ord ur ett lolita-perspektiv.
Döm om min förvåning när några i min bokcirkel inte förstod "grejen" med Sara Stridsberg. De tyckte att hon krånglade till det, så mycket hörde jag. Sedan började chocken brusa i mina öron och då hörde jag inte så mycket mer. Men vad tycker ni? Har ni läst något av henne än?
Författarjulkalender, lucka 5
Bakom lucka fem finns: Haruki Murakami
Språket är vid få tillfällen lite väl tillkrånglat med underliga metaforer och liknande. Men oftast är det bara sådär fantastiskt att man nästan önskar att man själv hade skrivit boken.
En självklar ingrediens i en Ord och inga visor-komponerad julkalender är Haruki Murakami. Aldrig har jag läst någon som är lika bra på att kombinera realism med surrealism utan att det känns fjantigt (eller jo okej, en till som kommer senare i kalendern). Och Murakami har någon slags mystisk förmåga att få en 700 sidor tjock bok att kännas som hälften så få av en vanlig författare. Man sitter liksom och läser en stund och så har 50 sidor rasslat förbi utan att man tänkt på det. Jag vet inte hur han lyckas, men häftigt är det.
Hittills har jag läst två böcker: Kafka på stranden (en av mina tegelstensböcker i utmaningen som jag skrev såhär om) och Fågeln som vrider upp världen (som jag skrev såhär om). Jag ser fram emot att läsa även Norweigan wood, Sputnikälskling och till våren förhoppningsvis även IQ84 som verkar vara en såpass tjock tegelsten att den på svenska delas upp i två delar (som dock ges ut samtidigt). Den enda boken jag nog aldrig kommer vilja läsa är den som handlar om att springa. Och det bara för att jag är så ointresserad av sådant att nog inte ens Murakami skulle fånga mig på den punkten.
Varför ska han läsas då? Jag tycker att det han är så bra på är att skriva sagor för vuxna. Mystiska förväxlingar, oförklarliga händelser och slumpen leder hans huvudpersoner i helt oväntade riktningar. Som Kafka där på biblioteket när han rymt hemifrån, som hamnar i vad som känns som en helt annan värld och träffar nya människor. Och som mannen som klättrar ner i en brunn helt plötsligt. Och katterna som pratar, men det är bara vissa som kan höra vad de säger.
Språket är vid få tillfällen lite väl tillkrånglat med underliga metaforer och liknande. Men oftast är det bara sådär fantastiskt att man nästan önskar att man själv hade skrivit boken.
Så - läs alltså denne japanske författare och låt er inte avskräckas av varesig bokig tjocklek eller mystiska baksidestexter. It's all worth it. Vad har ni för tankar om Murakami?
Författarjulkalender, lucka 4
Bakom lucka nummer fyra finns: Carl-Johan Vallgren.
I fallet Carl-Johan Vallgren verkar det ofta vara så att hans personlighet gör folk skeptiska till att läsa böckerna - jag har läst om fenomenet i flera bloggar. Ser man honom i intervjuer så kan han verka rätt dryg och självgod. Personligen tycker jag bara att det är befriande med någon som trotsar den svenska jantelagen och vågar stå för att han gillar sin bok. Jag undrar lite vem som ska gilla boken om inte författaren själv gör det? Annars är kutym att skruva lite generat på sig när en programledare överöser ens bok med beröm. Man ska tydligt visa att man minsann inte sitter på sina höga hästar, oh nej. Det gör inte Vallgren. Jag såg en intervju med honom för några år sedan, när hans senaste bok Kunzelmann & Kunzelmann precis hade kommit ut. Då deklamerade han att han ansåg den vara en världsroman.
Senare visade sig att det var just detta uttalande (som jag tyckte var rätt befriande när jag såg intervjun) som gjorde det svårt för mig att slappna av under läsningen av romanen. Jag väntade litegrann på det där världs- i det hela. Men men. Det jag vill ha sagt är: låt inte Vallgrens självgodhet stoppa er från att läsa hans romaner.
Han skriver nämligen väldigt snirkligt på ett sätt som ändå är lätt att läsa. I hans romaner är berättarkonsten i fokus. Han berättar bra och fängslande. Den vidunderliga kärlekens historia är kanske hans mest omtalade roman. Jag läste den för ganska längesedan och har ett tag funderat på en omläsning. Jag älskade den rakt igenom. Kunzelmann & Kunzelmann är verkligen läsvärd. Den handlar om alltifrån konstförfalskning och att fly från sig själv, till gangsters i Stockholm. Såhär skrev jag om den. Och så har vi För herr Bachmanns broschyr som är bitande samhällskritik mot allt vad Sverige innebär.
