ord och inga visor

JohannaWistrand tipsar på Twitter om en fantastisk bok med franska sagor (tack för tipset, Johanna). Jag har visserligen inte läst sagorna (läs dem genom att klicka på länken) än, men blir fascinerad av bilderna. Jag funderar på att köpa en ny hylla med plats för typ (bara) tjugo böcker att ha i hallen. Jag behöver så mycket bokplats jag kan få. Och bredvid den hyllan vore det perfekt att i litet format rama in några sagolika bilder, som dessa. Som kvällsinspiration får ni här några exempel:










Nu ska jag lägga mig och läsa Herta Müller. Det är komplicerat så det förslår, så jag lär somna ganska snabbt. Missa inte att läsa inlägget nedan, om en av de bästa böckerna jag läst i år. Längtar redan till Ramqvists nästa.

Okej, nu har jag i flera dagar skjutit upp att skriva om Flickvännen. Jag har också haft en hemtenta att tänka på, så det har varit en utmärkt ursäkt. Men nu är det dags, och jag ska försöka samla mina tankar till ett någorlunda nyanserat och sammanhängande inlägg.

För det är nämligen sällan det händer mig att jag blir helt betagen av en bok. Väldigt sällan den senaste tiden, kanske mycket för att jag inte väljer varje bok själv (skola, bokcirklar etc) och därmed inte får använda min näsa för vad jag kan tänkas gilla eller inte. Och det är positivt, eftersom det påtvingar ett vidgande av vyerna som bara kan vara nyttigt. Men nu känner jag att jag fick läsa en riktig Jessica-roman och det behövdes med tanke på den tidigare nämnda läs-o-inspirationen.

Flickvännen handlar om en person som är bikaraktär i sitt eget liv. Alltså en tjej som är flickvän till en kriminell kille, John. I en stor villa glider hon runt och städar, tränar, tittar ut genom fönstrena, målar naglarna och bläddrar i magasin. Allt som kan göra väntan mer uthärdlig. Allt handlar om att hålla koll på telefonerna hela tiden, ifall hennes älskade ringer. Allt handlar om att hoppas på att få träffa honom igen, att han inte blir skjuten under något VTR (värdetransportrån). Inte sätta på nyheterna, inte ringa själv, inte vara för personlig med väninnorna (som i sin tur är flickvänner till andra kriminella killar).

Denna tristess och marginaliserade tillvaro varvas med tillbakablickar om hur de träffades, hur hennes familj tar avstånd från henne för att hon väljer att stanna hos John. Hur hon alltid haft en känsla av overklighet, att inget varit på riktigt, förrän hon träffade John.

Med ett avskalat men träffsäkert språk tycker jag att Ramqvist lyckas skjuta tristessen som kalasjnikovkulor från boksidorna, rakt in i min själ och jag riktigt vrider mig i neuroser medan jag läser, lika otålig jag inför Johns hemkomst. Jag tycker att Ramqvist också lyckas gestalta den ytliga vänskapen på ett mästerligt sätt, hur flickvännerna är ihopfösta och kanske inte hade varit vänner om deras pojkvänner inte känt varandra, hur de pratar utseende och kokain på sina fördriva-tiden-middagar. Alla med ett snett öga på mobiltelefonens display.

Jag antar att boken är ett försök att svara på frågan Varför? Varför blir tjejer ihop med kriminella killar? Personligen tycker jag det är ganska ointressant, och stör mig därför inte på att inget direkt svar ges under läsningen. Kärleken kan leda till de mest oväntade beteenden. Och spänningssökandet likaså. Således är det för mig personligen inte förvånande att hon kan finna sig i den marginaliserade lyxhustrutillvaro hon bedriver. Men det är ett väldigt intressant (och aktuellt) tema som jag säkert skulle kunna läsa hur många böcker som helst om.

Nu ska jag säga det rakt ut: Jag älskar Flickvännen! Jag älskar hur språket är ganska enkelt och opoetiskt och ändå så otroligt fängslande, jag älskar hur en känsla så tydligt förmedlas, trots lågmäldheten. Jag älskar förstås temat och jämförelsen med Maffiabröder. Jag älskar det mesta med den här boken. Det enda som var synd var att den inte varade ännu längre. Med andra ord, läs den nu. För mig är det garanterat en av årets bästa läsupplevelser hittills. Vilken härlig oktoberöverraskning!

