Fyrväktaren av Jeanette Winterson
I början av Fyrväktaren lutar ett hus så mycket att man måste sitta fastspänd i en sele för att inte ramla åt fel håll. Ramlar man åt fel håll så rasar huset nämligen ner för en avgrund. Där bor Silver, hennes mamma och deras hund. Det är den världen Silver känner till och mår bra av. Men en dag dör mamman i en tragisk olycka, vilket gör att Silver måste ha någon annan vuxen som tar hand om henne. Det är då hon hamnar hos fyrväktaren Pew, som är blind och lever sitt liv i mörker, men som ändå ser mer än de flesta. Pew berättar för henne om tiden då fyren byggdes, om prästen Babel Dark och mycket annat.
Jag är kluven till vad jag ska säga om min läsning av den här boken. För i början är jag bara: Åh, lutande hus! Åh, vilket vackert sagospråk! och tänker att Fyrväktaren säkert kommer ta sig in på min tio-i-topp-lista. Det gör den dock inte. Visst är det en fascinerande berättelse, och Winterson skriver på ett nästan arkaiskt sätt; det känns som om det jag läser är en gammal fin saga. Men jag tycker att det blir för symboliskt till slut. Som om Winterson fastnat i symbolerna och glömt bort historien hon berättar.
Visserligen är det fint att historien om Silver hela tiden ligger till grund för de andra historierna som boken rymmer - den om Babel Dark, till exempel, och den om Pew. På så sätt går man inte helt vilse under läsningen.
Vad gäller miljön så befinner vi oss i Skottland, i en liten by som heter Salt. Precis vid vattnet ligger byn och fyren bär på en historia som de flesta känner till. Det är en spännande miljö att vara i, och den förstärker sagokänslan litegrann. Det där med att vara på en avlägsen, nästan utomvärldslig plats.
Men det blir trots allt lite för mycket av det goda mot slutet, vilket drar ner betyget litegrann. Jag önskar att Winterson hade hållit symboliken i tyglarna en aning, för i grunden är Fyrväktaren en fin och annorlunda bok.
Girlfriend in a coma av Douglas Coupland
Douglas Coupland har jag en mycket speciell relation. Den går ut på att han skriver böcker som jag läser och älskar. Den går också ut på att när jag väl har läst ut en av hans böcker, så blir det mig alldeles omöjligt att skriva om dem. Först när jag har läst ut boken så är jag typ såhär: Åh, vilken underbar bok. Shit vad bra den var. Den här borde alla läsa. Varpå jag rekommenderar aktuell Coupland-bok till alla mina läsande vänner. Sedan tänker jag: Den här ska jag skriva om direkt i bokbloggen, så att ännu fler blir lässugna. Det är där problemet uppstår mellan mig och Coupland. Det blir nämligen aldrig av att skriva om den här så högt älskade boken. Boken ger mig på något sätt prestationsångest. Den är för bra att skriva om helt enkelt. För hur ska man sammanfatta en läsupplevelse som den här t. ex, som har gjort att jag läst ut den på en dag på min kärleks mammas lantställe? Som har gjort att jag tänkt: jaja, visst kan man göra något annat en stund. Sneglandes på boken.
Men nu är det alltså dags att ta tjuren vid hornen och försöka sammanfatta Girlfriend in a coma. Boken handlar om ett gäng ungdomar som har en fest. Festen slutar olyckligt med att en av dem, Karen, hamnar i koma. Hon verkar dessutom ha känt på sig i förväg att detta skulle hända, vilket gör att mystiken tätnar. Egentligen går det inte att avslöja så mycket mer om den faktiska handlingen. Jag vill inte riskera att spoila något.
Språket är helt fantastiskt, på ett Couplandskt vis. Coupland har två olika typer av böcker - den galna boken där det mesta är lite flippat och på gränsen till vansinnigt, och den mer allvarliga boken. Den här är en mix av de två, skulle jag säga. För det blir lite flippat efter ett tag, samtidigt som allvaret också finns där. Det jag har att klaga på är väl att det faktiskt blir lite väl flippat i slutet, så att läsningen nästan blir jobbig. Det är synd, för det tar bort lite av det fina som byggts upp dessförinnan.
Jag har en annan vän som också tycker mycket om Coupland men som faktiskt inte var överförtjust i Girlfriend in a coma. Hon tyckte att den var lite tråkig och långdragen. Det skriver jag bara för att ge en nyansering av mitt (nästan) lyriska utspel. Alla tycker alltså inte som jag. Men om jag får bestämma så rekommenderar jag den här till er alla.
Tidigare har jag läst följande böcker av Coupland: Hej Nostradamus! (som också blev veckans boktips här) , Microslavar (med supersnyggt omslag), Jpod, och Alla familjer är psykotiska. Och fler lär det bli.
Ofrivillig Darling river-paus
Katastrofen är nära! När jag efter månader av väntan och längtan äntligen läser Darling river av min favoritförfattare, och njuter av varenda ord - så glömmer jag boken hos min pojkväns mamma. Jag drömmer nu istället om Alaska-vägarna, de smutsiga motellen, kartorna, vattnet, bilresorna, smärtan och språket. Snart, lilla fina bok, så ses vi igen.
Jag är inte alls sugen på att fortsätta med Den femte sanningen av Doris Lessing. Någonstans efter hundra sidor så svalnade intresset. Men jag tror ändå att det blir den jag packar med mig idag. Kanske kommer jag in i den igen.
En fördel var att medan jag glömde den bok jag höll på med så har jag istället släpat hem två stora kassar med böcker som ska bo här nu istället. Hur de ska få plats är en annan fråga. Det är nog dags att rensa ut en del.
Jag är inte alls sugen på att fortsätta med Den femte sanningen av Doris Lessing. Någonstans efter hundra sidor så svalnade intresset. Men jag tror ändå att det blir den jag packar med mig idag. Kanske kommer jag in i den igen.
En fördel var att medan jag glömde den bok jag höll på med så har jag istället släpat hem två stora kassar med böcker som ska bo här nu istället. Hur de ska få plats är en annan fråga. Det är nog dags att rensa ut en del.