Så ge honom en chans, han är en av få riktiga sagoberättare i Sverige idag tycker jag. Vad tycker ni?
Författarjulkalender, lucka 3
Bakom lucka tre finns: Douglas Coupland
Jag har skrivit ganska mycket om Douglas Coupland i den här bloggen, men självklart måste han föräras en av mina julkalenderluckor. Konstigt vore det annars. Som jag skrev tidigare i höstas, efter att ha läst Girlfriend in a coma, så ser mitt och Couplands förhållande ut såhär: Han skriver böcker. Jag läser böckerna, dock på svenska (ofta lite sent ute, jag är inte pang på utgivningsdatum i detta fall) och älskar dem. Det hela fungerar ganska bra.
Det jag gillar med Coupland är dels hans samhällskritisk-sarkastiska förmåga, och dels han förmåga att producera såpass vitt skilda verk som han gör. Han har vad jag brukar kalla en allvarlig sida, och en lite utflippad i sitt skrivande. Jag gillar dem bägge, på olika sätt. När jag läser en av de mer utflippade böckerna så är jag snarare fascinerad över hur nyskapande de känns. De är ofta lite som tv-serier, åtminstone är det den association jag brukar få. Läser jag en av de mer allvarliga varianterna så berörs jag och hanterar dem som en Roman Skriven Av En Annan Författare. Och han behärskar båda dessa ytterligheter väldigt bra, och anpassar språket på ett lämpligt sätt.
Sedan att jag var oförtjust i slutet av Girlfriend in a coma, att jag ibland faktiskt tröttnade under läsningen av Jpod och så - det är bara petitesser som glöms ganska snabbt. Det fina i kråksången är att det fortfarande finns böcker jag inte läst av honom än (yay!).
Så, hur tar man sig in i det här författarskapet (han har skrivit en hel del)? Det bästa är att testa en utflippad bok och en allvarligare. Tilläggas bör att de utflippade självklart innehåller allvar också, så ni inte blir helt avskräckta. Gillar man honom då så kan man fortsätta att läsa bok efter bok. Gillar man inte, well, så är det nog inte mycket mer att göra. Här kommer tips på två startböcker, alltså:
En utflippad att börja med: Jag tycker att Alla familjer är psykotiska är ett bra exempel på det couplandska galenskapet. Jag tyckte till och med att den var lite väl, minns jag. Och det kan jag säga på en gång, att det är inte lätt att få mig att känna så. Men den går i ett rasande tempo och är så knäpp att den blir bra bara därför (OBS! inte ok att fuska och se filmen istället).
En allvarligare att börja med: Då blir mitt val självklart. Hej Nostradamus! är en sådan där bok som gör att allt annat känns sekundärt. Typ 'jo, jag ska städa men först skajagbaraläsalitecoupland'. Det är skolmassakrar och sorg och längtan och att växa upp och vara lite ensam.
En som är mittemellan: Microslavar är både allvarlig och utflippad på ett fint sätt. Såhär skrev jag om den (klicka så får ni se världens snyggaste omslag).
Jag tycker för övrigt att julkalendern hittills har fått till en ganska bra mix. En nutida, samhällskritisk, nytänkande kanadensare. En språkligt fantastisk hyllad fransyska. Och en supande white trash-amerikan som skriver så att själen blöder. Vem vet vad som kommer imorgon (jo, jag!)?
Jag vet att flera bland er som läser också älskar Coupland. Men boma föralldel gärna kommentarsfältet med såväl boktips som er syn på Coupland. Håller ni med mig om (den spännande) dubbelheten i hans författarskap?
Jag har skrivit ganska mycket om Douglas Coupland i den här bloggen, men självklart måste han föräras en av mina julkalenderluckor. Konstigt vore det annars. Som jag skrev tidigare i höstas, efter att ha läst Girlfriend in a coma, så ser mitt och Couplands förhållande ut såhär: Han skriver böcker. Jag läser böckerna, dock på svenska (ofta lite sent ute, jag är inte pang på utgivningsdatum i detta fall) och älskar dem. Det hela fungerar ganska bra.
Det jag gillar med Coupland är dels hans samhällskritisk-sarkastiska förmåga, och dels han förmåga att producera såpass vitt skilda verk som han gör. Han har vad jag brukar kalla en allvarlig sida, och en lite utflippad i sitt skrivande. Jag gillar dem bägge, på olika sätt. När jag läser en av de mer utflippade böckerna så är jag snarare fascinerad över hur nyskapande de känns. De är ofta lite som tv-serier, åtminstone är det den association jag brukar få. Läser jag en av de mer allvarliga varianterna så berörs jag och hanterar dem som en Roman Skriven Av En Annan Författare. Och han behärskar båda dessa ytterligheter väldigt bra, och anpassar språket på ett lämpligt sätt.
