ord och inga visor

Älskar den här framsidan!

OBS. Mycket litteraturvetenskap-kuriosa i min åsiktstext den här gången:

Om det inte vore för att Kvinnogatan är en del av den litteratur vi ska läsa till min fördjupningskurs nu, så hade jag nog föredragit att börja från första boken - Den blå rullgardinen. Men nu blev det att jag började med den här boken ändå, och det fungerade bra det också. Von Krusenstjernas Fröknarna von Pahlen-serie består av sju böcker och jag får lust att läsa dem alla. Varför? kan man undra.

För jag måste säga att Kvinnogatan är ålderdomligare än sin tid på en rad olika punkter. Den kom ut under 30-talet. Efter att ha läst Feberboken och Kvinnor och äppelträd (som jag ska skriva om i dagarna, fortfarande inte återhämtat mig helt! Så bra!) så vet jag att det gick att skriva på ett annat sätt. Då pratar vi rent språkligt. För Krusenstjerna använder sig av gammeldagsa former som 'voro', 'gingo' osv. Något jag faktiskt inte stör mig på, men det är anmärkningsvärt att hon höll i dem så hårt, så sent i tiden. Man får förstås ha i åtanke att von Krusenstjerna tillhörde en helt annan samhällsgrupp än Moa Martinson & co, och att hon innan den här romanserien också hade skrivit böcker under en lång period. Hon hade vanan inne helt enkelt. Oh well. Förutom språket så är också värderingarna väldigt gamla. Som att en antisemitism ibland skymtar förbi i beskrivningarna av den snikne läkaren Levin. Och bilden av galenskap känns också extremt ålderdomlig. En kvinna föll in i ett nervöst sammanbrott och var därefter liksom borträknad.

Ändå är det en fin historia hon målar upp, om Angela som skickas till hushållsskola i Stockholm. Där lär hon känna en annan flicka, som hon blir väldigt nära vän med. Det är den första vännen hon haft. På hushållsskolan är reglerna stränga, fröknarna snipiga och de andra barnen skvallriga och fnissiga. Angela och Stanny (som hennes nya kompis heter) har haft det väldigt olika i livet. Och trots alla undersköna överflödiga beskrivningar så rasslar sidorna snabbt förbi. Jag tror att jag tycker (hyfsat) om boken just för att den är så gammaldags, och speglar en helt annan värld än den man själv kan relatera till. Och det är väl det som är grejen med litteratur egentligen, så det var ju verkligen ett stating the obvious-uttalande.

Dessutom vore det intressant att läsa hela serien eftersom vi på seminarierna fått höra så mycket om Krusenstjerna-fejden som dessa gav upphov till. Det var en stor fejd som engagerade många skribenter och författare. Man var liksom antingen för eller emot Krusenstjerna. I slutet av serien blev den så pass omdebatterad att Bonniers tog handen från de sista böckerna och inte ville ge ut dem. Fejden handlade om att böckerna av olika anledningar ansågs extremt omoraliska. Kanske inte så mycket i de första böckerna, alltså. Men det gör mig extremt nyfiken på vad som var så anstötligt. Det känns som perfekt sommarläsning, att sitta i skuggan och läsa Von Pahlen-sviten.

Förresten! Idag läste jag en analys av Von Pahlen-romanerna som var väldigt rolig (det hör till kursen att läsa den). Den måste ha många år på nacken och skribenten tar fasta på allt det röda och blå i böckerna. Det röda temat - den svulstiga rosen (?) - och det blå temat - det isiga.. och så vidare. Han pratar också om att tidigare konstnärer hade fångat kvinnan genom att måla henne naken på porträtt för att komma henne nära (ÖH?). Det Von Krusenstjerna gör är att ta sig ännu längre; nämligen under kvinnans hud. Och det är där den verkliga kvinnan finns. Något i den stilen. Det är fördelen med att läsa litteraturvetenskap. Man får liksom det lilla extra chockerande.

Är det någon som har läst alla sju böcker i serien?

Ja, som rubriken säger så orkar jag inte läsa ut Bönbok för en vän av Joan Didion just nu. Den har legat i en hög i flera veckor nu, halvläst, och jag har inte känt för att plocka upp den igen. Oftast tycker jag och min ena bokcirkel om ungefär samma typ av böcker, men här gick våra åsikter isär. De tyckte om. Jag, not so much. Och egentligen har jag svårt att motivera varför. Det är något med hur jag aldrig fastnar. Karaktärerna väcker aldrig mitt intresse.

