Om stencildiktsamlingar
Åh, nu närmar sig fredagen med stormsteg. Jag och tre till släpper ju varsin stencildiktsamling och det blir release + konstvernissage på Café Hängmattan. Min stencildiktsamling heter Och man vaknar och är krossad av ett tåg och har fått världens finaste framsida designad av Carina Hellberg. Självklart ska jag visa den här sedan. Jens Åbergs diktsamling heter Trottoarernas andetag och så släpper K. Bondroit Krigsdikter.
Ni som inte bor i Stockholm kan ändå ta del av dessa magnifika pärlor. För 60 kronor skickar vi ett ex av de tre samlingarna och bjuder på portot. Kommentera här så fixar vi.
Stencildiktsamlingar är ett fint påfund tycker jag och kommer nog släppa fler sådana framöver.
Hjalmar-citat med Libyen-anknytning
Det var värst vad skralt det har varit med uppdateringar här under veckan. Till en viss del beror det på att jag håller på och förbereder inför nästa fredag, men det har också med lite orkeslöshet att göra. För att inte tala om att jag sitter på dn.se hela tiden och läser om det som händer i Libyen. Jag har varit där en gång. Suttit i ett vardagsrum i Tripoli och druckit kaffe och i bakgrunden stod den statliga kanalen på. Den där jublande folkmassor och tal av Ledaren repriseras. Sett ett och samma ansikte draperat över stortavlor över hela staden. Jag sa till en taxichaufför, helt utan vidare anspelningar, att det var väldigt många bilder på ledaren i Tripoli. Yes, sa taxichauffören då. He is a big leader. Och så mötte han snabbt min blick i backspegeln. I en diktatur är alla konstant avlyssnade. Eller lever under risken för att vara det. Man måste vakta sin tunga.
Jag skriver texter kring detta, läser alla artiklar jag kommer över och bävar, bävar. Hoppas på att Libyen blir ett fint land. Kopplar diktatorns kroppsspråk till en annan väldigt känd diktator som dog i en bunker. Tänker på Hisham Matars Ingen i världen. Det är en utmärkt roman med Libyen-anknytning som jag läste för några år sedan och varmt rekommenderar.
Och så tänker jag på det här citatet av Hjalmar Söderberg, när jag ser de där yviga kroppsrörelserna och näven som slår i bordet i diverse klipp på internet:
Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.
Nåväl. Imorgon ska jag tycka till om en bok och har lite andra bloggplaner. I helgen läser jag Smitning av Dominique Dyens och Döden & co av Lukas Moodysson. Vad läser ni?
Inbjudan till en inspirerande kväll!
Nu vill jag bjuda in er till något roligt, må ni tro. Men jag behöver er hjälp, så att så många som möjligt får reda på det här. Så om ni vill sprida ordet genom er facebook, blogg, twitter eller vad det kan tänkas vara så vore det jättesnällt. Det är två olika saker som händer framöver.
Konstvernissage, poesiuppläsning, musik, mingel. 4 mars kl. 18-22
Fredagen den 4 mars på Café Hängmattan (Södermannag. 10) på Södermalm i Stockholm släpper jag och två medlemmar till ur poesikollektivet La poème kalashnikov varsin egentryckt stencildiktsamling. Vi kommer att läsa upp ur dessa under kvällen. Förutom det så är det samtidigt konstvernissage för Jens Åbergs utställning "The night is falling". Han målar explosiva, färgstarka och originella tavlor. Öl och vin + bra musik utlovas. Inträdet är 20 kronor. De pengarna kommer gå till framtida projekt i samma anda. Tavlorna kommer sedan att hänga kvar i tre veckor men möjligheten att köpa stencildiktsamlingarna och möta skönt folk gäller bara den kvällen. Kom förbi och ta en drink, titta på tavlorna eller stanna hela kvällen och gå vidare sedan. Den här länken ska gå att klicka på men om den inte gör det så kan ni också ställa frågor i kommentarsfältet eller maila mig (se mailadress till höger).
Uppläsning på Stadsbiblioteket i Stockholm. 7 mars kl. 18.30-20.00
För den som inte har fått nog av oss under fredagen kommer vi dessutom att läsa dikter på Stockholms Stadsbibliotek på måndagen. Det blir av naturliga skäl betydligt mer lågmält, men sevärt ändå. Den som inte kan komma på fredagen eller föredrar biblioteksmiljön är varmt välkommen.
Vill ni komma? Om många bokmänniskor kommer så blir det dessutom nästan som en bokbloggsträff där på Café Hängmattan (som för övrigt är en skön och avslappnad plats att vara på). Som man skriver på twitter: RT = love. Alltså, sprid ordet så är ni supersnälla.
Boklördag 7: Nya recensionsböcker väntar
Det här inlägget får avsluta boklördagen i min blogg. Under dagen har jag hunnit bjuda på Andy Warhol-citat, visa en fin skrivbok (det blir det mer av framöver), tycka till om Never let me go, föreslå teman för kommande bokmässor, tipsa om en cool amerikansk poesibok och prata lite om klassiker och kanon i litteraturen.
Imorgon tänkte jag påbörja någon av recensionsböckerna ovan, men jag tar nog bort framsidesbilden från Moodyssons bok. Den är lite för äcklig för min smak. Under är boken snygg och svart och framförallt har jag längtat efter den i evigheter. Ser mycket fram emot bägge böckerna.
Eli hakade på och gjorde en boklördag hon med. Vi konstaterade att en gång i månaden är en lagom repris för boklördagar, så jag kommer att köra på det. Imorgon ska jag däremot bjuda in er till världens roligaste grej. Ha en fin kväll!
Boklördag 6: Olaglig poesi en masse
The outlaw bible of american poetry är verkligen en skitcool antologi full av amerikansk underground-poesi. Nåväl, allt är inte direkt underground längre. Men det är en massa beatpoeter, både sådana man inte har hört talas om och välkända namn som Ginsberg. Boken innehåller även en mängd andra poeter (vad sägs om Patti Smith till exempel). Det kan ifrågasättas hur pass outlaw de är, men boken är härlig att bläddra i och läsa en dikt här och där. Vår katt är också väldigt förtjust i boken, som ni kan se (katten rusade upp på bordet och ställde sig och nosade i boken innan jag ens han få fram kameran).