Jag och Louise Boije af Gennäs
När jag var kanske femton år gammal så fick jag en bok av min mamma. Den hette Stjärnor utan svindel. Jag läste väldigt mycket mer på den tiden än vad jag gör nu, även om jag nog är mer bokig av mig nu i min livsstil (köper mer böcker, har mer koll på vad som ges ut osv). Jag minns hela lässcenariot. Jag hade en kornblå klippan-soffa och ovanför den en gigantisk vägg med massa bilder på Iggy Pop, David Bowie, Jocke Berg, Thåström och andra. Jag hade en stereo som ständigt var på hög volym (mest blandband - åh, vilken nostalgi). Jag hade gröna väggar. Och där satt jag i den blå soffan och var femton och förvirrad och hade en silvrig stjärnformad kudde att luta mig mot medan jag läste.
Jag vet inte hur många gånger den där pocketutgåvan av Stjärnor utan svindel blev läst, men den är väldigt sliten så jag tippar på minst tre gånger åtminstone. Det är väldigt mycket för en person som nästan aldrig läste om böcker. Jag tror få av mina böcker är lika slitna. Drömfakulteten bläddrar jag förstås i hur ofta som helst, så den ser också läst ut. Men det jag vill komma till är att jag var väldigt förtjust. Jag tyckte det var som att sugas in i en annan värld när jag läste Boije af Gennäs. Och allt var ju heligare i den åldern, så det var väldigt stort det hela. Lite samma kärlek kände jag till Per Hagmans böcker, som också lästes många gånger.
Så när jag hörde att Boije af Gennäs nu kommer med en ny bok så tänkte jag: Åh, äntligen. Jag har nämligen emellanåt undrat vad som hänt och varför hon inte längre skriver, eftersom hon kan det så bra. På samma sätt undrade jag vad som hade hänt Per Hagman tills hans bok kom i våras (väntar på pocket i det fallet). Jag kan också undra lite varför Carina Rydberg inte oftare ger ut böcker, eftersom hon ju skriver så bra.
Men sedan har peppen över att läsa den nya av författarinnan till Stjärnor utan svindel liksom dunstat av. Och nu känner jag mig inte alls särskilt sugen. Ett par (där är en av dem), tre halvdissar i bokbloggar gjorde mig ännu mindre nyfiken. Och så inser jag att jag faktiskt har flera olästa böcker av samma författare i bokhyllan. Visserligen gillade jag Ingen mänska en ö ganska mycket men Rent hus och Ta vad man vill ha har jag knappt sneglat på trots att de finns väldigt tillgängliga.
Det är ovanligt att jag går från att tycka mycket om det jag läst av en författare till att bara bli osugen. Vad det beror på vet jag inte, men jag är inte säker på att jag kommer läsa Högre än alla himlar. Inte just nu i alla fall.
Jag vet inte hur många gånger den där pocketutgåvan av Stjärnor utan svindel blev läst, men den är väldigt sliten så jag tippar på minst tre gånger åtminstone. Det är väldigt mycket för en person som nästan aldrig läste om böcker. Jag tror få av mina böcker är lika slitna. Drömfakulteten bläddrar jag förstås i hur ofta som helst, så den ser också läst ut. Men det jag vill komma till är att jag var väldigt förtjust. Jag tyckte det var som att sugas in i en annan värld när jag läste Boije af Gennäs. Och allt var ju heligare i den åldern, så det var väldigt stort det hela. Lite samma kärlek kände jag till Per Hagmans böcker, som också lästes många gånger.
Så när jag hörde att Boije af Gennäs nu kommer med en ny bok så tänkte jag: Åh, äntligen. Jag har nämligen emellanåt undrat vad som hänt och varför hon inte längre skriver, eftersom hon kan det så bra. På samma sätt undrade jag vad som hade hänt Per Hagman tills hans bok kom i våras (väntar på pocket i det fallet). Jag kan också undra lite varför Carina Rydberg inte oftare ger ut böcker, eftersom hon ju skriver så bra.
Men sedan har peppen över att läsa den nya av författarinnan till Stjärnor utan svindel liksom dunstat av. Och nu känner jag mig inte alls särskilt sugen. Ett par (där är en av dem), tre halvdissar i bokbloggar gjorde mig ännu mindre nyfiken. Och så inser jag att jag faktiskt har flera olästa böcker av samma författare i bokhyllan. Visserligen gillade jag Ingen mänska en ö ganska mycket men Rent hus och Ta vad man vill ha har jag knappt sneglat på trots att de finns väldigt tillgängliga.
Det är ovanligt att jag går från att tycka mycket om det jag läst av en författare till att bara bli osugen. Vad det beror på vet jag inte, men jag är inte säker på att jag kommer läsa Högre än alla himlar. Inte just nu i alla fall.
Lolita av Vladimir Nabokov
OBS! OBS! Jag vill varna stressade läsare för att den här texten är längre än ett normalt blogginlägg. Men så är också boken väldigt annorlunda jämfört med andra böcker.
För att ha någon slags ingång på den åsiktstext jag har framför mig, så började jag googla Lolita-omslag. Jag tycker det är intressant att se vad man väljer för framsida till en sådan här typ av bok. Det måste vara en svår uppgift. Dels för moralpanik-varningen, dels för hur boken ska uppfattas och även med tanke på att yta är så otroligt viktigt även inom bokens pärmar. Som ni ser är det många oskyldiga flickor på omslagen jag hittat (mest extrem är väl den längst ner till vänster? Klubba OCH barnslig frisyr OCH glasögon OCH halvöppen mun), en del barnben + strumpor/skor, några med anspelning på författaren och en och annan diskret version. Den versionen jag läste är den på mittenraden längst till höger. En bortvänd Nabokov i en bil med en fjäril i handen. Eftersom man (åtminstone inte jag) inte ser att det är Nabokov på bilden så tänker jag liksom att det är Humbert Humbert som sitter där och filosoferar om nymfetter och skolflicksfnitter, vilket ju blir lite fel. Jag gillar bäst den längst ner till höger eller möjligen den högst upp till vänster. Vilka gillar/ogillar ni?
