ord och inga visor

Människor helt utan betydelse är 165 sidor klaustrofobisk storstadsångest. Egentligen skulle jag kunna skriva bara det, för det sammanfattar boken ganska väl. Men det vore lite torftigt, så jag utvecklar en aning:

Vi får följa ett jag som flanerar på Stockholms gator, med ständig koll på mobiltelefonen. Han väntar på att flickvännen ska ringa, en flickvän han verkar ha ett ovanligt platoniskt förhållande med. Han går på några meningslösa möten där ingenting egentligen sägs, han träffar på några bekanta utan att säga något viktigt. Det känns som att han går i en glasbubbla, där ingenting riktigt når fram - ej heller äkta känslor. Allt i ett hett och tomt sommarstockholm.

Boken väcker faktiskt exakt samma känslor som filmen Darling, en film jag älskar väldigt mycket. Skillnaden är att Darling också innehåller så mycket känslor och möten under den rostfria ytan. Jag ser Människor helt utan betydelse som en talande samtidskommentar, om en ytlig värld där allt slutat spela roll och där man hakar sig fast vid ytliga saker för att överhuvudtaget ha något att sysselsätta tankarna med.

Och titeln talar sitt tydliga språk, under läsningen så känner jag ofta att det jag läser också är totalt meningslöst. Men det är det inte, eftersom det säger så mycket om en del av samhället, en del av Stockholm där alla har allt och därför inte riktigt orkar engagera sig helt i något. Även om boken handlar om egentligen ingenting, så tycker jag att den är läsvärd. Det klaustrofobiska i det meningslösa blir så oerhört tydligt när någon skriver ner det.

Däremot blir jag lite irriterad när jag, mina vana trogen, läser utdragen ur recensionerna på bokens omslag. Där skriver någon att Hjalmar Söderberg skulle känt sig nöjd om han läst boken. Jag tycker inte att det här kan jämföras med Söderberg, men så är Hjalmar å andra sidan en av mina favoritförfattare så det är inte särskilt förvånande.

Vad tycker ni om Människor helt utan betydelse?

Dödgrävarens dotter är en sorgesaga på drygt 600 sidor. Den handlar om Rebecca som är just dödgrävarens dotter. Tillsammans med sina två bröder, sin neurotiska mor och dödgrävare till far bor hon i ett slitet hus nära kyrkogården. Familjen har flytt från Tyskland där nazismen härjar för fullt och ordet jude är förbjudet i hennes barndomshem.

Genom boken får läsaren följa Rebeccas resa från barn till vuxen, från Rebecca till Hazel, från dotter till mor. Från en personlighet (som misshandlad kvinna, en Rebecca som vuxit upp) till en annan (som Hazel, den blida kvinnan som aldrig gråter). Det är oundvikligt under läsningen av en såpass tjock bok att inte på något sätt tycka att man lär känna huvudkaraktären. Så är också fallet här.

Däremot drabbas jag av en känsla, särskilt under bokens första hälft, av att 'det här har skrivits för skrivandets skull, och inte berättelsens.' Det känns som att JCO har tvingat sig själv att skriva, något som lyser igenom och gör boken seg och inte särskilt engagerande. Någonstans i mitten vänder känslan och då blir jag som läsare genast mer nyfiken på att läsa vidare och veta hur det ska gå för Rebecca, eller jag menar Hazel Jones. Problemet är att när intresset ska hållas uppe under 600 sidor så kan det bli träigt att läsa 300 sidor som aldrig fastnar. Visst är handlingen spännande och sorglig, många tragedier drabbar huvudkaraktären och relationen mellan USA och Tyskland eller snarare amerikaner/tyskar skildras på ett intressant sätt.

I Rebeccas liv är män inget att lita på. De blir fulla och slåss, kan till och med plocka fram en pistol om man inte aktar sig. I Rebeccas liv är hennes son allt, och för sonen är pianospelandet allt.

Joyce Carol Oates har mycket höga förväntningar på sig när jag ska läsa något av henne, och det kanske är orättvist. Men jag tycker ibland att språket blir repeterande och lite slött, att hon kunde ha skalat bort ett par hundra sidor för en mer tät roman. Alltså är slutbetyget att jag tyckte om boken hyfsat men inte älskade den. Förlåt, Joyce. Jag är säker på att jag ska trivas bättre i ditt sällskap nästa gång igen.

Är du sugen på en av världens mest produktiva författarinnor, så rekommenderar jag istället varmt Blonde. Där kan vi snacka läsupplevelse deluxe.

Har ni läst Dödgrävarens dotter? Vad tycker ni?

Nu är jag verkligen halvvägs i många böcker. Som tur är kommer jag nog ha lite mer lästid den här veckan, om inte annat för att jag faktiskt ska ta bort en visdomstand imorgon och kommer bli sängliggande imorgon och lite halvt som halvt på torsdag.

