Varning för sågning av Boardys nya
Mot ljuset av Elin Boardy. W&W.
Alltsammans låter väldigt lovande. Jamen ni vet, ung kvinnlig svensk författare. Tidigare framgångar med romanen Allt som återstår (som f.ö står oläst i en av mina bokhyllor och som jag nu funderar på att påbörja snarast möjligt för att se om den är bättre). Titeln låter lite sådär svenskt diskret men väcker ändå mitt intresse – jag undrar vad som ska röra sig mot ljuset. Jag hoppas på något mörkt och smetigt, gärna med lite poetiskt språk. 40-talsmiljö, det kan bli fint.
Kort och gott: förväntningarna är lite lagom höga, men ändå inte uppe i skyn.
Och så börjar jag läsa. Tänker GÄSP efter 40 sidor men tänker också att det är många böcker som blir bättre. Det gäller att härda ut 20 sidor till nu och sedan sjunger jag Boardys förtrollade lov och har en ny Stridsberg att okritiskt avguda. Nej, så tänker jag förstås inte men jag tänker att karaktärerna kanske börjar engagera mig alldeles snart.
Som ni nog redan insett, med tanke på rubrik och inledning så lyckas romanen INTE fånga mitt intresse efter de där 20 ytterligare sidorna. Språket är fortfarande lika politiskt-korrekt-platt-skrivskole-friserat. Karaktärerna är fortfarande på långt avstånd, jag skulle liksom inte nå dem om jag försökte. Skrivskoleregler kanske? Det där om att maniskt aldrig skriva läsaren på näsan, att låta allt anas i en svag suddig dimma, blir inte ofta lyckat. Man känner ofta som läsare när författaren haft för många förhållningsregler att anpassa sitt skrivande till.
Romanen utspelas i Malaysia (som heter Malaya i boken) på 40-talet. En tjej hakar på sin syster och dennes man. Där förälskar hon sig i en dansk som kanske inte känner samma sak. Där möter hon förtryckare som stör sig på att arbetarna håller på och klagar (vilket alltså innebär att de gör uppror och skjuts ner, metodiskt och effektivt). Dagarna är loja och klibbigt svettiga i den stekande solen. Elly spanar på Niels, den dansk hon är lite förälskad i, läser, umgås med sin syster och låter tiden gå. Det är en ny distans mellan Elly och syster som bekymrar henne. Det är något skumt med ledaren för plantagen.
Ibland griper den tag i mig, romanen, och då blir jag så glad för jag vill verkligen tycka om den. Men för det mesta sitter jag bara och tänker på hur kul det ska bli att läsa nästa bok så fort jag tagit mig igenom den här. Det är en högst personlig åsikt, men det här är också min högst personliga bokblogg och jag blir inte engagerad i Mot ljuset. Är ytterst osugen på hennes debut men tänker ändå att den nog kan vara mer Jessica-aktig.
Har ni läst den?
Poesi om sport är inte min grej, alltså
Bok + en gul kopp som jag tycker om att dricka kvällskaffe i ibland.
Serifos kust är en norrländsk diktsamling (nyutgiven) som innehåller sådant som sport, antiken, Grekland, turister och vardagsbetraktelser. Det är inte riktigt min grej. Jag recenserade den i Tidningen Kulturen för den som vill läsa.
Annars tänkte jag också utvidga resonemanget här, lite personligare. Hoppas att alla är okej med det. Alltså, för det första så är jag totalt ointresserad av sport. Så till den milda grad ointresserad att jag aldrig vill läsa What I talk about when I talk about running, trots att den är skriven av magiske-murakami och trots att folk säger att den är bra även för den som inte älskar att kliva upp klockan 6 och springa i småspikregn Norr Mälarstrand fram och åter. Så till den milda grad ointresserad att jag nog borde vara lite mer intresserad för mitt eget bästa. Jag minns söndagskvällarnas plågsamma leda när jag bodde hemma och tvingades titta på extra långt sportspegeln eller vad det nu kan ha hetat. Att läsa dikter om sport är inte roligt. Att tänka sig att dikter om sport kan beröra är inte lätt. Att skriva opersonligt om sport, på ett rent betraktande plan, är inte speciellt intressant (och då snackar jag även rent litteraturvetar-helavärldeniåtanke-perspektiv-mässigt).
För det andra så är jag väldigt oförtjust i dikter som behandlar mytiska figurer och teman, eftersom det känns som att poeten då fiskar efter ett större värde på dikterna. Typ: Jag slänger in lite Poesidon så blir det här tungt och djupt och allmängiltigt i ett världsperspektiv om hav, vatten och cellskräck. Det stämmer inte, ofta känns det krystat. För mig personligen. Och visst går det att lyckas, men det är nog inte lätt.
För det tredje så tycker jag precis som jag skrev i recensionen (klicka länk ovan). Att jag längtar efter vad som finns BAKOM och UNDER dessa betraktelser. Det är sådant som gör bra poesi. Det är därför till exempel Gunnar Ekelöf är så bra att man nästan smäller av. Eller att vissa av Edit Södergrans dikter känns i hela själen när man läser. De går direkt på det allra viktigaste. Skippar kulstötningen liksom.
Boklördag#2: DÖDEN & CO.
Döden & co. Wahlström & Widstrand 2011.
Självklart är högtidsstunden enorm för mig när Moodysson kommer med en ny bok. Till exempel så var han en självklar deltagare i min författarjulkalender. Men jag blir inte besviken.
Döden & co. är lika rörig, samhällskritisk, sorglig, personlig och allmän som Lukas Moodysson alltid är i sitt skrivande. Karaktären heter Lucas fast med c och jag har läst intervjuer med Moodysson där han säger att huvudpersonen är han själv, fast om ett par-tre viktiga saker skulle vara annorlunda i hans liv. Alltså är grundtanken på något sätt: Om bara dessa detaljer var annorlunda, vem skulle jag vara då?
Och den Lucas som boken handlar om finner att han känner sig som en kung när hans pappa har dött, och samtidigt så oändligt sorgsen. Han sitter i pappans lägenhet och tänker på hur sorgligt det är att pappan, som var så ensam, har gått och köpt fina orkidéer som blommar i fönstret. Och så åker han till Filippinerna för att skriva om barnprostitution. Men det går inte bra, istället googlar han Rhianna och Kate Moss och en rysk modell som gillar Tolstoj. Och Natalia (den ryska modellen) står i badrummet och pratar med honom och säger att hon är en produkt av hans fantasi. Sen minns han sin gamla kärlek och pratar med henne i tankarna och hon påstår att han minns henne fel. Hon var inte alls sådär oskuldsfull. Och så är det smärta och ångest och samhällskritik lite till.
