Samla ull av Patti Smith

Nu börjar alltså min långa rad av recensioner som ska hinnas med innan årsskiftet att rassla in. Först ut är Patti Smiths Samla ull.



Samla ull
är vad man får kalla för prosalyrik (ett ord jag har väldigt svårt för eftersom det känns som att man gör det svårare än vad det är). Annars kan man också beskriva det som kortare textfragment med ett poetiskt språk. Poesi på längre rader/texter i kortare versioner. Texterna är ofta konkreta och handlar om barndom, cowboys, ullsamlare, tavlor som finns i författarens rum.

Boken är upplagd så att den engelska versionen av en dikt står på ena sidan och den svenska på andra. Det gör att läsandet stannar upp lite, eftersom jag kommer på mig själv med att jämföra originalet med översättningen.

I övrigt blev jag ganska inspirerad av Samla ull även om den inte var någon fantastisk läsupplevelse. Efter att ha bläddrat lite i min julklapp Oskuldens tecken av samma författare är jag desto mer sugen på den. Det jag har läst ser lovande ut.

Jag tycker att Patti Smith är en extremt cool och fascinerande person och har lyssnat på hennes musik i många år. Nu ser jag fram emot att mer och mer lära känna även hennes författarskap.

Motsols av Moa Martinson



Nyligen lånade jag och läste Motsols av Moa Martinson. Som jag har förstått det är det den enda diktsamlingen hon skrev. Och det känns som att det är ett hopplock av helt olika slags dikter. Vissa är rimmade, andra mer som en kortare text och ytterligare andra lite mer fragmentariska.

Jag blir väldigt berörd av dikten där väverskorna ber dem som kan väva med ord att föra deras talan ut i världen. Där bränner det till på ett sätt som bara Moa och någon annan kan åstadkomma. Även några av de textaktiga dikterna tycker jag mycket om. Annars måste jag nog tycka att Moa gör sig bäst i romanform. Men jag är glad att ha läst även hennes dikter. Vissa av dem är lite närmare, lite sorgligare än de romaner jag hittills läst.

Funderingar av Angelica Wiik & Bengt O. Björklund



För det första är den här boken _enorm_. Med det sagt ska jag berätta lite om den, eftersom den är ganska ovanlig har jag fått för mig. Boken består av tavlor målade av konstnären Angelica Wiik. Hon målar färgstarkt och figurativt. Vissa av bilderna gillar jag mycket, och andra inte.



Jag googlade fram två bilder på måfå bara, för att visa hennes stil. På varje uppslag i boken, bredvid tavlan, finns en dikt. Dikterna rör sig oftast i samma värld som tavlans motiv. De är alla korta och ögonblicksartade. Precis som med bilderna så är vissa dikter bra och andra lite tristare. Så är det med den här boken. Men det roligaste är nästan idén tycker jag. Konst + ord är ju en oslagbar kombination. Den finns på många bibliotek så passa på att bläddra i den om ni ändå är där.

Jag läste ju nyligen också Jag missade Woodstock av Bengt O.  Björklund. Det var typ som en enda lång dikt, en diktroman.
Såhär tyckte jag om den.

Det spelar ingen roll var blixtarna slår ner

så står jag här i tusen bitar som en ihoptejpad porslinsfigur


Bild lånad från Wahlström & Widstrands hemsida, hoppas ok.

När jag var kanske sjutton år så fick jag en magisk födelsedagspresent av en nära vän. En present som fortfarande inspirerar mig och som förmodligen för alltid förändrade mitt eget sätt att skriva. Presenten var Vad gör jag här av Lukas Moodysson. Det är en enda lång dikt som handlar om nästan allt hemskt i världen, blandat med vardagligheter (om någon känner till mer liknande poesi så säg gärna till direkt!). Jag har även läst Mellan sjutton och tjugosex och Apo kryp hos av samma författare och älskade bägge. Jag kan säga att han absolut är en av mina favoritpoeter (plus att jag älskar Tillsammans och Fucking Åmål och dog själsligen av styrkan i Lilja 4-ever). Så med andra ord är jag ett fan.

Hjärta du är min ensamhet
draksömn & brännässla
mareld & midnattssol

Jag älskar det explosiva i Moodyssons poesi, och populärkultur- och nutidsreferenserna blandat med hjärtsnörpande vackra formuleringar. Och debuten Det spelar ingen roll var blixtarna slår ner gör mig inte besviken. Det är långa dikter blandat med kortare. Maniac rap blandat med hjärt- och smärtdikter (fast oklyschiga så klart). Jag ger lite exempel (återigen tack vare min nya citatbok!) här. Det är utdrag ur olika dikter.

Ge mig nitroglycerin och kärlek,
ge mig kol pressat till diamanter,
ge mig blommor från tomma gravar,
ge mig tre kilo telefonnummer
nerklottrade med rött läppstift
på gula tidningssidor
*
Att vara ett regn,
obarmhärtigt vacker
och alltid döende,
att vara ett regn

I vår kommer Moodyssons roman Döden & co och shit vad jag längtar. 
Här hittade jag en väldigt intressant text om honom. Har ni läst Moodysson eller bara sett hans filmer (för det antar jag att alla har gjort)? Missa inte poesin, han gör det lika bra och med lika mycket känsla som han skapar oförglömlig och (i Sverige åtminstone) ojämförligt bra filmer.

