ord och inga visor

Visst hittade jag underbart american tacky bilder? Love it.

Idag på dagen fyller min lilla blogg hela tre år. Under dessa tre år har jag skrivit om varenda bok jag läst men definitivt inte om varje bok jag shoppat. Jag har skrivit om sorg, glädje, skämsböcker, dåliga böcker och bra böcker. Och det tänker jag fortsätta med i minst (och då menar jag minst) lika många år till. Men det roligaste med bokbloggandet tycker jag är kommentarerna, diskussionerna som ibland uppstår i kommentarsfältet och alla de bra boktips man får från er som läser. Min boksmak har ändrats väldigt mycket med tiden, och även mitt sätt att skriva. Men hörni. Ni hakar väl på i tre år till?

Tekoppen skriver om hur hon ser på böckers tjocklek (eller icke-sådan). Jag tänkte att jag lika gärna kan göra ett inlägg av det, eftersom jag redan var inne lite på temat i förra inlägget.

Den långa versionen:

Jag tycker hemskt mycket om tjocka böcker, som jag kan leva mig in i och som är en riktig upplevelse. Jag brukar kalla dem för romanromaner, och konsumerar dem mer än gärna. Och för mig, till skillnad från Tekoppen, så gör det inget om läsningen blir lite splittrad. Eftersom jag måste ha min beskärda del av läsning varje dag, så lyckas jag aldrig helt komma ur boken. Om den inte är dålig, förstås. De får dock inte vara för tjocka, tålamodet börjar tryta efter ett tag och dessutom kan jag bli lite misstänksam och undra vad som sägs på 600 sidor, som inte kunde sägas på 500. Jag känner aldrig någon prestationsångest, eller att jag måste läsa snabbare osv. Däremot brukar jag komma in i riktiga romanromaner, och därmed ibland läsa dem till och med snabbare än tunnisar. Jag tar mig mer tid att läsa, helt enkelt, om en bok verkligen fångar mig. Självklart är det en annan sak när böcker måste läsas ut, till exempel i skolsammanhang. Det är aldrig roligt att stressläsa.

Men lika mycket tycker jag om tunnare böcker. 250-300 sidor är väl egentligen den ultimata boklängden. Man hinner fångas av boken och få en relation till karaktärerna, men hinner ändå inte tröttna eller börja snegla längtansfullt på andra böcker i den enorma att-läsa-högen.

Jag kan däremot ha lite svårt för väldigt tunna böcker, då jag ofta upplever att jag saknar något. Jag vill veta mer om en händelse eller karaktär, och känner mig inte riktigt "mätt" efter att ha läst ut boken (STORT undantag är förstås Marguerite Duras ofta tunna böcker). Och så är de ofta avskalat och stramt skrivna, något jag har väldigt svårt för. Det känns så skrivskoleaktigt och jag vill inte ha en massa abstraktioner när jag läser. Hellre då bli skriven rakt på näsan, eller rena rama kulsprutor av ord jag inte nödvändigtvis förstår sammanhanget av. Då tycker jag mer om novellformatet, som är så superkort att inga irriterande frågetecken hinner uppstå. Om frågetecken uppstår, så är de mer av det positiva slaget - sådant som får mig att gå och fundera på novellen långt efter att den är utläst.

Politiskt korrekt (men sant) tillägg - Faktum är att jag faktiskt tycker såhär: Det spelar egentligen ingen roll hur tjock eller tunn en bok är, så länge den har ett fint språk och något att säga. Och det kan jag konstatera även genom att fundera kring vilka böcker jag gillar allra mest. De varierar oerhört i tjocklek, alltifrån 80 sidors rasande poesi till 600 sidors målande prosa.

Den korta versionen:

Tjocka böcker (men inte föör tjocka) tycker jag mycket om. Mellanböcker (250-300 sidor någonting) är kanske den ultimata boklängden. Supertunna böcker saknar ofta något. Noveller gillas. Men boklängden är egentligen inte viktig, utan innehåll och språk.


Nu får ni också svara! Vilken boklängdspersonlighet är ni?

Jag har aldrig varit med i Lyrans tematrios förut, men den här passade mig eftersom jag på rak arm kom på passande kandidater. Vilka borde ha fått Nobelpriset i litteratur [men fick det aldrig]?