Boklördag 5: I don't read books. I just look at the pictures.
Än har jag bara bläddrat i den här mastodontboken men vill någon gång läsa den från pärm till pärm.
Jag har alltid varit väldigt förtjust i Andy Warhol. Nu har jag väl själv tjatat ut honom lite så jag börjar tröttna, men han var en makalös citatmaskin. Bland annat var det förstås han som låg bakom citatet i rubriken till det här inlägget. Jag har några egeninramade bilder fulla av Andy-citat här hemma (ja, mina och min kärestas väggar är proppfulla av bilder och tavlor och jag älskar att ha det så. Minimalism, nej tack). Jag tänkte såhär boklördagen till ära bjuda på några Andy-citat:
I think everybody should like everybody.
*
Art is what you can get away with.
*
Everybody must have a fantasy.
*
All is pretty.
*
I don't know where the artificial stops and the real starts.
*
They always say that time changes things, but you actually have to change them yourself.
*
If you want to know all about Andy Warhol, just look at the surface of my paintings and films and me, and there I am. There's nothing behind it.
*
Death means a lot of money, honey. Death can really make you look like a star.
Har ni läst Andys dagbok?
Boklördag 4: Skrivböcker får man aldrig nog av
Ofta brukar den som gillar att läsa också tycka om att skriva. Och den som gillar att skriva/läsa har inte sällan en faiblesse för skrivböcker. Själv hör jag åtminstone till den skaran. Min syster frågade ofta när vi var yngre: Vad är det du SKRIVER i alla de där böckerna egentligen (inte utan en ton av systerlig irritation)? Och jag sa väl att jag bara SKREV saker och varför undrade hon. Ja, ni vet. Hur det än ligger till så svämmar mitt hem över av skrivböcker och jag tänkte då och då visa upp de snyggaste. Vad passar bättre än att inleda en sådan grej just på en boklördag?
Den här köpte jag på moderna museet i Rom. Skitsnygg. Dock ganska tunn och olinjerad. I den står mest nonsens. Anteckningar från lektioner blandat med rätt dålig poesi. Men skrivboken är snygg, no doubt about it.
Boklördag 3: Om den sjätte dystopin som kanske inte är en dystopi
Jag läste Never let me go som den sjätte boken i min dystopi-tema-läsning i januari (fast jag läste den i februari). Just nu har jag en liten paus i dystopi-läsningen för att kanske plocka upp den senare i vår och då läsa Corpus delicti, Kall feber, Oryx & cryke och Blindheten. En sammanfattning av de dystopier jag läst i januari, och lite reflektioner kring detta, kommer under nästa vecka.
Never let me go utspelas på en internatskola. De intagna går där hela livet och känner bara till den skolan. Det är ingen idé att de drömmer om att bli skådisar eller så. Varför får de inte reda på förrän senare. De ska helst måla och akta sig för att ha sex för mycket, menar lärarna och kastar oroliga blickar omkring sig. De lever i skolan, blir kära i varandra, bråkar med varandra och lever som normala ungdomar. Den enda skillnaden är att de absolut inte är normala.
Jag vill egentligen inte avslöja för mycket av handlingen, då det kan ta bort en del av läsupplevelsen. Så det blir ett kryptiskt referat, för att gå in på vad jag själv tycker. För det första påminde den för mig ganska mycket om Enhet. Och eftersom jag läste den så nyligen så förtog det lite av läslusten. För det andra går det lite för långsamt ibland. Vissa stunder får jag känslan av att författaren försökt spä på sin text med sådant som egentligen hade kunnat skalas bort. I övrigt är det en sorglig och obehaglig, men engagerande berättelse om några ungdomar som rusar in i sitt oundvikliga öde.
Dock vet jag inte om det här kan kallas för dystopi? Visst har den dystopiska drag, men sätter inte allt på sin spets såsom många andra dystopiska romaner kan göra. På ett sätt blir det intressantare – eftersom handlingen ligger närmare vår samtid, med vissa allvarliga skillnader, så är det troligare att detta skulle kunna ske. Och på ett annat sätt har boken inte den där sprängladdade kraften som väcker en vilja till förändring, som jag tycker att till exempel 1984 har. Men det är en intressant bok och jag blir så diskussionssugen. Har ni läst den?
Boklördag 2: tematrio om tänkbara Bokmässan-teman
Idag tänkte jag hoppa på Lyrans tematrio från den 8 februari. Jag är ju en av bloggambassadörerna för Bokmässan, och tycker därför att temat passar fint. Såhär lyder frågan: Kom med tre intressanta förslag på teman för kommande bokmässor. Här är mina förslag:
1. Italien vore ett fint tema. Det är ett land som ofta glöms bort inom litteraturen men det finns säkert många intressanta författare att lyfta fram. Själv pratar jag italienska efter att ha ägnat ett och ett halvt år åt att lära mig det, men är dålig på att läsa böcker på italienska ändå. En bokmässa full av italienska klassiker, nyutkommet, poesi, kultur osv vore fint. Särskilt som landet är väldigt icke-kulturellt och kommersiellt numera i Berlusconis händer. Mycket bubblar under ytan.
2. Poesi är ett tema som skulle göra mig lycklig. Jag kör ju på med min poesiutmaning (läs en diktsamling i månaden) och vill att genren ska avdramatiseras och att fler ska upptäcka att poesi inte behöver vara svårt eller tidskrävande. Är dessutom medlem i ett poesikollektiv som jag tänkte berätta mer om i början av nästa vecka (och bjuda in er till en fin kväll!). Tänk er en hel bokmässa med poesifokus. Det skulle hjälpa till att lyfta fram genren och förlagen skulle också bli intresserade av att ha mer fokus på denna numera skamligt undanskymda genre.
3. Arabvärlden. Idag har DN en lång artikel om Nawal El Sadaawi som jag blir nyfiken på att läsa. Arabvärlden i stort vore otroligt intressant som tema för en Bokmässa. Till exempel har jag hört att en författare vid namn Amin Maalouf ska vara väldigt läsvärd men han finns inte översatt till svenska såvitt jag vet. Ett sådant tema på Bokmässan kunde samtidigt väcka debatter och bidra till att fler arabiska författare översattes till svenska.