Och visst mår man illa när personen är lite sjuk och googlar sjuka saker, men världen är full av sjuka människor och någon måste skriva om dem. Lukas vågar sig över den avgrunden och utforskar vad som finns på andra sidan.
Jag älskar ju det där röriga (som säkert inte är rörigt utan säkert har någon jättestor plan bakom sig som jag bara inte ser för jag är så inne i det faktum att det här är Moodyssons första roman på skitmånga år och förväntningarna är skyhöga och ändå blir jag inte besviken).
Jag tycker helt klart att alla ska läsa den här boken, men glöm föralldel inte bort att läsa Moodyssons poesi också. Särskilt böckerna Det spelar ingen roll var blixtarna slår ner och Vad gör jag här.
Boklördag#2: Mara Lee, Cecilia Samartin, Naderehvandi, Dominique Dyens, Arthur Cravan
Några av de böcker jag läst och tyckt till om på annat håll.
Nu sparkar boklördagen igång. Under dagen kommer massa (förhoppningsvis) inspirerande och bokrelaterade inlägg att dyka upp här. Vi börjar såhär: På sistone har jag läst en del böcker som jag tyckt till om någon annanstans. Jag tänkte bara kort här sammanfatta vad jag tyckte om böckerna.
Arthur Cravan - Poeten med världens kortaste hår
Min recension dyker upp i nästa nummer av Nya Upplagan förmodligen. Halva boken är ett slags kronologi över boxarens/poetens liv, andra halvan dikter. Förvirrat men ibland väldigt bra. Nästan intressantare att läsa om hans liv, men fanns guldkorn bland dikterna också. Cravan brukar kallas dadaismens far.
Smitning av Dominique Dyens
Den här har jag också läst för Nya Upplagans räkning. Parisiskt, först lite feelgood-varning, därefter stark roman om ensamhet, längtan bort etc. Den blev skitbra på slutet verkligen så jag kunde inte släppa den ur sikte. Väldigt otippat.
Om månen alls syntes av Khashayar Naderehvandi
Lyrik som kanske inte riktigt var min kopp te, men med en del citat till citatboken. Recenserade i Tidningen Kulturen. Här kan den som vill läsa min recension.
Drömhjärta av Cecilia Samartin
En underbar pärla till roman som jag först trodde jag skulle ogilla och sedan fastnade helt i. Ger en inblick i Kuba under Fidels styre och berättar starkt om vänskap, kärlek och mycket annat. Särskilt plus för hur fäst man blir vid karaktärerna (särskilt om man är av blödig natur). Recenserade i Tidningen Kulturen, läs här.
Salome av Mara Lee
Jag var en av de personer som blev väldigt förtjust i Mara Lees förra roman, Ladies. Den kändes som en antingen-eller-bok. Either hate or love. Salome nådde inte riktigt lika långt men var fin om balett, att vara tonåring, att slitas mellan olika saker man vill vara och med ett lagom poetiskt språk. Den har jag recenserat i senaste numret av Nya Upplagan.
Om Sylvia Plaths övervintrade ångest
Övervintring + en snygg kaffekopp.
Nu var det ett tag sedan jag läste ut Övervintring men ska nog lyckas med en någorlunda rättvisande text ändå tror jag. För Kate Moses Övervintring är nämligen en roman som stannar kvar i minnet.
Romanen är baserad på Plaths sista tid i livet, men är alltså fiktiv. Som jag skrivit många gånger förr så är detta ett grepp jag är väldigt svag för – att ta ett korn ur verkligheten och göra fiktion av det. Tänk Drömfakulteten till exempel. Och är detta verklighetskorn något så fascinerande som Sylvia Plath så gör det saken bara ännu mer intressant.
Övervintring är full av dov ångest, ensamhet och rädsla men också kärlek, skrivande och harmoni. Mixen gör det hela starkare. Det ljusa förstärker det mörka på något sätt. Det är Sylvia som målar om och målar om för att döva ensamheten, medan barnen sover och Ted har lämnat henne och är någon annanstans. Och Sylvia som stretar med barnvagnen i spöregn och försöker få tag på Ted från en telefonkiosk. Och Sylvia som drömmer om hur vacker trädgården kommer bli där i hennes drömhus. Fast det är tidigare förstås. Innan all sorg har övermannat henne igen.
Kate Moses språk är fängslande, poetiskt och ibland så vackert så hjärtat snörps ihop lite sådär som det bara gör ibland. Typ: Hur lätt vältrar hon sig inte i det, detta förfall. Det är som om hon inte kan låta bli. Det är ohyggligt, med denna drift. På en ingivelse klämmer den fram ett ångande missfoster.
Har ni läst boken?
Boklördag 3: Om den sjätte dystopin som kanske inte är en dystopi
Jag läste Never let me go som den sjätte boken i min dystopi-tema-läsning i januari (fast jag läste den i februari). Just nu har jag en liten paus i dystopi-läsningen för att kanske plocka upp den senare i vår och då läsa Corpus delicti, Kall feber, Oryx & cryke och Blindheten. En sammanfattning av de dystopier jag läst i januari, och lite reflektioner kring detta, kommer under nästa vecka.
Never let me go utspelas på en internatskola. De intagna går där hela livet och känner bara till den skolan. Det är ingen idé att de drömmer om att bli skådisar eller så. Varför får de inte reda på förrän senare. De ska helst måla och akta sig för att ha sex för mycket, menar lärarna och kastar oroliga blickar omkring sig. De lever i skolan, blir kära i varandra, bråkar med varandra och lever som normala ungdomar. Den enda skillnaden är att de absolut inte är normala.
Jag vill egentligen inte avslöja för mycket av handlingen, då det kan ta bort en del av läsupplevelsen. Så det blir ett kryptiskt referat, för att gå in på vad jag själv tycker. För det första påminde den för mig ganska mycket om Enhet. Och eftersom jag läste den så nyligen så förtog det lite av läslusten. För det andra går det lite för långsamt ibland. Vissa stunder får jag känslan av att författaren försökt spä på sin text med sådant som egentligen hade kunnat skalas bort. I övrigt är det en sorglig och obehaglig, men engagerande berättelse om några ungdomar som rusar in i sitt oundvikliga öde.
