ord och inga visor

Igår var jag på bokhoras bokbloggsträff. Det var hur trevligt som helst. På den norrländska restaurangen Vinter i Birkastan samlades ca 20 bokbloggare för lite vin och mycket prat. Jag satt vid samma bord som en av skribenterna på wind up women, nystartade kafka på jobbet och så Johanna L från bokhora. Vi pratade om alltifrån Åsa Linderborg, Murakami och förlag till Gaza (obligatoriskt samtalsämne) och sommarläsning.

Dessutom fick alla en härlig bok-goodiebag med sig hem:








Inte illa, eller hur? Tack ni som var där för en inspirerande kväll!

Bilden är snodd från Folkes facebook. Men det borde vara okej eftersom hans stickers
sitter här och var i Stockholm.

Jag har inte haft tid att blogga, men i torsdags var jag på en riktigt cool releasefest för en bok. Boken ifråga heter Vit skit och är skriven av pseudonymen Oldbrind Pseudonymf, som också sätter upp klistermärken runtom i Stockholm under namnet Folke.

Boken verkar riktigt bra, och som titeln antyder, skitig. Bara det som står på första sidan är riktigt lovande:

Alla älskar en vinnare.
Den här boken är tillägnad alla som förlorar
och de som älskar er ändå.

Riktigt starkt tycker jag. Det är en roman som Oldbrind har gett ut på eget förlag. Ifall ni vill följa honom eller blir sugna på att köpa boken så tycker jag ni ska lägga till honom som kompis på facebook. Där heter han Folke Folkeson.

Releasefesten var på baren Sjögräs vid mariatorget. Självklart köpte jag ett (signerat) ex av boken. Bokhora har haft ett måndagsmöte med Oldbrind, som ni kan läsa här. Var ni också där?

Åh, hurra. Nu anordnar Bokhora en bokbloggarträff i Stockholm (snacka om att inleda med exakt samma formulering som rubriken). Det blir middag, vin och självklart hur mycket bokprat som helst. Även Bokstävlarna har pratat om att arrangera något liknande och så har jag kommenterat om det i Bokbabbels blogg. Så det är kul att någon äntligen tar tag i det, och dessutom någon som förhoppningvis når ut till de allra flesta bokbloggarna.

Jag har anmält mig förstås. Ses vi där?

Varför inte länka i början med för en gångs skull. Därför läser jag.

Det är inte alltför långt kvar innan terminen är slut, även om det känns som en bokstavlig evighet just nu. Eftersom känslan av evighet är stark så har jag en dröm.

Min dröm är att sitta på balkongen (och gå in till soffhörnet om jag fryser) och läsa. Utan att känna att jag borde göra något annat. Utan att hela tiden glömma bort vad jag nyss läste. Bredvid mig i drömmen så står en rykande kopp svart kaffe och kanske ett glas cola light. Jag drömmer om att läsa författardagböcker, poesi, korta romaner, långa romaner, noveller, mer Moa Martinson, mer Sylvia Plath, Patti Smiths självbiografi, korta stycken här och där...

Som ni ser så frossar jag verkligen nu, några dagar innan uppsatsinlämning och med galet mycket på jobbet, i ljuva drömmar om lugn och ro. Allt jag gör nu är roligt - jag älskar att grotta ner mig i uppsatsskrivandet och jag älskar mitt jobb. Men ingetdera blir ju lika roligt om man inte också hinner läsa.

Det de senaste veckorna har lärt mig är hur mycket jag älskar att läsa och hur bra man mår av den eskapismen. Det märks nämligen först i avsaknaden av den, hur knäpp man blir.

Förhoppningsvis går min dröm i uppfyllelse om några veckor bara kursen är avklarad. Yay!

Och så avslutar vi med samma länk. Såhär skrev jag förra året om varför jag läser. Och jag kan ju ställa frågan igen: Varför läser ni? Svara i kommentarsfältet eller i era egna bloggar (men glöm inte att länka så jag hittar inläggen i så fall!)

Utrivna boksidor låg spridda i Natur & Kulturs lokaler. Det bjöds på bokbuffé och egenblandade drinkar.


Häromdagen var jag på Natur & Kulturs pocktail, som denna gång var The final pocktail. Pocktail är, för er som inte varit med om det tidigare, ett evenemang där man får gratis pocketböcker och gratis cocktails. Böckerna dukas upp som en buffé och man får plocka för sig. Temat var nyfödd eller död och eftersom min garderob inte består av spektakulära kreationer så klädde jag mig i helsvart och tänkte att det fick vara död. Fantasilöst kanske, men helt okej tror jag. På borden låg ägg i jord, som en symbol för det nyfödda. Backar hade ställts upp med alkohol och man fick själv blanda sina drinkar.