Bubblare: Ryskt tema. Franskt tema. Nordiskt tema. Och varför inte ett klassikertema?
Boklördag 1: Om kanon och klassiker
Vänligen läs verk av författarna ovan i avskräckande syfte, om du är under 17. Eller?
Det första inlägget blir nog det mest allvarliga. Detta beror på att jag inte har orkat plocka fram kameran än. Men efter ytterligare någon kopp kaffe och kanske en stunds läsning i Övervintring så ska jag fota inför resten av dagens inlägg.
Just nu pluggar jag ju till en magister i litteraturvetenskap. För tillfället parallelläses två delkurser: Introduktion till litterär tolkningsteori och Att läsa och tolka litteraturens klassiker B. Det blir lite omvänd ordning så A-delen kommer jag läsa i höst och C-delen av klassiker-delkursen senare i vår.
Vi har haft Anders Cullhed som lärare i klassiker-kursen och kommer hädanefter att ha Anders Olsson. Bägge är professorer – visst är det härligt med den där expertisen! Varje seminarium är fyllt till brädden av intressant innehåll. Första seminariet i delkursen, för några veckor sedan, handlade om klassiker och kanon i litteraturen. Det är ett omdebatterat ämne, med all rätt. För vem kan egentligen avgöra vad som är kvalitativ litteratur och vad som inte är det? Seminariet var väldigt intressant. Cullhed sade bland annat att den modernistiska rörelsen alltid varit emot litterär kanon under 1900-talet, men att de ändå alltid haft en egen (mer eller mindre uttalad) kanon. Han exemplifierade med Ekelöf och några till, som alla haft sina intakta litterära gudar.
Och det vet man ju hur man själv är. Det går nästan inte en dag utan att jag nämner någon ur min egen personliga litterära kanon. Även om jag inte skulle kalla den just så (dags för ett inlägg med rubriken MIN PERSONLIGA LITTERÄRA KANON ?).
En sak som är lite tråkig är att klassiker-läsningen förmodligen kan sabba gymnasieelevers läslust. Är man inte redan intresserad av litteratur så kan man kanske inte se det fascinerande i att läsa typ Gösta Berlings saga. Så kände jag i gymnasiet, och då har jag ändå älskat böcker sedan jag kunde gå. Brukade släpa runt bokhögar från rum till rum som barn. Ungefär som att jag nu släpar runt böcker i väskan. Alltid en reserv med, även om jag bara ska åka tunnelbana fem minuter på hela dagen. Ändå satt jag där och PINADE mig igenom klassiska krigsskildringar, Den Löwensköldska ringen och Ekelöf-dikter och undrade vad grejen var. Nu njuter jag av Selma och Ekelöf som man njuter av stans godaste kaffe. Men alltså inte då.
Sedan tycker jag det är viktigt att äldre verk inte glöms bort till förmån för den moderna floden av nyutgivet. Och någon måste ju välja vilka verk som ska nytryckas och vilka som ska "glömmas bort" för att kanske lyftas fram någon annan gång. Jag menar, enligt mig så MÅSTE alla människor kunna få tag på Moa Martinson, Anne Franks dagbok, Charles Bukowski, Lagerlöf, Gustave Flaubert osv osv. Det bara måste gå. Böckerna är för bra för att glömmas bort. Så egentligen ser jag nyttan i en litterär kanon. Det är mycket annat jag är emot i den litterära världen, till exempel den extrema kommersialiseringen av dagens utgivning, fokuset på deckare etc. Men det är en annan historia.
Det här skulle man kunna fortsätta skriva om hur länge som helst. Jag bryter här för stunden. Hur ser ni på klassiker och kanon?
Imorgon har jag min egen Boklördag i bloggen
Konkret innebär det att jag kommer publicera många roliga och inspirerande inlägg under morgondagen, så håll ögonen öppna. Och ha gärna detsamma i era egna bloggar om ni vill (och har en blogg)! Låter det kul?
Stillhet längst inne i böckerna
En hög med poesi (Sonja Åkesson, Aleksander Wat, Märta Tikkanen & en antologi med motståndsdikter) + alla hjärtans dag-rosor från min kärlek + kaffekopp.
Trots att jag gillar Övervintring (en roman baserad på Sylvia Plaths sista tid i livet), trots att jag borde skolläsa Montaignes essäer och Shakespeares En midsommarnatts dröm, trots att ett lovande recensionsexemplar damp ner på hallmattan idag – så tänker jag göra något osedvanligt lyxigt.
Efter några tuffa och energikrävande dagar och efter att ha städat hela kvällen trots sjukkänslor, så har jag plockat fram lite poesi och gjort en stor kanna kaffe i kaffepresson (ja, jag dricker kaffe även på kvällen). Ska nu sätta mig i soffhörnet med någon lugn musik i bakgrunden – kanske Anna Ternheim, Laleh eller Ola Magnell – och poesinjuta. Det är det som är så fint med läsning, tycker jag, att man kan gå upp i den och finna ro. Därför blir jag alltid förvånad när folk omkring mig frågar hur jag kan ha ro att läsa. Jag får ro av böckerna och behöver inte ha det innan. Ro att titta på tv har jag däremot nästan noll av. Man är olika helt enkelt.
Hoppas att ni har haft en fin kväll och läser något bra ni också.
En gratis kulturtidning full av kvalitet
Jag tänkte tipsa om Nya Upplagan, en tidning som precis har kommit till Stockholm. Den är gratis och innehåller konst, litteratur, många krönikor, lite poesi, musik och intressanta artiklar. Den finns att hämta på alla de här ställena runtom i stan så den är inte svår att få tag på. Det jag gillar mest med tidningen är att det är så många krönikor, eftersom det ofta är vad jag först bläddrar fram till i tidningar. I det senaste numret skriver jag dessutom om två böcker (hurra!). Kvinnor och äppelträd samt Donoghues Inlåsta (Room som den heter på engelska). Framöver kommer jag att skriva krönikor och recensioner för tidningen.