Men jag kommer låta hundörat i boken vara kvar och plocka upp den någon gång i framtiden. Kanske nästa vecka. Kanske om en månad, eller ett år. När jag väl gör det så skriver jag om den här förstås. Blev ni mer impade än jag av den här boken?

ÅH. Jag måste bara säga att jag är inne i en sådan underbar läsperiod. Helst vill jag bara läsa hela tiden. Jobb, plugg och vänner går dock förstås före läsningen och tur är väl det. Men det känns skönt att vara så läsig igen, efter en något o-harmonisk start på året. Nu har jag några utlästa böcker att skriva om. Jag börjar med Feberboken.

I min värld klingar beteckningen kärleksroman väldigt illa. Jag tänker på taffliga kärleksdikter, dikter som gett poesin sitt svåra rykte: mycket subjekt och objekt, abstrakta uttryck som inte tilltalar åtminstone mig. Och så vidare. Och visst innehåller Aronsons 30-talspärla mycket jag och mycket du. Men trots att den har så otroligt många år på nacken så skulle den kunna vara skriven nyligen. Nyligen men inte nu, med tanke på att det är en brevroman och sådana är sällsynta i tider då ingen längre orkar skriva "riktiga" brev. Som läsare får jag följa brevväxlingen mellan Mimmi och hennes kärlek (som ömsom är i Paris, ömsom i Sverige), blandat med Mimmis egna förtvivlade reflektioner. Allt är väldigt fragmentariskt som ju undertiteln Stoffet till en roman antyder.

Jaget i boken, Aronsons alter-ego Mimmi, dignar under tyngden av kärleksoket hon bär på. Hon är inte van vid att vara så underställd någon, enbart pga att hon inte kan kontrollera sina starka kärlekskänslor. Det är som om hon är sjuk. Hon har inte längre makt över sina känslor och det förvirrar henne. Feberboken ingår i den fördjupningskurs jag läser nu i kandidatkursen (litteraturvetenskap om någon missat) : Svensk litteratur under mellankrigstiden. Tydligen visste alla när boken kom ut, att bokens Hugo var en förtäckt Artur Lundkvist- en framgångsrik författare under denna era. Men det gör inget att man inte har koll på den kärlekshistorien. Man missar inget. Och dessutom förtydligar Ebba Witt-Brattströms förord en hel del.

En intressant aspekt är att boken är skriven innan kvinnans frigörelse och ändå känns den som en trampolin till det. Mimmi är modern och har kontakt med sina känslor på ett sätt man kanske föreställt sig att 30-talskvinnor inte hade 'råd' med. Att skrivandet står i fokus i kärleksbreven ger bara läsningen ytterligare en inspirerande dimension.

Och efter denna extremt okritiskt lyriska utläggning, tänker jag nu exemplifiera med några fantastiska citat:

Min hjärna kan inte skära små nätta borgerliga fasoner - den vill klyva i rättvisa hälfter som en slaktarkniv...

*

Tror du nu att jag inte har ett enda kulört inslag i mitt väsen. Du skriver ju till mig som om jag vore helgrå, lite strimmig du vet - "det är tråkigt med min passivitet". Tråkigt, strimmigt. Hugo, Hugo. Jag har i alla fall varmt blod som skulle spruta högt om inte min hud vore...

*

Det vore storartat att se H. i den här omgivningen. Han skulle liksom spränga den, betyda en katastrof för den.

*

Jag ÄLSKAR det kort och gott. Boken för tankarna språkligt till Sara Stridsberg och innehållsligt till Söderbergs underbara sekelskifteskärleksromaner. Och samtidigt är den alldeles, alldeles annorlunda (disclaimer: ok, den når inte riktigt Stridsbergska/Söderbergska höjder men liknar litegrann).

Har ni läst Feberboken?

Att läsa De välvilliga är att gå och gå och aldrig komma fram till festen. Om man säger så.