Sedan att jag var oförtjust i slutet av Girlfriend in a coma, att jag ibland faktiskt tröttnade under läsningen av Jpod och så - det är bara petitesser som glöms ganska snabbt. Det fina i kråksången är att det fortfarande finns böcker jag inte läst av honom än (yay!).
Så, hur tar man sig in i det här författarskapet (han har skrivit en hel del)? Det bästa är att testa en utflippad bok och en allvarligare. Tilläggas bör att de utflippade självklart innehåller allvar också, så ni inte blir helt avskräckta. Gillar man honom då så kan man fortsätta att läsa bok efter bok. Gillar man inte, well, så är det nog inte mycket mer att göra. Här kommer tips på två startböcker, alltså:
En utflippad att börja med: Jag tycker att Alla familjer är psykotiska är ett bra exempel på det couplandska galenskapet. Jag tyckte till och med att den var lite väl, minns jag. Och det kan jag säga på en gång, att det är inte lätt att få mig att känna så. Men den går i ett rasande tempo och är så knäpp att den blir bra bara därför (OBS! inte ok att fuska och se filmen istället).
En allvarligare att börja med: Då blir mitt val självklart. Hej Nostradamus! är en sådan där bok som gör att allt annat känns sekundärt. Typ 'jo, jag ska städa men först skajagbaraläsalitecoupland'. Det är skolmassakrar och sorg och längtan och att växa upp och vara lite ensam.
En som är mittemellan: Microslavar är både allvarlig och utflippad på ett fint sätt. Såhär skrev jag om den (klicka så får ni se världens snyggaste omslag).
Jag tycker för övrigt att julkalendern hittills har fått till en ganska bra mix. En nutida, samhällskritisk, nytänkande kanadensare. En språkligt fantastisk hyllad fransyska. Och en supande white trash-amerikan som skriver så att själen blöder. Vem vet vad som kommer imorgon (jo, jag!)?
Jag vet att flera bland er som läser också älskar Coupland. Men boma föralldel gärna kommentarsfältet med såväl boktips som er syn på Coupland. Håller ni med mig om (den spännande) dubbelheten i hans författarskap?
Författarjulkalender, lucka 2
Bakom lucka två finns: Marguerite Duras
Jag har funderat lite på hur många böcker jag måste ha läst av en författare för att den ska få kvala in i den här julkalendern. Sedan tänkte jag att det ju är tillräckligt svårt att skriva en bra bok, så egentligen tycker jag att det skulle räcka om jag läst en enda bok av en person. Nu blir det nog inte riktigt så (två blir oftast minimum), och gemensamt för alla författare jag presenterar är att jag vill läsa betydligt mer av dem.
Marguerite Duras har jag ännu läst ett par böcker av, men har flera supersnygga utgåvor ännu olästa och jag tänkte nog unna mig en av dem under december (när två mardrömstentor klarats av). För ett unnande är precis vad som gäller för mig med döda älskförfattares böcker. Det kommer ju aldrig fler, så man måste spara litegrann på de som finns.
Älskaren grep tag i mig när jag läste den förra sommaren. Jag skrev såhär om den. Min upplevelse av Duras är att språket är vad som gör henne så bra. I de romaner jag läst av henne så händer egentligen inte så värst mycket. Istället är språket det driv som hela tiden för boken framåt. Det är väldigt härligt att bryta av annan läsning med en sådan typ av bok ibland. Halv elva en sommarkväll gav mig nämligen samma känsla. Visst finns en grundhandling och huvudkaraktärer - det är inga abstrakta berättelser som virkas fram. Men det är heller inga dramatiska vändpunkter eller så. Är man beredd på det så tror jag att de flesta skulle uppskatta Marguerite Duras. Det är liksom inte Herta Müller-otillgängligt, utan man följer hela tiden med under läsningen. Såhär beskrev jag det efter att precis ha läst ut Älskaren (men hur kan man döpa en bok till något så Harlekein-aktigt? Parodi på sådana romaner tror jag knappast det är. Låt inte titeln lura er):
Språket dansar fram, meningarna hakar i varandra som om de satt ihop redan innan de skrevs ner på papper. Åh, njutning för ögonen.
Det är svårt för mig att, som jag gjorde med Bukowski bakom lucka ett igår, ge en representativ väg in i författarskapet eftersom jag inte har läst tillräckligt många böcker. Däremot har ju min väg varit bra eftersom jag numera är så förtjust i Duras. Så börja med Älskaren, trots den väldigt avskräckande titeln, och se vart det tar vägen.