Kom gärna med era synpunkter på den. Det är en annorlunda kulturtidning som vågar vara originell och som verkligen behövs i dagens kulturklimat. Igår skrev DN om den också. Har ni hunnit läsa den?
Det är svårt att skriva bra om kärlek
Det är svårt att skriva bra om kärlek. Idag tipsar jag om några böcker jag tycker lyckas med det.
Så är det alltså alla hjärtans dag idag. Den som brukar kallas för Hallmark-kortens högtid. Man kan vara kritisk mot den här högtiden, orsaken till varför den uppkommit och så kan man ju tycka att det är bättre att vara kärleksfull mot sina nära och kära varje dag. Att det inte ska behövas en specifik dag. Hursomhelst så vill jag ta tillfället i akt och tipsa om lite icke-klyschiga, annorlunda böcker som handlar om kärlek och lyckas behandla ämnet på ett bra sätt:
Mig äger ingen av Åsa Lindeborg är en roman som handlar om en pappa som kanske gjorde mycket fel. Ändå genomsyras boken av en fin kärlek till pappan tycker jag.
Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg för att Hjalmar är Hjalmar och boken är så bra.
Kärlekens historia av Nicole Krauss är ett läsmåste. Jag har läst att vissa blivit besvikna på den så jag ska inte överhypa för att riskera att förstöra någons läsupplevelse. Sätter därför punkt här.
Flickvännen av Karolina Ramqvist beskriver en isärslitande och själsdödande kärlek.
Feberboken av Stina Aronson handlar om en febrig kärlek på avstånd och i en svunnen 1930-talstid.
Vilka är era kärleksfavoriter?
Vilken vinkling ska jag ha på magisteruppsatsen?
Min spontana tanke var: Ge mig mer Moa Martinson! Efter att ha skrivit kandidatuppsatsen om Kvinnor och äppelträd och Sallys söner har jag fått mersmak. Så antingen ägnar jag mig åt en/ett par av hennes böcker eller kanske någon generell tendens i hennes litteratur. Mer troligt är att jag skriver min magisteruppsats om Darling river av Sara Stridsberg – den bok jag kanske tjatat mest om i den här bloggen det senaste året och den författare jag tjatat mest om de senaste ca tre åren.
Jag har mailat läraren att jag antingen vill skriva om Moa eller Saras senast. Men jag skrev inget om ett konkret ämne, så förhoppningsvis får jag lite betänketid. Och nu är problemet att jag inte alls vet vad jag vill undersöka i Darling river. Genusperspektiv är jag osugen på, men annars är jag öppen för det mesta. Har ni några förslag, så säg gärna till. Självklart fortsätter jag berätta om mina tankar kring magisteruppsatsen när det närmar sig.
I den femte dystopin (Hungerspelen) tvingas unga personer att mörda
Hungerspelen + min kaffeburk som jag fått av mamma.
En text om Hungerspelen av Suzanne Collins:
Expedition Robinson är för mig en riktig mardröm. Alltså en sådan där jag-vaknar-kallsvettig-och-gråtande-mardröm. Jag skulle aldrig komma på tanken att se det programmet (politiskt korrekt tillägg: jag dömer inte folk som gillar skiten. Alltså det gör jag verkligen inte). Än mindre skulle jag själv utsätta mig för att, utan förnödenheter, placera mig på en öde ö i stekande sol i x antal veckor med andra människor jag inte känt sedan innan. Kanske hör min aversion mot detta fenomen ihop med att jag heller inte gillar äventyrsromaner. Robinson Cruose är helt enkelt inget för mig. Jag tycker inte om att läsa om människor som kämpar för överlevnad (och nej, jag vill inte åka på backpacker-resa runt i Thailand...).
Därför är det med mycket skeptiska känslor som jag plockar upp den första delen i Hungerspelen-trilogin. När jag efterfrågat dystopi-tips här i bloggen så nämnde dock flera personer denna bok så jag tänkte: what the fuck. Trots äventyr, trots dokusåpaförutsättningar, trots ungdomsbok, trots den överkommersiella framsidan så läser jag.
Och jag blev faktiskt positivt överraskad. Jag ser Hungerspelen som en kritik mot såväl dokusåpor (och dem som girigt suger i sig dem) och totalitära regimer, som att sätta press på ungdomar. Dessutom öppnar den för tankar kring grupptrycksfenomen och vad vanliga människor är beredda att göra om de tvingas till det. Det är nog en bra bokcirkelbok, det här.
Dessutom berörs jag av huvudpersonernas öden. Det är så sorgligt att de är tonåringar och ändå tvingas till hungerspel på liv och död. Spelen direktsänds i hela landet och avslutas inte förrän bara en person lever. Ungdomarna får mörda, luras, låtsas bli vän med folk de sedan sticker i ryggen och binda fast sig uppe i träd för att sova ostört.
Samtidigt tycker jag faktiskt att det är sjukt tråkigt att läsa om vilka metoder respektive deltagare hittar på för att överleva dagen. Jag är helt ointresserad av att läsa hur de skaffar mat, slåss mot varandra eller finner bundsförvanter. Det som fångar mig i boken är relationen mellan karaktärerna och frågorna som väcks i boken. Därför har jag mer hopp om nästa bok. Förhoppningsvis slipper man då läsa om själva tävlingsmomentet (som fyller i princip hela bok ett) och fokus ligger mer på relationerna. För tvåan vill jag nog läsa.
Efterlyser Stridsbergs tvilling
Jo, jag har en fråga. Finns det överhuvudtaget någon författare som har ungefär samma sätt att skriva som Sara Stridsberg? Det är nämligen så att jag ju sedan länge har läst de tre romaner hon publicerat. Och i en intervju sade hon att det tar henne minst några år att skriva en roman (lägg sedan till tiden innan en bok blir utgiven), så jag misstänker att nästa dröjer ett tag.
Om du vet någon författare som använder ett påminnande språk/teman eller helt enkelt skriver lika bra böcker, så säg gärna till.