Dock vet jag inte om det här kan kallas för dystopi? Visst har den dystopiska drag, men sätter inte allt på sin spets såsom många andra dystopiska romaner kan göra. På ett sätt blir det intressantare – eftersom handlingen ligger närmare vår samtid, med vissa allvarliga skillnader, så är det troligare att detta skulle kunna ske. Och på ett annat sätt har boken inte den där sprängladdade kraften som väcker en vilja till förändring, som jag tycker att till exempel 1984 har. Men det är en intressant bok och jag blir så diskussionssugen. Har ni läst den?
I den femte dystopin (Hungerspelen) tvingas unga personer att mörda
Hungerspelen + min kaffeburk som jag fått av mamma.
En text om Hungerspelen av Suzanne Collins:
Expedition Robinson är för mig en riktig mardröm. Alltså en sådan där jag-vaknar-kallsvettig-och-gråtande-mardröm. Jag skulle aldrig komma på tanken att se det programmet (politiskt korrekt tillägg: jag dömer inte folk som gillar skiten. Alltså det gör jag verkligen inte). Än mindre skulle jag själv utsätta mig för att, utan förnödenheter, placera mig på en öde ö i stekande sol i x antal veckor med andra människor jag inte känt sedan innan. Kanske hör min aversion mot detta fenomen ihop med att jag heller inte gillar äventyrsromaner. Robinson Cruose är helt enkelt inget för mig. Jag tycker inte om att läsa om människor som kämpar för överlevnad (och nej, jag vill inte åka på backpacker-resa runt i Thailand...).
Därför är det med mycket skeptiska känslor som jag plockar upp den första delen i Hungerspelen-trilogin. När jag efterfrågat dystopi-tips här i bloggen så nämnde dock flera personer denna bok så jag tänkte: what the fuck. Trots äventyr, trots dokusåpaförutsättningar, trots ungdomsbok, trots den överkommersiella framsidan så läser jag.
Och jag blev faktiskt positivt överraskad. Jag ser Hungerspelen som en kritik mot såväl dokusåpor (och dem som girigt suger i sig dem) och totalitära regimer, som att sätta press på ungdomar. Dessutom öppnar den för tankar kring grupptrycksfenomen och vad vanliga människor är beredda att göra om de tvingas till det. Det är nog en bra bokcirkelbok, det här.
Dessutom berörs jag av huvudpersonernas öden. Det är så sorgligt att de är tonåringar och ändå tvingas till hungerspel på liv och död. Spelen direktsänds i hela landet och avslutas inte förrän bara en person lever. Ungdomarna får mörda, luras, låtsas bli vän med folk de sedan sticker i ryggen och binda fast sig uppe i träd för att sova ostört.
Samtidigt tycker jag faktiskt att det är sjukt tråkigt att läsa om vilka metoder respektive deltagare hittar på för att överleva dagen. Jag är helt ointresserad av att läsa hur de skaffar mat, slåss mot varandra eller finner bundsförvanter. Det som fångar mig i boken är relationen mellan karaktärerna och frågorna som väcks i boken. Därför har jag mer hopp om nästa bok. Förhoppningsvis slipper man då läsa om själva tävlingsmomentet (som fyller i princip hela bok ett) och fokus ligger mer på relationerna. För tvåan vill jag nog läsa.
I den fjärde dystopin är alla lyckliga (eller?)
Du sköna nya värld + min Queen of fucking everything-kopp (snygg!).
Aldous Huxleys värld är måhända ny men inte särskilt skön. Alla tillber Henry Ford och om man menar Å herregud så säger man Å min Ford. Det nämner jag bara för att visa hur pass indoktrinerad man är i denna tillbedjan till en varumärkesgrundare.
Människor skapas absolut inte genom att två människor bestämmer sig för att skaffa barn (för det vore en vulgaritet av sällan skådad art). Istället har man trygga och pålitliga provrör och labb där man framställer människor på kemisk väg. Man bestämmer redan från början om människan ska bli en alfa- eller betaperson eller tillhöra något annat kast. Oavsett vilken kapacitet man på kemisk väg tilldelas så är alla helt nöjda med sin roll och sitt liv. Det ser man till genom att spela upp band där meningar repeteras om och om igen, medan barnen är små. Jag älskar att leva och tillber Ford jag älskar att leva och tillber Ford JAG ÄLSKAR ATT LEVA OCH TILLBER FORD osv osv. Självklart tror man på det om man fått höra det natt efter natt kanske 500 gånger.
Om en känsloyttring åt något håll händelsevis skulle ha mage att dyka upp så finns botemedel även för det. Drogen heter soma och delas ut till de lägre utvecklade personerna efter varje arbetsdag, medan de högre utvecklade själva bestämmer över hur ofta de vill ta soma. Soma gör en lugn och glad, obekymrad och tar man det i större doser så glider man in i behaglig glömska.
Så fortgår livet och de flesta är nöjda med det. Men några personer i de högsta kasterna har tillverkats fel, och kan tänka efter. Det är inte skönt att tänka efter i en värld där allt är konstruerat för att motverka motståndstankar, där allt är kemiskt och där ett varumärke är det högsta tänkbara. Det är inte skönt att vara kärring mot strömmen i en värld där alla hasplar ur sig klyscha efter klyscha, eftersom de blivit hjärntvättade med dessa klyschor sedan födseln. Och vad händer om en barbarisk urmänniska (FÖDD AV EN MÄNNISKA, ve och fasa) kommer in i den där sterila världen?
Jag ser Du sköna nya värld som en klassisk dystopi och med andan i halsen läser jag vidare. Dock är språket ganska torrt, och jag tänker ofta att det är för mycket story och för lite roman för att jag verkligen ska älska det fullt ut. Men det är intressant läsning. En samtidsjämförelse är självklart på sin plats. Idag framställs inte människor på kemisk väg, tack och lov, men jag vill fråga, i all välmening: Bryr du dig om vilket varumärke du har på ditt diskmedel/mascara/tallrikar/tröjor/skor/dator? Jag är väldigt säker på att många av oss svarar: Mjo, ja, visst är Yes drygare än andra diskmedel och det är bara Diors mascara som inte kliar i ögonen. Och jag köper förstås helst skor från Converse, schampo från Tigi, dator från Mac och mina tallrikar, ehm, är från Mateus. Tankeväckande vilka varumärkesoffer vi är, eller hur?
Har ni läst Du sköna nya värld?