Ännu roligare att boken dagen efter att jag läst ut den, tilldelades det prestigefulla priset Tidningen VI:s litteraturpris. Jag kan inte tänka mig en bok som förtjänar ett sådant pris bättre.

Tidigare av Ramqvist har jag läst More fire som jag också blev helt kär i. Såhär lyriskt bloggade jag om den, för längesedan. Jag vet att alla inte är lika förtjusta i Flickvännen som jag. Vad tycker ni?

Och tack Månpocket för rec-exet!

Den här veckan har vi en stor hemtenta, i kursen magisk realism. Igår slet jag mitt hår för att komma på "en relevant frågeställning" till en av de lästa texterna, och slutligen gav hårslitandet resultat. Men jag har inte hunnit läsa så mycket som jag önskat, med tanke på annat som också måste göras. Så jag längtar tills hemtentan är inlämnad imorgon, och helgen hägrar. Då ska jag verkligen ta mig tid att läsa. Bokhoras Album ligger ju och suktar. Herta ska få sin beskärda del av uppmärksamheten. Blecktrumman får jag nästan lägga ner, inte ens under tvång (dvs skolan) lyckades jag ta mig in i den. Men kanske plockar jag upp den igen någon gång, i jul eller när en oändlig sträcka tid ligger för mina fötter (jag vet, det händer aldrig).

Läshögarna har växt sig till lockande Mount Everest i min lägenhet, och jag ska försöka bli av med lässtressen som lätt kan uppstå när man läser litteraturvetenskap. Jag ska välja en bok i taget och njuta av den istället. B-uppsatsen kommer visserligen ta upp en del tid, men förmodligen inte stjäla från lästiden ändå. Sedan ska jag dessutom strax kasta mig in i en Joyce Carol Oates. Det var ett tag sedan och det ser jag fram emot. Jag längtar efter läsglädjen, läslugnet och lästiden.

Vad läser ni nu då? Tycker så mycket om att höra det, eftersom det ofta ger nya lästips.

Förresten så ska Lisa på expressen sluta blogga. Det är en av mina favoritbokbloggare, som jag läst typ varje inlägg av i mer än ett år. Mycket tråkigt.

Den här veckan vill jag tipsa om en författare egentligen, men jag väljer att göra det genom en av hennes böcker. Nu var det några år sedan jag läste De i utkanten älskande men jag har läst flera böcker av Johanna Nilsson sedan dess, och gillar varenda en. Den första av henne läste jag när jag var tonåring och sedan dess har jag varit mycket fäst vid allt hon skriver.

Det är något särskilt med Johanna Nilssons böcker. De handlar alltid om många olika karaktärer, vars öden ofta flätas ihop på de mest oväntade sätt, åtminstone i De i utkanten älskande. Hon har ett väldigt speciellt språk, som känns äkta och som är omöjligt att slita sig ifrån. Det är poetiskt men ändå enkelt i en väldigt Johanna Nilssonsk mix. Ofta utspelas böckerna i Stockholm och är hemska och vackra på samma gång. Kärlek och ondska, sorg och glädje, ensamhet och gemenskap.

Jag har läst många böcker av henne, som sagt (klicka på titlarna för att se vad jag skrivit om dem) : Flickan som uppfann livet, Konsten att vara Ela, SOS från mänskligheten, Hon går genom tavlan och ut ur bilden och kanske någon mer som jag inte kommer på i skrivande stund. Och jag har gillat varenda en, slukat dem och inte velat att de ska ta slut.

Börja med den här boken och sprid ut din läsning av hennes böcker. Då hinner du aldrig tröttna, och har alltid en bok av henne någonstans i bakhuvudet. Det känns som att hon ser människor på stan och sedan fantiserar ihop deras liv, något jag tycker är så otroligt fint. Dessutom har hon en blogg som uppdateras med jämna mellanrum.

Snygg framsida, heja Modernista!

Det här blir lite längre än vanligt. Scrolla ner för den korta versionen.

Så var det då dags att skriva om Jägarna på Karinhall. Vi skulle ha läst den (och Ensamhetens vin som jag skrev om här) till en bokcirkelträff med min bokcirkel nummer två (inte i rangordning alltså, bara för ordningens skull!) för några veckor sedan. Den träffen blev aldrig av, men boken läste jag ändå.