För er som inte har koll på Lolita så drar jag en snabbgenomgång: Humbert Humbert behöver någonstans att bo och hamnar hos Lolitas mamma. Först tänker han: fy vilken trist kvinna. Och sedan får han syn på tråkkvinnans tonåriga dotter Lolita i trädgården, där hon ligger och läser en tidning (den klassiska scenen) och då är det kört. Alltså, kört som i att han flyttar in, blir helt besatt av Lolita, gifter sig med mamman för att få vara nära "nymfetten" och sedan drar med Lolita på långa bilresor runtom i USA. Allt för att få vara själv med henne utan att bli störd av sådana irriterande inslag som sociala myndigheter, omtänksamma klasskompisar eller nyfikna grannar. Romanen är skriven i jagform från Humberts synvinkel, vilket gör det hela ungefär en miljon gånger värre.
Men det blir ganska uppenbart under läsningens gång att Nabokov skriver en satir. En satir över allt det sjuka i samhället, USA:s utveckling och typ sjuka människor i allmänhet. Och sådana finns det ju gott om. Trots att det här är en satir (vad Nabokov måste ha skrattat när hela världen rasade och chockerades, provokationskräktes och moralpredikade! - de fattade ju inte grejen alls, tänkte han säkert och tände en cigarr), så är det ju ändå äckligt. Vi är inne i huvudet på en sjuk och obehaglig man, som drömmer om barnfnitter, vrister, flickor som sitter i knät och allmäna nymfettegenskaper.
Det här med nymfetter, alltså. Jag vet inte hur många gånger under läsningen som jag kom på mig själv med att ha en äcklad min, rynkad näsa. För det pratas mycket nymfetter. Humbert Humbert ska erövra Lolita och när han väl dragit med henne ut på den långa resan mellan sjaskiga motell, nöjesparker, milkshakebarer och badställen så fortsätter hans tankar att kretsa runt bara denna tonåriga flicka. Lolita, det exploaterade och oskyldiga barnet, är dock inte så dum hon heller. Hon vet precis hur hon ska åma sig och retas med Humbert för att få allt hon vill ha. Hon får saker, kläder, mat och nöjen om han får ha sin lilla nymfett mellan smutsiga hotellakan.
MÄRKER NI? Bara när jag BESKRIVER boken så blir det äckligt. Men ändå kan jag inte sluta läsa. Boken är så otroligt välskriven, formuleringarna snirklar sig in i varandra på ett hypnotiskt sätt och jag bläddrar vidare trots den enorma äckelkänslan och upprördheten som sköljer över mig.
Det är något magiskt i kombinationen av vackert och fult.
Egentligen skulle jag kunna skriva en hel avhandling om den här boken, bara i ett blogginlägg. Men jag vet ju hur det är. Ni har också böcker att läsa och min bokblogg är inte den enda som ska hinnas med. Dessutom är jag väldigt upptagen. Dels har jag en kattunge att klappa, dels en pojkvän att umgås med och så ska Darling river påbörjas ikväll. Så mer Lolita-snack får vänta till ett annat tillfälle, även om det tar emot lite. Och jag tror faktiskt att jag kommer skriva om boken igen här i bloggen. Nu har jag bara tagit upp en procent av allt jag har att säga, ungefär. Men nu något ännu viktigare:
Vad har ni att säga om klassikern Lolita (och dess omslagsvarianter)?
Ut ur skuggan av Jessica Kolterjahn
Agnes är instängd i ett överklasshem, med allt vad det innebär på 1920- och 30-talet. De oskrivna reglerna är fler än man kan räkna, kylan hänger som ett draperi över de fina möblerna och mellan orden och Agnes längtar efter något annat. Hennes morfar lär henne fotografera, och ger henne på så sätt en egen värld att utforska. Hon hittar ett eget liv och lär känna andra typer av människor än de hennes föräldrar vill att hon ska umgås med. Det är ingen revolution Agnes gör, men hon kastar åtminstone av sig de översta lagren av konventioner.
Jag har läst om den här boken i många bokbloggar och haft den stående oläst i säkert två år. Hela tiden har jag känt på mig att det här är en riktig Jessica-bok (och då syftar jag på mig själv, och inte författarinnan). Miljön är helt oemotståndlig - jag är ju svag för böcker som utspelas i Stockholm under tidigt 1900-tal. Språket är skört och bräckligt på något sätt. Typ: läser jag det här för snabbt så kanske det försvinner. Ändå läser jag boken snabbt, eftersom den fångar mig från första till sista sidan.
Som ni märker tycker jag väldigt mycket om Ut ur skuggan. Det är en helt fantastisk roman, som jag rekommenderar alla att läsa (och visst är de bästa böckerna svårast att skriva om?). Jessica Kolterjahns författarskap ser jag verkligen fram emot att följa, och ser till min glädje att det nu finns en till bok av henne. Den är ett läsmåste!
Mordets praktik av Kerstin Ekman
Kerstin Ekman har utgått ifrån Hjalmar Söderbergs underbara Doktor Glas (ni som inte har läst den - läs!). Hon har tänkt sig att Hjalmar Söderberg baserat Doktor Glas (karaktären) på en verklig person, och så har hon skrivit den personens historia. Hänger ni med? Det är inte alls så komplicerat som det låter.
Huvudpersonen i boken är ömsom upprörd, ömsom charmerad av det faktum att han tänker att Söderberg inspirerats av honom för sin succéroman. Ursprungsromanen finns hela tiden närvarande, men i Mordets praktik berättas också hans egen historia om det olyckliga äktenskapet, ensamheten och fattigdomen i det tidiga 1900-talsstockholm.