Tänk att läsa det man känner för just nu
Det är konstigt, men på något sätt lyckas det alltid bli så att jag läser något jag ska läsa. Ifall det inte är något skolrelaterat, så hittar jag själv på saker. Som nu i januari när jag bestämde mig för att bara läsa dystopier och gjorde så (det har en paus nu). Visst var det roligt att läsa dystopier och visst väckte det många tankar osv, men det hade varit mer befriande att läsa en dystopi och sedan se om jag kände för en till eller inte.
Jag stöter ofta på fenomenet även i andra bokbloggar. Att man typ bestämmer vad man ska läsa nästa månad, trots att man är med i bokcirklar OCH får recensionsböcker OCH pluggar litteraturvetenskap. Jamen, kom igen. Jag känner mig som något slags fjant som går runt och dikterar måsten för något så ljuvligt som skönlitterär läsning. Härmed deklarerar jag att februari och mars är två frivilliga månader. Utöver (ljuvliga) recensionsböcker, bokcirkel och litteraturvetenskapsrelaterad läsning så ska jag läsa precis den bok jag känner för nu.
Utmaningar är ju roliga och jag har flera kommande läsutmaningar antecknade i min idébok. Så sådant har jag inget emot. Men att själv av ingen anledning sätta regler på mig för vad jag ska läsa, det känns lite onödigt.
I helgen ska jag läsa vidare i Peter Birros Utan nåd, och varva med Don Quijote i alla fall. Vad läser ni i helgen?
I den fjärde dystopin är alla lyckliga (eller?)
Du sköna nya värld + min Queen of fucking everything-kopp (snygg!).
Aldous Huxleys värld är måhända ny men inte särskilt skön. Alla tillber Henry Ford och om man menar Å herregud så säger man Å min Ford. Det nämner jag bara för att visa hur pass indoktrinerad man är i denna tillbedjan till en varumärkesgrundare.
Människor skapas absolut inte genom att två människor bestämmer sig för att skaffa barn (för det vore en vulgaritet av sällan skådad art). Istället har man trygga och pålitliga provrör och labb där man framställer människor på kemisk väg. Man bestämmer redan från början om människan ska bli en alfa- eller betaperson eller tillhöra något annat kast. Oavsett vilken kapacitet man på kemisk väg tilldelas så är alla helt nöjda med sin roll och sitt liv. Det ser man till genom att spela upp band där meningar repeteras om och om igen, medan barnen är små. Jag älskar att leva och tillber Ford jag älskar att leva och tillber Ford JAG ÄLSKAR ATT LEVA OCH TILLBER FORD osv osv. Självklart tror man på det om man fått höra det natt efter natt kanske 500 gånger.
Om en känsloyttring åt något håll händelsevis skulle ha mage att dyka upp så finns botemedel även för det. Drogen heter soma och delas ut till de lägre utvecklade personerna efter varje arbetsdag, medan de högre utvecklade själva bestämmer över hur ofta de vill ta soma. Soma gör en lugn och glad, obekymrad och tar man det i större doser så glider man in i behaglig glömska.
Så fortgår livet och de flesta är nöjda med det. Men några personer i de högsta kasterna har tillverkats fel, och kan tänka efter. Det är inte skönt att tänka efter i en värld där allt är konstruerat för att motverka motståndstankar, där allt är kemiskt och där ett varumärke är det högsta tänkbara. Det är inte skönt att vara kärring mot strömmen i en värld där alla hasplar ur sig klyscha efter klyscha, eftersom de blivit hjärntvättade med dessa klyschor sedan födseln. Och vad händer om en barbarisk urmänniska (FÖDD AV EN MÄNNISKA, ve och fasa) kommer in i den där sterila världen?
Jag ser Du sköna nya värld som en klassisk dystopi och med andan i halsen läser jag vidare. Dock är språket ganska torrt, och jag tänker ofta att det är för mycket story och för lite roman för att jag verkligen ska älska det fullt ut. Men det är intressant läsning. En samtidsjämförelse är självklart på sin plats. Idag framställs inte människor på kemisk väg, tack och lov, men jag vill fråga, i all välmening: Bryr du dig om vilket varumärke du har på ditt diskmedel/mascara/tallrikar/tröjor/skor/dator? Jag är väldigt säker på att många av oss svarar: Mjo, ja, visst är Yes drygare än andra diskmedel och det är bara Diors mascara som inte kliar i ögonen. Och jag köper förstås helst skor från Converse, schampo från Tigi, dator från Mac och mina tallrikar, ehm, är från Mateus. Tankeväckande vilka varumärkesoffer vi är, eller hur?
Har ni läst Du sköna nya värld?
De vilda detektiverna är en underbar roman
OK, det här med att skjuta upp att skriva inlägg kan man ju göra till en viss gräns. Jag brukar tycka om att smälta en bok, liksom omedvetet samla ihop de tankar den gett mig innan jag formulerar dem i text. Men nu får det faktiskt vara nog.
Jag har skjutit upp i veckor att skriva om De vilda detektiverna. Det har inte varit en fråga om tidsbrist den här gången. För flera gånger har jag faktiskt tänkt att det är dags. Nu ska jag skriva allt det där om hur mycket jag tänker på De vilda detektiverna. Nu ska jag skriva om hur jag älskar att det är så mycket poesi med i boken och att jag nu vill läsa allt av författaren. Om hur synd det är att han inte lever längre så att han kan fortsätta komponera sådana här fantastiska läsupplevelser. Flera gånger har jag klickat på "nytt inlägg" i mitt bloggverktyg och tänkt att NU. Och så har jag skrivit om något annat istället. Och sen har jag typ tänkt att det inte går, att jag inte är redo än. Jag blir nog aldrig redo för att formulera det där magnifika så det får vara bra nu. Uppskjutandet är över. Här är min text.
De flesta med vett och koncentration i behåll har förmodligen redan förstått hur mycket jag tycker om Bolaños mästerverk. Det var en bokcirkelbok till senaste gången. Tyvärr missade jag själva träffen, som alldeles för ofta på sistone, men några korta mailreflektioner i vår facebook-tråd antydde att boken skulle vara tråkig. Långdragen. Det är en uppfattning som jag absolut inte delar. Jag hade inte tråkigt en sekund under läsningen.