Mannen utan väg av Erik Lindegren

Först tänkte jag att uppställningen av den här långa dikten, som nästan blir som en osammanhängande diktsaga (kanske 60 sidor någonting), såg så stel och gammal ut. Lite Iliaden-varning över det hela. Jag är väldigt oförtjust i fasta versformat, rim och måsten inom poesin. Obunden vers is the shit! Snart märkte jag att det var obundet, samhällskritiskt, osammanhängande, kriget i bakgrunden, hjärtsnörpande formuleringar och riktigt inspirerande poesi.

Då läste jag hela boken rakt av. Därför hann jag varken markera citat eller riktigt hämta andan. Jag njöt av ordflödet utan överanalys, precis som jag uppmanar alla att göra i min
poesiutmaning. Och det funkade riktigt bra.

Mannen utan väg är nog väldigt svår att få tag på. Jag läste den som en del i en samling med Erik Lindegren-dikter. Där fanns hela Mannen utan väg publicerad. Jag skummade lite ur de övriga dikterna, men de föll mig inte lika mycket i smaken.

Har ni koll på Erik Lindegren?

Utrensning av Sofi Oksanen



Plötsligt händer det, tänkte jag inleda den här texten med tills jag kom på att jag inte vill göra sådana reklamparafraseringar. Men så gjorde jag det ändå, ser man på. För det är väl lite så. Att man läser ofta halvbra böcker. Lite mer sällan för varje år man lever läser man riktigt dåliga böcker (man lär sig att mer och mer utkristallisera sin smak och känna på sig vad man gillar och inte). Och sällan, någon gång då och då, läser man en bok som liksom får ens hjärta att nästan stanna under läsningen. Som gör att man känner sig lite förvirrad när man yrvaket kliver upp från läshörnan för att göra något annat, eftersom man trodde att man befann sig i en helt annan tid och plats. Okej, jag överdriver lite för så inne i läsningen blir jag aldrig (lyckligtvis?). Men Oksanen lyckas få mig bra nära det där total-eskapistiska stadiet.

Ni har redan förstått att jag är väldigt förtjust. Berättelsen om Alliides sorgöde och Zaras flykt är ett mästerverk som jag önskar att jag själv lyckats knåpa ihop. Boken hoppar mellan sekel och livöden, som ändå hela tiden hör samman tätt. Vi befinner oss i Estland och Ryssland. Och lite Berlin, bakom de låsta dörrarna där Zara är så ledsen att hon knappt orkar längta hem. Det gör för ont att tänka på hur fint hemma var. Alliide viftar bort flugor och lever i en stilla gammalmänniska-lunk, tills Zara ligger ihopkrupen på hennes gård. Då tvingas Alliide minnas Sovjetunionens hårda klampkängor och allt hon varit m ed om.

Sofi Oksanens språk är så otroligt vackert men ändå konkret så att det inte gör att jag tappar bort mig från karaktärerna. Jag kan inte förstå hur detta är fiktion, för det känns alldeles hudnära och på riktigt. Ja, alltså jag säger som många andra har gjort - LÄS!

Jag längtar redan till läsningen av Stalins kossor och Baby Jane. Dessutom sade Oksanen i Babel att hon planerar att ge ut sin nästa bok 2012. På finska då, antar jag, så vi lär få vänta ett tag. Men det är kanske värt väntan. Kanske händer det plötsligt igen... Fjantigare ihopknytning av blogginlägg får man leta efter, men jag vet liksom inte hur jag ska övertyga de ännu oövertygade om att denna bok faktiskt är värd språngmarschen till PocketShop innan jobbet imorgon för att ha något att läsa på bussen/tunnelbanan/annat transportmedel.

Har ni läst boken?

Oppositionspartiet av Gun-Britt Sundström



Oppositionspartiet utspelas (och är skriven) under 60-talet. Den handlar först och främst om Saga, som alltid fått höra att hon är så begåvad. Nästan utan att anstränga sig får hon all skolinformation att fastna i hjärnan och betygen lyser med stora A. Så börjar Saga umgås med ett gäng tjejer. De gör anden i glaset och hittar på allehanda halvförbjudna typiska tonårssaker. Och plötsligt förfasas lärarna över Sagas oreglerliga beteende och hotar med sämre betyg i uppförande. Oppositionspartiet är fött!

Det är en charmig bok, tycker jag. Språket är väldigt 60-talsaktigt med en massa slang. Medan jag läser hör jag den på 60-talsstockholmska. Tänk Kenta & Stoffe, tänk Saltkråkan. Den dialekten, ni vet? Det ger en extra dimension till läsningen. I pärmen finns översättningar till de ord och uttryck som fallit ur tiden och inte används längre. Jag gillar hur inga pekpinnar finns, att tjejgänget bara presenteras som de är. Sedan kan jag tycka att boken är lite väl ungdomlig för att passa mig. Jag hade nog älskat den för tio år sedan. Men det gör inte så mycket, för den är en fin inblick i en svunnen tid då allt var lite, lite oskyldigare.

Boken är nyutgiven av
Xpublishing, i år. Jag är väldigt förtjust i det tidsenliga omslaget.

Har ni läst Oppositionspartiet?

Det blir braflummigt när Jim Morrison skriver poesi

Erotisk Politik av Jim Morrison

utflippade underverk
skola vederfaras Eder




Jim Morrison är en legend på många sätt. Jag minns tunnelbaneresa efter tunnelbaneresa i tonåren med huvudet lutat mot fönstret då jag emellanåt varvade den vanliga musiken med The Doors. People are strange och Alabama song återkommer fortfarande i mina spellistor. Det sorgligpoetiska.