Det hela var supertrevligt och jag plockade på mig några böcker, även om många förstås var samma som på tidigare pocktails. Eventet innebär också döden för den underbara bloggen i love pocket. Men Anna Winberg har redan pånyttfötts här!

Det här var min tredje pocktail. Om de tidigare två skrev jag såhär och såhär.

Var ni också där? Och vet ni ifall andra bokförlag har liknande saker för sig?

Väldigt många intelligenta människor.

Såg ni Babel igår? Jag tycker verkligen att det är ett helt underbart program. En timmes vältrande i litteratur. Det är kul att Bob Hansson är med förstås, men också lite tråkigt att han fjantar sig så. Bob, du kan ju bättre! Å andra sidan tror jag att det hela är ett drivande med att kungahuset ens frågade poeter om att skriva dikter till dem. Annars sitter jag som klistrad framför svtplay och suger i mig varenda ord.

Igår var Karl-Ove Knausgård där och pratade om sin 3000 sidor långa självbiografi, Min kamp, som jag absolut ska läsa när den kommer på svenska. Projektet ges ut i 6 delar så man behöver inte känna någon press av att få en tegelsten i knät. Det var riktigt intressant att höra honom prata. Dessutom var det högkvalitativt halvbråk mellan en kulturjournalist och Stig Larsson (utan e i Stig). Han var en riktig suris och jag fick lite känslan av att han medvetet ville bygga på myten om sig själv som svår, lite otrevlig och på-krigsstigen-författare. Men vem vet, han kanske bara är sådan av naturen. Av honom har jag läst Nyår, som jag tyckte såhär illa om.

Men vad var det Daniel Sjölin nämnde om att han har slutat skriva böcker? Jag tänkte bara: Men nej! Är detta något jag har missat? Det är alltid tråkigt när intressanta författare lägger pennan på hyllan. Vet ni något om detta?

Andra godbitar under Babel-säsongen hittills är intervjun med Maja Lundgren och den med Sara Stridsberg. Men det är väl inte särskilt förvånande för någon att jag skulle nämna just de inslagen. Jag tycker om allt egentligen - Fredrik Lindström-intervju var också intressant, likaså den med Henning Mankell och Jan Guillou. Se alla avsnitt här!

Varför betraktas den enas böcker som finare än den andras?

Jag kan förtydliga direkt: Jag gillar inte termerna fin- och fulkultur. Jag tycker de är allmänt jobbiga. Jag dömer ingens boksmak (och hoppas att ingen dömer min). Men faktum kvarstår att deckare, sci-fi, chiclit osv anses vara "fulare" litteratur än annan. Även om det är fel så är det intressant att fundera på varför. Så. Let's go:

Igår var jag på en väldigt intressant föreläsning av Jens Lapidus (som jag f.ö inte läst något av) på Chinateatern. När jag och några kompisar hängde senare på kvällen så berättade jag lite om föreläsningen och hur jag på något sätt fick mycket mer respekt för Lapidus efter att ha hört honom prata. Mina fördomar om deckare är - det ska erkännas - ganska många, och en av dem går ut på språket. Jag har även hört från flera personer som har läst Snabba cash att språket är väldigt hackigt och. Att. Han. Missbrukar. Punkter. Igår fick jag lära mig att anledningen till hans hårda, korta och kalla språk är att han tycker det matchar den värld han skriver om. Och att han sparar särskilda ord i excel-dokument för att inte återanvända samma ord för många gånger i en hel bok och tråka ut läsaren.

Säga vad man vill om excel-dokumentet, men det hela ledde till en väldigt intressant diskussion sedan på kvällen. En av mina kompisar sa att hon stör sig så på att sci-fi, fantasy och deckare betraktas som ful-litteratur. Själv tycker jag inte om deckare, thrillers och fantasy men det har inget med det "fula" att göra. Jag står för att jag ibland kan tycka om att läsa chiclit, trots att det väl egentligen är ännu "fulare" än någon av de andra nämnda genrerna. Anledningen till att jag inte gillar deckare är egentligen att jag är väldigt oförtjust i att läsa om mord, utredningar och poliser. Men det är en annan diskussion.

Vi började prata om varför deckare anses vara lägre litteratur. Och då kom jag på en text jag läste till vår förra hemtenta (i litterär analys och metod), om just detektivromaner. Där jämfördes den klassiska detektivromanen (tänk Christie) med den moderna versionen som flödar ur alla världens hörn för tillfället. Textförfattaren, som jag tyvärr inte minns namnet på, skrev också något annat väldigt intressant. Han menade att anledningen till att deckare är så sällan förekommande inom litteraturvetenskapen (forskningen alltså) är att det är mycket formel över deckare. Vissa ingredienser ska ingå för att det ska kallas deckare, och böckerna följer ofta mer eller mindre ett liknande mönster. Det gör, förutom en viss förutsägbarhet, att det inte finns mycket att analysera eller läsa genom raderna. Kanske har han har en poäng. Kanske är det därför också svårt att recensera deckare i en längre text (i de stora morgontidningarna recenseras ju sällan deckare). Uppdatering: Jag hade tydligen fel enligt en kommentator och erkänner mig besegrad. Jag lägger nog inte bara märke till morgontidningars deckarrecensioner. Och den litteratur som blir betraktad som fin i samhället, är den som recenseras och forskas om - är det inte lite så? Alla böcker som recenseras behöver såklart inte vara fina om man nu ska använda det uteslutande uttrycket. Men kanske är det därför deckare, chiclit, fantasy och sci-fi betraktas som lägre stående litteratur.

