Bokbloggarmöte 1: Bokbabbel
Framöver kommer jag att någon gång i veckan publicera en intervju med en bokbloggare. Detta för att litegrann lyfta fram personen bakom bloggen, men också så att man vet varför man bör läsa just den personens blogg. Först ut är den eminenta Bokbabbel.
Hej Jessica a.k.a Bokbabbel a.k.a jeslunds! Hur länge har du bokbloggat?
Sedan maj 2005, så det blir snart sex år (jisses!). Tiden går fort så man har roligt :) Fast jag hade några mindre aktiva perioder, riktigt aktivt och regelbundet har jag bloggat sedan 2008.
Vad är det roligaste med att ha en bokblogg?
Att få höra till den übertrevliga bokbloggosfären. Alla kommentarer, allt twittrande, alla boktips, att få träffa människorna IRL. Och att få ha en kanal där jag får utlopp för allt mitt boknördande.
Vad gör du när blogginspirationen tryter (om den någonsin gör det)?
Det gör den emellanåt, då kollar jag oftast på bokrelaterade bilder på nätet, det brukar ge upphov till ett eller annat blogginlägg.
Läser du själv många bokbloggar?
Jajamen, tror att jag har kring 50 bokbloggar i min länklista för tillfället, vissa läser jag naturligtvis mer noggrant och regelbundet men det blir definitivt en hel del läst också på den fronten.
Skulle du säga att bokbabbel har någon nisch, och i så fall vilken?
Nja, det tycker jag inte, förutom mina två skämtsamma Converse+bok och finsk design+bok-nischer då. Jag försöker varva recensioner med lättsamma och boknördiga inlägg, en mix jag personligen trivs väldigt bra med.
Vilken typ av böcker läser du INTE?
Även om jag försöker förkovra mig med faktaböcker eller biografier ibland blir det så gott som alltid skönlitteratur, deckare och "vanliga romaner". Science fiction är inte min grej, ej heller självhjälpsböcker eller BOATS.
Har du någonsin drabbats av lässtress (dvs när man har alldeles för många böcker att läsa, recensionsexemplaren ligger på hög och man samtidigt vill läsa för att man älskar det, utan stress)? Hur hanterar du det?
Jodå, när bokhögarna når mig till axlarna och jag försöker pussla ihop recensionsdatum med bibliotekets lånedatum, då kan lässtressen falla på. Då försöker jag påminna mig själv om att det trots allt handlar om min allra käraste hobby och inget "värre". Och så läser jag oftast den tunnaste/mest snabblästa boken i högen för att känna att jag kommer igång.
Vem är din favoritförfattare (och ja, du får säga flera)?
Det där beror ju lite på humör, men Jenny Diski, Gillian Flynn, Malin Kivelä och Jhumpa Lahiri är några stora favoriter.
Planerar du någonsin din läsning?
Inför resor och längre veckoslut på landet/båten - absolut, annars inte. Eller jo, jag kanske sneglar på böckerna i hyllan och funderar över vilken bok jag ska läsa till näst, men det är ingen riktig planering, det kan ändra utan att jag tar någon större panik.
Vad läser du just nu?
Den av Johanna L så hypade "Jellicoe Road", min planerade påskläsning som äntligen anlände :P
Du är känd för att ha en vurm för Converse-skor (något jag verkligen kan känna igen mig i). Hur många par Converse äger du?
Haha, det är rätt knäppt faktiskt hur "känd" min Converse-vurm har blivit med tanke på att den inte är äldre än ett drygt år. Men idag äger jag fyra par, två högskaftade och två lågskaftade.
Jag råkar känna till att du även skriver själv och har haft lyxen att vara på en skrivarkurs med Monika Fagerholm som lärare. Berätta gärna något om ditt eget skrivande och om hur kursen var.
Jag har gått två skrivarkurser med Monika, och sedan februari går jag även den tvååriga skrivarutbildningen Litterärt skapande där jag faktiskt fick Monika som min handledare. Underbart! Jag har alltid, parallellt med mitt läsande, haft en önskan om att skriva själv, och det är härligt att få göra det så här "på riktigt" nu! Fast än så länge är det nog mest flera Pocket Shop-häften fulla med textfragment och kortare texter än någon riktig Roman eller Novellsamling.
Vad gör du för att finna inspiration i ditt eget skrivande?
Ja det var en bra fråga. Bläddrar i mitt skrivhäfte, försöker att inte tänka så mycket, bara låta det komma. Tänker tillbaka på saker/känslor som berört mig på sätt eller annat.
Vad gör du när du inte läser böcker eller bloggar?