People are strange when you're a stranger,
faces look ugly when you're alone.

eller

Show me the way to the next whiskey bar
oh, don't ask why. oh, don't ask why.

Föga anade jag att Jim Morrison innan han dog vid 27 års ålder (ja, han är en av medlemmarna i
27 club) också gav ut ett par diktsamlingar. I svensk översättning har två av hans diktsamlingar publicerats. Erotisk politik heter boken. Det är en tunn bok, som jag läste igenom vid köksbordet en kväll nu i veckan.

Förordet är väldigt intressant. Där berättas en del om Jim Morrisons uttalanden och åsikter och jag läser det häpnande. Sedan är boken indelad i tre delar, där den första mest är pinsam. Översättaren har där försökt omformulera vissa av The Doors-låtarna till svenska. Det hela blir väldigt dåligt. Först trodde jag att dessa var de faktiska dikterna och förfasades, tills jag insåg att dikterna kommer senare.

Härskarna och De nya varelserna är bägge fragmentariska diktsamlingar, där fragmenten är numrerade. Det är mycket storstad, mycket psykadeliskflummigt, slingriga formuleringar och det mesta är fint att läsa. Några exempel (tack vare citatboken!):

Cancer city
storstadshöst
sommarvemod
Den gamla stadens gator
spöken i bilar
Elektriska skuggor
*
Härskarna beveker oss med bilder. De ger oss böcker, konserter, gallerier, shower, filmer. Särskilt filmerna. Genom konsten förvirrar de oss och gör oss blinda för vår förslavning. Konst pryder våra fängelseväggar, håller oss tysta och förströdda och likgiltiga.
*

I Härskarna verkar härskare och film vara de övergripande temana. Men jag gillar det fragmentariska och tycker inte ens att en sådan röd tråd hade behövts. Att den ändå finns är rätt schysst, eftersom det är intressanta ämnen. Men osammanhängande är bra i poesi. Tycker jag, då. .

Kort och gott är det en helt okej diktsamling som emellanåt verkligen glimrar till.Tydligen blev den nerskriven av alla kritiker när den gavs ut.

Sot av Per-Eric Söder



Jag hade aldrig hört talas om poeten Per-Eric Söder förrän min käresta (och tillika en av mina boktipsauktoriteter) tipsade om honom. Jag tyckte väl att omslaget var lite väl posigt men så är också poettraditionell full av poser så det får vara okej.

Så öppnade jag boken för att läsa den första dikten. Och kunde inte sluta. Jag läste hela boken från pärm till pärm i två sittningar. Och det är så jag tycker att poesi ska vara. Inte otillgänglig, inte långtråkig, inte alltför abstrakt. Per-Eric Söder skriver så att det känns utan att man behöver analysera eller läsa om en dikt massa gånger för att få ut något av den.

Sot är en samlingsvolym med dikter från 70-talet och framåt. Läs det här citatet, det säger nog mer än mina beskrivningar:

jag kan inte knulla mig ut, jag kan inte sova
mig ut, jag kan inte äta mig ut, jag kan inte
lyssna mig ut, jag kan inte tala mig ut, jag
kan intesupa mig ut, jag kan inte skriva
mig ut

Det är svårt att exemplifiera och beskriva. Dessutom läste jag Sot innan jag hade skaffat något så smidigt som
en citatbok. Men jag kan rekommendera er alla att upptäcka Söders texter. Han har fått oförtjänt lite uppmärksamhet.

Har ni läst något av honom?

Om min andra tegelsten - Anna Karenina

Då var det alltså dags. Inlägget med stort I ska skrivas. Det är nu någon vecka sedan jag läste ut Anna Karenina. Sedan dess har jag fullkomligen slukat en rad diktsamlingar och en och annan bok, efter att ha längtat efter tunnare läsning. För Tolstojs mastodontroman är inte speciellt lättsmält. Jag delar upp inlägget en aning.

Varför? Jag skulle nog inte komma mig för att läsa Anna Karenina på länge om det inte var för min
tegelstensutmaning (med många tappra deltagare). Men jag tyckte att det var ett bra tillfälle och har ändå velat läsa boken länge.

Handling? Boken handlar om en rad karaktärer i den ryska societeten under den senare delen av 1800-talet. Det är mycket fina middagar, balklänningar, brustna hjärtan, fångenskap i konventioner och hur det kan gå om man bryter mot dem, politiska diskussioner, staden vs. lantlivet och en hel del annat. Anna förälskar sig i Vronskij men är redan gift. I en tid då skilsmässa bara hänt ett fåtal gånger är det inte helt lätt. Hon blir utfryst ur den societet hon levt hela sitt liv i. En parallell kärlekshistoria äger också rum i boken. Och så självklart sjukdomar, frossa, svettningar - något som väl nästan är nödvändigt i en rysk storroman. Barn föds, folk är ute och jagar, rider runt på utflykter, skvallrar om varandra och lever loppan.

Vad tycker jag? Ibland var jag riktigt inne i boken och märkte hur sidorna flög förbi. Jag ville veta hur det skulle gå för Anna, Vronskij, Kitty och de andra som jag spenderat så mycket tid med. Men vissa stunder var det riktigt segt och jag hade kanske lagt den "tillfälligt" på hyllan om det inte var för utmaningen. Tappert kämpade jag på och det ångrar jag inte. Lite trist bara med det konventionella moralpredikande slutet på romanen. Det var snopet att efter 900 sidor matas med en moralkaka jag inte väntat mig. Men så har den också en hel massa år på nacken, så det är förstås bara att svälja och småle åt. Språket är snårigt förstås, och med många bisatser. Men inte så snårigt som man kunde föreställa sig.