Jägarna på Karinhall är en talande titel, med tanke på att merparten av boken utspelas under en jakthelg på herrgården Karinhall. Vi befinner oss tidsmässigt precis innan andra världskriget bryter ut i full kraft, nazisterna lever gott och hyllar fosterlandet. Herr Göring, som vi alla tyvärr känner till, är värd på festen och taggad till tänderna. Han har fyllt huset med horor, mat och sprit inför sina många finbesöks ankomst. Han springer runt och domderar, ger order så att dubbelhakorna skallrar och myser när han ser landskapsmotivkonsten stoltsera på husets alla väggar.

Gästerna anländer, bland dem även en berömd löpare som är där i egenskap av spion. Någonstans i sjön utanför ägorna ligger också en u-båt och bidar sin tid, för att kunna luska fram matnyttig information från de många mäktiga männen som ska medverka vid jakthelgen.

Gästerna anländer (bland dem senare till och med en signor Benito Mussolini) och Göring agerar guide runt på ägorna. Och ungefär såhär fortskrider boken. Jag läste förordet lite snabbt, även om jag brukar undvika förord, eftersom de kan förstöra läsningen om de läses innan berätelsen. Men där stod att boken lyfter fram de excesser som väl var utmärkande för nazismen. Kvinnor skjutsas in på ett bord i matsalen, i mängder. De dyra faten dignar under all mat, männen somnar av all sprit, hororna får jobba mest dygnet runt.

Och det är väldigt mycket fokus just på hororna. Eller snarare, eh, sexscenerna. Ärligt talat så RODNAR jag under läsningen. Vid ett tillfälle får jag till och med hoppa över flera sidor, för att det blir så rått och barbariskt att jag nästan vill kräkas i morgonkaffet. Och då vill jag tillägga att jag inte är en känslig person, jag älskade ju för tusan filmen och boken American Psycho i mina tonår. Tro mig, då är man inte känslig (fast jag hoppade över sidor där med iofs). Men excesserna överdrivs och får overkliga dimensioner. De mäktiga männens fetischer kan få även en härdad person att må dåligt, det är så explicit att det blir outhärdligt.

Språket är ganska yxigt och nazistiskt, får jag för mig, utan att ha vidare belägg för det. Hursomhelst så passar det utmärkt för berättelsen, och förstärker excesserna genom sin yxighet. Jägarna på Karinhall handlar mycket om makt gone wrong, om män med så många issues att de ser till att få makt över människor istället, för att inte hamna i underläge. Och det vet vi alla, att den makten var bara ett embryo år 1938 (då jag tror att boken utspelas). Senare skulle den gå så mycket längre i sin ondska och enfaldighet, men om det finns andra böcker skrivna.

I början störde jag mig på yxigheten i språket och den ganska torra handlingen men efterhand började jag gilla det alltmer (särskilt när jag kom på att det var okej att skippa de grova sexscenerna). Och såhär i efterhand så tycker jag att boken är väl läsvärd. Jag gillar att det inte fokuseras så mycket på historiska detaljer, utan mer på människorna som skapade dessa detaljer. Jag gillar böcker som tar ett embryo ur historien eller verkligheten, utan att fastna i den, och sedan broderar ut och fantiserar kring den. Det skulle jag kunna ge många exempel på. Jag gillar att alla dessa maktmän framstår som så små och ynkliga, osäkra och fruktansvärda. Det är fint att få se dem i något slags underläge, genom sin patetik.

Jag har också läst Stundande natten av samma författare, och tyckte såhär om den. Det här är något helt annat, språkligt och handlingsmässigt, men jag tycker bara det är positivt med författare som kan variera sitt skrivande. Jägarna på Karinhall var dessutom C-H Wijkmarks debutroman. Har ni läst denna bok? Har ni tips på fler av honom?

Den korta versionen: Jag gillar romanen. Språket är yxigt men passar berättelsen. Intressant att ta ett korn ur historien och brodera fritt. För mycket explicita sexscener. Kul att få se onda människor i något slags underläge, genom sin patetik. Läs den. Och vill du ha något ännu tyngre, och mer dödenfokuserat, läs då Stundande natten av samma författare.