De vilda detektiverna är en underbar roman
OK, det här med att skjuta upp att skriva inlägg kan man ju göra till en viss gräns. Jag brukar tycka om att smälta en bok, liksom omedvetet samla ihop de tankar den gett mig innan jag formulerar dem i text. Men nu får det faktiskt vara nog.
Jag har skjutit upp i veckor att skriva om De vilda detektiverna. Det har inte varit en fråga om tidsbrist den här gången. För flera gånger har jag faktiskt tänkt att det är dags. Nu ska jag skriva allt det där om hur mycket jag tänker på De vilda detektiverna. Nu ska jag skriva om hur jag älskar att det är så mycket poesi med i boken och att jag nu vill läsa allt av författaren. Om hur synd det är att han inte lever längre så att han kan fortsätta komponera sådana här fantastiska läsupplevelser. Flera gånger har jag klickat på "nytt inlägg" i mitt bloggverktyg och tänkt att NU. Och så har jag skrivit om något annat istället. Och sen har jag typ tänkt att det inte går, att jag inte är redo än. Jag blir nog aldrig redo för att formulera det där magnifika så det får vara bra nu. Uppskjutandet är över. Här är min text.
De flesta med vett och koncentration i behåll har förmodligen redan förstått hur mycket jag tycker om Bolaños mästerverk. Det var en bokcirkelbok till senaste gången. Tyvärr missade jag själva träffen, som alldeles för ofta på sistone, men några korta mailreflektioner i vår facebook-tråd antydde att boken skulle vara tråkig. Långdragen. Det är en uppfattning som jag absolut inte delar. Jag hade inte tråkigt en sekund under läsningen.
En tegelsten i mexikansk anda med poetiska undertoner. En kärleksroman, en sorgroman, en revolutionsroman. En drömroman, en sanningsroman, en sträckläsningsupplevelse. Ett ovanligt berättarperspektiv med många personers röster. En berättelse som kretsar kring ett par huvudkaraktärer men som handlar om många, många fler. Vet inte riktigt vilken av beskrivningarna jag ska välja, alla passar in. Det enda som var lite förvirrande var just det väldigt skiftande berättarperspektivet. Det blev stört omöjligt att hålla reda på riktigt vem som hade ordet i olika kapitel, så jag struntade i det till slut och fokuserade vad som faktiskt sades. Det gjorde läsningen roligare.
Jag kan förstå att boken uppfattas som mastig, eftersom den är väldigt välformulerad och -komponerad, men om man låter boken ta lite tid och inte stressar igenom den så blir det inte ett problem. Jag gillar att inte stressläsa tegelstenar, att faktiskt låta dem följa med mig ett tag i lugn och ro.
Det känns typ som att jag sitter och skriver en halvpretentiös fragmenttext nu och absolut inte en läsbar text om mina tankar kring en roman. Och det kanske jag gör. Och det kanske inte går att skriva på något annat sätt. Och ja, jag tycker att ni slösar bort er tid som sitter här när ni kunde läsa De vilda detektiverna av Roberto Bolaño.
Eller har ni kanske redan läst den? Vad tyckte ni, blev ni lika förtjusta som jag?
Poeternas krig är lite bra och lite dålig
Poeternas krig + en fin tavla som jag har fått av min vän Stephanie.
Något jag personligen har väldigt svårt för i poesi är mytologiska anspelningar. Det är väl inte riktigt okej att tycka så, eftersom mytologi ofta varit en populär ingrediens i hyllad poesi. Men jag tycker att läsflowet stoppas av en massa Orpheus och Zeus, och föredrar den poesi som väljer att uppfinna sina egna metaforer. Som jag skrivit om tidigare så gillar jag poesi som är explosiv, oblyg, gärna refererar till populärkulturella tendenser eller företeelser och som inte har några gränser eller följer regler.
Det dammgrå intellektet
skall fuktas och befruktas
av känslans varma floder
som alltför länge vuxit
i mörkret.
Ur exilen letar sig poetens
ord tillbaka till de länder
som är låsta i järn
– flyger med svalornas vingar
genom de stängda murarna.
Vi förklarar
poeternas krig
Poeternas krig av Jösta Hagelbäck innehåller en del guldkorn. Som den dikt som innehåller titeln (vilken underbar titel, förresten!) och ett par till. Men emellanåt läser jag mest på slentrian och orden drabbar mig inte riktigt. Och så dessa mytologiska anspelningar som smyger sig in här och där boken igenom, de gillar jag inte. Som ni märker är jag lite kluven till vad jag tycker.
I den tredje dystopin blir äldre personer mördade i slowmotion
Bok + mina supersnygga mässingsljusstakar.
Ninni Holmqvists Enhet utspelar sig i en kanske inte alltför avlägsen framtid. I den här framtiden är man onödig om man inte direkt kan bidra till samhällsutvecklingen på något sätt. Den som har varit smart (eller turlig) nog att skaffa barn är skonad, eftersom den ju sett till att reproducera sig och därmed behövs för barnuppfostran. Den som har ett oumbärligt yrke skonas också. Har man inte någon av dessa fördelar, så är det ganska kört. För 50-åriga kvinnor och 60-åriga män gäller då att finna sig i att bli placerad på en Enhet.
Enheterna är av ett alldeles särskilt slag. Det kan verka behagligt till en början. Allt är gratis. Det finns restauranger, läkare, människor att umgås med, vinterträdgårdar och till och med affärer. Men det behagliga är en illusion. I själva verket är alla medvetna om att de är på Enheten bara för att dö. De deltar i farliga medicinska experiment, psykologiska studier och slutligen slutdoneras de. Dvs de läggs på ett operationsbord för att dödas, om de inte redan hunnit få en dödlig sjukdom av något medicinskt experiment.
Dorrit fick aldrig några barn, fast hon så gärna ville. En dag blir hon 50 och tvingas göra sig av med sin älskade hund och lämna sitt hus vind för våg. På Enheten lär hon känna människor som kommer henne nära – något som är ganska hemskt i sig, eftersom de ju alla försvinner. Slutdoneras.
Under första halvan av boken tänker jag gång på gång att fallet är som i Toffs bok – idén kommer före berättelsen. Det gör läsningen långsam och ganska ointressant, även om tanken på ett sådant cyniskt samhälle i sig väcker upprördhet och många funderingar. Under andra halvan fångas jag dock av Dorrits öde på riktigt och stannar uppe sent för att läsa ut boken. Det är alltid ett gott tecken. Att ögonen hänger nära sömnläge men att jag ändå fortsätter läsa.