För er andra som är sugna på att läsa boken har jag, för att underlätta läsningen, satt ihop en liten att-tänka-på-lista. Jag hade uppskattat att ha den tillhands innan jag började läsa och slippa en del huvudbry:

1. Smeknamnssystemet är obegripligt. Ryskan har smeknamn som för mig verkar helt obegripliga. Det tog flera hundra sidor innan jag fattade att ett visst smeknamn hörde till ett namn som lät som något annat. Jag satt alltså och trodde att jag läste om en annan person än den jag läst om några sidor innan.

2. Långa lässessioner är ett måste. Min vana trogen plockade jag ofta med boken på tunnelbanan. Men det tjänade inget till. Att läsa 4-5 sidor i den här boken är lönlöst helt enkelt. Man fattar ingenting, glömmer bort vilken av balerna eller middagarna man läser om och smeknamnen ovanpå det skapar en gegga i hjärnan. Plus att jag nästan kände mig lite fjantig när jag tog upp den här boken ur väskan för mina tre stationer till jobbet. Jag insåg att minst en timmes koncentrerad lästid är vad som behövs. Och då är det faktiskt värt det. Tog jag mig den lästiden så kom jag ofta in i boken.

3. Parallelläsning funkar inte. Jag började suktande läsa en annan bok någonstans mitt i. Det slutade med att jag knappt såg åt Anna Karenina. Och det i sin tur hade förmodligen lätt kunnat leda till "jaja jag läser en bok till emellan.." i all oändlighet. Så slalomläsning + Anna K är inte att rekommendera.

4. Det är mer än hundra år sedan. Det är mer än hundra år sedan. En tanke som kan vara värd att upprepa för att undvika onödig upprördhet. Jag började också till sist ta boken för vad den är - ett dokument från en svunnen tid.

Så, det var nog allt tror jag. Det återstår ännu ett antal veckor på utmaningen (till mitten av december) så jag kanske hinner läsa min bubblar-tegelsten också, Jonathan Strange & Mr. Norrell. Det är ett antal böcker jag vill läsa innan dess, men kanske kanske.

Hur går det för er, får ni några tegelstenar lästa? Jag tänkte imorgon publicera ett inlägg med alla deltagare i utmaningen så att vi kan följa varandras slutspurter.

Djurens gård (Animal farm) av George Orwell



Som ni märker varvar jag tegelstensläsningen med lite tunnare böcker. En av dem jag hunnit med är Djurens gård av George Orwell. Jag har tjatat massor om 1984 av samma författare här i bloggen, och kan nog aldrig sluta tjata om den. Det är nämligen en såväl välskriven och spännande, som viktig roman. En dystopi skriven på 40-talet, som idag kan te sig skrämmande lik den övervakade verklighet vi lever i.

Men nu är det inte 1984 som ska stå i rampljuset. Jag ville bara inleda med hur förtjust jag är i den romanen, för att visa på de förväntningar som finns när jag läser ännu en dyster bok av Orwell. Jag läste Djurens gård i nästan ett svep på landet förra helgen. Visserligen är det inte en svår bedrift, med tanke på bokens knappa sidantal, men det berodde snarast på att jag inte kunde lägga den ifrån mig.

Boken handlar om djur på en gård, som tröttnat på att bli hunsade av den mänskliga husbonden, och som drömmer om en egen revolution. En dag gör de slag i saken och jagar iväg bonden. Under en period lever de i ett slags utopi, där någon möjligen har ordet mer än andra (mest för att den är bättre på att hålla tal), men där alla regler går ut på jämlikhet och välvilja. Alla djur är vänner med varandra och hjälps åt för en drägligare tillvaro. Men så kommer en dag någon och tar över makten med våld. Efter det blir inget sig likt. Egentligen vill jag avslöja hela boken för att verkligen kunna vädra mina tankar kring den, men vill ju heller inte spoila så ni får helt enkelt läsa den istället.

Men det jag kan säga utan att avslöja för mycket, är att jag hela tiden sitter och undrar vem som motsvarar Sovjetunionen och vem som representerar Hitler eller Mussolini. För tydligt är att djuren bara är en maskering, vilket gör läsningen betydligt starkare. Djuren är arbetarna som vill föra sin egen talan och leva lyckligt, utanför trällivet. Det är också intressant att djuren faktiskt lever i harmoni under en period, men att den sedan krossas, som om så alltid måste ske. Som om det är en evig lag att någon alltid kommer vilja ha mer makt och diktera livsregler.

Bokens avslutande stycke är lika starkt och ger samma maggropskänsla som det i 1984. Alltigenom är det en intressant, fängslande och välskriven bok. Men framför allt är den viktig och påminner om att man aldrig får glömma sina (och andras, märk väl) demokratiska rättigheter. En väldigt aktuell tanke om man ser till valresultatet och följderna av det.

Har ni läst Djurens gård? Nu är jag självklart sugen på att läsa mer Orwell. Frågan är bara vad. Har ni några förslag?