1. Astrid Lindgren

Även om hon skrev barnböcker, så skrev hon också för de vuxna som läste. Och för mor- och farföräldrar. Och den som ville höra på. Att hävda att Astrid hade något att säga endast till barnen, tycker jag är att förringa henne. Hon har påverkat så många människor och kommer antagligen fortsätta att göra det efter vår död också. De karaktärer hon skapade har nog påverkat oss alla (vågar någon säga emot?). För Pippi, Emil, Madicken, Kajsa kavat, Barnen i Bullerbyn, Saltkråkan, Bröderna Lejonhjärta och alla hennes underbara karaktärer så borde Astrid ha fått Nobelpriset innan hon dog. Det enkla kan vara en svårare konst än det svåra, tycker jag.

2. Francoise Sagan

Alla som blir förvånade räcker upp en hand... Sagan är en av mina favoritförfattare, genom att hon lyckas säga så otroligt mycket om mänskligheten i sina beskrivningar av enskilda karaktärer och deras vardag. Jag älskar henne, kort och gott, och tycker att hennes miljöer, kärlekshistorier, dekadens och insikt i de små detaljerna gör att hon borde ha fått Nobelpris och fanfarer.

3. Delad tredjeplats: Charles Bukowski och Hjalmar Söderberg

Den ene för sin förmåga att med enkla ord, i en skitig miljö och med ruttna karaktärer, skildra en hel mänsklighet i ett helt superstort land. Och samtidigt på något sätt få det att verka romantiskt i all sin skitighet.
Den andre för sin fantastiska formuleringsförmåga, de ljuvliga stockholmsskildringarna, kärlekshistorierna som aldrig någonsin blir inaktuella (antagligen hur många århundraden som än passerar). I love Hjalmars böcker, läs!


Bonus: Vilka tycker jag förtjänar Nobelpriset av de som lever idag? Sara Stridsberg, Haruki Murakami, Joyce Carol Oates.

Det är inte direkt ovanligt att jag får lust att shoppa böcker. Särskilt nu när jag läser suktande inlägg om Bokmässan i Göteborg. Helst skulle jag vilja vara där och gå på en massa intressanta föreläsningar, shoppa och träffa bokiga människor. Nu går inte det tyvärr. Nästa år tycker jag att en massa bokbloggar borde gå ihop och mötas upp under Bokmässan, kanske gå och käka middag och prata böcker och boktips en hel kväll. Då har man liksom ännu en ursäkt som gör att man måste åka dit. Tycker ni inte det låter trevligt?

Jag tröstar mig istället med att suktande dregla över böcker på adlibris. Dessa ligger högst på min cravings-lista just nu (om vi ska prata modebloggspråk, så att säga) :





Motiveringar till mina (delvis ovanliga) cravings:

Virgin suicides - älskar filmen och framsidan, tyckte mycket om Middlesex av samma författare.
Jag vet ingenting om dig - sedan länge, läänge har jag läst Titti P:s blogg, och vill självklart läsa hennes bok.
Ordets makt och vanmakt - väldigt olikt mig att vilja ha något som Guillou har skrivit men tror detta kan vara bra.
Numera negerkung - blev tipsad av Karin i min ena bokcirkel, och har sedan dess suktat efter denna. Ännu mer sedan jag såg att Carina faktiskt köpte boken efter Karins tips (väl?).

Detta är bara några av alla de böcker jag helst vill ha, men det får vänta ett tag. Dock tycker jag mycket om Bokbabbels förslag, att alla vi som inte får vara på Bokmässan, istället borde få shoppa loss på böcker som en slags tröst. Vet inte om det är godkänt eftersom min ekonomi är lite skval, tänkte jag, tills jag insåg att lön + csn ju kommer på fredag. Farligt!

Ännu har jag inte sett någon kommentera adlibris nya design. Jag får känslan att de har gått på samma linje som Akademibokhandeln, att det ska kännas fräscht och luftigt liksom. Förutom att adlibris förstås fortfarande har massor av böcker, till skillnad från Aka som väl snart förvandlas till utställningslokaler à la moderna museet. Ehm.

Nåväl, jag tycker om nya designen och tycker om att jag ser hela författarnamn + titlar i min syndigt långa önskelista. Det känns fräscht och luftigt, men ändå bokigt och inspirerande. Vad tycker ni om designen?