Boken är alldeles oemotståndlig. Språket känns inte alls påklistrat, trots att boken kom ut förra året och ändå är skriven som vore det 100 år sedan. Istället bemästrar Ekman det på ett väldigt imponerande sätt, och jag som är en sucker för den typen av språk bara njuter. Jag blir direkt nyfiken på att läsa huvudpersonens historia och syn på saker. Det är intressant hur hans liv faktiskt påverkas av Hjalmar Söderbergs bok, trots att Söderberg bara stött på honom en eller annan gång och knappt vet vem han är.
Om du är sugen på något bra, engagerande och emellanåt alldeles magiskt, så tycker jag att du ska läsa Mordets praktik så fort du bara kan. Men jag tycker nog att det är bäst att läsa Doktor Glas först, för att få ut mer av läsningen.
Är ni lika förtjusta i den här boken som jag är?
Ida. En roman. av Gertrude Stein
Jag har länge varit nyfiken på Gertrude Stein. Hon hängde med the cool kids (vi snackar alltså Hemingway och Picasso - den coolhetsgraden) när det begav sig i Paris. Ni vet, avantgardet och cigarettförlängare, mörka murriga barer, fladdrande kandelaberljus, skrål och skratt och absint. Så tänker jag mig det hela i alla fall. Litegrann som Francoise Sagans tillvaro gestaltas i den överfantastiska filmen Bonjour Sagan (se där, nu fick cdon alldeles gratis reklam. Fast filmen var ju grejen men ändå). Och det är väl den mytbilden jag av okänd anledning haft kring Gertrude Stein som gjort mig extra nyfiken.
Det skadar heller aldrig när en bok är vacker, rent estetiskt. Bokens framsida har lite struktur, bokstäverna skimrar i silver och ett försättsblad på gammalt vis är det första man möts av när man öppnar boken. Förutom det är typografin och helheten underbar. Det är ytliga saker men de bidrar till en lite högtidlig känsla vid läsningen. Modernista är bra på sånt, som bekant. De fick mig att rusa efter fler Marguerite Duras-böcker än jag hade råd med. Och tur var väl det, för nu verkar Duras-böckerna vara svåra att få tag i. Men nu är det inte Duras som står på dagordningen.
Innehållet i Ida. En roman då? Ja, kanske finns det en (halvt omedveten) anledning till att jag ägnat två stycken åt min bild av Stein och bokens själva utseende. För berättelsen är det svårt att bli klok på. Det är nämligen mest en Ida som står och går. Och sitter. Och när hon inte sitter så står hon och när hon inte står så lever hon. Visst blir man förvirrad? Hela Ida. En roman är uppbyggd på ungefär det sättet. Och jag antar att meningen med detta skrivsätt är att poängtera någon sorts meningslöshet med allt. Eller med Ida. Eller att beskriva en helt vanlig människa som gör helt vanliga saker, för att på så sätt avdramatisera litteraturen? Eller så ligger berättaren väldigt nära Ida och Ida är speciell och tänker på ett speciellt sätt. Aj, aj, aj, jag börjar redan skriva som boken är skriven.
Nu kanske jag blev för litteraturvetar-navelskådande, inte vet jag, men den ådran ploppar liksom fram automatiskt när man läser en bok av den här svår-att-greppa-graden. Det är heller inte ett särskilt vackert språk som man kan njuta av och liksom strunta i att man inte riktigt fattar. Jag ser mig om efter boken här i lägenheten medan jag skriver, för att kunna plocka fram ett talande citat, men vet inte riktigt var den har tagit vägen. Det får gå bra ändå.
Som ni märker blev jag inte riktigt klok på Ida. En roman men tyckte ändå om att läsa den åtminstone till en början. Den var lite rolig i sin konstighet och det kan vara kul att bryta av läsningen med annorlunda böcker. Såhär beskrivs boken på Modernistas hemsida:
Ida är Ida. En suicide blonde, en Dulcinea, en Garbo, en Gertrude Stein. En skönhetsdrottning som flytt sitt uppdrag; när Ida är på en plats vill hon alltid byta plats. Dessutom är Ida mycket upptagen. Med att vila. Och att gifta sig, sakta men säkert. Gertrude Stein är Gertrude Stein, och Ida är hennes roman – en av hennes mest tillgängliga texter, rolig och oroande.
Jag skulle gärna höra vad någon annan som läst boken tycker. Har ni läst den?
Tjuvarnas stad av David Benioff
I Tjuvarnas stad blir två unga killar, Kolja och Lev, tillfångatagna i Leningrad (under andra världskriget) av olika anledningar och hamnar i samma cell. De väntar sig att dö morgonen därpå. Men istället blir de förda till en högt uppsatt militär som ger dem ett annat alternativ. De ska hitta tolv ägg på fem dagar, till hans dotters bröllop. Det är en närmast omöjlig uppgift i den stad och tid de befinner sig i. Det går helt enkelt inte.
Men sitt liv brukar man ju bry sig om, så att säga, så Kolja och Lev försöker såklart hitta äggen och hamnar i allehanda jobbiga/läskiga/livshotande situationer. Det är om just det boken handlar.
Att läsa Tjuvarnas stad är litegrann som att se en film. Man dras med i historien och engageras i hur det ska gå för karaktärerna. Man längtar lite efter att läsa boken och sidorna rasslar förbi när man väl läser. Det är en intressant berättelse och den känns som på riktigt. Men något storslaget är det inte, åtminstone inte för mig.
Vad tycker ni om Tjuvarnas stad?
Alla borde läsa vad Anne Frank hade att säga
När jag var i Amsterdam tidigare i somras så besökte jag också Anne Franks hus. Det är uppbyggt som en tur där man går runt i huset och möts av olika berättelser, brev och annat. Den upplevelsen i sig kan jag varmt rekommendera alla Amsterdam-resenärer, även om man går därifrån med en klump i magen.
När jag läste Anne Franks dagbok så var jag kanske 13 år. Jag minns att jag nog inte kunde greppa det som man kan i vuxen ålder, men att jag ändå blev väldigt berörd. Förra året såg jag en uppläsning av dagboken på Stockholms stadsteater. Det var hur bra som helst. Senare har jag noterat att boken inte funnits att köpa, annat än på antikvariat, och det har gjort mig lite ledsen. En sådan bok ska alltid gå att få tag på lätt, dels för att den är en stark läsupplevelse och dels för att hålla glömskan borta.