Är det någon av er som har läst den? Jag vill samtidigt inte sluta läsa heller, för den är faktiskt intressant. Bara så otroligt tätt skriven, klumpig bok (flera kg tung i storpocketformat) och lite för många sidor med tanke på den rätt låga sträckläsningspotentialen den framkallar.

Varning för lite för lång text. Jag fick knappt plats att skriva om bokens handling kände jag, för att det blev så långt. Men handlingen framgår förhoppningsvis hyfsat i texten ändå:

Jag vet inte hur det är med er, men själv har jag väldigt svårt för konventionella-stockholmska/svenska-kärleksromaner-om-lite-relationstrassel-och-håhå-jaja, som jag härmed väljer att döpa genren till. Och jag trodde att Vi har redan sagt hejdå skulle vara en sådan bok, trots att jag ofta läser Daniel Åbergs blogg och tycker om den (varför trodde jag det då? Titeln? Nej, det är ju en fin titel! Vet inte varför). Men vad skönt det är att få skriva att jag hade helt fel!

Boken är väntan på sms, kärlek eller icke, mingel, häng med den trygga fristaden som kompisen Amanda utgör, vardag, fest, sorg, glädje, Vasastan och Södermalm, är man vuxen eller inte, dyker den rätta kärleken upp av en slump eller inte. Boken är nutid, förvirring, promenader, alkoholenheter och mediamänniskor-livet. På ett originellt och fängslande språk.

Visserligen handlar romanen om en kärleksrelation, eller snarare en komplexfylld karaktärs kärlekstrubbel och dito funderingar. Men skulle man döma ut alla romaner på temat kärlek så skulle inte mycket i världshistorien finnas kvar att läsa. Och det här är något alldeles eget ändå. Romanen känns mycket nyskapande med alla oväntade funderingar kring relationer, väntan på sms, velande hit och dit, mailkonversationer och annat. Jag påbörjade en lista med sådant jag tyckte kändes nyskapande när jag under läsningen märkte att det vimlade av sådant. Tyvärr tappade jag min förvirring trogen bort samma lista, så jag nöjer mig med det jag nyss sagt på det området så får ni själva upptäcka.

Det jag gillar mindre bra med romanen är att jag ibland tyckte att den blev lite upprepande, till exempel med de mail från tjejen som finns infogade i romanen. Mail och brev insprängda i romaner = no no i min värld. Å andra sidan är det den moderna tidens kärleksbrev, något som blir uppenbart i Vi har redan sagt hejdå. Så oftast funkade det ändå. Och ibland skummade jag ett par sidor här och där. När det faktiskt blev lite väl konventionell-relation-aktigt till exempel (turligt nog inte ofta). Och när huvudkaraktären befinner sig på konventionella hemmafester hos uttråkade par som egentligen bara borde göra slut så tycker jag att läsningen blir lite tråkig. Om det beror på att karaktärens egen leda förmedlas och smittar av sig, eller på att det blev lite tråkigt i texten kan få vara osagt.

Lite mer positivt: Jag tycker det är fint att Vi har redan sagt hejdå många gånger känns så meta, så mitt i prick 2000-talet. Funderingarna är konkreta och väldigt mänskliga, den där gnagande oron i magtrakten - man vill att den man är intresserad av ska höra av sig och ändå vet man inte om man verkligen är intresserad av just den personen eller kanske någon annan osv osv. Detta beteende tror jag nästan alla har för sig, åtminstone jag och alla i min omgivning, men det hade knappast våra mor- och farföräldrar. Det är på så sätt en funderingslyx tillägnad endast människor med många yttre privilegier. Även intressant att läsa en roman som handlar om en stockholmskilles sätt att se på relationer och dylikt. Inte för att alla är som han, men säkert många. Det skrivs inte många sådana romaner, mig veterligen, så det var kul att läsa.

Så. Inte en av de bästa böckerna jag läst, men en välskriven och framför allt nyskapande roman som är väl värd en läsning. Kanske med ryggen lutad mot Snaps-huset på Medis i solen på deras nyss utställda uteservering! Vad tycker ni om den här romanen?

Tack Sockerförlaget för recensions-ex!

Detta är den första boken jag läst (hela) på en månad. Även om den inte föll mig i smaken, så fick den igång min läsning och jag hoppas att inte behöva uppleva ett läsvakuum på väldigt lång tid igen. Jag håller nu på med en ny bok nämligen, och känner att jag är mig själv igen. Det vill säga bokoholist. Nåväl, nog om detta.