Jag missade Woodstock av Bengt O Björklund



I helgen har jag varvat tungt och ryskt med en riktig pärla till bok. Jag missade Woodstock är något så ovanligt som en diktroman. Men eftersom jag vet att många är rädda för poesi så säger jag det direkt - ni behöver inte skrämmas bort den här gången. Tänk er istället stycken som i en roman fast med kortare rader. För språket är inte slingrigt och krångligt utan rakt och enkelt, utan att vara mindre starkt för det.

Bengt O Björklund berättar sitt livs historia - från barndomen i Blackeberg, till fängelser i Turkiet. Där blir han satt efter att ha köpt en liten mängd hasch, och där blir han sittande ett bra tag. Boken rymmer, trots sin knappa längd, både kärlek och sorg, glädje och hopp. Jag läste den i ett enda svep, kunde helt enkelt inte låta bli. Men det är ofta så med bra böcker. Man vill gärna spara på dem och läsa lite i taget, men lyckas sällan. Jag rekommenderar er varmt att
klicka hem Jag missade Woodstock. Glöm inte att säga vad ni tyckte sedan.

Jag är väldigt förtjust i diktromanen som genre. Håller som bäst på med Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen och undrar om ni vet fler böcker som platsar under denna kategori?

Tiger av Mian Lodalen



Tiger
är lite av en Fucking Åmål-berättelse som utspelas på 70-talet istället. När jag väl har tänkt den tanken någon gång efter kanske 50 sidor så lämnar mig den inte. Omedvetet gör jag någon slags (orättvis) jämförelse och föredrar förstås Fucking Åmål. Det är inte så konstigt. Filmen kom när jag var något år yngre än huvudkaraktärerna, jag såg den på bio och den innehåller en rad tidsmarkörer som jag kan relatera till. Jag ska inte fästa mig mer vid likheten, men ville ändå nämna det.

För Tiger handlar också om en ung och förvirrad tjej (eller många unga och förvirrade tonåringar, snarare) i en småstad. Över dem ligger skolfrustrationen som ett tungt täcke. Huvudpersonen känner till sin fasa en dag att hon dras till en tjej i sin mattegrupp i skolan. Hon tänker att det måste vara något tillfälligt och försöker glömma det hela genom att hångla med en kille i ett mörkt rum på en väldigt pubertal hemmafest. Hon glömmer det inte. Snarare förstärks känslan. Hon gör då allt för att dölja det för sina vänner, för detta kan väl knappast vara normalt och i skolboken står det ju något om att det är konstigt och avvikande.

Men Tiger handlar också om föräldrar som egentligen inte bryr sig, och som aldrig frågar hur ens dag har varit. Om att vara Dårens dotter men inte bo med Dåren. Och om hur det är att vara tonåring och vilja bli omtyckt av alla. Det viktigaste är att inte sticka ut.

På så sätt är Tiger en fin berättelse, som jag tror att många tonåringar blir stärkta av att läsa. Särskilt de som känner sig avvikande av någon anledning. För mig blir den lite långtråkig, för att vara ärlig. Visserligen skyndar sidorna förbi, men under hela läsningen så känner jag egentligen för att läsa något annat. Det kan ha att göra med att jag är lite mätt på själva grundscenariot: Ungdomar, fester, smygfyllor, osäkerhet, småstad. Det är skönt att karaktärerna är så icke-schablonartade, som det annars kan bli när det handlar om tonåringar. Som om alla när de fyllt tjugo glömmer bort hur det egentligen var och aldrig lyckas skriva om det. Så är det inte här. Mian minns på riktigt hur det var. Så  ibland glimrar Tiger till men för det mesta sneglar jag alltså på någon av de andra böckerna jag har framför mig. Och nästan pliktläser emellanåt. Ändå vill jag läsa Dårens dotter (av samma författare), som står oläst här hemma. Jag inbillar mig att den är lite, lite bättre.

Vad tycker ni?

Att leva och dö som Joe Strummer av Marcus Birro



När jag var tonåring hörde Marcus Birro till min skara av litterära gudar. I hans sällskap fanns Per Hagman, Bob Hansson och Lukas Moodysson. Plus eventuellt någon som jag inte kan komma på nu. Hursomhelst så läste jag dessa personers böcker sönder och samman, om och om igen. Bläddrade, hittade citat och fascinerades.

Förväntningarna är alltså höga när Marcus Birros nya bok Att leva och dö som Joe Strummer dimper ner i brevlådan. Nyligen var han med i Babel och deltog i en intressant diskussion om bokrecensenters vara eller icke-vara, om varför tidningsrecensenter ofta är så högtravande i sitt språk och om att skilja på bok och författare. Han berättade att någon i en recension av hans nya bok hade inlett texten med att påpeka hur mycket personen ogillade Birro och att det därför skulle bli svårt att skriva något om boken. Birro menade att detta direkt borde diskvalificera personen från att skriva recensionen. Det håller jag med om. En bok måste få tala för sig själv, särskilt i en bokrecension i en tidning!