Men nu finns den återigen att köpa, och dessutom i snyggt storpocketformat. Så du som ännu inte har läst den, kan köpa nu på en gång. Här.
När jag läste Anne Franks dagbok så var jag kanske 13 år. Jag minns att jag nog inte kunde greppa det som man kan i vuxen ålder, men att jag ändå blev väldigt berörd. Förra året såg jag en uppläsning av dagboken på Stockholms stadsteater. Det var hur bra som helst. Senare har jag noterat att boken inte funnits att köpa, annat än på antikvariat, och det har gjort mig lite ledsen. En sådan bok ska alltid gå att få tag på lätt, dels för att den är en stark läsupplevelse och dels för att hålla glömskan borta.
Men nu finns den återigen att köpa, och dessutom i snyggt storpocketformat. Så du som ännu inte har läst den, kan köpa nu på en gång. Här.
Jag och Pompeji klickade inte
Till semestern på landet hade jag packat ner Maja Lundgrens Pompeji, en bok jag sett fram emot att läsa hur länge som helst. Det var alltså nästan högtidligt att sätta sig i en mysfåtölj med en kopp kaffe och plocka upp den gröna boken. Jag läste lite och hängde inte riktigt med. Fick läsa om de första sidorna, förbryllad. Sedan gled det på ett tag och jag tyckte att boken var riktigt bra vissa stunder. Men till slut gick det så långsamt att jag la ner den och läste Lolita (som ska få ett eget inlägg) istället.
Eftersom jag faktiskt tyckte om Myggor och tigrar och ändå vill ha läst Pompeji så plockar jag nog upp den en gång till och ger den ännu en chans. Men det kanske dröjer ett tag. Ibland är man inte bara på humör för vissa böcker, medan man uppskattar dem mer vid ett annat tillfälle.
Vad tycker ni om Pompeji?
Eftersom jag faktiskt tyckte om Myggor och tigrar och ändå vill ha läst Pompeji så plockar jag nog upp den en gång till och ger den ännu en chans. Men det kanske dröjer ett tag. Ibland är man inte bara på humör för vissa böcker, medan man uppskattar dem mer vid ett annat tillfälle.
Vad tycker ni om Pompeji?
Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) av Anneli Jordahl
Först och främst: Vilken vacker titel romanen har! Den innehåller alla ljuvliga titelingredienser - lockande, lång och lite poetisk. Vem kan låta bli att bli nyfiken på en bok med en sådan titel? Då har vi klarat av det. Lite om boken nu.
Ellen Key har en kärlekshistoria med en gift man vid namn Urban. På detta baseras Jordahls roman, men romanen är fiktiv och kärleksbreven mellan Ellen och Urban påhittade. Jag tycker så mycket om när en författare tar ett korn av (någon annans) verklighet och sedan broderar ut och hittar på. Exempel på böcker jag älskar och där man har gjort så, är till exempel I skuggan av ett brott av Helena Henschen och självklart - nu blev ni förvånade va! - Drömfakulteten och Happy Sally. Och jag tycker att Jordahl gör det bra, och med ett fint språk.
Men det tar tid innan jag fastnar i boken och får det där läslängtet som en bra bok kan framkalla. Jag läser vidare eftersom jag ju så gärna vill tycka om boken, men fastnar inte förrän de sista 50 sidorna kanske. Jag tror det är kärleksbreven som gör det svårt för mig att fastna, överhuvudtaget har jag lite svårt för brev i romaner (undantaget Iselin C. Hermanns A prioritaire och Stina Aronsons Feberboken förstås) och det är något alldeles personligt för mig och inget man kan beskylla Jordahl för. För breven är välformulerade och knyter an till historien och förstärker den hela tiden. Men jag skummar dem liksom ändå, lite halvengagerat.
Det jag tycker är intressant med bokens ämne är hur Ellen Key ju kämpade för kvinnors rättigheter och var stark och engagerad i samhället. Och hur hon ändå blir så svag under kärleken till Urban, och låter honom styra hennes dagliga mående. Jag tycker det är något fint ändå, hur även den starkaste inte kan stå emot eller styra sina kärlekskänslor. Även om det i Ellens fall mest slutade sorgligt i romanen. Men just detta fenomen handlar också Feberboken om, så på så vis påminner de lite om varandra.
Jag tycker så mycket om när Ellen bor på sin gård och relationen mellan henne och hennes hushållerska. Då bränner det till och engagerar. Jag tycker också om att Selma Lagerlöf, Victoria Benedictsson och några till lever i periferin. Det ger boken en sorts högtidlighet. Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) är en vackert skriven, intressant berättelse. Jag gillar boken och kommer nog tänka på den då och då, men blev ändå inte superimponerad.
Vad tyckte ni?
Kunzelmann & Kunzelmann av Carl-Johan Vallgren
I en intervju jag såg för längesedan, kallade C-J sin senaste roman för en världsroman. En roman som på något sätt omfattar allt, innehåller alla ingredienser en roman möjligen kan innehålla. Jag tycker ett sådant självförtroende är härligt. Det kan vara så tröttsamt med författare som ursäktar sina texter och aldrig blir nöjda med något. Nej inte ska väl jag... liksom. Självklart ska man vara stolt när man har skrivit en bra bok, och inte sticka under stol med det. Om inte ens den som skriver tycker om sin text så kan man undra varför någon annan skulle gilla den. Det här kunde bli ett blogginlägg i sig, det där med jantelag och sådant. Men jag nöjer mig med att säga att jag gillar att C-J sade så om sin roman, och det gjorde mig ännu mer sugen på att läsa den.