UPPDATERING: Efter Tekoppens kommentar om att det är kaos när man går in på enskilda böcker, så testade jag. Och det var det verkligen, man ser inte ens allt, eftersom en del är dolt bakom "tipsen", priset står stort ovanpå boken och det är allmänt förvirrande. Alltså nyanserar jag mitt tidigare utlåtande: Förstasidan ser bra ut tycker jag, luftig och fräsch. Men inte enskilda boksidor. Dessutom upptäckte jag nyss att man inte ser genom en sådan där scrollgrej vilka böcker man har i sin kundvagn från förstasidan. Det gillas inte.

Sedan till ett annat ämne. Petra på en annan sida skriver nämligen om Coelho. Jag har mycket svårt för karln idag, när jag förstått att han väl inte direkt är jämställdhetens mästare, plus att jag tycker att hans böcker är för flummiga och pretto på ett kvasi-sätt. De ger intryck av att innehålla massor men innehåller egentligen inte mycket alls, förutom självklara klyschor. Men när jag var 18 år så tyckte jag om dem, och det står jag för. Och jag hatar honom inte (orka hata!) och dömer inte folk som tycker om honom. Även om jag inte gör det alls.

Däremot upprör det mig att det i ett av inläggen som Petra länkar till, pratas om att Lars Winnerbäck skulle vara musikens motsvarighet till Coelho. NÄ, NU! tänker jag och kavlar upp ärmarna, redo för strid. För är det någon jag aldrig kommer sluta tycka om, vad folk än tycker, så är det Lars Winnerbäck. Inget pretto eller kvasi med den mannen. Så, det var mitt inlägg i den debatten. Vad tycker ni om detta?

Nu blir det lite intensiv-litt-analyserande här, innan jobb och annat tar över dagen.

Det är lite krångel med att prenumerera på min blogg. Detta beror på att allt inte ligger på ordochingavisor.se utan är kopplat till en blogg.se-blogg. Så det lättaste för att prenumerera på bloggen via rss eller google reader, är att bara gå in direkt på http://stellasbokblogg.blogg.se , så ska det gå fint.

Hemtentaskrivandet gick förresten sådär idag, men fick lite läst åtminstone. Jag hoppas på bättre flyt imorgon förmiddag istället. Nu är jag Anna Anka-lobotomerad och ska ägna resten av kvällen åt självvald läsning.

Snart är det dags för mig att läsa september månads diktsamling också, och redan nu har jag bestämt vilken det blir. Men det får bli efter att hemtentan är inlämnad, så att hjärnan har plats för tankar och inspiration!

Mitt omslag är ungefär så fult som det till vänster nedan. Åter ett exempel på att anglosaxiska framsidor ofta är snyggare än de svenska:



Men man ska ju inte döma en bok efter dess omslag, och tur var det väl att jag inte gjorde det den här gången. För jag har mycket att säga om Hundra år av ensamhet.

Boken är en släktkrönika över släkten Buendìas historia, den ensammaste av alla släkters, som sträcker sig över hundra år. Och ändå händer allt på samma gång, som om dessa hundra år alla ägde rum parallellt. Som läsare gör det mig förvirrad och ändå fascinerad, jag kommer på mig själv med att då och då under läsningen fundera över hur mycket tid García Márquez måste ha spenderat med att göra upp något slags schema över det han ville skriva, för att hålla isär alla karaktärer och händelser - och för att kunna koka ihop dem till en enda lång levnadshistoria.

Det finns både för- och nackdelar med boken, som är fin på väldigt många vis. Språket är stundtals lite för komplicerat konstruerat, något som gör att jag tappar bort mig helt om jag så bara skummar ett par rader. Dessutom är namnförvirringen total. Det är nämligen så, att nästan alla personer i boken heter Aureliano eller José Arcadio. Samtidigt kanske det inte spelar så stor roll egentligen, särskilt inte med tanke på att allt på ett sätt hör samman och händer på samma gång. Men det gjorde att jag ofta under läsningen, inte visste om det var den Aureliano som stupat i många krig eller den som varit med om helt andra saker som det pratades om.

Det här är en av de böckerna vi läser i magisk realism-kursen, och på det planet gör den mig inte besviken. Full av övernaturligheter, som spöken, människor som blir 120 år gamla, och sjukdomar som kommer för att sedan lika raskt försvinna. Det är en väldigt kompakt berättelse, och såväl språket som det pyttelilla typsnittet och namnförvirringen bidrar till kompaktheten. Inget man läser för att koppla av i hängmattan, kanske. Eller så är det just vad det är, eftersom boken i sig utgör ett universum som stannar just inom boken. Men som också kan kopplas till verkliga händelser, länder och orättvisor. Den avskilda byn Macondo är kanske bara en saga, eller så finns den på många ställen runtom i världen.