Men jag kan också förstå hur folk kan uppfatta det som att personen Birro ställer sig i vägen för litteraturen. I och med att han exponerar sig själv så mycket i media, så kanske hans litterära begåvning glöms bort. Jag har inte följt hans Ranelid-syndrom (som han själv kallar det), då han medverkat i Lets dance eller På spåret, eftersom jag inte tittar på sådana program. Det han gör i Kvällsöppet tycker jag är bra och fotbollstexter läser jag inte så det kan jag inte uttala mig om. Jag kan tycka att han borde ägna sig åt skrivande istället för att vara med i lättuggade tv-program men det tycker jag bara för att han skriver så bra. Hur som helst så spelar inget av detta någon roll. Är någon ens litterära gud i tonåren så försvinner det liksom inte bara. Det är lite helighet över det, vet ni. Så vi lägger fokus på det viktiga istället. Boken:

Att leva och dö som Joe Strummer handlar om ett göteborskt kompisgäng som spritts för vinden och som nu är i 40-årsåldern. En i gänget, Frank Öster, dör hastigt, pga ett hjärtfel. Precis som Joe Strummer gjorde. Det blir en anledning för vännerna att återsamlas inför begravningen och återförena bandet the Christer Petterssons (ja, samma namn som Birros eget band hade). På tåget mot Göteborg minns huvudpersonen 80-90-talet. Svartklubbarna, galenskaperna, festerna, sorgerna och glädjestunderna. Broder Daniel och vinglandet hem mitt i natten. Boken är en kärleksförklaring till Göteborg, till ungdomen men kanske lite till att växa upp också.

Jag tycker att boken är helt fantastisk. Språket gör mig inte besviken, utan fängslar som alltid. Det är något visst med Birros språk. Åtminstone har jag nog aldrig läst någon som skriver så. Men gillar man det, så fångar det en direkt. 40-årskrisen hänger tung över huvudpersonernas axlar. Plötsligt är man inte ung, smärt och underbart underground längre. Plötsligt har man hus och barn och en fru som tröttnar och lite putmage och en halvtrött skinnjacka. Men det kanske är okej ändå. När kompisgänget återförenas så betraktar de varandra och ser att det kanske inte är så stor skillnad ändå. Temat är roligt att läsa om. De omtalade svartklubbarna var målet med alla kvällar. Man såg Broder Daniel innan de hade slagit igenom, bandet som faktiskt skulle vrida musiksverige ett varv runt sin egen axel och litegrann förändra allt. Man älskade Sisters of Mercy, man avgudade Thåström. Att leva och dö som Joe Strummer handlar om ett Göteborg som är så mycket mer än Avenyn.

Jag tycker väldigt mycket om boken och blir nu sugen på att läsa Landet utanför som jag av någon anledning inte har läst än. Läs också Flyktsoda. Det är en helt fantastisk, smärtsam och välskriven roman. Se också
detta youtube-klipp där Marcus Birro berättar lite mer om sin senaste bok.

Jorden de ärvde av Björn af Kleen



Den här reportageboken handlar om den svenska adeln. Björn af Kleen har besökt några gårdar (de han är välkommen till) och träffat en hel del godsherrar och "adelsmän" runtom i Sverige. Han har intervjuat en del av dem, varit på sammankomster och gjort mycket research.

I Jorden de ärvde ges exempel på hur en vältalig godsherres brev till politiker kan låta. Fideikomiss-fenomenet reds ut och utvecklingen av detta beskrivs. Hur det alltid är den äldste sonen som ska ärva faderns egendom och hur det i värsta fall kan leda till att de andra syskonen står lottlösa. Ett exempel på en sådan familj lyfts fram. Af Kleen hänvisar till utredningar på olika områden som rör adeln. Till exempel har det i Riddarhuset fastslagits att en adopterad person inte får stå med i adelskalendern när fadern dör, men så länge fadern lever är det okej. En adopterad person anses inte vara riktigt adlig. Ni vet, han har ju inte det blå blodet i ådrorna.

Det är ganska upprörande att läsa den här boken, om man inte är förtjust i samhälleliga orättvisor och klyftor mellan fattig och rik. Somliga av godsherrarna vill fortfarande att tjänstefolket ska kalla dem baronen till exempel. En historia berättas där en mångmiljonär till godsherre ska köpa typ smör (har jag för mig att det var) till sin rullatorbundna mamma. När han kommer med smöret får mamman hasa bort till plånboken och plocka fram 18,50 att ge honom. Det för osökt tankarna till uttrycket Man måste vara fattig för att vara rik.

En del av boken handlar om Lundsberg, där rektorn stolt påpekar att någon som har blått hår och är full av piercingar när hon börjar skolan, inte har något av detta när hon tar studenten. Som om detta, att personliga attribut och egenskaper effektfullt slipas bort i den lyxiga internatskolan Lundsberg, vore något att stoltsera med. Men det är just Lundsberg-delarna som är något av det roligaste att läsa om.

För ibland blir det nämligen väldigt mycket utredningar, siffror, årtal och information om utvecklingen av diverse adelsrelaterade fenomen. Det är tråkig läsning, och jag häpnar över att den här boken tar längre tid att läsa än tegelstenen Kafka på stranden som jag läst precis innan. Det är när det blir personligt som Jorden de ärvde har något att ge mig som läsare. Och det blir det just i intervjuerna, när man får se adeln in action så att säga. Förutom dessa partier är boken ganska långdragen.

Första tegelstenen - Murakamis Kafka på stranden



När jag läste Fågeln som vrider upp världen
var jag begeistrad. Jag tyckte att jag aldrig hade läst något liknande. Förväntningarna gick alltså i taket inför Kafka på stranden. Dessutom var den en av många olästa tegelstenar jag har hemma, så jag undrade om jag verkligen valt en bra tegelsten till min utmaning. Och det hade jag minsann, Murakami gör mig inte besviken.