Häromdagen sågs alltså min ena bokcirkel och pratade om Vinterträdgården på restaurang Shanti. Åsikterna gick isär, vilket alltid gör det lite roligare. På baksidan av pocketutgåvan citeras en recension ur DN, som säger något om att boken säger det nödvändiga och inget mer. Och jag tror att det är just vad som gör att jag blev lite besviken på boken.

Tidigare har jag läst Öde och Trasdockan av Falkenland. Trasdockan skrev jag såhär om, Öde läste jag innan bokbloggens tid. Och jag minns att jag tyckte hyfsat om dem bägge, men inte mycket mer än så. Jag tycker alltid att Falkenland lyckas fånga ett vackert vemod, och en känsla av meningslöshet som kan bli fin när hon skriver den. Men i Vinterträdgården blir det meningslösa för meningslöst, och det vemodiga alltför vemodigt. Kanske är det, som någon i min bokcirkel påpekade, för att den är så vardaglig medan hennes andra böcker rör sig i en annan och ovanligare, lite mer suggestiv sfär. Här jobbar huvudpersonen nämligen på dagis, är övervintrad i sin pappas hem, trots att hon egentligen är för gammal, och lever ett väldigt vanligt liv. Hon går en skrivarkurs och dikterna hon skriver där är insprängda i boken. Det är enligt mig taffliga och väldigt diffusa dikter, något som mycket väl kan vara medvetet, eftersom huvudpersonen ofta påpekar att hon inte är född till att bli poet.

Hon förälskar sig i en gift kvinna som ursprungligen är från Iran, och den kärleken gestaltas. Det är ofta där som det blir för sliskigt för min smak, för mycket kladdiga kroppsdelar som beskrivs, för mycket överdrivna (vågar jag säga klyschiga?) metaforer med rosor och silke och gudvetvad. En intressant och ganska ovanlig berättelse finns, men den här gången är det kanske mest språket i kombination med vardagligheten som inte faller mig i smaken. .

Någonstans bland gula sportiga baddräkter, perfekt svallande hår och en övergripande ensamhetskänsla, så tröttnar jag och sneglar på andra böcker i läshögen. Det är aldrig ett gott tecken. Men ibland kommer vackra Falkenlandska formuleringar som jag läser om flera gånger. Ibland vill jag veta mer. Och det är nog formuleringarna som ger mig hopp, som gör att jag vill läsa mer Falkenland trots allt. Men gärna något som är lite mindre kargt, som berättar lite mer.

Så undrar jag, är Falkenlands poesi sådär karg som poesin i Vinterträdgården - vet någon? Jag har hennes 4 x dikter i bokhyllan och kanske blir den oktober månads poesibok till poesiutmaningen. Vi får se.

Det var inte meningen att Burton-inlägget skulle publiceras igen, allt jag ville göra var att ändra kategori på det. Men there you have it, bara att bortse ifrån det och bläddra ner till veckans boktips istället.

Ikväll har vi bokcirklat med min ena bokcirkel på restaurang Shanti på Söder. Vi pratade om Falkenlands Vinterträdgården, som jag har tjugo sidor kvar i. Och jag får återkomma med vad jag tyckte om den imorgon eller så, för ikväll måste jag läsa annat inför en föreläsning.

Nu finns i alla fall alla inlägg som har med poesiutmaningen att göra samlade i en egen kategori, och där kommer jag fylla på efter hand. Du hittar dem här. Samma sak gäller veckans boktips-inläggen, dem hittar du här. Där finns en hel del böcker jag tipsat om tidigare också.

Nu blir det lite läsning innan det är sovdags.

Så, i sista sekund läste jag igår kväll september månads bok till min egen poesiutmaning. Jag tycker det är roligt att så många har hakat på utmaningen och att några, som kanske inte läser poesi i vanliga fall, ger det en chans.

Jag valde att läsa en helt underbar poesisamling den här månaden. Jag har haft den i några år, och bläddrat i den, men aldrig läst från pärm till pärm. Konstigt nog, med tanke på hur lite text den ändå innehåller. Men jag älskar allt Tim Burton rör vid, och då tänker jag mest filmmässigt: Corpse bride, Edward Scissorhands, Kalle och chokladfabriken - ja, ni vet själva. Och om inte alltför lång tid kommer även min favoritskådis (och antagligen även Burtons dito) att medverka i en av mina favoritsagor som barn: Alice i underlandet. I Burton-tolkning.