Den sista läsaren handlar om Remigio som hittar en mördad flicka sin trädgårdsbrunn. Istället för att låta henne ligga kvar och kalla på polis, så väljer han att ta upp henne därifrån och placera henne i sitt hem. Remigios pappa, Lucio, är byns enda hängivna läsare och han ruvar på tusentals böcker i sitt inte alltför populära bibliotek. Ända sedan hans fru dog har han läst och läst, och kopplar även verkliga händelser till olika böcker. Han drar även slutsatser utifrån hur folk i böcker har agerat, och applicerar dem på verkligheten. Han använder det till och med på brunnflickans död.

Den lilla byn Icamole ligger i öknen och är en uttorkad och ganska tråkig by. Människorna där tänker mycket på vatten, som de ju saknar, eftersom det aldrig vill regna. En inskränkt stämning råder och folk är inte alls sugna på något så konstigt som att läsa böcker. Inte ens Lucios försök att bokfrälsa dem hjälper.

Det är intressant att läsningen står i sådant fokus. Men förutom det har boken inte många kvaliteter som faller mig i smaken. Förutom att den är ganska långtråkig och aldrig tycks ta slut, trots sitt nätta format, så är den också väldigt elitistisk. Ständigt tänker Lucio på allt dåligt som kan förekomma i böcker. Triviala metaforer, onödiga ord och så vidare. Och ändå lever Den sista läsaren inte upp till mycket. Det blir lite meta, som jag brukar gilla, men på ett oengagerande sätt, tyvärr.

Jag är som läsare väldigt ointresserad av att läsa om mordgåtor, men inte ens läsare som gillar sådant kan här få sitt lystmäte tillfredsställt. Det är nämligen ingen spänning alls i romanen. Mordgåtan känns bara inslängd för att någonting ska hända. Ogillar också pedofili-vibbarna (väldigt mycket fokus på flickans lena hud, och len hud generellt. But why?).

Detta var en bokcirkelbok som vi diskuterade över lite vin i fredags, och vi var nog alla hyfsat överens om att detta inte var någon hit. Sorry, Toscana men jag blir inte sugen på att läsa mer av dig.

Men ännu viktigare: Har ni läst Den sista läsaren? Vad tyckte ni?

Det här är nog en bok jag inte läst i första taget om det inte var så att den B-uppsats jag opponerade på delvis handlade om just Låt den rätte komma in. Men jag är glad att jag läste den, för även om den egentligen är alldeles för dramaturgi-kurva-fokuserad för min smak så har den en hel del kvaliteter.

Egentligen är väl det här en av de böcker som inte behöver en närmare presentation. Det blir därför en kort sådan. I den här romanen möter vi vampyrer, pedofiler, mobbare, mobboffer, mördare, alkoholister och mammor och pappor som bryr sig men kanske inte riktigt så mycket som de borde bry sig. För den som inte är orienterad i området Blackeberg bjuder Låt den rätte komma in ett utmärkt tillfälle att bli det. Och för den som är någorlunda bekant med området (som jag, då jag har vänner som har växt upp där) blir det många aha-ögonblick. Torget, mataffären, trappan ner från torget, innergårdarna - det känns igen. Om det nu ska vara så märkvärdigt. När boken kom ut blev det lite som att alla ville läsa den bara för igenkänningens skull. Lika märkvärdigt blir det knappast med alla böcker som utspelas i innerstaden. Well, well, det är en annan diskussion.

Vampyrer och Blackeberg i all ära, det är nog ändå mobbingen som står i fokus i den här boken. Den råa och omänskliga mobbing som tusentals barn utsätts för dagligen av sina klasskamrater. Inte sällan fick jag ont i magen under läsningen, då elakingarna tvingar Oskar att skrika som en gris. Bara för att det låter lite roligt. Och det temat räddar boken och gör den intressantare. För annars är det lite väl mycket mord, polisrapporter, "utdrag ur Ekot och Aktuellt" (töntigt tycker jag! är det alltid så i mordrelaterade böcker?) och utredningar. Jag vet inte varför jag har så svårt för just sådant, kanske den fejkade autenciteten som bara blir fel när alla vet att det är fiktion?