Jag är inte överväldigad, som jag kanske trodde att jag skulle bli, men överlag tyckte jag mycket om boken. Sagokänslan, hur det händer saker hela tiden och ändå står allt stilla, hur boken slukar en som en riktig saga.

Likheterna mellan Hundra år av ensamhet och Andarnas hus som jag läste häromveckan, var så slående att jag nästan blev lite besviken på Andarnas hus. Men läser man dem med lite mellanrum i tiden, så är de bägge riktigt bra.

Nu ska jag åter gräva ner mig i den hemtenta som ska vara inlämnad på fredag.

Vad tycker ni om boken?

Här kommer ännu en inspirerande dikt (av Bukowski), apropå den stora poesiutmaningen.

Some people

some people never go crazy.
me, sometimes I’ll lie down behind the couch
for 3 or 4 days.
they’ll find me there.
it’s Cherub, they’ll say, and
they pour wine down my throat
rub my chest
sprinkle me with oils.

then, I’ll rise with a roar,
rant, rage -
curse them and the universe
as I send them scattering over the
lawn.
I’ll feel much better,
sit down to toast and eggs,
hum a little tune,
suddenly become as lovable as a
pink
overfed whale.

some people never go crazy.
what truly horrible lives
they must lead.

Här finns den första inspirationspoesin, också den av Charles Bukowski. Jag ska variera mig mer, lovar. Tycker ni om sådan här white trash-poesi? I just love it.

Jag har spanat lite på den här raringen:



Frågan är om den snarare stressar mer än den inspirerar till läsning? Jag har filmens motsvarighet, men eftersom film inte är ett lika stort intresse som litteratur, så känns det mer okej. Jag bläddrar i den ibland, tänker "jaha, den där filmen kanske man borde se", och så är det inte mycket mer än det.

Dessutom kanske det räcker med de milslånga staplar av olästa böcker som hägrar i lägenheten? Books versus cigarettes skriver om just bokhögarna. Och då tänker jag att boken ovan kanske får vänta ett tag ändå. Det brukar trots allt räcka med att klicka mig in på adlibris eller springa in på pocketshop, för att hitta sådant jag vill läsa... Har ni boken?

Ännu ett länktips här, för Bokstavlarna tipsar om ett kulturpersonlighetstest, som jag självklart gjorde. Utan vidare kommentarer (min bokiga sida uteslöts tydligen!) så presenterar jag mitt resultat, som självklart bör tas med en rejäl nypa salt:


Testa ni med och ha en fin fredagskväll. Själv har jag högtidsstund med tidningen Vi läser och Lars Winnerbäcks sprillans nya skiva. Det hela är väldigt populärkulturknarkigt och fantastiskt på alla vis.

Vilka är era favoritmiljöer i litteraturen? Svara gärna i kommentarsfältet eller i era egna bokbloggar. Mina (som jag kommer på på rak arm), är:

Den amerikanska whitetrash-miljön - Jag vet inte varför jag tilltalas så av trailer parks, whisky som dricks direkt ur flaskan, hängmattor på bakgårdar och tumbleweeds som blåser förbi en porch någonstans i USA:s inälvor. Cigaretter, sunkiga barer och mödrar som askar där de känner för det. Långa och meningslösa dialoger över frukostvinet. Och så vidare. Men jag tycker mycket om sådana romantiseringar eller skräckscenarior, beroende på hur man vill se det. Kanske har det något med att göra att det är långt ifrån min egen verklighet. Exempel: Drömfakulteten av Sara Stridsberg, allt som skrivits av Charles Bukowski, Lång väg hem av Lori Lansens. Fler exempel?

Den amerikanska collegemiljön - Jag är inte förtjust i ungdomsböcker, men det finns faktiskt "vuxenböcker" också, som handlar om collegemiljön. Jag gillar att läsa om den där nojigheten vi alla har känt när vi har varit sjutton år och förvirrade. Jag gillar de långa korridorerna, banketterna, klassrumskonflikterna, hemligheterna och skvallret som utbyts under rasterna. Jag kommer bara på ett exempel, men det är väl värt att nämnas: I en klass för sig av Curtis Sittenfeld. Om skönhet av Zadie Smith utspelas visserligen också till viss del i collegemiljö. Har ni fler exempel? Uppdatering: Lisa påminde mig om Fördjupade teorier i katastroffysik som jag ju också läst och som har en känsla av collegemiljö i sig, även om jag inte var överförtjust i boken.