Det intressanta att diskutera är förstås samhället som målas upp i boken. Där alla medborgare måste göra konkret nytta. Om inte som barnuppfostrare, så som deltagare i medicinska experiment som kan ge nya mediciner – just det, åt de oumbärliga. Det står någonstans hur det gick till när det här förslaget lades fram. Det beskrivs som att alla ryckte på axlarna åt det, eftersom ingen trodde det skulle bli verklighet. När det sedan blev verklighet så var debatten heller inte särskilt stor. I ett samhälle där ekonomisk vinst blir allt viktigare, så är det inte alls omöjligt att synen en dag skiftar lite och någon politiker tänker: Men vänta, förlorar vi inte bara pengar på alla de här barnlösa pensionärerna? Holmqvists bok är en varningssignal som kan hjälpa oss att se upp och akta oss för den verkligheten.
Har ni läst Enhet och vad tycker ni i så fall?
I den andra dystopin tänder brandmännen eld på hus
Det här med att fota böcker tillsammans med någonting vill jag haka på. Bokstävlarna brukar fota böcker + katt/katter och Bokbabbel kör på finsk design (eller ibland Converse) + bok. Jag tänkte köra på någon detalj från mitt hem + bok. Alltifrån koppar och glas, till bokhögar eller ljuslyktor. Bara för att det blir lite roligare så. Här ser ni Fahrenheit 451 + min snygga The little mermaid-kopp som jag är väldigt förtjust i.
Nåväl, vidare till ämnet för dagen: Dystopi nummer två. Fahrenheit 451 av Ray Bradbury från 1953 är ett tips från Johanna på The Books (vafalls! bloggen går inte att komma in på så jag kan visst inte länka just nu) och jag är väldigt glad att jag klickade hem pärlan från Bokbörsen. Jag älskar den nämligen. Den utspelas i en framtid då brandmännen har till sin uppgift att tända eld på hus. Böcker är nämligen strängt förbjudna även i Bradbury-land, precis som i Toffs bok. Det florerar rykten om att brandmännen en gång i tiden faktiskt släckte bränder, på den tiden då hus inte var brandsäkra. Men det är längesedan och ingen vet säkert. Människorna i Bradburys välformulerade roman sitter framför tv-apparaten och tittar på meningslösa program där inget särskilt händer. Ingen tänker längre efter. Ingen längtar ens efter någon djupare intellektuell stimulans och Montag, som är romanens huvudkaraktär, och hans fru minns inte längre hur de träffade varandra. De pratar aldrig om något annat än det omedelbart vardagliga. Någonsin.
Montag är brandman och kommer ofta på sig själv med ett stelopererat leende i välmående över att få bränna upp hus som misstänks innehålla litteratur. Tills han en dag på en promenad (obs, det här är ingen spoiler eftersom det här är precis i början av boken) möter en ung flicka som får honom att börja tänka efter. Hans hjärna väcks ur en livslång dvala och det stelopererade leendet försvinner. Eftertänksamheten leder honom in i tankar han säkert mått bättre utan, men som gör att han vill förändra samhället. Och mer än så tänker jag inte avslöja.
Istället vill jag säga hur förtjust jag är i boken – språket är otroligt lätt att ta till sig och det vimlar av fina formuleringar. Jag älskar det nattsvarta och tänker direkt på vår egen samtid. När det gäller det konstanta tv-tittandet så tänker jag förstås: aha, dokusåpor! och på hur det nästan är mer socialt accepterat att titta på tv varje kväll än att inte göra det. Och det där med att aldrig prata om viktigheter i ett förhållande (man dövar ju med tv! shopping! internet! vardag! osv) har vi nog alla läst ångestdrypande relationsromaner om. Men förhoppningsvis inte upplevt.
Det är intressant hur temat för såväl den här romanen som Toffs bok är att böcker är förbjudna. Kunskap är makt-tanken vilar mellan raderna. Det finns väl inget så skrämmande för en totalitär regim än intelligenta människor, som orkar engagera sig, göra motstånd, göra revolution. Man vill ha ett snällt och förnöjsamt folk som guppar med huvudet i takt till reklamjinglarna och gör sin plikt utan knussel. Därför är den här typen av romaner så viktiga. Det läskiga med Bradburys lilla mästerverk är att det tycks vara den allmänna opinionen som lett fram till att man förbjudit böcker och bara stirrar på teven dygn efter dygn. Det tål att tänkas på. Ofta.
I den första dystopin dricker man mäsk och träffar brudar
Jag inledde min dystopimånad med att läsa Toffs bok – med kommentarer av Muham Bentson. Det är en väldigt nyskriven dystopi och, kan jag tycka, lite för konstruerad.
I en ganska avlägsen framtid har Stockholm åter delats upp i öar, eftersom broarna (till exempel Västerbron som länkar mellan Hornstull och Kungsholmen) inte finns kvar. Överallt brinner stora sopberg. Man får inte läsa böcker. Klasskillnaderna är enorma. Huvudpersonen, Toff, jobbar hela dagarna och den som inte jobbar tillräckligt snabbt straffas. Hans mamma dricker mäsk för att stå ut med livet. Så blir Toff kär och börjar skriva, mer och mer skriver han. Det är absolut förbjudet och skulle inte ge honom en lindrig behandling om det upptäcktes men han känner att han måste skriva. So far, so good. Det är ett intressant scenario. Böcker är förbjudna för att ingen ska tänka efter, alla ska arbeta. Den forna tiden Innan Katastrofen (ungefär) nämns ofta och allehanda rykten om hur man levde (dvs hur vi lever idag) florerar. Dessa stycken är rolig läsning som innehåller grova kängor åt både det ena och det andra – kvällstidningarna till exempel. Vad katastrofen bestått i får man som läsare aldrig reda på, men att något har hänt är uppenbart med tanke på bl. a alla sophögar som brinner runtom i staden.
Toffs berättelse blandas med kommentarer av historikern Muham Bentson som lever än längre fram i tiden. Han analyserar Toffs berättelse som ett storverk, som litteraturhistoriker idag respekterar Dantes Den gudomliga komedin eller Dostojevskijs Brott och straff.
Stockholm heter Ståkkålm och andra lika vridna namn vimlar det av. Däri ligger ett av problemen jag har med boken. För visst är det tänkbart att språket ser annorlunda ut om flera hundra år – det gör det garanterat, snarare. Men ska man börja med det så känns det som att man måste gå mycket längre än Dixelius gjort. Tänk bara hur vårt språk skiljer sig från hur man pratade för 200 år sedan. Nåväl, jag förstår att Dixelius vill förläna boken en viss framtidslyster, men det blir nästan bara fånigt när de flesta orden är sig lika.