Kafka är trött på sin pappa, skolan och den tonåriga vardagen. Han har länge drömt om att rymma och planerar det noga tills han en dag känner att det är dags. Han plockar med sig sin pappas mobiltelefon och det nödvändigaste och sätter sig på en buss. Där träffar han en tjej som verkar alldeles magisk. De pratar lite och han får hennes nummer, ifall det skulle vara något. Kafka är femton år och vet inte riktigt vad han vill med sitt liv, förutom att han vill rymma. Utan planer, måsten och alldeles ensam kommer han till en annan stad. Han går till det lokala gymmet, äter middag på billiga restauranger och pratar knappt med någon. Om någon frågar om hans ålder så är han sjutton. Han hamnar på ett privatbibliotek och lär känna en bibliotekarie där. Efter det blir inget sig likt.

En annan man kan tala med katter. Han är inte så smart, som han ofta själv påpekar, och förstår kanske inte så mycket av världen. Men han lever sitt vardagliga liv, får "bidråg" från staten och tjänar lite extra kosing genom att leta upp folks bortsprungna katter. Ett jobb som blir mycket enklare om man kan prata med kvarterets katter. Apropå kvarteret, så går mannen aldrig utanför det. Han hittar där, och känner sig trygg, men världen utanför skrämmer honom. En dag hamnar han på en stol mittemot en viss Johnnie Walker. Efter det förändras också hans liv totalt.

Detta är bara några av alla myllrande och ovanliga karaktärer som dyker upp i den här berättelsen. Precis som i Fågeln som vrider upp världen så är språket helt magiskt. Det är som om Murakami har hittat en egen språklig och berättande värld som man dyker in i och sedan verkligen inte längtar ut ur.

De 528 sidorna känns som 100 ungefär. Oj, tänkte jag förvånat när jag stängde igen boken, var den redan slut? Det enda (och då får ni tänka på bokens längd och det omfångsrika innehållet) som inte föll mig i smaken är att det pratas ganska mycket om klassisk musik. Att antika författare citeras är inte konstigt när en påläst bibliotekarie (som läser hela dagarna) har ordet, så det tycker jag passar in. Men att det skrivs så mycket om Haydn, Beethoven och andra klassiska kompositörer tycker jag blir lite trist. Å andra sidan beror det väl snarast på att jag inte är intresserad av den typen av musik. Hade det stått lika mycket om Jessica-musik så hade jag förmodligen jublat. Men jag får lite vibbar av en författare som vill verka påläst och det klingar aldrig gott. Senare i boken fyller den klassiska musiken en funktion i att förändra en människas liv (i say no more) och då blir det mer befogat. Men jag vet själv hur lockande det kan vara att skriva sida upp och sida ner om den musik man lyssnar på dygnet runt.

För att sammanfatta den här väldigt långa texten, så kan jag bara säga att den här boken rekommenderas varmt. Den är varm, surrealistisk, nyskapande, inspirerande och omöjlig att sluta läsa. LÄS (om ni har läst - vad tyckte ni?)!

Härmed är min första tegelsten avklarad. Nu ska jag läsa några kortare böcker emellan, för att sedan sätta tänderna i Anna Karenina. Och jag vill faktiskt hinna med min bubblare också, Jonathan Strange & Mr. Norrell.

Hur går det med era tegelstenar?

Inferno av August Strindberg himself



Inferno
är en sorgsen, charmerande, välskriven, inspirerande vansinnesresa. Bokens jag (som nog är åtminstone till 90 procent en självbiografisk karaktär) är i Paris och hänger med konstnärer och författare. Har åkt ifrån sin fru och sina barn. Mitt under pågående psykos utspelas den här tunna men otroligt läsvärda boken. Huvudpersonen ser tecken i precis allt. Oavsett om det rör sig om en gammal staty, en text av Swedenborg eller en människa på gatan så har vederbörande kopplingar till huvudpersonens situation för tillfället/tankar eller vill lämna ett budskap.

Jag förstår varför många recensenter till Myggor och tigrar av Maja Lundgren, gjorde kopplingar till Inferno. Det psykotiska finns där, och hur huvudpersonen vandrar runt på gator i främmande land och ser tecken. Det är fascinerande att Inferno skrevs för så obegripligt många år sedan och ändå är såpass lättläst. Det lite gammeldagsa språket är bara charmerande, aldrig irriterande. Handlingen är däremot skrämmande och fängslande på samma gång.

Jag får faktiskt lust att läsa mer av Strindberg. Kanske blir det Tjänstekvinnans son härnäst. Tidigare har jag läst Röda rummet, som jag skrev
såhär om. Har ni läst Inferno och blev ni i så fall lika förtjusta som jag?

Status - vägen till lycka av Marie Söderqvist



När man hör talas om en bok som heter Status så tar man väl lite för givet att den har ett kritiskt förhållningssätt till statushetsen i samhället, som tycks eskalera alltmer. Särskilt när framsidan föreställer vad jag uppfattar som ett ironiskt arrangemang av den perfekta vita kärnfamiljen i borgerlig miljö. Därför blev jag förvånad när jag började läsa boken (vars pocketutgåva inleds med ett förord av Göran Greider, som ställer sig kritisk till boken) och insåg att Marie Söderqvist faktiskt tycker att status är eftersträvansvärt, så till den grad att hon till och med ger tips på hur man kan öka sin sociala status.

Jag har svårt att läsa boken utan ironiskt rynkade ögonbryn och blir flera gånger provocerad under läsningens gång. För mig är den här statushetsen elitistisk och tenderar att minimera den mångfald som annars är naturlig för mänskligheten. Man ska passa in i en viss social mall, annars är man liksom lite lite mindre värd. Samtidigt är det verkligen intressant läsning för den som är intresserad av människor, ur ett sådant perspektiv. Boken utgår ifrån en undersökning om vad som anses vara status i Sverige. I Status framställs det som förvånande att lyxbilar och swimmingpooler inte anses vara status, men för mig personligen är det inte något konstigt.