Egentligen tycker jag att det är okej att det är så. Läser jag en chiclit så har jag inget behov av att känna att den betraktas som lika bra som Hemingway liksom. Däremot tycker jag illa om tendensen att se ner på folk som läser fullitteratur. Eller termen fin- och fulkultur överhuvudtaget. Det är så osäkert att gå runt och döma folk pga litteratursmak, oavsett vilket håll det går åt.

Men framförallt: Vad tror ni?

Ser man på, jag började googla omslag till Fight Club. Inte nog med att omslaget jag beskrev i förra inlägget faktiskt fanns på bild. Boken har dessutom fått en hel del andra coola omslag. Jag har faktiskt inte läst boken men sett filmen många gånger och tycker mycket om den. Boken ska alltså läsas också. Såklart. Men kolla här på omslagen. Det första är så min utgåva ser ut. Inget för den kräkmagade men sjukt snyggt:






Vilket tycker ni är snyggast? Jag tycker garanterat det högst upp till vänster och längst ner till vänster.

Tänk att dessa två kan kombineras i ett liv! Patsy och dygdig läserska i ett.


Helgen har varit full av födelsedagskalas-i-efterskott, baksmälla och annat. Och idag har jag suttit med hemtentan i svensk mellankrigslitteratur precis hela dagen. Det är riktigt intressant. Jag har skrivit om hur Feberboken (som jag skrev såhär om) och Kungsgatan (Ivar Lo-Johanssons) moderniserade den svenska romanen. Kungsgatan har jag bara läst utdrag ur, men den verkar rätt intressant. Samtidigt är den ju en slags sedelärande bok och sådana känns så hopplöst ålderdomliga. Man ska läsa Kungsgatan och bland annat lära sig att Stockholm inte är nyttigt för unga bondtöser. De blir gärna prostituerade och ska helst stanna på landet där de hör hemma. Okej, nu hårdrar jag det och det står antagligen inte uttryckligen i boken att den sensmoralen finns men det underliggande budskapet är typ så. Om jag har fattat det rätt. Sedan finns förstås andra och intressantare budskap i boken också men jag vet inte om jag orkar läsa hela när jag ändå inte måste.

Hursomhelst. Jag har också läst en del Bukowski under helgens lediga stunder. Min oskuld och Pearl Harbour är väldigt amerikansk och väldigt Bukowski-typisk men ändå inte riktigt lika fängslande som annat jag har läst av honom. Den är inte riktigt utläst än men jag återkommer i ämnet. Förväntningarna var skyhöga så det är inte konstigt om en enda stackars bok inte lever upp till dem.

På mitt födelsedagskalas så beundrades flitigt min coola svenska utgåva av Fight Club. På omslaget är ett bandage och fejkblod fastsatt med en säkerhetsnål. Jag ska försöka scanna in bilden så ni får se. Dessutom beundrades jutesäck-utgåvan av Marguerite Duras Anteckningar från kriget. Så himla fint och en icke-läsande kompis sa att hon ville läsa boken bara för att det var så fint att plocka fram den ur sitt fodral. Döm alltid en bok efter omslaget, eller hur var det nu igen? Kul hursomhelst.

Som sagt. Jag återkommer med lite intressant info om modernismen, Bukowski-läsrapport och Nicole Krauss-tyckande. Men först ska hemtentan skrivas klart. Hörs imorgon! Förresten, vad har ni läst denna soliga helg?

Istället för läsning.

Hörni, speciellt mycket läsning har det faktiskt inte blivit än. Istället har jag fyllt 25, blivit firad och gjort annat kul. Men jag ska strax göra i ordning kaffe och sätta mig och läsa Utrop tänkte jag. Hittills känns den väldigt fransk, på gott och ont. Vi får se hur mycket av påskläsningen som hinns med men jag orkar inte stressa mig själv om jag inte hinner läsa x antal böcker. Däremot är jag riktigt sugen på att läsa alla de jag skrev om häromdagen. Men jag återkommer om det.