Jobbar i bokhandeln, har dåligt samvete över att jag ännu inte lyckats ta min examen, hänger med Mr Bokbabbel och planerar vårt septemberbröllop, drömmer om resor, klickar runt i nätbokhandeln, försöker gå på gym, tittar på tv-serier, läser inredningstidningar...
Och slutligen, vilken bokblogg förutom din egen vill du allrahelst tipsa om?
Naturligtvis kan jag inte välja bara en, så det får bli... fem! Bokhora, Dark Places, Calliope Books, Fiktiviteter och Bokstävlarna.
Mer Beskow-sweetness
Jag sitter och läser Tornet, en maffig roman på över 900 sidor. Som en motsats till det tänkte jag visa lite bilder från en annan fin bok jag nyligen läste.
Jag minns att jag älskade den här boken som liten. Tydligen var Elsa Beskow tvungen att ändra slutet och lägga till en pytteliten notis om att allt slutade bra och katten kom hem igen, för att de yngsta läsarna inte skulle oroa sig för mycket för det bortsprungna husdjuret. Under återstoden av veckan kommer det dyka upp en hel del roligt här, så håll ögonen öppna.
I helgen har jag varit i Paris, London, Värmland, Tyskland och Malmö
Jag tänkte sammanfatta min påskläsning lite. För det har blivit en del läst, mest tunnisar. Varje bok får framöver ett eget inlägg där jag skriver mer om vad jag tyckt om boken, förstås.
Jag njutningsläste En herrgårdssägen av Selma Lagerlöf och befann mig således i Värmland. Jag fascinationsläste Nere för räkning i Paris och London av George Orwell och befann mig både i Paris och London. Jag nyfikenläste Yarden av Kristian Lundberg och var i Malmö. Jag har börjat recensionsläsa Tornet av Uwe Tellkamp (dock enorm tegelsten så hann inte så långt) och alltså varit i Tyskland.
Det blev en hel del fina läsupplevelser under den här långhelgen, kan man säga. I veckan blir det mer fokus på skolrelaterade sekundärtexter, men det är inte fy skam det heller. Vad har ni läst i påsk?
Apropå Världsbokdagen: Min personliga litterära kanon
Jag tänkte fira världsbokdagen och min kärlek till böcker genom att presentera min alldeles egna litterära kanon. Alltså de böcker som betyder mest för mig och som jag ständigt återkommer till i tanken, även om jag inte är en omläsare av rang. Det här är en del av Enligt O:s bloggstafett för att fira Världsbokdagen. Det vore förstås kul om fler hakar på, så skriv gärna ett inlägg där du berättar om din egen litterära kanon (och glöm inte att ge mig länken så jag hittar inlägget) eller berätta om dem i kommentarsfältet. Det har varit svårt att välja.
Astrid Lindgren - Barnen i Bullerbyn
Vad vore jag som läsare utan att ha upplevt scenen då en av Bullerby-flickorna fäster sig vid lammet som sedan ska slaktas? Inte samma person jag är nu förmodligen. Och så hör jag framför mig Astrids underbara röst som läser sagorna. Jag lyssnade i timmar på hennes uppläsningar och läste sedan in egna sagor på band och skrev egna berättelser.
Tordyveln flyger i skymningen av Maria Gripe
Jag läste den här boken säkert hundra gånger som barn. Överhuvudtaget tyckte jag att alla Maria Gripes böcker var så gammaldagsa på ett härligt sätt, som gjorde att de kändes magiska och lite heliga nästan.
Tvillingarna i Sweet Valley
Det kanske är lite skämmigt såhär i efterhand att ha avgudat två kaliforniska tonårstjejer och berättelser skrivna av diverse spökskrivare. Men det gör inget för åh, vad jag älskade Jessica och Elizabeth och kände mig dessutom lite cool i smyg för att jag hette samma sak som Jessica.
Drömfakulteten av Sara Stridsberg
Ingen annan bok har jag älskat sönder och samman som den här. Och det är framförallt för språket jag älskar den. Formuleringarna. Poeticiteten. Miljöerna. Och så vidare.
Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov
Hänförd läste jag den här boken för några somrar sedan och förundrades över surrealismen, miljöerna, det ryska och de många dimensionerna och karaktärerna som fanns i berättelsen.
1984 av George Orwell
Dystopiernas dystopi som realiseras alltmer för varje år som går, dessvärre. Jag tänker otroligt ofta på den här boken och håller inte alls med dem som kallar den mossig eller förlegad.
Vad gör jag här av Lukas Moodysson
Den här långa dikten har format hela mitt sätt att skriva och tänka kring poesi och jag återkommer till den gång på gång.