Jag stör mig också på att idén tycks stå före berättelsen. Men det blir kanske lätt så i dystopier. Det är uppenbarligen en idé man vill få fram först och främst. Boken gick snabbt att läsa och under läsningen blev Toffs öde viktigt för mig. På så sätt är det en fin berättelse. Har ni läst den?
Kattens skratt av Sture Dahlström
Jag fick Kattens skratt i julklapp av Jens och blev väldigt glad eftersom jag velat läsa Dahlström. Romanen handlar om en utmärglad, fattig författare – John Blixt – som bor på en vind i London utan ett öre på fickan. Han går runt och tigger lite halvdant och skriver så mycket han orkar. Väntar på det stora genombrottet, har konstiga sexfantasier om diverse kvinnor, beter sig allmänt konstigt (ett par gånger skrattar jag högt) och går runt i en vargpäls som inte sällan får folk att höja på ögonbrynen.
Alla möjliga konstiga situationer uppstår och boken är spännande; det är som om den innehåller osynliga cliffhangers trots att det egentligen inte är uppenbart spännande saker som händer. Språket är enkelt och glimrar till extra mycket ibland. Boken känns lite surrealistisk nästan, trots att den varken innehåller talande katter (tänk Bulgakov) eller svävande människor. Tydligen har Sture Dahlström kallats för en bra BEAT-författare vilket gör mig sugen på att plocka fram min BEAT-poesi-bok och bläddra lite. Och jag och min käresta har bestämt oss för att samla på oss fler och fler Sture-böcker med tiden. Så honom lär ni höra mer om så småningom.
Nu har jag recenserat ikapp alla böcker jag läst i år och kan således med gott samvete fira nyår.
Gott nytt år!
Vitt blod av Lukas Moodysson
Här kommer en förvirrad text. Scrolla ner för kortare sammanfattning om du inte orkar läsa något förvirrat just idag:
Vitt blod är den första romanen jag läser av Lukas Moodysson, efter att som sagt ha älskat de diktsamlingar jag läst av honom. Jag har typ haft det här fönstret med omslagsbilden inklippt i flera timmar nu medan jag gjort annat här hemma, eftersom jag inte vet vad jag ska skriva om boken riktigt.
Det är Lukas som är i Malmö hos sin farmor. Hela boken är hans brev till en Rebecca som han fortfarande älskar. Det är förvirrade tankar blandat med fantasier som kanske är verkliga eller är de bara i Lukas huvud?
Vitt blod är en experimentell roman som blandar då och nu, ironi och allvar, kärlek och ilska. Jag tycker oftast om den väldigt väldigt mycket. Tonen känns sådär 90-talsexperimentell på ett sätt som verkligen faller mig i smaken. Min alldeles egna association blir typ: Ord med en punkt mellan varje ord (ord som cigarett. flicka. asfalt), kents första skiva, blandband osv. Inte för att den associationen har någon som helst relevant koppling till boken men 90-talet är på något sätt närvarande, eller så är det bara jag som tänker så eftersom boken kom ut 1990. Nåväl, ni märker själva hur förvirrad den här texten blir.
Vitt blod är heroin och kärlek och konstiga tankar som man undrar hur någon riktigt kan tänka. Och saknad och urflippning och som kärleksbrev till ett gammalt ex är det kanske inte något ultimat alternativ men det är ju också främst en roman som ska föreställa ett brev (förmodar jag). Jag tröttnade ibland litegrann så boken kanske hade tjänat på att skalas av. Men den är explosiv och samhällskritisk och inspirerande, precis som Lukas alltid är. Nog så. Har ni läst boken?
Icke-förvirrad, konkret sammanfattning av boken:
Det här är en bra, annorlunda bok, cool men med ibland lite väl extrema sexscener. Den är ironisk, 90-talsaktig och inspirerande läsning. Malmö, sinnessjukdom, feber, heroin. Ibland lite väl långdragen tycker jag.
Fritt förfall av Birgitta Stenberg
Fritt förfall innehåller några ingredienser som borgar för underbar läsning: Cannes, Paris, Capri, Stockholm, 50-tal, alkohol, författare och poeter (dessutom Paul Andersson himself bakom alias Raul i boken). Och mycket riktigt är läsningen helt fantastisk. Jag läste ut boken på nolltid helt enkelt eftersom jag inte kunde låta bli att läsa den.
Boken är Birgitta Stenbergs romandebut som dock refuserades av Bonniers när det begav sig, och gavs ut på nytt för några år sedan. Att den en gång i tiden refuserades förvånar tydligen inte den här SVD-skribenten det minsta. Mig förvånar det desto mer, och ändå är det här den första boken jag läser av Stenberg. Jag tycker nämligen att boken är helt underbar (förmodligen hamnar den som en av de femton bästa böckerna jag läst i år – även om konkurrensen där är hård 2010).
Caroll måste bara dra från Stockholm, trots att hon inte har några pengar. Hon flackar runt i Frankrike, super sig full och träffar en kväll Martha som hon börjar hänga med. Raul kommer efter ett tag och de glider runt på olika barer nätterna igenom. Samtidigt är det drömmen om att bli författare som håller deras låga uppe. Boken lägger stort fokus på just skrivandet och det gör att den blir ännu bättre i mina ögon eftersom jag aldrig får nog av att läsa om konstnärskap.
Jag kommer garanterat att läsa fler böcker av Stenberg. Men det får jag inte tänka på just nu för då lär jag börja klicka hem böcker från diverse boksidor och det har jag varken råd eller tid med. Däremot längre fram ser jag fram emot att utforska ett väldigt lovande författarskap. Och då kanske ni har förslag på vad jag borde läsa härnäst av henne?
Håpas du trifs bra i fengelset av Susanna Alakoski
Underbart omslag, eller hur?
Ikapprecenserandet inför årsslutet fortsätter och nu har turen kommit till Håpas du trifs bra i fengelset. Boken handlar om Sami som är en småtjuv och missbrukare. Och om hans syster Anni, som är jaget i boken. Den handlar om fängelsebesök, soc-frustration, att vilja ha hjälp och inte få någon. Den handlar om att så gärna vilja hjälpa någon annan men inte räcka till. Den handlar om en syster som har jobb och barn och man och en ordnad vardag, och om en bror som famlar i blindo, som egentligen vill så mycket men har fastnat i krafter som är starkare än han själv. Den handlar om deras föräldrar som dämpade vardagen i ett alkoholtöcken och som kanske därför inte alltid var närvarande.