En tegelsten i mexikansk anda med poetiska undertoner. En kärleksroman, en sorgroman, en revolutionsroman. En drömroman, en sanningsroman, en sträckläsningsupplevelse. Ett ovanligt berättarperspektiv med många personers röster. En berättelse som kretsar kring ett par huvudkaraktärer men som handlar om många, många fler. Vet inte riktigt vilken av beskrivningarna jag ska välja, alla passar in. Det enda som var lite förvirrande var just det väldigt skiftande berättarperspektivet. Det blev stört omöjligt att hålla reda på riktigt vem som hade ordet i olika kapitel, så jag struntade i det till slut och fokuserade vad som faktiskt sades. Det gjorde läsningen roligare.
Jag kan förstå att boken uppfattas som mastig, eftersom den är väldigt välformulerad och -komponerad, men om man låter boken ta lite tid och inte stressar igenom den så blir det inte ett problem. Jag gillar att inte stressläsa tegelstenar, att faktiskt låta dem följa med mig ett tag i lugn och ro.
Det känns typ som att jag sitter och skriver en halvpretentiös fragmenttext nu och absolut inte en läsbar text om mina tankar kring en roman. Och det kanske jag gör. Och det kanske inte går att skriva på något annat sätt. Och ja, jag tycker att ni slösar bort er tid som sitter här när ni kunde läsa De vilda detektiverna av Roberto Bolaño.
Eller har ni kanske redan läst den? Vad tyckte ni, blev ni lika förtjusta som jag?
De vackra boktitlarnas helg, del III
Idag kommer den tredje och sista delen som hör till denna De vackra boktitlarnas helg. Jag tycker att det har varit lite tunt med vilka titlar ni gillar. Ändå tror jag att alla har boktitlar som fastnat mer än andra, så kom gärna med fler bidrag. Här finns del ett och del två med mina favoriter. Här alltså ännu fler fina:
Skugglegender
SOS från mänskligheten
Flickan som uppfann livet
Poeternas krig
Du är Christer Pettersson du också
God natt, jord
Johnny Panic and the bible of dreams
Berättelser för vilsekomna
Bära mistel
Två gram ljus
De i utkanten älskande
Darling river
Mannen utan väg
Play the piano drunk like a percussion instrument until the fingers begin to bleed a bit
Nu tror jag att de flesta fina titlar i mitt hem har fått plats i dessa tre inlägg. Finast av dagens kandidater (om jag måste välja) är Johnny Panic and the bible of dreams och Play the piano drunk like a ... som bägge är titlar att fullkomligt avguda.
Efter dessa tre mega-sessioner med bra boktitlar kan man fundera på vad det är som gör att man gillar en viss titel. När jag tittar igenom mina favoriter så ser jag att de skiljer sig väldigt mycket åt. Men de har gemensamt att de antingen är vackert formulerade, eller väcker nyfikenhet på något annat sätt. Eller så är titeln ett kort ord som gör en sugen på att veta vad en sådan bok kan innehålla. De är inte sällan sorgliga, ännu oftare är de poetiska på något sätt. Jag orkar inte göra något helhetsanalys av dem, men en fin titel kan garanterat göra att jag läser boken. Det har flera gånger hänt att jag valt att införskaffa en bok bara pga titeln. Om jag i framtiden lyckas bli författare vid sidan av mina andra göromål, så vet jag att titlarna kommer att vara väldigt viktiga för mig. Det är de nämligen redan när jag skriver. Självklart kan jag läsa böcker med tråkiga titlar också, om innehållet/författaren gjort mig nyfiken.
Hur ser ni på det här med titlar – har ni någonsin valt att läsa en bok pga dess vackra titel?
De vackra boktitlarnas helg, del II
Detta är alltså De vackra boktitlarnas helg. Igår skrev jag det första inlägget, imorgon kommer det tredje. Här följer ännu ett gäng boktitlar att älska:
Jag ser mig själv i en stulen spegel
Världens sista roman
Varulvsvalsen
En fattig familjs hem tar bara fem minuter att riva
Ett hål i huvudet där ljuset tar sig ut
På diabilderna är huvudet proppfullt av lycka
Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar
Det här är inte en bok
För att lämna röstmeddelande tryck stjärna
Boven i mitt drama kallas kärlek
Preludier historietter
Kom och hälsa på mig om tusen år
Förvillelser
Bensin
Den som vässar vargars tänder
Att komma hem ska vara en schlager
Hon går genom tavlan, ut ur bilden
De fördömda poeterna
Skänk ditt hjärta till hökarna
Visst är titlarna fina? Om jag måste välja två favoriter av dagens titelälsklingar så väljer jag Förvillelser och På diabilderna är huvudet proppfullt av lycka. Imorgon tänkte jag presentera del tre och fundera över varför man gillar vissa titlar mer än andra. Har ni älsklingsboktitlar?
De vackra boktitlarnas helg börjar här och nu
Vad en bok heter kan tyckas vara något världsligt, men egentligen bidrar det ju förstås till stor del till hur sugen man blir på att läsa boken. Sedan kan förstås författaren och vad man hört om boken hundra gånger om vinna över titeln. Men det är fint med fina titlar och det tänkte jag hylla den här helgen genom att i tre delar presentera en massa fina boktitlar ur mina hyllor. Observera att jag inte ens läst många av böckerna – titlarna är i fokus. Men alla finns hemma hos mig
Imorgon kommer del två och på söndag del tre. Var gärna med och skriv era favoritboktitlar i kommentarsfältet eller i era egna bloggar. Ni behöver ju inte göra det i tre delar, men ändå!
Beväpnad med penna och papper har jag gått runt i lägenheten och samlat ihop de allra finaste/bästa/mest intresseväckande titlarna. Här kommer de:
Sent på jorden
När man skjuter arbetare...
En spricka i kristallen
Vissa föddes perfekta och andra som jag
Regnpoetens dotter
Imorgon under striden, tänk på mig
Det spelar ingen roll var blixtarna slår ner
Oscar Waos korta förunderliga liv
Tusen skärvor tillit
Sista kulan sparar jag åt grannen
Mig äger ingen
Ingen hör hemma här mer än du
Rebell med frusna fötter
Innan männen
Gå inte ensam ut i natten
Allt
Mannen som spelade schack med livet
Hey dolly
Gryningen kommer aldrig åter
Ord på liv och död
Åtta procent av ingenting
Den motvilliga resenären
Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket (här en bok jag inte gillade så mycket men titeln gillar jag!)