Det är så mycket jag vill läsa. Framför allt vill jag bli klar med de tre böcker jag håller på med samtidigt nu, för att kunna börja med andra. Det ligger nämligen mycket lockande i att-läsa-snart högen (för att inte tala om alla olästa böcker överhuvudtaget, som är många fler och mycket mer lockande. Men de böckerna får inte plats i detta inlägg).

Jag hoppas att jag blir klar med de jag håller på med nu för här får ni se hur lockande min att-läsa-härnäst hög är:








Har ni någon rolig läsning att se fram emot?

Den här veckan vill jag tipsa om en riktig klassiker: Den gamle och havet av Ernest Hemingway. Det är en enkel och ganska tunn bok, skriven på Hemingways ständigt enkla språk. När jag tänker på Hemingway så tänker jag att det var han som uppfann isbergsteniken. Fast då är nog Och solen har sitt gång ett mer talande exempel. Med isbergstekniken åsyftas att man kan skriva om helt triviala saker fast det egentligen pågår mycket annat under den puttrande textytan. Jag har dock bara läst halva Och solen har sin gång. Nåväl, åter till veckans boktips. I vanliga fall tycker jag inte om böcker som bara säger det nödvändiga, men i och med att även handlingen här på något sätt är så basic så tycker jag att det fungerar.

Den handlar om den gamle fiskaren som varit ute på sjön i över åttio dagar utan att få fisk. Slutligen nappar en fisk på hans krok; en svärdfisk, lika stor som fiskarens båt. Han kämpar mot fisken i många långa timmar, ensam ute till havs. Det där lät ju inte särskilt lockande, antagligen. Men jag tycker att boken är läsvärd och när jag hade läst ut den så lämnade den mig med en fin känsla.

Jag kan tycka att det är fint att emellanåt läsa böcker som har ett enda budskap och som inte krånglar till det. Jag skulle aldrig orka läsa bara sådana böcker, men det funkar att klämma in dem då och då. Om människans kamp, ni vet.

Jag ser den här boken som en fin julklapp att ge bort till kanske en förälder eller ett syskon. De flesta kan nog uppskatta den eller finna något tilltalande i den. Annars kan man ju alltid köpa den till sig själv, sådant brukar också vara trevligt! Har ni läst Den gamle och havet?

Roligt kuriosa om Hemingway: Drinken daquiri uppfanns i Havanna, på en bar vid namn La Floridita. Det sägs att Hemingway slog rekord där i flest daquiris på en kväll, då han drack 68 stycken. Jo, du läste rätt. Sextioåtta daquiris. Jag antar att de inte var lika stora som de frozen daquiris man ofta ser idag, men ändå. Han sov nog rätt länge den natten.

Naturen är en typisk nutidsbok. Den handlar om en ung tjej, som reflekterar kring sin vardag och sitt liv samt människorna runt omkring henne. Såväl de hon känner som främlingar på stan/hemlösa/random people. Du kanske direkt tänker: Åh nej, inte en till sådan bok. Men sluta inte läsa än. För i Naturen finns ett tonfall, som är så svårt att beskriva men som känns precis så nutida och mitt i prick att det får mig att läsa sida efter sida utan att släppa boken.

Det jag kan ha svårt för hos unga svenska debutanter, är att de ofta skriver avskalat och bara det nödvändiga. Inte sällan är det en abstrakt, flytande och karg värld de rör sig i, och språket rimmar ofta med det karga och avskalade. Jag ser framför mig trettio unga människor på en skrivkurs, där läraren gång på gång slår pennan i katedern och utropar: Skriv inte läsaren på näsan! Och det kan jag bli så trött på. All energi kan rinna av mig, all läsinspiration flyr sin kos, när jag läser en sådan bok. Jag kan inte komma på något exempel på rak arm, men sådana böcker faller mig verkligen inte i smaken. Jag föredrar böcker med för mycket ord, för mycket poesi, för mycket tankar och känslor, än motsatsen. Oftast i alla fall.

När Naturen bestämdes som den bok vi skulle läsa till min ena bokcirkel, så tänkte jag direkt: Åh, nej. Avskalad, karg svensk prosa. Jag står inte ut. Men det här är något annat. För det som skrivs är relevant, alltigenom är boken politiskt inkorrekt på ett skönt och - som jag uppfattar det - fräscht sätt. Det är lite luddigt i vilken stad karaktären befinner sig vid vilket tillfälle, men det gör inget för hennes tankar är alltid konkreta och rappa på något sätt. I bakgrunden flyter tankarna kring hennes bror, han som dog i en bilolycka i ett land långt borta. Några vaga tankar kring naturen kunde ha skalats bort, jag tycker de känns överflödiga, som om de bara är ett sätt att knyta ihop något som inte behöver vara ihopknutet.