Jag tycker att det här är en helt fantastisk bok, precis som Svinalängorna full av nyskapande ordkombinationer, och med en ångest mellan raderna som är så stark att den nästan går att ta på. Men det är inte BOATS-aktigt (som jag ju har så svårt för) utan den litterära kvaliteten står sig boken igenom. Det gör ont att plocka upp den här boken för en lässtund men det gör ont på ett nujävlarskasamhälletförändras-sätt. Jag tycker det känns så skönt att den här typen av samhällskritiska böcker fortfarande skrivs, och att Alakoski lyckas göra det på ett sätt som berör konstant. Titeln är för övrigt värd en eloge i sig.
Sammanfattningsvis är det här en riktigt bra bok som jag tycker att alla ska läsa. Har ni läst den?
Skulle jag dö under andra himlar
Skulle jag dö under andra himlar av Johannes Anyuru är utgiven av Norstedts 2010.
Jag har sett fram emot den här boken i säkert ett halvår. Lite konstigt kanske, med tanke på att jag aldrig läst något av Anyuru tidigare. Men mina två kanske allra största boktipsauktoriteter har pratat sig varma om Anyurus poesi (åtminstone diktsamlingen Det är bara gudarna som är nya). Tyvärr blev inte den här läsupplevelsen som jag hoppats.
Skulle jag dö under andra himlar handlar om Francis som är skulptör och dessutom använder sig av något som kallas för sand, och som jag antar är en metafor för någon tyngre drog. Typ heroin kanske? Hursomhelst så tänker Francis tillbaka på döda vänner, kärlekar och saker som hänt i hans liv samtidigt som man som läsare också får följa hans nuvarande liv. Han åker till Barcelona med några kompisar och där träffar han en tjej som han blir kär i. Han blir också kär i staden Barcelona. Men så är det som sagt sanden och de döda kompisarna och religionen som knackar på hans axel och pockar om uppmärksamhet och så är det skulpturerna hemma i Göteborg.
Det skulle kunna bli så himla bra, det här. Alla komponenter finns – en poet som ska skriva roman, en kärlekshistoria, sorg, droger, konst och en stad i Europa vs. svensk stad. Ni förstår vad jag menar antar jag. Tyvärr måste jag meddela att jag verkligen inte kan tycka om boken. Jag försöker, men det går inte. Det är omöjligt. Språket är sjukt jobbigt att läsa. Det är liksom poetiskt på fel sätt (jmf Sara Stridsberg som jag tycker skriver poetiska romaner på ett bra sätt. Eller Monika Fagerholm. För att bara nämna några). Det blir hackigt i Anyurus roman på ett sätt som gör att läsningen hela tiden stoppas upp för att sedan behöva puttas igång med tvång.
Det språkliga gör att också historien hamnar i skymundan eftersom jag stör mig så mycket på den hackiga läsningen. Och det i sin tur gör att jag stör mig enormt mycket på sandmetaforen. Jag sitter och undrar varför han inte bara kan skriva att det är heroin/tjack han pratar om. Drogen sand blåser man i varandras ögon, så varje gång det pratas sand (och det är ganska ofta) funderar jag på vad det kan vara en metafor för. Att blåsa något i någon annans ögon = att sticka en spruta i någon annans arm? Man kan bli galen för mindre.
Jag tycker att historien i sig är lite lame också, med killen som har svårt för comittments efter att ha blivit sårad tidigare, byggt ett skal runt sig, och som åker utomlands och träffar den exotiska spanjorskan som lär honom spanska glosor på löpande band. Och sedan kommer på ett Augustinus-magiskt sätt religionen in och frälser oss alla och i vardagsrummet hägrar pretentiösa skulpturer (som jag tänker mig är en metafor för verklighets-Anyurus poesi då han i diktsamlingen Städerna inuti Hall använde sig av klipp-och-klistra-teknik, och...). Nej, nu sätter vi punkt.
Kort och gott så klickade inte jag och den här romanen. Men bara för att jag inte ville döma ut hela Anyurus författarskap pga detta så satte jag mig faktiskt på ett bibliotek och läste typ halva Det är bara gudarna som är nya. Jag älskade den! Det känns skönt.
Och solen har sin gång tyckte däremot helt annorlunda om boken. Läs hennes text här. Puh, det var längesedan jag var tvungen att skriva såhär illa om en bok eftersom jag haft tur med läsningen på sistone. Har ni läst boken? Vad tyckte ni?
Jag har sett fram emot den här boken i säkert ett halvår. Lite konstigt kanske, med tanke på att jag aldrig läst något av Anyuru tidigare. Men mina två kanske allra största boktipsauktoriteter har pratat sig varma om Anyurus poesi (åtminstone diktsamlingen Det är bara gudarna som är nya). Tyvärr blev inte den här läsupplevelsen som jag hoppats.
Skulle jag dö under andra himlar handlar om Francis som är skulptör och dessutom använder sig av något som kallas för sand, och som jag antar är en metafor för någon tyngre drog. Typ heroin kanske? Hursomhelst så tänker Francis tillbaka på döda vänner, kärlekar och saker som hänt i hans liv samtidigt som man som läsare också får följa hans nuvarande liv. Han åker till Barcelona med några kompisar och där träffar han en tjej som han blir kär i. Han blir också kär i staden Barcelona. Men så är det som sagt sanden och de döda kompisarna och religionen som knackar på hans axel och pockar om uppmärksamhet och så är det skulpturerna hemma i Göteborg.
Det skulle kunna bli så himla bra, det här. Alla komponenter finns – en poet som ska skriva roman, en kärlekshistoria, sorg, droger, konst och en stad i Europa vs. svensk stad. Ni förstår vad jag menar antar jag. Tyvärr måste jag meddela att jag verkligen inte kan tycka om boken. Jag försöker, men det går inte. Det är omöjligt. Språket är sjukt jobbigt att läsa. Det är liksom poetiskt på fel sätt (jmf Sara Stridsberg som jag tycker skriver poetiska romaner på ett bra sätt. Eller Monika Fagerholm. För att bara nämna några). Det blir hackigt i Anyurus roman på ett sätt som gör att läsningen hela tiden stoppas upp för att sedan behöva puttas igång med tvång.