Det som däremot ger status enligt svenskarna är sådant som allmänbildning, en egen hoparbetad förmögenhet, vara en engagerad och duktig förälder, att flytande kunna tala många språk, att ha en klar och tydlig livsåskådning och att vara duktig på sitt arbete.

Marie Söderqvist ger exempel på de olika statusfaktorerna och diskuterar dessa. Hon refererar ofta till andra böcker och exemplifierar flitigt. Ur ett människointresse-perspektiv var boken ganska intressant att läsa. Men eftersom jag inte känner att jag vill anstränga mig för att passa in i en svenssonstatusmall så irriterade jag mig på glorifierandet av att ha status. Kan inte alla bara vara sig själva och bli omtyckt av vissa och av andra inte?

Har någon annan läst boken och är sugen på att diskutera? Den väcker verkligen diskussionslust.

Darling river av Sara Stridsberg



Det händer inte ofta, men ibland finns ingen tvekan. Ibland vet jag redan innan jag öppnar en bok, ja, kanske till och med första gången jag läser om att den ska ges ut, att jag kommer älska den. Efter att ha förtrollats av såväl Happy Sally som Drömfakulteten (som jag för övrigt betraktar som nog min absoluta favoritbok), så kände jag precis så inför Darling river.

Darling river
är kläder upphängda i skogen som skjuts sönder. Nattliga bilfärder på eviga amerikanska motorvägar. Lo och Dolores och encyklopedierna som på sitt alldeles egna sätt förklarar ord. En spegel är till exempel inte bara en spegel, utan i Lolita-land också något helt annat. Den gravida magen och sötsliskiga klubbor. Sorger och sjaskiga hotellrum. Richard och så de andra männen vid floden, som tar och tar det de vill ha. Men Darling river är också apan i Paris, apan som blir utsatt för experiment av en grym forskare som tar dit horor och hänger ett skynke över apans bur om nätterna.

Apan är Dolores, Lo, Lolita. Den utsatta flickan i bur som exploateras och utnyttjas utan att kunna göra något. Som bara hoppas på att mannen inte ska utsätta henne för ännu värre saker än han redan gjort. Gör. Så tolkar jag det åtminstone. Darling river är också modern som kör runt i världen, anonym och långt borta från sin dotter och föredetta man.

Det här är en av de absolut starkaste, hemskaste, sorgligaste och vackraste böckerna jag någonsin läst. Sara Stridsberg är så otroligt duktig på att beskriva det hemska med utsökt vackra formuleringar, och på så sätt göra helheten ännu starkare. Det här är en av de bästa böckerna jag någonsin har läst. Sara Stridsberg är en av Sveriges absolut bästa författare. Ingen annan lyckas med det hon gör.

Jag vet att den här texten jag just har skrivit är ostrukturerad och osammanhängande. Kanske helt obegriplig för den som inte har läst boken, och då tappar den ju lite sin mening. Men om jag ska sammanfatta med något solklart och tydligt så säger jag: Läs den här boken. Nu. Genast. Det är en bok som måste bli läst.

Grundtemat är hämtat från Nabokovs Lolita, som jag läste för ett tag sedan och skrev
såhär om. Carina på Bokbiten skrev en bra text om bägge böckerna här.

Vad har ni att säga om Darling river?


No och jag av Delphine de Vigan



Lou ska hålla ett föredrag i skolan och häver ur sig att hon ska intervjua en hemlös person. Problemet är bara att hon inte känner någon. Men i samband med skoluppgiften så möter hon No på Paris centralstation. No är en ung tjej, utan någonstans att bo. Mellan enstöringen Lou och den härdade No växer en fin vänskap fram. Men sedan är det skoldagarna som ska uthärdas och den hemliga förälskelsen och en mamma som är helt frånvarande pga en djup depression och den döda systern som ingen pratar om längre.

Som ni hör så är det lite ungdomsroman över den här berättelsen. Och i början hakar jag upp mig just på att jag tycker språket är för ungdomligt, något som jag sedan gammalt har en fjantig mental spärr emot. Men när jag kommer in i berättelsen så fångar den mig och jag dras in i Lous tankar och känslor och riktigt minns den där tonårsångesten och osäkerheten, som man glömmer bort litegrann så fort man tar studenten. Och visserligen är det skönt att bli vuxen och kasta av sig den värsta osäkerhetskänslan, men jag tror också att det är viktigt att bli påmind om den. Det är ju så nästan alla tonåringar går runt och känner dygnet runt.

Ibland kan jag störa mig lite på att No blir schablonartad. Ni vet, den ensamma tonårstjejen ska vara kaxig osv osv. Sådant är alltid tråkigt, vilken schablon det än rör sig om. Men det är också vissa specifika detaljer som verkligen känns äkta i karaktären No och som jag inte känner igen från annan litteratur. Jag vill inte avslöja dem eftersom de kan spoila lite, men det hugger till i magtrakten när de väl dyker upp, dessa detaljer.

Slutbetyget blir väl någonstans i mitten på en femgradig skala (och sedan när betygsätter jag böcker, kan man undra?).

Har ni läst No och jag?


Tidigare inlägg Nyare inlägg