Flickvännen av Karolina Ramqvist
Jag tycker att den här romanen är en av de absolut bästa som skrivits i Sverige under de senaste åren. Det är så mycket som finns mellan raderna, men inte på ett sådär skrivskoleskadat sätt (som jag annars märker rätt ofta i svenska nutidsromaner) utan bara helt magiskt och berörande. Tristessen dryper ut från sidorna och appliceras på mig som läsare. Det är svårt att skriva så starkt.
Kvinnor och äppelträd av Moa Martinson
Den här boken öppnade en ny värld för mig och har gjort mig otroligt nyfiken på den svenska litterära mellankrigstiden som jag successivt fortsätter att fördjupa mig i. En fantastiskt stark roman som jag dessutom skrev min kandidatuppsats i litteraturvetenskap om.
Det får räcka såhär fast jag egentligen kan komma på minst 20 böcker till som jag skulle räkna till min personliga litterära kanon.
Ikväll firar jag boken – ni med?
En liten notis bara: Ikväll är jag med i Enligt O:s bloggstafett för att fira världsbokdagen (som är idag). Håll utkik vid klockan 22. För övrigt sitter jag nog med näsan i en bok på landet när ni läser det här. Hur firar ni påsken?
Om Elsa Beskows himmelska bilder
Jag läser ju en fördjupningskurs nu i barn- och ungdomslitteratur och tänkte skriva lite fler blogginlägg kring det då kursen har väckt många intressanta tankar. Det dyker alltså upp lite barn- och ungdomslitteraturrelaterade inlägg här de kommande veckorna, men inte ur ett puttinutt-perspektiv, det lovar jag (eftersom jag själv har svårt för det). Jag läste mycket Elsa Beskow när jag var liten och hade helt glömt bort att Tomtebobarn faktiskt rimmar. Berättelsen är en moraliserande liten sak, där barnen ska vara lydiga och far är rar och mor ror ungefär (som i den gamla läroboken, ni vet). Men bilderna är helt magiska tycker jag och skulle kunna rama in nästan alla.
Vi fick läsa en bildanalys av bilderna i bland annat just den här boken. Jag tycker det blir överdrivet ibland när saker sönderanalyseras. Den skribenten menade att fadern alltid var aktiv i alla bilder och höll i något redskap förknippat med manlighet (en yxa till exempel). Jag tycker det är lite fjantigt då man måste ta hänsyn till både Beskows samtidskontext och mamman och barnen är också hela tiden aktiva på olika sätt.
En sak som däremot var intressant var att barnen ofta står eller sitter med ryggen mot läsaren, så att säga, vilket inte är vanligt. Men det fungerar som en inbjudande gest så att barnet känner sig delaktigt i berättelsen. Annars verkar det i högre grad vara så att man kopplar ihop Beskows biografi med hennes böcker. Sådant gillar jag inte, jag tycker att böckerna är tillräckligt fina för att stå för sig själva. Vad tycker ni?
De hemlösa förvånade mig också
Yiyun Lis De hemlösa kräver lite tid och koncentration för att komma till sin rätt. I början läste jag otåligt men när jag insåg att det krävde lugn och ro att uppskatta den här boken så såg jag till att göra det, och blev väldigt berörd av de olika människoödena som porträtteras och vävs samman. Tunga ämnen tas upp, allt i Kina under 70-talet. Bokens utgångspunkt är att kontrarevolutionären Gu Shan ska avrättas och den händelsen berör alla karaktärer på något sätt. Jag skrev även om den här boken i Tidningen Kulturen, en lite längre text.
Har ni hunnit läsa boken?
Jag trodde det var en frälsningsbok men hade lyckligtvis fel
Det är ju verkligen lätt att tro att den här boken är en religiös biktelse om hur någon gick från förtappad till religiös och nu är allt halleluja och änglarna sjunger på farstubron och solen skiner med gudomlig kraft. En sådan bok hade jag verkligen inte pallat med. Folk får vara religiösa och jag dömer det inte men orkar inte läsa en bok om det. Nej, nej. Det här är något helt annat. Jag berördes av den här boken även om jag inte trodde att jag skulle det och tyckte att den var en helt okej bok. Jag skrev om den i Tidningen Kulturen också. Har ni läst den här boken?
Påskläsning EN MASSE (Martinson, Fogelström, Lagerlöf, Orwell mfl)
Idag åker jag & min kärlek till landet och ska vara där hela påsken. Utan internet (förutom nödkolla mailen i mobilen förstås) och med massa lugn och ro. Jag kan knappt bärga mig, så glad är jag över detta lugn. Och självklart är det som huvudsakligen snurrar runt i mitt huvud vad som ska läsas. Resten slänger jag ner i väskan ca fem minuter innan det är dags att rusa iväg. Så brukar det åtminstone bli.