Stockholm under förra sekelskiftet - Den smäktande kärleken, de stora gatlyktorna, snöiga innerstadsgator och skor som klapprar mot kullerstenar. Hur hattar höjs när man möter en bekant, hur folk är ute och spatserar i lugn och ro, passerar Klara kyrkogård och fortsätter igenom de kvarter som numera är rivna men som måste ha varit väldigt mysiga. Att få läsa om hur folket reagerade när Ladugårdslandet plötsligt skulle döpas om till Östermalm. Stadshuset ska byggas, vilket åbäke. Samma miljöer som jag vistas i dagligen, men en helt annan verklighet. Exempel: alla underbara böcker av Hjalmar Söderberg, i viss mån Strindberg (även om jag bara läst Röda rummet hittills). Fler exempel?

Paris under början/mitten av 1900-talet - Åh, kandelabrar, cigarettförlängare, vin som skvimpar ur glasen, divaner, dekadens. Bilfärder ut på landet, tristessen, ledan och euforin, att springa i höga klackar på Champs-Élysées, teatrar, undanskymda barer med levande ljus och musik... Jag kan fortsätta i all oändlighet, jag älskar Paris-miljön och bäst porträtteras den av Francoise Sagan och Marguerite Duras.

Det finns säkert åtskilliga fler miljöer jag älskar att läsa om, men dessa är de jag kommer på just nu. Stockholm i nutid kan förstås också vara mycket trevligt, även om jag överdoserat på det i litterär form och litegrann tröttnat för tillfället. Men det lär jag återvända till.

Förresten så spottade jag paret Kepler igår på väg hem från träningen. Arm i arm strosade de på Scheelegatan. Apropå litterära miljöer. Jag höjde knappt på ögonbrynen, har inte ens läst Hypnotisören. Borde jag? Nu blir det hursomhelst några timmars intensivplugg. Som tur är innefattar dagens pluggsession skönlitterärt läsande,så jag klagar faktiskt inte.

Då är den första skönlitterära boken i litteraturkursen utläst. Tur att jag valde magisk realism som fördjupningskurs, för det här skulle jag inte ha velat missa!

Ibland tycker jag att det absolut finaste med läsning är när man helt kan slukas upp av en text och vara i den på något sätt. Så blev det med Andarnas hus och jag insåg att jag faktiskt har saknat en riktig roman-roman.

Andarnas hus spänner över många år, en hel släkts historia broderas ut på ett språk som aldrig blir tråkigt, utan som ständigt vimlar av ord utan att heller bli komplicerat och svårläst. Och trots att Allende presenterar så många karaktärer även på djupare plan, så blir jag aldrig förvirrad. Jag tror att anledningen till att hon lyckas med att skriva en 500-sidig roman utan att tråka ut på en enda sida, är att hon älskar sina karaktärer. Hon är varsam med dem som om de fanns också i verkliga livet, och empatiserar med dem, något som lyser igenom och gör att jag njuter av läsningen.

Vi möter Clara den klarsynta, som kan få tekoppar att sväva och som får föraningar om vad som komma skall och ivrigt varnar sina familjemedlemmar. Esteban Trueba är hennes make, en man med temperament och raseriutbrott som få andra, en man som vill styra och ställa. Och vi möter barnbarn och grannar, fiender och bekanta, samt landets historia i stort: Hur det under romanens gång förvandlas från fredlig demokrati till en diktatur i upplösningstillstånd med klasskillnader så stora att det byggs murar emellan olika stadsområden. Det som för handlingen framåt är hur alla familjemedlemmars historier, kärlekar, faror, olyckor och vardag växlas med varandra, och hur man ständigt vill veta vad som händer med dem alla. Överlag känns klasskillnaderna oerhört närvarande igenom hela berättelsen.

Folk krymper (mycket), saker svävar, andar talar till människor och sierskor ser in i framtiden. Det är härligt och annorlunda, väldigt förvånande under läsandet av en vuxenbok.