Sammanfattningsvis så finns intressanta delar i boken och jag plöjde den riktigt snabbt. En del knivskarpa personporträtt, mycket sorg och ensamhet och så den vampyriska kärlekshistorian/vänskapen som växer fram mellan huvudpersonen Oskar och vampyren Eli. Jag kan tänka mig att läsa mer av Ajvide Lindqvist, för detta var inte så deckar-artat som jag trodde, men helst något med lite mindre polisfokus ändå. Har ni några tips?

När Daniel är tio år så får han följa med sin pappa till De bortglömda böckernas gravkammare. Där plockar han på måfå ut en bok med just titeln Vindens skugga. Denna bok ska för alltid förändra hans liv, då han blir helt fängslad av den och sedan också författaren, Julian Carax. Daniel är lite för nyfiken för sitt eget bästa, och tur är väl det eftersom det gör läsningen intressantare..

Handlingen är ganska komplex att beskriva, då den följer Daniel genom många år, kärlekar, sorger och glädjestunder. Men det som kan sägas är att Vindens skugga är riktigt fängslande läsning, och nästan omöjlig att slita ögonen ifrån. Språket flyter på bra och även om karaktärerna är många, så är de aldrig förvirrande många. Emellanåt blir det nästan som ett mysterium, då man smittas av Daniels nyfikenhet. Dessutom är det härligt att böcker, bokhandlar och läsning står så mycket i fokus. Med andra ord är detta en bra bok att ta sig an om läsinspirationen tryter. Det enda negativa jag kan säga är att det ibland blir lite klyschigt och schablonartat, men som saga sett så är det okej för i sagornas värld hör schablonerna hemma. Jag kan därför varmt rekommendera den här boken till alla som vill ha en riktig roman-roman.

Har ni läst den, och vad tyckte ni i så fall?

Det var några veckor sedan jag läste ut Jag var en arier men jag har ägnat mig åt mycket läsning och uppsatsopponering sedan sist, och mindre bloggande. Nåväl, jag har fortfarande boken i färskt minne.

Hitlers mål var att hela Europa skulle bli ett germanskt rike, en enda nazi-världsdel. Lyckligtvis lyckades han inte som vi alla vet, men hur hade det sett ut om han faktiskt gjort det? Den tanken leker Tony Samuelsson med i Jag var en arier. Boken utspelas på 70-talet i Sverige, ett nazistiskt rike där det ultimata är att vara en arier. Författare som Pär Lagerkvist har fått sina böcker brända på bål och själva blivit avrättade pga. sina anti-nazistiska åsikter. De författare som vinner priser och hyllas är sådana som skriver positivt om den nazistiska ideologin. Albert Speer är führer och tänker ständigt gott om den så kallade ur-führern (Hitler). Boken kretsar kring några karaktärer i Stockholm och deras vardag. På ytliga fester minglar författare med andra framgångsrika arier.

Boken gick snabbt att läsa, även om den emellanåt blev lite långtråkig. Det som gjorde att mitt intresse hölls uppe var just dystopi-tanken, som jag alltid tycker är intressant. Det skulle ha kunnat bli såhär och då hade allas våra liv sett helt annorlunda ut. Vi hade dömt människor efter hår- och ögonfärg, och de blonda människorna hade befunnit sig överst på den samhälleliga stegen just av den anledningen. Sverigedemokraternas obehagliga frammarsch gör att boken känns mer aktuell än någonsin. Tyvärr finns det människor som finner en relevans i att döma andra efter ursprung. Vi som ser längre än så kan läsa den här boken, förfasas och aktivt kämpa för att aldrig hamna där. Till exempel genom att rösta i det val som går av stapeln om ganska exakt 9 månader.

Som läsupplevelse är Jag var en arier inget storslaget. Språket är ganska fyrkantigt och händelseförloppet inte något extraordinärt. Men syftet och tanken räcker långt i det här fallet. Tack Wahlström & Widstrand för boken!