Det språkliga gör att också historien hamnar i skymundan eftersom jag stör mig så mycket på den hackiga läsningen. Och det i sin tur gör att jag stör mig enormt mycket på sandmetaforen. Jag sitter och undrar varför han inte bara kan skriva att det är heroin/tjack han pratar om. Drogen sand blåser man i varandras ögon, så varje gång det pratas sand (och det är ganska ofta) funderar jag på vad det kan vara en metafor för. Att blåsa något i någon annans ögon = att sticka en spruta i någon annans arm? Man kan bli galen för mindre.
Jag tycker att historien i sig är lite lame också, med killen som har svårt för comittments efter att ha blivit sårad tidigare, byggt ett skal runt sig, och som åker utomlands och träffar den exotiska spanjorskan som lär honom spanska glosor på löpande band. Och sedan kommer på ett Augustinus-magiskt sätt religionen in och frälser oss alla och i vardagsrummet hägrar pretentiösa skulpturer (som jag tänker mig är en metafor för verklighets-Anyurus poesi då han i diktsamlingen Städerna inuti Hall använde sig av klipp-och-klistra-teknik, och...). Nej, nu sätter vi punkt.
Kort och gott så klickade inte jag och den här romanen. Men bara för att jag inte ville döma ut hela Anyurus författarskap pga detta så satte jag mig faktiskt på ett bibliotek och läste typ halva Det är bara gudarna som är nya. Jag älskade den! Det känns skönt.
Och solen har sin gång tyckte däremot helt annorlunda om boken. Läs hennes text här. Puh, det var längesedan jag var tvungen att skriva såhär illa om en bok eftersom jag haft tur med läsningen på sistone. Har ni läst boken? Vad tyckte ni?
Inlåsta (Room) av Emma Donoghue
Tänk dig ett rum. Ett litet rum med Väggar, Golv, Tak och en Säng. Och så TV förstås. Tänk dig att du bor där. Du lever ditt liv där. Gymnastiserar, läser samma böcker om och om igen. Tittar på TV där allt är på låtsas. Ibland ser du att himlen utanför takfönstret är ljus och blå. Andra gånger är den svart. Då är det natt och man ska ligga och sova.
Sådan är Jacks värld. Han är född i Rummet och eftersom han aldrig varit utanför det så kan han inte relatera till att det finns andra väggar, golv och tak. Därför blir rummets vägg just Väggen. Det som är på tv är på låtsas, har mamma sagt. På kvällarna kommer Svarte Man till mamma. Då måste Jack krypa in i garderoben och vara alldeles tyst tills sängen har knakat färdigt. Svarte Man är stor och farlig och tycker nog inte om Jack speciellt mycket.
De första hundra sidorna i Inlåsta kände jag hela tiden en impuls att sluta läsa boken. Det var för hemskt. För mycket. För sorgligt för att läsas. Det gav mig vibbar av BOATS-böcker, även fast boken är fiktiv och språket inte ens i närheten av en BOATS-boks tafflighet. Jag tänkte: Nej, jag kan inte läsa en bok om en mamma och ett barn som är inlåsta i ett rum och vars enda hopp står till den elaka mannen som kommer och knullar mamman varje kväll. Nej, en sådan bok kan jag inte läsa. Och det hade jag nog inte gjort heller, var det inte för att det var en bokcirkelbok. Nu fortsatte jag läsa och ångrar det inte.
Boken är nämligen otroligt välskriven och stark. Men som sagt, så hemsk att läggaifrånsigimpulsen är ständigt närvarande. Självklart tänker jag hela tiden på Fritzl-fallet medan jag läser, även om den här boken utspelas i Kanada och kanske bara har den likhet med Fritzl-fallet att en man håller folk instängda i ett trångt utrymme. Men just den där verklighetskopplingen, att detta kan hända fast det inte får hända, gör att jag berörs extremt mycket av boken.
Det blir också starkare att läsa eftersom boken är berättad helt och hållet ur femåriga Jacks perspektiv. Vissa ord är felböjda, på ett barns sätt, och tankarna är ett barns. Att lyckas skriva en sådan bok på ett såpass trovärdigt sätt tycker jag är värt en eloge.
Inlåsta (eller Room som den heter på engelska) är en angelägen och intressant bok – väldigt diskussionsvänlig. Men som sagt, de första hundra sidorna är knappt läsbara pga hålet i själen som de skapar. Har ni läst boken?
På diabilden är huvudet proppfullt av lycka
På diabilden är huvudet proppfullt av lycka av Catharina Gripenberg.
Första gången jag läste den här boken var jag kanske sexton. Jag hade aldrig läst något liknande och blev sjukt inspirerad. Länge glömde jag sedan bort vad dendärunderbarapoesiboken hette tills jag snubblade över det för några år sedan. Då lånade jag igen och läste igen. Och i höstas när jag var på Stadsbiblioteket så läste jag ännu en gång boken, en sen kväll i köket från pärm till pärm.
Catharina Gripenberg skriver i den här boken från 1999, på ett sätt jag varken förr eller senare snubblat över. I alla fall inte exakt såhär. Så ironiskt, samtidskritiskt, versaler och gemener blandat, elle och hon och barndom och sorg och glädje. Det är en konkret och fantastisk poesi som jag önskar att jag själv skrivit.
Efter denna bok har två ytterligare diktsamlingar getts ut av författaren. Jag har bara bläddrat i dem men ska nog läsa, även om det lilla jag läst inte verkar lika oförstört magiskt. Har ni läst Gripenberg? Hon förtjänar så mycket mer uppmärksamhet tycker jag!
Första gången jag läste den här boken var jag kanske sexton. Jag hade aldrig läst något liknande och blev sjukt inspirerad. Länge glömde jag sedan bort vad dendärunderbarapoesiboken hette tills jag snubblade över det för några år sedan. Då lånade jag igen och läste igen. Och i höstas när jag var på Stadsbiblioteket så läste jag ännu en gång boken, en sen kväll i köket från pärm till pärm.
Catharina Gripenberg skriver i den här boken från 1999, på ett sätt jag varken förr eller senare snubblat över. I alla fall inte exakt såhär. Så ironiskt, samtidskritiskt, versaler och gemener blandat, elle och hon och barndom och sorg och glädje. Det är en konkret och fantastisk poesi som jag önskar att jag själv skrivit.
Efter denna bok har två ytterligare diktsamlingar getts ut av författaren. Jag har bara bläddrat i dem men ska nog läsa, även om det lilla jag läst inte verkar lika oförstört magiskt. Har ni läst Gripenberg? Hon förtjänar så mycket mer uppmärksamhet tycker jag!