Jag ska hinna läsa lite sekundärlitteratur till skolan där på landet och har sett till att ladda ner alla pdf:er jag behöver, men det tänker jag inte stressa med utan läsa pö om pö. Däremot har jag med mig en enorm mängd böcker. Det väger inte så himla mycket att släpa och jag vill ha mycket att välja på. Jag tror verkligen inte jag kommer hinna läsa allt, men det är kul att plocka fram det man känner för. Jag har tänkt mycket på att ta med sådant jag verkligen VILL läsa och mycket favoritförfattare. Sedan är två barnböcker med till kursen jag läser nu (Robinson Crusoe och Huckleberry Finn är inte direkt böcker jag frivilligt skulle ha valt att läsa, faktiskt). Så, här är högen:
Ivan Agueli av Torbjörn Säfve, Café Utposten av Per Anders Fogelström, En herrgårdssägen av Selma Lagerlöf, Robinson Crusoe, Huckleberry Finns äventyr, Bebådelsen av Maria Negroni, Yarden av Kristian Lundberg, Mor gifter sig av Moa Martinson, Sputnikälskling av Haruki Murakami, Barnabok av Lars Gyllenstam och Nere för räkning i Paris och London av George Orwell.
Jag tippar på att jag hinner läsa kanske fyra av alla de här böckerna. Men det är värt släpandet tycker jag, ändå (okej, jag kanske plockar ut två eller tre böcker i sista minuten).
Jag har tidsinställt inlägg under hela helgen (bland annat kommer ett i Enligt O:s fina världsboksdagsinitiativ som jag ska vara med i) så den som är hemma över påsk kan alltid titta in här.
Vad läser ni i påsk?
Utan nåd eller the sound of speed
Nu var det ett tag sedan jag läste ut Peter Birros Utan nåd eller the sound of speed men jag har ändå ganska klara minnen av den. Berättelsen utspelas i London och handlar om att vara ung och förvirrad, att fly från verkligheten, att vara kär och olycklig (eller ibland kär och lycklig). Den handlar självklart om Morrissey också. Och Dylan Thomas är med på ett hörn.
Min kärlek beskrev den som en bok som även de som inte läser i vanliga fall kan uppskatta, och det håller jag med om. Därmed inte sagt att den är dålig, alltså. Men det är en rak berättelse som är lätt att komma in i och som känns äkta på något sätt. Det är ingen wow-upplevelse men en bra bok ändå liksom.
Har ni läst den (eller någon annan av Peter Birro)? Jag vill även rekommendera Birros serier. Både Hammarkullen och Upp till kamp är fantastiska och sorgliga mini-tv-serier.
VARNING! Den här boken är beroendeframkallande (Min kamp)
För mig personligen utfärdas en stor osugenhetsskylt i mitt huvud när en bok hyllas, kramas, älskas och hypas till dess den knappast längre är en bok, utan ett fenomen. När man inom sig hör den klassiska inledningsmeningen gällande en bok eka utantill i huvudet (... gör upp med sin alkoholiserade far ... ni vet) så är varningsskylten i huvudet blinkande i rött. När min bokcirkel därför bestämt sig för att läsa Min kamp så var känslorna blandade.
För jag menar, jag har tänkt att jag nog skulle gilla Min kamp. Och jag har tänkt att jag säkert skulle vilja läsa alla 6 (var det väl?) delar som ska komma ut. Samtidigt har ju den där varningsskylten blinkat och pipit i huvudet så fort jag hört Knausgårds namn uttalas. Men så tog jag alltså tjuren vid hornen och hör och häpna – jag blev allt annat än besviken.
Istället sögs jag liksom in i romanens universum och blev ibland så utmattad efter en lång lässession att jag var tvungen att lägga mig och vila (!) som en annan pensionär. Jag tänker bespara mig att berätta vad boken handlar om för det vet ni säkert alla mer än väl. Istället vill jag säga att jag tycker himla mycket om den och vill varna för hur pass beroendeframkallande den faktiskt är. Det är något i Knausgårds sätt att beskriva det lilla och vardagliga som gör att det känns extra mycket. Det har han visst själv sagt i intervjuer också, att han märkt hur folk uppskattar och tar till sig av det han själv uppfattar som lite väl internt och personligt. Ni vet, Ekelöfs klassiska tanke om att det som är botten i mig också är botten i andra.
Någon i min bokcirkel påpekade, när vi pratade om den här romanen härom veckan, att hon stört sig på de mer filosofiska delarna och tyckte att det kändes som en "tonåring som precis läst Camus Främlingen och fått lite stora tankar om livet och döden". Det håller jag inte alls med om. Jag uppskattar de djupare styckena väldigt mycket och tycker att de ger bäring åt boken, berör och ger ett ännu intensivare intryck.