Människor helt utan betydelse är 165 sidor klaustrofobisk storstadsångest. Egentligen skulle jag kunna skriva bara det, för det sammanfattar boken ganska väl. Men det vore lite torftigt, så jag utvecklar en aning:

Vi får följa ett jag som flanerar på Stockholms gator, med ständig koll på mobiltelefonen. Han väntar på att flickvännen ska ringa, en flickvän han verkar ha ett ovanligt platoniskt förhållande med. Han går på några meningslösa möten där ingenting egentligen sägs, han träffar på några bekanta utan att säga något viktigt. Det känns som att han går i en glasbubbla, där ingenting riktigt når fram - ej heller äkta känslor. Allt i ett hett och tomt sommarstockholm.

Boken väcker faktiskt exakt samma känslor som filmen Darling, en film jag älskar väldigt mycket. Skillnaden är att Darling också innehåller så mycket känslor och möten under den rostfria ytan. Jag ser Människor helt utan betydelse som en talande samtidskommentar, om en ytlig värld där allt slutat spela roll och där man hakar sig fast vid ytliga saker för att överhuvudtaget ha något att sysselsätta tankarna med.

Och titeln talar sitt tydliga språk, under läsningen så känner jag ofta att det jag läser också är totalt meningslöst. Men det är det inte, eftersom det säger så mycket om en del av samhället, en del av Stockholm där alla har allt och därför inte riktigt orkar engagera sig helt i något. Även om boken handlar om egentligen ingenting, så tycker jag att den är läsvärd. Det klaustrofobiska i det meningslösa blir så oerhört tydligt när någon skriver ner det.

Däremot blir jag lite irriterad när jag, mina vana trogen, läser utdragen ur recensionerna på bokens omslag. Där skriver någon att Hjalmar Söderberg skulle känt sig nöjd om han läst boken. Jag tycker inte att det här kan jämföras med Söderberg, men så är Hjalmar å andra sidan en av mina favoritförfattare så det är inte särskilt förvånande.

Vad tycker ni om Människor helt utan betydelse?

Dödgrävarens dotter är en sorgesaga på drygt 600 sidor. Den handlar om Rebecca som är just dödgrävarens dotter. Tillsammans med sina två bröder, sin neurotiska mor och dödgrävare till far bor hon i ett slitet hus nära kyrkogården. Familjen har flytt från Tyskland där nazismen härjar för fullt och ordet jude är förbjudet i hennes barndomshem.

Genom boken får läsaren följa Rebeccas resa från barn till vuxen, från Rebecca till Hazel, från dotter till mor. Från en personlighet (som misshandlad kvinna, en Rebecca som vuxit upp) till en annan (som Hazel, den blida kvinnan som aldrig gråter). Det är oundvikligt under läsningen av en såpass tjock bok att inte på något sätt tycka att man lär känna huvudkaraktären. Så är också fallet här.

Däremot drabbas jag av en känsla, särskilt under bokens första hälft, av att 'det här har skrivits för skrivandets skull, och inte berättelsens.' Det känns som att JCO har tvingat sig själv att skriva, något som lyser igenom och gör boken seg och inte särskilt engagerande. Någonstans i mitten vänder känslan och då blir jag som läsare genast mer nyfiken på att läsa vidare och veta hur det ska gå för Rebecca, eller jag menar Hazel Jones. Problemet är att när intresset ska hållas uppe under 600 sidor så kan det bli träigt att läsa 300 sidor som aldrig fastnar. Visst är handlingen spännande och sorglig, många tragedier drabbar huvudkaraktären och relationen mellan USA och Tyskland eller snarare amerikaner/tyskar skildras på ett intressant sätt.

I Rebeccas liv är män inget att lita på. De blir fulla och slåss, kan till och med plocka fram en pistol om man inte aktar sig. I Rebeccas liv är hennes son allt, och för sonen är pianospelandet allt.

Joyce Carol Oates har mycket höga förväntningar på sig när jag ska läsa något av henne, och det kanske är orättvist. Men jag tycker ibland att språket blir repeterande och lite slött, att hon kunde ha skalat bort ett par hundra sidor för en mer tät roman. Alltså är slutbetyget att jag tyckte om boken hyfsat men inte älskade den. Förlåt, Joyce. Jag är säker på att jag ska trivas bättre i ditt sällskap nästa gång igen.

Är du sugen på en av världens mest produktiva författarinnor, så rekommenderar jag istället varmt Blonde. Där kan vi snacka läsupplevelse deluxe.

Har ni läst Dödgrävarens dotter? Vad tycker ni?