Ändå är det just samma uttalande som sätter käppar i hjulet för min läsning. För jag reagerar på att boken innehåller lite kärlek, lite förintelsen, lite död, lite sorg, lite glädje, lite faror och olika typer av karaktärer. Det är något jag annars säkerligen inte skulle ha noterat, men nu klingar världsromanen i bakhuvudet och då undrar jag ibland om C-J tänkte att han ville skriva en sådan innan han började skriva. Och därmed har jag fått fram det enda jag egentligen ogillar med boken.
Ni har säkert redan läst på annat håll vad boken handlar om, men jag kan sammanfatta lite kort: Viktor är konstförfalskare och har hållit på med det och tjänat stora summor under många år. Detta får hans barn reda på först när han redan är död. Sonen Joakim är luspank och tänker att det ändå borde gå att sälja faderns mästerliga förfalskningar, vilket drar in honom i knipor han nog helst hade varit utan. Parallellt med son-historien nystas faderns egen berättelse upp - om hur det var att vara homosexuell konsthandlare mitt under rasande andra världskriget, om hur han istället valde att leva och mycket annat.
Jag har läst i flera bokbloggar att många ogillar delen som handlar om sonen. Nu minns jag inte vem som skrev det tyvärr (hojta till om det var du), men någon tyckte att Joakim-delen kändes fejkad eller tillgjord. Andra tyckte att boken bara borde handla om fadern. Själv håller jag faktiskt inte med. Jag tycker att son-och farhistorierna kompletterar varandra. Delarna om sonen ger boken lite tempo och delarna om pappan ger den ett djup.
Språket känns till en början slingrigt och krångligt men det kommer jag snabbt in i och sedan flyter det bara på.
Jag hade svårt att slita mig från Kunzelmann & Kunzelmann och ska garanterat låta den lilla tavlan av C-J sitta kvar på min tavelvägg. Boken går inte att jämföra med Den vidunderliga kärlekens historia, men så är det också två helt olika typ av böcker. Även om Kunzelmann inte är något av det bästa jag läst så är det en intressant bok som jag kan rekommendera.
Och vad tyckte ni?
Jag är tillbaka!
Åh, vad jag har saknat att hinna blogga och läsa böcker. Men nu är kandidatuppsatsen inlämnad och opponeringen är nästa vecka. Sedan kommer jag få opponera på en uppsats senare i juni (som handlar om Drömfakulteten, bara det är en lyx). Jag ska också skriva om vad jag kommit fram till i uppsatsen. Dessutom har jag massa bokfunderingar, böcker att tipsa om och andra böcker att läsa, poesiutmaningen att hålla vid liv och mycket annat. Jag är tillbaka i bloggvärlden helt enkelt.
Om några veckor sparkar mitt sommarbloggprojekt igång också och det är ganska många som vill gästblogga om bra böcker/författare. Kul! Läs mer om projektet i några inlägg längre ner på den här sidan - kanske vill du också vara med? Jag hör av mig till alla när det blir aktuellt att sätta igång.
Idag ska jag jobba halva dagen och sedan gå hem, sätta mig på balkongen och umgås med Carl-Johan Vallgren i bokform. Kunzelmann & Kunzelmann har väntat länge på sin beskärda del av uppmärksamheten. Vi hörs lite senare idag!
Om några veckor sparkar mitt sommarbloggprojekt igång också och det är ganska många som vill gästblogga om bra böcker/författare. Kul! Läs mer om projektet i några inlägg längre ner på den här sidan - kanske vill du också vara med? Jag hör av mig till alla när det blir aktuellt att sätta igång.
Idag ska jag jobba halva dagen och sedan gå hem, sätta mig på balkongen och umgås med Carl-Johan Vallgren i bokform. Kunzelmann & Kunzelmann har väntat länge på sin beskärda del av uppmärksamheten. Vi hörs lite senare idag!
Min oskuld och Pearl Harbour av Charles Bukowski
Världen i Min oskuld och Pearl Harbour är hård och kall. Mammor är svaga, pappor är kalla och arga. Lärare är skitstövlar och klasskamrater är väl bara skit de också egentligen. Man spelar baseboll och är snygg och rik, eller så är man fattig och jävlig som Henry Chinaski. Henry Chinaski som barndomen igenom måste trimma gräsmattan till perfektion men som aldrig lyckas få det perfekt och därför blir slagen av pappan. Henry Chinaski som, första gången han dricker tänker: Varför har ingen berättat för mig hur det här känns? Det här ska jag fortsätta med. Henry Chinaski som går runt i slummen för att han tänker att han måste ha koll på sin framtid (som han alltså förutsätter kommer vara just i slummen). Henry Chinaski som kollar under kvinnors kjolar lika ofta som andra byter skjorta. Som börjar dricka mer och mer, nerspydd t-shirt uppkasad över magen. Ett mobbat barn som ingen tror på, som växer upp till tuffing.
Så kan man väl sammanfatta romanen. Henry Chinaski är Bukowskis eviga karaktär (och alter-ego kanske?) och det här är en barndomsskildring där USA och vuxna är fienderna och där allt handlar om att överleva eller bli överkörd. Körd. Jag tycker ibland att det blir lite tradigt med all baseball- amerikansk fotboll- skolmiljö. Men annars är det lika vasst, avskalat och bukowskigt som alltid. Det är som ett isberg, där det som syns på ytan bara är en del och där resten känns i magen medan man läser.
Och när jag ändå har Bukowski-tråden uppe så måste jag bara undra hur översättaren tänker ibland. Min oskuld och Pearl Harbour heter Ham and rye på engelska. En titel som säger något helt annat (även om jag gillar den svenska titeln också). Samma sak har hänt med översättningen av Play the piano drunk like a percussion instrument until your fingers begin to bleed a bit (mitt motto under rubriken på den här bloggen). På svenska har det blivit Dikter för döende vilsna och döende veka stolta och sköra. En titel som säger något helt annat men som ändå är fin.
Så kan man väl sammanfatta romanen. Henry Chinaski är Bukowskis eviga karaktär (och alter-ego kanske?) och det här är en barndomsskildring där USA och vuxna är fienderna och där allt handlar om att överleva eller bli överkörd. Körd. Jag tycker ibland att det blir lite tradigt med all baseball- amerikansk fotboll- skolmiljö. Men annars är det lika vasst, avskalat och bukowskigt som alltid. Det är som ett isberg, där det som syns på ytan bara är en del och där resten känns i magen medan man läser.