Som ni redan märkt tycker jag mycket om Andarnas hus och kan verkligen rekommendera er att bara kasta er in i den nu när hösten kommer. Har ni läst den? Vad tyckte ni?

Är ni oinspirerade till läsning så kan jag påminna om ett inlägg jag skrev för över ett år sedan. Pur läsinspiration. Även kommentarerna gjorde upphov till massor av boktips. Men idag skulle jag nog välja lite andra böcker.
Därför tänkte jag börja med veckans boktips igen. Alltså tipsa om en bok i veckan jag läst för längesedan och älskat.

Men det får vänta tills nästa helg. Tills dess borde boktipsen i länken ovan räcka!

Lite inspiration på vägen. Charles Bukowski, denna gång:

Arianrhod fortsatte diskutera det jag skrev häromdagen om poesi. Det där med att man faktiskt inte måste förstå. Man kan läsa poesi som man äter choklad, tittar på konst eller njuter av en härlig film. Det är en myt från skolan att man ska sitta och vara så svår och analysera varenda stavelse. Tycker jag. Vad tycker ni?

Och det kan jag bli trött på med litteraturvetenskapen, vilket väl är dess enda avigsida: detta analyserande som pågår in absurdum. Personligen tror jag (hukar för kastade tomater) att Södergran bara skrev sina dikter, utan att tänka på vad de handlade om egentligen. Hon tog en penna, ett papper, bet två gånger på pennan och så skrev hon en liten dikt. Sedan gick hon och kissade, kokade kanske en kopp te. Människor var inte svårare förr. Med sådana som Goethe är det kanske annorlunda, men honom har jag heller inte orkat mig på.

Sedan tycker jag inte det automatiskt behöver leda till att man inte tål någon slags djuphet, att hela ens jag ska bli till ett avsnitt av idol, men djuphet och insikt och sådant tycker jag mig hitta mer i riktiga romaner än i poesi.

Och nutida poesi kan vara så ryggradsrysningsframkallande bra, särskilt när den bara öser ur sig samtiden tycker jag.

Så: Det här är en utmaning. Vi ska läsa mer poesi! Själv kommer jag försöka läsa en poesisamling i månaden. Det är upp till var och en hur mycket eller lite. Men fram för mer poesi i bokbloggosfären. Vilka är på? Länka gärna i kommentarsfältet så jag inte missar era poesirapporter i framtiden. Och sprid ordet!

Den till vänster är den svenska framsidan, till höger den anglosaxiska.

Varför är ofta originalframsidorna så sjukt mycket snyggare än de svenska? Titta här bara, jag får lust att köpa den engelska bara för att framsidan är så galet snygg. Glaskupan är ett annat exempel på samma fenomen, där de anglosaxiska versionerna är såhär snygga.

Jag vill slå ett slag för poesin. Poesi är fint och bra och underbart. Själv har jag väldigt svårt för prettopoesi (typ "träd, kärlek, varför, undran" etc - no, no!) eller naturromantisk sådan. Jag gillar bara poesi när det är någons inre som bara sprutas ut över sidorna, i all sin förvirring och fulhet och kärlek. Jag gillar när poesi är kaotisk, inte ordnad enligt särskilda versrader eller rimmat. Poesi ska ju återspegla en företeelse eller person enligt mig, och människor tenderar inte att vara så perfekta att de kan ordnas i verser och jamber och sådant.

Det här blev väldigt mycket mer pretto än jag tänkt.

Såhär är det: Eftersom jag tycker så mycket om poesi, ska jag börja läsa någon diktsamling varje månad och skriva om här. För er som inte är intresserade av det, är det lätt att hoppa över de inläggen och läsa om romanerna istället.

Poesi känns ju som den perfekta nutidslitteraturen. Det handlar om kortare texter som man kan läsa på tunnelbanan, bussen eller i väntrummet. Det kräver inga långa koncentrationsstunder. Och vissa tycker att det är så jobbigt att förstå poesi. Vem har sagt att man måste förstå? Det härliga är att bara översköljas av ordflödena och metaforerna utan att analysera dem, att läsa en diktbok som man tittar på en tavla (om man är amatör som jag). Sällan sitter jag och grubblar på vad en viss dikt betyder. Eller rättare sagt: aldrig någonsin.

Har du svårt för poesi? Testa:



Vad gör jag här av Lukas Moodysson. En enda lång, brutal, underbar dikt.