Något hos Naturen för mina tankar till en annan bok som jag verkligen älskar. Den heter Lisa för själen och är skriven av Sisela Lindblom. Den tycker jag alla ska läsa, för den är ett litet glömt mästerverk. Antagligen drunknar den också i all negativitet som överöstes Lindbloms senare alster De skoningslösa (som jag för övrigt inte kan rekommendera).

Visst kan man bli lite mätt på det blipp-bloppigt meningslösa i svensk, sprillans ny nutidslitteratur. Och även i Naturen ryms en meningslöshet, tråden är inte röd igenom boken. Men det kanske är en ganska naturlig reaktion på det flöde som omger oss dagligen. Man orkar inte skriva sagor om tomtar och troll. Man skriver istället om här. Nu. Idag. Visst är jag väl mitt i prick i målgruppen, andra i min bokcirkel var inte lika nöjda med läsupplevelsen. Och visst suckade jag ibland under läsningen och tänkte att det kanske ändå närmade sig att tippa över till tråkig läsning. Men jag parallelläste Aprilhäxan, så jag höll ändå intresset uppe igenom de cirka 200 sidorna. Jag är inte överväldigad, men gillade boken helt enkelt.

Har ni läst Naturen? Vad tyckte ni?

Igår bokcirkelbrunchade vi på Sacre Coeur vid Nytorget, vilket var väldigt mysigt. Vi pratade om alla möjliga böcker men framför allt Naturen av Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Jag tänkte skriva om den lite senare, men det har varit fullt upp hela helgen så jag har inte hunnit innan.

Läsningen är lite splittrad nu också, jag brukar aldrig parallelläsa böcker. Nu läser jag fyra böcker samtidigt, och det är min hjärna inte van vid. Därför blir det istället att jag hattar lite emellan, och inte kommer särskilt långt i någon av dem. Men Naturen läste jag i två "sittningar", skönt att få ett sådant flow i läsningen. Mer om det senare idag alltså. Först lite jobb.

Igår köpte jag tre böcker efter bokcirkeln. Jag hade lite tid över innan min träning, och gick till underbara Söderbokhandeln. Där kom han som jobbade i butiken fram och sade till mig och en annan kvinna som gick runt och tittade, att vi måste läsa Igelkottens elegans. 'Och', tillade han snabbt, 'Murakami om ni inte har läst honom. Jag har lurat på många kunder hans böcker'. Jag log och mumlade (mumlandet för att jag hade Winnerbäck på hög volym i öronen och inte ville riskera att skrika) att jag hade läst bägge, då såg han nöjd ut och gick tillbaka till kassan. Det är så fint med passionerade bokmänniskor.

Dessa köpte jag:



Jag har ibland lite dåligt samvete för att jag så sällan skriver om böckerna jag shoppar, ofta spontanshoppar jag på väg hem någonstans ifrån. Men visst var det härliga köp? Jag ser fram emot att läsa dem alla, men kanske mest boken längst till höger. Den har jag läst mycket fint om i olika bokbloggar nämligen.

Såhär coolt är tyvärr inte min upplagas omslag. Innehållet är dock detsamma.

Den här veckan vill jag tipsa om en bok som kanske är ännu kändare som film. Filmen har jag inte sett, så den kan jag inte uttala mig om. Men jag minns att boken gjorde stort intryck på mig när jag läste den för några år sedan.

A clockwork orange av Anthony Burgess handlar om en grym och oempatisk gängledare, som kan slå utan att känna och begå brott utan att ångra sig. Han älskar våld och klassisk musik. Språket är ganska svårt att komma in i, då huvudpersonen och hans kompisar har ett eget språk, som jag har för mig ska vara någon blandning av ryska och engelska. Fast jag läste boken på svenska, så det blev väl ytterligare någon blandning då. Men när man väl vänjer sig, så går läsningen smärtfritt.

Boken kan nog ses som en dystopi, den utspelas i en framtid då våld är vardag. Huvudpersonen hamnar i fängelse och utsätts för ett experiment som ska slipa bort hans benägenhet för våld och göra honom till en god medborgare. Problemet är bara att det som sker i ett sådant experiment är att hans individualitet slipas bort. Nog kan han passa in i ett samhälle, men utan egna särdrag.

Mer behöver jag inte skriva om handlingen. Visserligen var det några år sedan jag läste boken, men den gjorde intryck på mig och jag tänker fortfarande på den ibland. Dystopier har ofta den effekten, att jag minns dem långt efteråt. 1984, som jag tipsade om för några veckor sedan, och även Kallocain tänker jag också på ganska ofta. A clockwork orange är en annan typ av dystopi, eftersom den fokuserar på individen snarare än samhället. Men den speglar också ett kallt och cyniskt samhälle, som vill stöpa alla i samma form.

Har ni läst boken, eller kanske något annat av Burgess? Han skrev tydligen runt 50 romaner under sitt liv, men själv har jag bara läst den mest kända än så länge.