Har ni läst Duras än, och vad tycker ni i så fall?
Jag har funderat lite på hur många böcker jag måste ha läst av en författare för att den ska få kvala in i den här julkalendern. Sedan tänkte jag att det ju är tillräckligt svårt att skriva en bra bok, så egentligen tycker jag att det skulle räcka om jag läst en enda bok av en person. Nu blir det nog inte riktigt så (två blir oftast minimum), och gemensamt för alla författare jag presenterar är att jag vill läsa betydligt mer av dem.
Marguerite Duras har jag ännu läst ett par böcker av, men har flera supersnygga utgåvor ännu olästa och jag tänkte nog unna mig en av dem under december (när två mardrömstentor klarats av). För ett unnande är precis vad som gäller för mig med döda älskförfattares böcker. Det kommer ju aldrig fler, så man måste spara litegrann på de som finns.
Älskaren grep tag i mig när jag läste den förra sommaren. Jag skrev såhär om den. Min upplevelse av Duras är att språket är vad som gör henne så bra. I de romaner jag läst av henne så händer egentligen inte så värst mycket. Istället är språket det driv som hela tiden för boken framåt. Det är väldigt härligt att bryta av annan läsning med en sådan typ av bok ibland. Halv elva en sommarkväll gav mig nämligen samma känsla. Visst finns en grundhandling och huvudkaraktärer - det är inga abstrakta berättelser som virkas fram. Men det är heller inga dramatiska vändpunkter eller så. Är man beredd på det så tror jag att de flesta skulle uppskatta Marguerite Duras. Det är liksom inte Herta Müller-otillgängligt, utan man följer hela tiden med under läsningen. Såhär beskrev jag det efter att precis ha läst ut Älskaren (men hur kan man döpa en bok till något så Harlekein-aktigt? Parodi på sådana romaner tror jag knappast det är. Låt inte titeln lura er):
Språket dansar fram, meningarna hakar i varandra som om de satt ihop redan innan de skrevs ner på papper. Åh, njutning för ögonen.
Det är svårt för mig att, som jag gjorde med Bukowski bakom lucka ett igår, ge en representativ väg in i författarskapet eftersom jag inte har läst tillräckligt många böcker. Däremot har ju min väg varit bra eftersom jag numera är så förtjust i Duras. Så börja med Älskaren, trots den väldigt avskräckande titeln, och se vart det tar vägen.
Har ni läst Duras än, och vad tycker ni i så fall?
Älskade Astrid Lindgren!
Förresten, titta vilken fin bakgrundsbild jag har på skrivbordet i min lilla mac just nu:
Älskade, coola Astrid. Bilden gör mig glad varje gång jag slår på datorn! Ett tips är att bli fan av henne på Facebook, då får man ta del av hennes fina status updates (citat av henne). Jag blir lika glad varje gång. Den kvinnan var och är en nationalskatt!
Titta:
och min favorit:
Älskade, coola Astrid. Bilden gör mig glad varje gång jag slår på datorn! Ett tips är att bli fan av henne på Facebook, då får man ta del av hennes fina status updates (citat av henne). Jag blir lika glad varje gång. Den kvinnan var och är en nationalskatt!
Titta:
och min favorit:
Busy with Selma Lagerlöf!
Alla i vårt land har väl en relation till Selma Lagerlöf, om inte annat så pryder hon ju faktiskt en av våra vanligaste valörer i sin fina stora hatt. Men hur stor koll har man egentligen på henne?
Jag minns att jag läste Nils Holgersson när jag var kanske åtta, och jag minns att jag tyckte den var så häftig. Jag minns också att jag kände mig väldigt duktig, som tog mig igenom den tjocka boken på kvällarna. Men annars har det inte blivit så mycket Selma läst för mig, tyvärr. Nu har jag fått chanset att, genom litteraturvetenskapen, läsa Gösta Berlings saga. Och trots att 1800-talshemtentan redan är inlämnad, så tänker jag läsa ut den ändå.
Men boken är som en ljuv karamell, jag vill njuta av varje ord eftersom jag älskar hur det är som en enda saga för vuxna. Därför parallelläser jag en annan bok nu, för att få njuta Selma i små bitar. Och hon skriver ju alldeles gudomligt, inte konstigt att kvinnan var den första (kvinnan) att norpa nobelpriset i litteratur! Det kommer garanterat bli mer Selma för mig i framtiden. Men portionerat under åren, så att man inte läser allt i ett svep.
Har ni några förslag på Selma-böcker som bara måste läsas? Minns att vi läste Herr Arnes penningar i gymnasiet, men det kanske är dags att köra den igen. Fler förslag? Vad tycker ni om Selma?