Halleluja liksom av Bob Hansson. Bob i sitt esse! Men allt av honom är bra och inspirerande, åtminstone diktsamlingarna.



Sång från hjärtats bakgård av Anna Jörgensdotter (ny-roman-aktuell i höst!) minns jag att jag tyckte mycket om när jag läste den, även om jag inte läst om den sedan dess.

Det senaste året har jag typ inte läst poesi alls, så det börjar bli dags att slänga in någon åtminstone då och då. Dock vill jag även slå ett ännu större slag för poesicommunityn haket. Där samsas klyschiga tonårssmäktande kärleksdikter med riktigt bra och inspirerande poesi.

Gillar ni poesi? Vilken?

Jag hittade inte min upplagas omslag genom min googling på Glaskupan. Däremot dessa tre supersnygga anglosaxiska versioner. Hursomhelst är detta en underbar liten bok. Det handlar om en ung, deprimerad kvinna som känner sig som om hon lever i en glaskupa. Hon kan inte identifiera sig med jämnåriga i sin omgivning, ens när hon får möjlighet att befinna sig i exklusiva New York-miljöer.

Istället fingrar hon på rakbladen hon vill skära sig med, tabletterna hon vill svälja i massor.

Det fullkomligen vimlar av fantastiska formuleringar och under läsningen häpnar jag titt som tätt. Här är ett exempel ("hon" i citatet är jagets mamma) :

"Vi börjar där vi slutade, Esther", hade hon sagt, med sitt ljuvliga
martyrleende. "Vi låtsas som om allt det här varit en ond dröm".
En ond dröm.
För den som sitter i glaskupan, tom och stel som ett dött spädbarn,
är världen själv den onda drömmen."

För en gångs skull kan jag inte komma på något att klaga över eftersom läsningen var ren njutning. Djupt blandas med ytligt, jagfixerade tankar med sådant som händer i omvärlden. Ibland tycker jag att böcker skrivna i jagform kan bli lite långtråkiga, om de går in på alltför invecklade tankar. Men i Glaskupan hålls det djupa enkelt, formulerat i hjärtskärande fraser som den ovan. Och på så sätt känns det så mycket mer.

Trots självmordsromantiseringarna, så blir boken aldrig klyschig eller tröttsam på något sätt. Dock tänker jag ibland på att Sylvia själv ju tog sitt liv. En fin detalj jag lade märke till, var att karaktären (som ju är väldigt ung) lär sig ett nytt ord - artificiell - och sedan några sidor senare använder det ordet i sin text. Bara en detalj, men sådant bidrar till att boken känns väldigt välskriven.

Åh, vad kul det känns att ha läst Glaskupan. Nu vill jag bara läsa allt av Sylvia Plath känner jag. Ännu en kvinnlig författare att avguda, med andra ord. Läs även kommentarerna till det här inlägget, där fler Sylvia-tips kom fram.

Inspirerad av Bokstävlarna ska jag också börja med läsrapport för varje månad, det kan vara ett roligt sätt att hålla koll på sin läsning under året. Det är också en bra idé som jag tycker att ännu fler bokbloggare borde hoppa på. Denna första gång blir hela sommaren i en smäll.

Det här läste jag i juni:

Pär Lagerkvist - Dvärgen
Erik Wijk - Ont blod
Stig Larsson - Nyår
Muriel Barbery - Igelkottens elegans
Marguerite Duras - Älskaren
John Fowles - Illusionisten (tegelsten!)

Det här läste jag i juli:

PO Enquist - Kapten Nemos bibliotek
Isobel Hadley-Kamptz - Jag går bara ut en stund
Johanna Nilsson - SOS från mänskligheten
Carl Johan De Geer - Jakten mot nollpunkten
Yasmin Crowther - Saffransköket
Fausta Marianovic - Sista kulan sparar jag åt grannen
Zadie Smith - Om skönhet
Francoise Sagan - Tycker ni om Brahms...

Det här läste jag i augusti:

Aleksandr Solzjenitsyn - En dag i Ivan Denisovitjs liv
Douglas Coupland - Microslavar
Pontus Herin - I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra
Miranda July - Ingen hör hemma här mer än du
Elsie Johansson - Sin ensamma kropp
Sylvia Plath - Glaskupan

Jag har haft tur i sommar och läst massor av bra böcker, och bara några dåliga.