En lång del av romanen utspelas hemma hos Knausgårds farmor och är otroligt starka. Annars är det en del barndom blandat med nutiden då han sitter och skriver. Jag ser fram emot att läsa tvåan och tror, till skillnad från flera av mina fellow bokcirklare, att jag kommer vilja läsa alla delar. I den här boken är det mycket fokus på pappan, så jag undrar vad tvåan fokuserar mer på.
Nu får det här svamliga inlägget vara slut och jag undrar istället: Vad tycker ni om Min kamp? Ris och ros, sugna på nästa?
De här böckerna ska jag frossa i ikväll
Idag åker jag iväg för ett ynka dygn på landet. Självklart packar jag med mig mängder av böcker. Lite skolrelaterat, lite recensionsexemplar. Jag lär inte sitta sysslolös direkt.
En bok som heter Min vänskap med Jesus Kristus och som jag hoppas INTE handlar om någons frälsning. Alice i Underlandet, Anne på Grönkulla och Pippi Långstrump till kursen i barn- och ungdomslitteratur som jag läser nu. Och så en väldigt lovande poesi/bilder/blandat-bok som jag redan är förtjust i innan jag läst den.
Vad läser ni i helgen?
Martina Haag får mig att skratta
Fånge i hundpalatset är en krönikesamling som jag verkligen kan rekommendera. Under läsningen så skrattade jag flera gånger högt. Jag har läst flera böcker tidigare av Martina och tyckt att de alla varit lika roliga. Underbar och älskad av alla, Hemma hos Martina och Martina-koden är alla bra tips om man vill bli glad.
Jag har också recenserat Fånge i hundpalatset i Tidningen Kulturen och skrivit såhär.
Ord och inga visor extra allt
Här kommer en stor nyhet (eller ja, allt är väldigt relativt) – jag har startat en till blogg! Observera att den här bloggen kommer fortsätta existera som nu och dessutom uppdateras mer än den gjort på sistone. Så sluta för guds skull inte att komma hit om du gillar böcker. Men jag har valt att starta en till blogg där jag kan skriva om min syn på saker som rör kultur, samhälle och även lite vardagsgrejer. Jag kommer dessutom att varje vecka berätta om veckans kulturkonsumtion där annat än bokläsningen får plats.
Det man aldrig kommer få se i min bloggnummertvå är dagens outfit-bilder eller vad jag ska äta till frukost. Lägg till den i readern på stört vetjag. Den kommer uppdateras lagom ofta. Jessica osv heter den.
Såhär fina skrivritböcker åstadkom jag som barn (eller: övertydlighetens paradis)
När jag var liten kunde jag skrivrita såhär fina böcker. Fin titel också. Sagan om silverringen och den talande ringen. Också roligt att både avsluta en bok med "Hejdå hoppas vi ses snart igen" OCH "slut". Det gäller att verkligen tala om för läsaren att läsupplevelsen är slut när vederbörande slår igen pärmarna på den ca 6 sidor långa romanen.
Nej, nu ska jag återgå till att titta på Lars Vilks i en debatt och ikväll efter dagens göromål, läsa Min kamp och kanske påbörja De hemlösa om det hinns med. Vad läser ni?
Deckar-thriller-kräkkänslor-grejsimojs (kråkflickan)
Katt, kantnaggad kopp, köksgolv och KräkKråkflickan
Jag får inse att det där med deckare/thrillers fortfarande verkligen inte är min grej. För att vara ärlig så var det _MÅNGA_ år sedan jag sist provade på en deckare, och inte har jag provat många i hela mitt liv. Så jag har känt lite halvskamkänslor då jag fortsatt påstå att jag har så svårt (personligen) för att läsa deckare trots att jag inte testat på evigheter.
Nu testade jag eftersom jag fick i uppdrag att recensera en deckare/thriller, vilket jag dock väljer att inte göra i fortsättningen. Hursomhelst så är det något med hur man vältrar sig i obscenitet, perversa tendenser, blodiga detaljer, mordvapen etc, som gör mig beklämd. Jag vet att inte alla böcker behandlar så starka och obehagliga ämnen som barnporr, incest och barnmisshandel (som är fallet med Kråkflickan). Men ändå. Den där tendensen att fläka ut texten i beskrivningar av det intorkade blodet på mordvapnet och klyschiga kommissariers korv med bröd-ätande i samma kapitel känns så konstigt. Jag fick ofta kräkkänslor under läsningen, just på grund av obsceniteten. Sedan gillar jag inte när böcker är spännande på ett sådär jag-vill-läsa-klart-snarare-pga-obehag-än-nyfikenhet-sättet. Och språket bara rabblar upp vad som händer. Att läsa Min kamp är som något överljuvligt i jämförelse. Det är det förvisso även utan jämförelse, men ändå. Tur att Kråkflickan åtminstone innehöll en del samhällskritik, det gav den mer behållning.