Stalins kossor
Kalashnikov
Inferno
Att resa sig upp och gå
Historier från ingenstans
Fågeln som vrider upp världen
Efter oss, syndafloden
Ett moln i byxor
Fotografier av undergångens leende
Hundra år av ensamhet
Imorgon följer alltså fortsättningen, del 2 av 3 i de vackra/fina boktitlarnas helg. Som ni märker har jag en förkärlek för långa titlar men gillar även korta om de väcker uppmärksamhet. Som Inferno eller Kalashnikov. Om jag måste välja två favoriter av alla titlar ovan så väljer jag Sent på jorden och Fotografier av undergångens leende. Vilka väljer ni?
Imorgon kommer del två och på söndag del tre. Var gärna med och skriv era favoritboktitlar i kommentarsfältet eller i era egna bloggar. Ni behöver ju inte göra det i tre delar, men ändå!
Beväpnad med penna och papper har jag gått runt i lägenheten och samlat ihop de allra finaste/bästa/mest intresseväckande titlarna. Här kommer de:
Sent på jorden
När man skjuter arbetare...
En spricka i kristallen
Vissa föddes perfekta och andra som jag
Regnpoetens dotter
Imorgon under striden, tänk på mig
Det spelar ingen roll var blixtarna slår ner
Oscar Waos korta förunderliga liv
Tusen skärvor tillit
Sista kulan sparar jag åt grannen
Mig äger ingen
Ingen hör hemma här mer än du
Rebell med frusna fötter
Innan männen
Gå inte ensam ut i natten
Allt
Mannen som spelade schack med livet
Hey dolly
Gryningen kommer aldrig åter
Ord på liv och död
Åtta procent av ingenting
Den motvilliga resenären
Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket (här en bok jag inte gillade så mycket men titeln gillar jag!)
Stalins kossor
Kalashnikov
Inferno
Att resa sig upp och gå
Historier från ingenstans
Fågeln som vrider upp världen
Efter oss, syndafloden
Ett moln i byxor
Fotografier av undergångens leende
Hundra år av ensamhet
Imorgon följer alltså fortsättningen, del 2 av 3 i de vackra/fina boktitlarnas helg. Som ni märker har jag en förkärlek för långa titlar men gillar även korta om de väcker uppmärksamhet. Som Inferno eller Kalashnikov. Om jag måste välja två favoriter av alla titlar ovan så väljer jag Sent på jorden och Fotografier av undergångens leende. Vilka väljer ni?
Poeternas krig är lite bra och lite dålig
Poeternas krig + en fin tavla som jag har fått av min vän Stephanie.
Något jag personligen har väldigt svårt för i poesi är mytologiska anspelningar. Det är väl inte riktigt okej att tycka så, eftersom mytologi ofta varit en populär ingrediens i hyllad poesi. Men jag tycker att läsflowet stoppas av en massa Orpheus och Zeus, och föredrar den poesi som väljer att uppfinna sina egna metaforer. Som jag skrivit om tidigare så gillar jag poesi som är explosiv, oblyg, gärna refererar till populärkulturella tendenser eller företeelser och som inte har några gränser eller följer regler.
Det dammgrå intellektet
skall fuktas och befruktas
av känslans varma floder
som alltför länge vuxit
i mörkret.
Ur exilen letar sig poetens
ord tillbaka till de länder
som är låsta i järn
– flyger med svalornas vingar
genom de stängda murarna.
Vi förklarar
poeternas krig
Poeternas krig av Jösta Hagelbäck innehåller en del guldkorn. Som den dikt som innehåller titeln (vilken underbar titel, förresten!) och ett par till. Men emellanåt läser jag mest på slentrian och orden drabbar mig inte riktigt. Och så dessa mytologiska anspelningar som smyger sig in här och där boken igenom, de gillar jag inte. Som ni märker är jag lite kluven till vad jag tycker.
Bokmässan 2011, here I come!
Jag är numera stolt bloggambassadör för Bokmässan 2011 och på Bokmässans community kommer man kunna läsa ett inlägg av mig då och då. Temat för årets mässa är ju tyskspråkig litteratur. Därför tar jag gärna emot alla tyska böcker ni kan rekommendera (dock får de gärna finnas på svenska eftersom det enda jag kan på tyska är ungefär Ich liebe dich). Högt upp på min spontana vill-läsa-lista när det gäller tyskspråkig litteratur finns Corpus delicti av Juli Zeh. Det är ju en dystopi som handlar om en hälsodiktatur. Låter mycket lovande och passar fint in i mitt tillsynes never-ending dystopimaraton.
Årets blir min första bokmässa någonsin, så jag kommer att gå runt där som ett darrande asplöv och vela mellan intressanta seminarier. Eller okej då, särskilt rädd av mig är jag inte. Men det vore kul att ha någon att sällskapa med i ett sicksackande mellan seminarier, montrar och ohälsosamma mängder bokinköp och bloggträffar. Jag ska dessutom se till att skaffa visitkort tills dess, och kanske hitta på lite andra roliga saker att utmärka mig med på mässan.
Det är ett tag kvar till september, men som ni märker är peppen stor redan nu. På Bokmässans community heter jag kort och gott Jessica Johansson. Sök gärna upp mig eller skriv här i kommentarsfältet vad ni heter, så hittar jag er.
Ska ni gå på Bokmässan i Göteborg?
Bookish heaven (eller hej, jag har problem)
Förra veckan var jag och min käresta på en loppis och fyndade så makalöst mycket böcker att jag skäms. Särskilt med tanke på mitt vädjande inlägg nyligen. Dock kan jag trösta med att en IKEA-tripp väntar inom några veckor och då ska en till långsmal bokhylla införskaffas. Dessutom suktar jag efter en stringhylla. Så plats kommer böckerna att få, åtminstone. Och de var väldigt billiga. Dessa blev det:
Sara Lidman - Bära mistel
Ulf Lundell - Sömnen
Ivar Lo-Johansson - God natt, jord
Kerstin Ekman - Rövarna i skuleskogen
Kenneth Ahl - Grundbulten
Birgitta Stenberg - Rapport
Per Anders Fogelström - Café Utposten
Harry Martinson - Svärmare och harkrank
Harry Martinson - Vägen ut
Janne Bergquist - Brev från häktet
Artur Lundkvist - Berättelser för vilsekomna
Harry Martinson - Resor utan mål. Kap farväl!