Och när jag ändå har Bukowski-tråden uppe så måste jag bara undra hur översättaren tänker ibland. Min oskuld och Pearl Harbour heter Ham and rye på engelska. En titel som säger något helt annat (även om jag gillar den svenska titeln också). Samma sak har hänt med översättningen av Play the piano drunk like a percussion instrument until your fingers begin to bleed a bit (mitt motto under rubriken på den här bloggen). På svenska har det blivit Dikter för döende vilsna och döende veka stolta och sköra. En titel som säger något helt annat men som ändå är fin.
Man utan minne av Nicole Krauss
Eftersom bokcirkeln (pga min förvirring) blivit uppskjuten till nästa helg, så skriver jag om Man utan minne innan vi har pratat om den. Det borde vara okej. Och till att börja med kan jag säga att jag tycker om boken. Men inte om jag ska jämföra den med Kärlekens historia av samma författare. För det går liksom inte. Det är två totalt olika typer av böcker och ojämförliga. Jag älskar inte Man utan minne. Men väljer alltså att inte låtsas om att det är Nicole Krauss som har skrivit och all den förhandspepp och förväntan det innebär. Jag kan hålla med om det Aidaho kommenterade här.
Man utan minne handlar om en man som pga en hjärntumör förlorat alla sina minnen efter tolv års ålder. Med andra ord kommer han inte ihåg sin fru och hur mycket han älskade henne. Vännerna ler han mot men för honom är de alla obekanta ansikten. Böckerna frågar han sin fru om: Har du läst allt det här? Och hon svarar: Nej. Men det har du. Det är ganska starkt att läsa om det här, särskilt som det faktiskt händer i verkligheten. Jag såg nyligen en svt-dokumentär om en man som varit med om precis samma sak och som också förändrats totalt som person efter att ha förlorat minnet. Det är inte konstigt, man har ju glömt bort även den personlighet man byggt upp under livet. Samma sak blir det i Krauss debutroman. Samsons fru känner inte igen honom och undrar även hon vem det är som sover bredvid henne. Det ena leder till det andra och Samson, vars fall fascinerar många läkare, väljer att vara med i ett forskningsprojekt i Nevada-öknen. Att ge sin hjärna till det. Forskningsprojektet går ut på att man ska försöka överföra minnen från en hjärna till en annan. Ute i öknen funderar han kring sitt liv, den han tydligen valt att älska innan tumören och vem han egentligen är.
På vissa sätt påminner boken om en av mina favoriter, Illusionisten av John Fowles (som jag förtjust skrev såhär om). Det som liknar är mannen (i det här fallet forskaren) som drar in huvudpersonen i ett projekt utan att kanske berätta alla detaljer eller moraliska tvivelaktigheter. Och att de befinner sig på en avlägsen plats. Och att huvudpersonen på något sätt är i underläge jämfört med mannen. Det är fina likheter och inget jag stör mig på under läsningen.
Språket flyter på bra, utan särskilda toppar eller dalar tycker jag. Det är en intressant berättelse som dessutom har många intressanta öppningar till diskussioner och tankar: Är det okej att ens försöka överföra någons minne till någon annans hjärna (för det kan missbrukas i allra högsta grad)? Det tål att pratas om. Jag tyckte alltså om boken. Men i närheten av det omdöme jag gav Kärlekens historia ("Åh herregud. Helt underbar bok, en av de bästa jag läst", lät det ordagrant i bloggen) kommer den tyvärr inte.
Utrop av Céline Curiol
Utrop är en väldigt fransk roman och det gillas. Fast den är inte fransk på det där sättet som Ellinor i min ena bokcirkel brukar kalla puttrigt. Tänk typ tjej sitter uppkrupen i fönsterkarm och tänker på kärleken, tänk katter och garnnystan, tänk myspys och Carla Bruni i bakgrunden (som jag iofs gillar). Tänk "punkt, punkt punkt" efter varannan mening. Nej, i Utrop får det vara mörkt och ledset, förvirrat och ångestfyllt.
Huvudkaraktären har ett ganska ovanligt - eller kanske snarare ouppmärksammat - jobb, nämligen som utroperska på en parisisk tågstation. Det är hon som meddelar resenärerna från vilken perrong tågen går och vilken tid. Hon lever ett ganska ensamt liv, men har en man som hon tänker mycket på. Han är redan tillsammans med Ange, ängeln, och vet knappt vem hon är. Hon kysser honom i fyllan på en fest och skäms sedan fruktansvärt mycket.
Hon är namnlös i romanen och anonym i sitt jobb som utropare. Generellt verkar hon leva ett ganska anonymt liv. På ett sätt påminner hon mig om Mimmi i Feberboken, eftersom hon anpassar sina tankar och sitt liv mycket till den hon är förälskad i.
Jag tyckte om språket i Utrop och läste den väldigt snabbt, eftersom den liksom fastnade. Att säga att den är en fantastisk läsupplevelse vore att överdriva, men jag tyckte om den. Och som vanligt när jag läser Paris-böcker får jag sådan lust att åka dit.
Andra franska författare som jag tycker mycket om är Marguerite Duras, Francoise Sagan och Irène Némirovsky bland andra. Vilka parisiskor gillar ni?
Bödeln av Pär Lagerkvist
Det finns böcker (fast ganska få om man är en åsiktsmaskin som undertecknad) som är riktigt svåra att skriva om. Och jag måste säga att Bödeln är en sådan. Jag har svårt att avgöra vad jag skulle tycka om boken ifall jag inte hade fått lite förförståelse för den genom det vår lärare i fördjupningskursen sade om den. Men det man vet generellt om Lagerkvist ifall man är en bokoholist är ju:
- Att hans tema ofta är ondska vs. godhet
- Hans skriverier genomsyras ofta av tanken på "Varför finns det så mycket ondska i världen om det existerar en gud?" det vill säga varför skulle en gud tillåta så mycket ondska. Lagerkvist själv var inte troende, så han ville nog snarast visa på all ondska som finns och därmed göra det uppenbart att högre makter inte fanns.