SÅHÄR skrev jag om Kråkflickan i min recension i Tidningen Kulturen. Sedan jag skrev recensionen har jag dock ändrat mig på en punkt – jag är inte längre nyfiken på vad som händer i del två.
Sveriges bästa bokblogg ska koras
Ni kanske redan har hört talas om Forma Books Blog Award men jag tänkte pusha för det ändå (hej, fiska nomineringar ni vet!). Det är ett pris för bästa bokblogg – den som "på bästa sätt uppmärksammar litteraturen och skapar ett alldeles eget rum för den bokintresserade att vistas i". Prisutdelningen blir i Forma Books monter på bokmässan i höst. Den lycklige vinnaren tar emot 25.000 kronor och en digital logga att stoltsera med i sin blogg.
Det går att nominera fram till den 15 maj och alla är varmt välkomna att nominera min blogg om ni gillar den (jomen lite o-jante-lag-aktig måste man ju få vara). Annars föreslår jag att ni nominerar den här bloggen.
Efter honom, syndafloden: en roman att ÄLSKA
Efter honom, syndafloden - en roman om Jack Kerouac. Av Per Planhammar. W&W.
Och på bilden syns också en liten plasthäst som jag fick på köpet när jag köpte en snygg burk härifrån.
Jag ska skriva om den här romanen i Nya Upplagan, men det dröjer himla länge innan det numret kommer ut (känns det som fast egentligen är det om någon månad) så jag tänkte skriva lite kort om boken även här. Hojtar dock till även när min recension finns att läsa.
Efter honom, syndafloden är nämligen en av de bästa böckerna jag läst på länge. Den är baserad på Kerouacs sista tid i livet och är skriven på ett helt magiskt språk. Många beskrivningar av amerikanska miljöer. Sådant är jag mycket svag för. Och så inblickar i Kerouacs liv, då han mest hängde på barer i småstäder, bodde med sin mamma, och skrev skrev skrev.
Det är destruktivt, naturligtvis, men också inspirerande. Hur skrivandet var den enorma kraft som höll beat-skaparen uppe. Det är sorgligt och svulstigt och deppigt och komplett omöjligt att sluta läsa.
LÄS BOKEN. Jag tycker att den hittills har blivit alldeles för o-hypad (bland t. ex bokbloggare) och undrar vad det beror på. Blir f. ö också sugen på att läsa Kerouac, kanske de mindre kända böckerna. Har ni någon att rekommendera?
Kim Thúy har skrivit en liten pärla till berättelse
Jag läste Ru på väldigt kort tid. Eftersom den hade ett så säreget språk och eftersom den var ovanlig i sin mix av självbiografiskt och poetiskt och anekdotiskt (om det ens finns ett sådant ord).
Men jag tycker ingen ska låta sig skrämmas av det självbiografiska inslaget för det är inte sådär jag-har-haft-det-jobbigt-och-ömkar-mig-på-ett-skitdåligt-språk-och-enbart-i-terapeutiskt-syfte. Absolut inte. Tvärtom så är det alltså väldigt gripande och handlar egentligen om var man hör hemma och om att flyktingar ibland bär på känslan av att inte höra hemma någonstans. Jag recenserade boken i Tidningen Kulturen och skrev såhär.
Har ni läst boken? Vad tyckte ni? Jag är väldigt nyfiken och tror att denna passar bra som bokcirkelbok för den som är sugen på sådana tips.
Varning för sågning av Boardys nya
Mot ljuset av Elin Boardy. W&W.
Alltsammans låter väldigt lovande. Jamen ni vet, ung kvinnlig svensk författare. Tidigare framgångar med romanen Allt som återstår (som f.ö står oläst i en av mina bokhyllor och som jag nu funderar på att påbörja snarast möjligt för att se om den är bättre). Titeln låter lite sådär svenskt diskret men väcker ändå mitt intresse – jag undrar vad som ska röra sig mot ljuset. Jag hoppas på något mörkt och smetigt, gärna med lite poetiskt språk. 40-talsmiljö, det kan bli fint.
Kort och gott: förväntningarna är lite lagom höga, men ändå inte uppe i skyn.
Och så börjar jag läsa. Tänker GÄSP efter 40 sidor men tänker också att det är många böcker som blir bättre. Det gäller att härda ut 20 sidor till nu och sedan sjunger jag Boardys förtrollade lov och har en ny Stridsberg att okritiskt avguda. Nej, så tänker jag förstås inte men jag tänker att karaktärerna kanske börjar engagera mig alldeles snart.