Tomas Tranströmer - Dikter
En underbar bokskörd som jag ser fram emot att sätta tänderna i. Dock lär det dröja ett litet tag, för nu är jag ju insnöad på dystopier och sedan är det några böcker som måste läsas för skolans räkning. Plus recensionsböcker. Men ändå. Mest ivrig är jag att läsa Café Utposten som jag har höga förväntningar på. Vilken skulle ni börja med av högen ovan om ni var jag?
I den tredje dystopin blir äldre personer mördade i slowmotion
Bok + mina supersnygga mässingsljusstakar.
Ninni Holmqvists Enhet utspelar sig i en kanske inte alltför avlägsen framtid. I den här framtiden är man onödig om man inte direkt kan bidra till samhällsutvecklingen på något sätt. Den som har varit smart (eller turlig) nog att skaffa barn är skonad, eftersom den ju sett till att reproducera sig och därmed behövs för barnuppfostran. Den som har ett oumbärligt yrke skonas också. Har man inte någon av dessa fördelar, så är det ganska kört. För 50-åriga kvinnor och 60-åriga män gäller då att finna sig i att bli placerad på en Enhet.
Enheterna är av ett alldeles särskilt slag. Det kan verka behagligt till en början. Allt är gratis. Det finns restauranger, läkare, människor att umgås med, vinterträdgårdar och till och med affärer. Men det behagliga är en illusion. I själva verket är alla medvetna om att de är på Enheten bara för att dö. De deltar i farliga medicinska experiment, psykologiska studier och slutligen slutdoneras de. Dvs de läggs på ett operationsbord för att dödas, om de inte redan hunnit få en dödlig sjukdom av något medicinskt experiment.
Dorrit fick aldrig några barn, fast hon så gärna ville. En dag blir hon 50 och tvingas göra sig av med sin älskade hund och lämna sitt hus vind för våg. På Enheten lär hon känna människor som kommer henne nära – något som är ganska hemskt i sig, eftersom de ju alla försvinner. Slutdoneras.
Under första halvan av boken tänker jag gång på gång att fallet är som i Toffs bok – idén kommer före berättelsen. Det gör läsningen långsam och ganska ointressant, även om tanken på ett sådant cyniskt samhälle i sig väcker upprördhet och många funderingar. Under andra halvan fångas jag dock av Dorrits öde på riktigt och stannar uppe sent för att läsa ut boken. Det är alltid ett gott tecken. Att ögonen hänger nära sömnläge men att jag ändå fortsätter läsa.
Det intressanta att diskutera är förstås samhället som målas upp i boken. Där alla medborgare måste göra konkret nytta. Om inte som barnuppfostrare, så som deltagare i medicinska experiment som kan ge nya mediciner – just det, åt de oumbärliga. Det står någonstans hur det gick till när det här förslaget lades fram. Det beskrivs som att alla ryckte på axlarna åt det, eftersom ingen trodde det skulle bli verklighet. När det sedan blev verklighet så var debatten heller inte särskilt stor. I ett samhälle där ekonomisk vinst blir allt viktigare, så är det inte alls omöjligt att synen en dag skiftar lite och någon politiker tänker: Men vänta, förlorar vi inte bara pengar på alla de här barnlösa pensionärerna? Holmqvists bok är en varningssignal som kan hjälpa oss att se upp och akta oss för den verkligheten.
Har ni läst Enhet och vad tycker ni i så fall?
Läst december & januari
De här böckerna läste jag i december:
Håpas du trifs bra i fengelset av Susanna Alakoski
Skulle jag dö under andra himlar av Johannes Anyuru
Fritt förfall av Birgitta Stenberg
Vitt blod av Lukas Moodysson
Kattens skratt av Sture Dahlström
Fem böcker totalt, ingen diktsamling.
Bäst i december: Håpas du trifs bra i fengelset och Kattens skratt. Eftersom jag redan har sammanfattat 2010 så känns det lite knäppt att skriva om en månad som känns så längesedan, men de böckerna var bäst i alla fall!
Sämst i december: Skulle jag dö under andra himlar. Jag hänvisar till den här texten.
Decembers överraskning: Att Birgitta Stenberg skriver så bra och att Dahlström-boken var så bra som jag hoppats var två fina decemberöverraskningar i min läsning.
Decembers besvikelse: Anyuru, Anyuru, Anyuru. Jag hoppades på så mycket men den föll mig inte i smaken.
De här böckerna har jag läst i januari:
Toffs bok av Kalle Dixelius
Poeternas krig av Jösta Hagelbäck
De vilda detektiverna av Roberto Bolaño
Fahrenheit 451 av Ray Bradbury
Du sköna nya värld av Aldous Huxley
Enhet av Ninni Holmqvist
Hungerspelen av Suzanne Collins
Sju böcker totalt, en diktsamling.
Bäst i januari: Oh, lika svårt som vanligt. Januari har varit en månad med mycket bra läsning, mycket tack vare att jag nästan bara läst dystopier och att de verkar falla mig i smaken ganska ofta. Men bäst var nog ändå Fahrenheit 451 och De vilda detektiverna. Bägge helt fantastiska läsupplevelser.
Sämst i januari: Toffs bok var lite för mycket idé och för lite berättelse, så den får utses till den sämsta i januari. Men så har den också storheter att tävla mot, för jag tycker inte att det var en dålig bok på det sättet.
Januaris överraskning: Att De vilda detektiverna innehöll så mycket poesi och andra härligheter. Det var en läsupplevelse som garanterat att jag kommer läsa även Om natten i Chile och 2666. Jag ska ägna den ett blogginlägg också, förresten, det har bara inte funnits tid till det än.
Januaris besvikelse: Ingenting i min januariläsning har direkt gjort mig besviken.
Hur har er januariläsning sett ut?