Däremot såg jag en hel del intressanta program igår som tiden inte har tillåtit mig att se. Bl a några intressanta debatter kring Lars Vilks rondellhund. Och framför allt en dokumentär som jag faktiskt vill tipsa er om, trots att detta är en bokblogg. Nämligen Videocracy. Se den här. Berlusconi slutar aldrig att förvåna. Läs också Gomorra (länk till min åsiktstext om den) om du inte gjort det än. Även om den handlar om maffian så ger den tillsammans med Videocracy ett skrämmande porträtt över ett av EU:s största länder.

Ingen har nog lyckats undgå de tragiska tunnelbaneattentaten i Moskva igår morse. Det sägs att terroristerna var kvinnor. När jag läser det i DN känns det på något sätt som en dubbel katastrof. Dels, förstås, för de drabbade och dels för de kvinnliga självmordsbombarna. För jag kommer att tänka på en bok jag läste för några år sedan, Allahs svarta änkor av Julia Juzik. Det låter som en BOATS-bok men är det lyckligtvis inte. Istället är det en intressant och välskriven reportagebok.

Boken handlar om kvinnliga självmordsbombare i Tjetjenien och Ryssland och Juzik kommer genom sina undersökningar fram till att dessa kvinnor nästan aldrig gör det frivilligt. Detta gäller naturligtvis de manliga självmordsbombarna också. Det är aldrig dem som spränger sig själva som står bakom det hela. Hjärnorna i attentaten behöver inte dö, utan manipulerar ofta unga män och kvinnor till det. Fast Allahs svarta änkor handlar just om de kvinnliga självmordsbombarna. Boken förbjöds av Putin när den kom ut (!) eftersom den ansågs kritisk mot regimen.

En läskig detalj är att kvinnan/mannen själv ofta inte kan utlösa laddningarna. På en gata, några kvarter bort, står istället en man och väntar på att trycka på den knapp som ska spränga kvinnan i luften. Hon kan ändra sig men måste ändå dö, alltså.

Jag tänkte bara tipsa om den här boken, ifall någon vill veta mer om hur det kommer sig att man väljer att dö genom att spränga sig själv i luften på en fullpackad tunnelbana.Hur mycket det har att göra med att man är fattig, kanske kär i den som gett en uppdraget. Eller så hoppas man på att himlen ska vara en mycket bättre plats än Moskva i rusningstrafik. Det är så svårt att tänka sig och att förstå, när man kommer från en sekulariserad kultur och (som jag) inte kan relatera till en gudstro. Hursomhelst. Reportageboken finns att köpa här.

Åh, vad jag längtar. Jag har bestämt mig för att göra en liten temaläsning inför Darling river som ju tar upp Lolita-fenomenet. Nämligen att först läsa Nabokovs bok och därefter Stridsbergs. Bokhora-Helena skrev en fantastisk text om den senare som inte direkt fick mig att längta mindre.

Däremot har jag en hel del annan läsning, framför allt till skolan, att ta mig igenom först. Så Nabokov och Stridsberg får snällt vänta ett tag. Har ni läst någon av böckerna?

Tvinga mig inte att välja mellan dessa!

Stockholms stadsbibliotek låter stadens invånare rösta fram den bästa konsten. Jag klickar i mina val ganska snabbt och lätt, nedifrån och upp. Ända tills jag når fram till kategorin romaner. För då får man nämligen välja mellan dessa:



Det är omöjligt. Skulle jag klicka i vilken av böckerna som är bäst så skulle jag välja mellan Doktor Glas och Ett öga rött. Men nu gäller det vilken som känns mest Stockholmsaktig och då blir valet betydligt svårare. Ska jag välja Människor helt utan betydelse eftersom den är så nutid, och eftersom den säger så mycket genom så få ord? Eller ska jag välja Låt den rätte komma in (även om jag inte var så förtjust) för att den är så extremt miljöfokuserad - fast i det fallet står ju förorten Blackeberg i centrum. Ska man kanske välja Röda rummet eftersom den väl för all framtid kommer få vara någon slags kanon för Stockholms-baserad litteratur, för att den varierar sin miljö mellan de fattiga och de rika och för att inledningsscenen väl är mer Stockholm än något annat?

Sedan tänker jag: Men Doktor Glas då, där står flanerandet i staden i centrum för berättelsen, där håller storstaden på att växa fram och dess invånarna utnyttjar det. Dessutom är den en av mina topp-tio-böcker, så den förtjänar priset. Men även Ett öga rött finns ju på min topp-tio-lista och den är mer relevant i dagens samhälle än vad (förra) sekelskiftesromaner är.

Såhär funderar jag fram och tillbaka. Tills jag läser igenom ingressen tll omröstningen och ser:

Kryssa för en eller flera av dina favoriter. Ok, funderingar i onödan. Såhär röstar jag:



Puh, då var det avklarat och både Jonas och Hjalmar får känna sig uppskattade.
Hur röstar du?