Som ni nog redan insett, med tanke på rubrik och inledning så lyckas romanen INTE fånga mitt intresse efter de där 20 ytterligare sidorna. Språket är fortfarande lika politiskt-korrekt-platt-skrivskole-friserat. Karaktärerna är fortfarande på långt avstånd, jag skulle liksom inte nå dem om jag försökte. Skrivskoleregler kanske? Det där om att maniskt aldrig skriva läsaren på näsan, att låta allt anas i en svag suddig dimma, blir inte ofta lyckat. Man känner ofta som läsare när författaren haft för många förhållningsregler att anpassa sitt skrivande till.
Romanen utspelas i Malaysia (som heter Malaya i boken) på 40-talet. En tjej hakar på sin syster och dennes man. Där förälskar hon sig i en dansk som kanske inte känner samma sak. Där möter hon förtryckare som stör sig på att arbetarna håller på och klagar (vilket alltså innebär att de gör uppror och skjuts ner, metodiskt och effektivt). Dagarna är loja och klibbigt svettiga i den stekande solen. Elly spanar på Niels, den dansk hon är lite förälskad i, läser, umgås med sin syster och låter tiden gå. Det är en ny distans mellan Elly och syster som bekymrar henne. Det är något skumt med ledaren för plantagen.
Ibland griper den tag i mig, romanen, och då blir jag så glad för jag vill verkligen tycka om den. Men för det mesta sitter jag bara och tänker på hur kul det ska bli att läsa nästa bok så fort jag tagit mig igenom den här. Det är en högst personlig åsikt, men det här är också min högst personliga bokblogg och jag blir inte engagerad i Mot ljuset. Är ytterst osugen på hennes debut men tänker ändå att den nog kan vara mer Jessica-aktig.
Har ni läst den?
Poesi om sport är inte min grej, alltså
Bok + en gul kopp som jag tycker om att dricka kvällskaffe i ibland.
Serifos kust är en norrländsk diktsamling (nyutgiven) som innehåller sådant som sport, antiken, Grekland, turister och vardagsbetraktelser. Det är inte riktigt min grej. Jag recenserade den i Tidningen Kulturen för den som vill läsa.
Annars tänkte jag också utvidga resonemanget här, lite personligare. Hoppas att alla är okej med det. Alltså, för det första så är jag totalt ointresserad av sport. Så till den milda grad ointresserad att jag aldrig vill läsa What I talk about when I talk about running, trots att den är skriven av magiske-murakami och trots att folk säger att den är bra även för den som inte älskar att kliva upp klockan 6 och springa i småspikregn Norr Mälarstrand fram och åter. Så till den milda grad ointresserad att jag nog borde vara lite mer intresserad för mitt eget bästa. Jag minns söndagskvällarnas plågsamma leda när jag bodde hemma och tvingades titta på extra långt sportspegeln eller vad det nu kan ha hetat. Att läsa dikter om sport är inte roligt. Att tänka sig att dikter om sport kan beröra är inte lätt. Att skriva opersonligt om sport, på ett rent betraktande plan, är inte speciellt intressant (och då snackar jag även rent litteraturvetar-helavärldeniåtanke-perspektiv-mässigt).
För det andra så är jag väldigt oförtjust i dikter som behandlar mytiska figurer och teman, eftersom det känns som att poeten då fiskar efter ett större värde på dikterna. Typ: Jag slänger in lite Poesidon så blir det här tungt och djupt och allmängiltigt i ett världsperspektiv om hav, vatten och cellskräck. Det stämmer inte, ofta känns det krystat. För mig personligen. Och visst går det att lyckas, men det är nog inte lätt.
För det tredje så tycker jag precis som jag skrev i recensionen (klicka länk ovan). Att jag längtar efter vad som finns BAKOM och UNDER dessa betraktelser. Det är sådant som gör bra poesi. Det är därför till exempel Gunnar Ekelöf är så bra att man nästan smäller av. Eller att vissa av Edit Södergrans dikter känns i hela själen när man läser. De går direkt på det allra viktigaste. Skippar kulstötningen liksom.
Fler nya bekantskaper från den senaste tiden
För någon dryg vecka sedan så smet jag in på ett antikvariat här på Kungsholmen. Det är något med just antikvariat som gör köplusten/manin än värre/bättre (beroende på hur man ser det, för det är ju faktiskt hemskt roligt med nya böcker). Kanske har det att göra med förgänglighetstanken, som förstås bara är en ursäkt egentligen. Men ni vet, tanken om att boken kanske inte går att få tag på om man inte slår till just precis nu. Den tanken är mer främmande i en vanlig boklåda då man vet att den bok man suktar efter förmodligen inte kommer ta slut inom den närmaste tiden, varför det ofta är oförsvarbart att inhandla den när man nästan är pank osv osv.