- Han var mycket kritisk mot de fascistiska och nazistiska rörelser som styrde Europa och världen under 40-talet. Och det märks i hans böcker.
Bödeln stämmer väl in på de Lagerkvistska kriterierna (har jag glömt något?). Alla var rädda för bödeln i en svunnen tid men i en tid närmare vår så avgudas han. Människor sitter i en bar och berättar anekdoter om bödeln. Han säger alltid förlåt innan han dödar någon. Jag ser bödeln som en metafor för Hitler, särskilt som han vid något tillfälle säger att lägre stående raser måste dödas (eller liknande). De mörkhyade män som utgör orkester på baren spottas på när de säger emot någon och alla människor förvandlas till en mobb som står i en ring runt de skräckslagna musikanterna.
Bödeln är i princip som en pjäs, eftersom den innehåller såpass mycket dialog och väldigt lite beskrivande mellanbitar. Jag tycker den är intressant just eftersom den är en kritik mot diktaturerna, men som läsupplevelse är den för mig inget mästerverk.
Jag har också läst Dvärgen av samma författare (två gånger) och tyckte såhär. Som jag skrev då, så vill jag fortfarande gärna läsa fler böcker av honom. Vad har ni läst av Lagerkvist?
Sallys söner av Moa Martinson
Jag blandar lite ihop Kvinnor och äppelträd med Sallys söner nu eftersom jag läste dem med såpass kort mellanrum. Böckerna har samma huvudkaraktärer (ungefär) och utspelas i samma miljö men är fristående romaner. I Sallys söner har Sally en mer betydande roll än i Kvinnor och äppelträd som är mer av en kollektivroman.
Men det är fortfarande mödorna och hur man klarar av dem alla för att man måste. Det är fortfarande oron över sönerna som är utspridda i världen. Att vara mamma och maka och husmor och kvinna och starkare än kvinnor borde vara på den här tiden. Det är Sally som skriver långa brev och undrar hur sönerna har det. Hon blir stingsligare i hemmet, det nya hemmet, hos videbonden. Hon tänker igenom sitt liv. Saker och ting förändras men på stan (byn) viskar alla lika mycket om Sally som de alltid har gjort. I bakgrunden gror historien om hennes ursprung, bondeursprunget med kvinnan som tog livet av sig och inte fick bli begraven på kyrkogården. Kvinnorna som badade alldeles för ofta och därmed väckte avundsjuka och misstänksamhet. Dessa kvinnors styrka rinner i Sallys blod. Nu tror hon minsann att hon är någon där hos bonden. Jantelagen hänger tung över allas liv. I romanen möter vi även andra karaktärer men det är som att de alla utgår från Sally och hon är medelpunkten i berättelsen.
Även den här boken är en fantastisk läsupplevelse, men jag rekommenderar att läsa den i anslutning till (efter) den föregående. Då blir den ännu bättre. Jag har lust att läsa allt av Martinson nu, verkligen allt! Det är så härligt att upptäcka nya författarskap. Men det får vänta tills när min C-uppsats är klar. Jag ska nämligen skriva precis om de här två böckerna och om Sallys roll i dem. Då är det bäst att inte förvirra hjärnan med ännu mer Martinson för tillfället. Såhär skrev jag om Kvinnor och äppelträd häromdagen.
Nu var det 1914 av Eyvind Johnson
Inte för att jag har gått runt och tänkt särskilt mycket på Eyvind Johnson. Men om jag har hört hans namn så har jag alltid tänkt att det måste vara världens tristaste böcker och att de absolut inte skulle tilltala mig. Det är roligt att ha fel ibland och det hade jag den här gången.
Nu var det 1914 är egentligen inte en händelserik roman. Inga egentliga konflikter äger rum, åtminstone inga uttalade sådana. Däremot sker så mycket i de typiskt kortfattade norrländska dialogerna. Sådant som inte sägs. Som när Olof kommer hem efter att ha bott hos släktingar, och hans mor ser på honom länge och stryker honom lätt över håret. En sådan scen kan säga så otroligt mycket mer än femton sidor dialog. Åtminstone när Eyvind Johnson håller i pennan.
Olof är fjorton år och det är sannerligen dags att bli vuxen, morska upp sig och arbeta för sitt levebröd. Han sliter och drar i timmerstockar tills hans händer är mer valkar än händer. Han försöker förstå sig på jargongen för att passa in i gänget, eftersom han är yngst på arbetsplatsen. Han är man nu, tänker han, och så minns han hur han brukat springa runt i skogen nära sitt barndomshem och vara bara barn. Men han lägger in en enorm stolthet i att ha ett jobb, vara en karl. Han drömmer om att gå till sjöss.
Nu var det 1914 är en av delarna i Romanen om Olof och jag får lust att läsa resten. Det är något med det där karga språket, det som kanske är klassiskt autodidaktiskt, som verkligen tilltalar mig - och jag som alltid brukar prata om hur svårt jag har för kargt och avskalat språk! Det här är dock inte avskalat på samma sätt som en svensk debutroman utvecklad på skrivskola och redigerad tills det enda som återstår är ångest mellan raderna. Sådant gillar jag nämligen inte. I den här romanen passar kargheten in, det är som att boken inte skulle kunna vara skriven på annat sätt. Jag läser om klassklyftor, om att arbeta de flesta av dygnets timmar, om ett påtagligt mindervärdeskomplex. Och om att gå från barn till vuxen i en ålder som idag känns väldigt ung. Jag tycker mycket om den här romanen.
Kuriosa: När jag googlade på boken för att hitta lämplig bild, så sprang jag på en mindre positiv text om boken. Men det fascinerande är att den texten sägs vara skriven 1986. Innan internet, så att säga. Någon har bemödat sig med att lägga in den här texten. But why? Kolla själva.