Nåväl. Dessa böcker syns på bilden ovan och fick följa med hem:
Grupp 66 - verkar vara en antologi med debutanter från 1966. Det verkar väldigt lovande när man bläddrar lite.
Moa Martinson i egen sak - ett urval av Moas noveller, kåserier, artiklar och brev kan man knappast leva utan, eller vad säger ni?
Olof Lagercrantz dagbok - det har stått mycket intressant om Olof i tidningarna under den senaste tiden. Nu har ju hans dagbok getts ut på nytt och den är jag nyfiken på att läsa. Men först nöjer jag mig med denna tunna, lite äldre variant.
Helvetets kretsar av Justo Jorge - stark & fint formulerad poesi, såvitt jag kunnat bedöma av mina bläddringar.
Då får man kanske klämma en Vargas Llosa snart
Mario Vargas Llosa kommer till Bokmässan i höst! Därför får jag kanske börja snegla lite mer på rackartyg-boken, även om min mamma sa att den var "tråkig och långsam sådär som nobelpristagare alltid är" (jag och mamma brukar inte ofta ha samma boksmak så det är nog lugnt). Ni glömmer väl inte att kolla in på Bokmässans community? Jag brukar skriva där på Fritt ord med jämna mellanrum och sneglar på programmet. Så småningom är det också dags att sätta ihop mitt eget mässprogram.
Litterära 26-årspresenter
Om man råkar ha världens bästa pojkvän så kan det hända att man får såhär fina födelsedagspresenter. Det fick jag häromdagen. Tavlan i bakgrunden på den nedre bilden var också en födelsedagspresent.
Kristian Lundbergs Yarden läste min bokcirkel men för mig blev det aldrig av att läsa den när det begav sig. Har dock pratat mycket om den och varit nyfiken, något som min käresta snappat upp.
María Negronis Bebådelsen hade jag aldrig hört talas om men har nu läst på baksidan och insett att jag knappast kunde fått en bättre present. Den låter nämligen som klippt och skuren för mig.
Erik Lindegrens Sviter verkar vara en diktsamling som liksom kryllar av fina hjärtihopsnörpande citat.
Otroligt fina födelsedagspresenter, eller hur? Dessutom fick jag en fin tygaktig randig skrivbok att ha som ny idé/citat-bok till bloggen. Av mina föräldrar fick jag på kvällen bland annat en t-shirt med bokrelaterat citat i nacken och en stringhylla som kommer levereras inom kort (!).
Har ni läst någon av böckerna?
Läst i mars 2011
De här böckerna läste jag under mars månad:
Drömhjärta av Cecilia Samartin
Om månen alls syntes av Khashayar Naderehvandi
Döden & co av Lukas Moodysson
Utan nåd eller the sound of speed av Peter Birro
Mot ljuset av Elin Boardy
Kråkflickan av Eriksson & Axlander-Sundquist
Serifos kust av Roger Melin
Ru av Kim Thúy
Efter honom syndafloden av Per Planhammar
Det blev en hel del läst i mars. Sju romaner och två diktsamlingar är mycket för att vara jag. Inte för att det spelar någon roll hur mycket eller lite man läser, sådant tycker jag är stressande, men kul att jag fått flera fina läsupplevelser.
Bäst i mars: Det är ett enkelt val den här månaden. Efter honom syndafloden och Döden & co är helt klart månadens bästa läsupplevelser, ja, jag ska nog till och med lägga in dem på min älskar-lista i menyn till höger. Men konkurrensen är hård, jag tyckte mycket om Ru och Drömhjärta också, även om de inte alls får favoritboksstatus.
Sämst i mars: Om månen alls syntes var en diktsamling som inte sade mig mycket, likaså Serifos kust. Sedan blev jag väldigt oförtjust i Elin Boardys nya roman också, men den får en egen text under veckan. Den korta versionen lyder att den inte tilltalade mig överhuvudtaget.
Mars överraskning: Att Per Planhammars roman var så otroligt blowmymind-bra.
Mars besvikelse: Att Boardy-romanen inte alls föll mig i smaken, för det trodde jag faktiskt att den skulle göra. Men icke.
Förväntningar inför april: Att Min kamp (som jag nu läser) är så underbar som den verkar och att jag kanske påbörjar någon författardagbok att ha som sido-läsprojekt. Dock tveksamt om det hinns med med tanke på pluggmängden som april kommer bjuda på. Visserligen innebär plugg i mitt fall bland annat att läsa Alice i underlandet och Mallarmé, Dickinson, Astrid Lindgren, Tove Jansson mfl. Så jag klagar verkligen inte.