Men nu skulle vi prata poesi. Till de små underbara rimmade dikterna i The melancholy death of Oyster Boy & other stories finns Burtonska illustrationer i sann Corpse Bride-anda. Och de stör inte dikternas innebörd eller läsningen av dem, utan stryker snarare under deras underfundighet och ger ytterligare en glädjedimension till läsningen. Här är Stick Boy and Match Girl in love:



Inte ett av de bästa exemplen ur boken, men ett av de kortare.

Dikterna, då? De är som sagt rimmade, fantasirika och gör mig väldigt glad. Vi möter Oyster Boy och flickan som såg ut som en sticka. Vi möter Stain Boy som fläckar ner allting. Och flickan med många ögon, som skulle få stora problem om hon någon gång behövde glasögon. För att bara nämna några av de barnsligt fantasirika och roliga karaktärer ur diktsamlingen. Och det är ju samtidigt sorgligt: karaktärer som på olika vis inte kan fungera och leva ett normalt liv, eftersom de ser konstiga ut. Men Burton gör det så fantastiskt, med en sådan fingertoppskänsla, att inte en enda moralisk pekpinne skymtar fram. Ungefär som i Edward Scissorhands, som ju har ett väldigt tydligt och fint budskap, men som förmedlar det utan att säga det rakt ut. Och även om Burtons karaktärer ofta får sorgliga slut på sina liv, så visar han att de förtjänar så mycket mer. Nog om detta.



Det här är en bok för den med barnasinnet kvar, eller med en allmän förkärlek för Burtons sätt att teckna och uttrycka sig, hans förmåga att skapa sagolika världar som tilltalar både vuxna och barn. Jag älskar den!

Vilka blev era septemberpoesiläsningar? Länka gärna till inläggen, så att jag inte missar något!

Nu finns jag på twitter. Eller jag skapade faktiskt kontot i somras, men nu kommer jag att regelbundet twittra. Och jag ska försöka hålla mig till litteratur men ett och annat kan nog slinka igenom, skulle jag tro. Jag heter ordochingavisor där. Och det jag undrar allra mest är förstås: Har ni twitter? Skriv gärna era nicknames i kommentarsfältet. Jag är lite av en nybörjare på detta område, så det lär ta ett tag innan jag förstår allt.

Idag ska jag läsa till skolan. Hur mycket som helst faktiskt. Så nu lever jag upp till det motto jag citerade häromdagen, att läsa mer böcker än bloggar. Även om jag allra helst bara skulle vilja ta en långpromenad, läsa självvald litteratur och just bloggar.

Istället blir det Blecktrumman. Och om jag hinner, helst Den omättliga vägen också. Vi får se hur långt dagen tar mig i den magiskt realistiska världen, som snart tar slut. På torsdag delas nämligen hemtentan i kursen ut. Sedan blir det så småningom dags för B-uppsats.

Jag kunde inte låta bli att titta nu ikväll på hur Müller-utbudet ser ut, såhär dagen efter dagen D. Resultatet blir att allt av Nobelpristagaren är helt slut på såväl antikvariat.net, ginza, bokbörsen, adlibris och bokus!

Men. Jo, det finns faktiskt ett 'men'. För Hjärtdjur finns fortfarande ikväll kvar på cdon.com. Så för dig som vill haffa en bok av henne innan nytrycket blir klart, är detta det perfekta tillfället.

Det är så intressant att trycket blir så enormt på den som vinner. Vilken konstig och fantastisk känsla det måste vara som författare, förutom det rent ekonomiska, att ens ord plötsligt kommer nå så många fler människor över hela världen. Jag blev faktiskt ännu mer intresserad av att bilda mig en åsikt kring hennes författarskap, efter att idag ha sett den mycket inspirerande Babel-specialen från igår. Den finns på svt play, och jag rekommenderar den.

Men nu känner jag mig lite, lite förkyld efter en upptagen dag, så nu blir det läsning under det nyligen framplockade duntäcket. Det liksom frasar och känns väldigt höstigt och fint på alla sätt.

Det är något visst med franska kärleksromaner. Något som ursäktar de smäktande kärleksförklaringarna, en känsla som vilar över orden och ger dem legitimitet. Men Ensamhetens vin är mer än bara en kärleksroman, den är också i mångt och mycket en hatroman. En krigsroman, en familjesaga, sagan om en uppväxt.

Huvudkaraktären Hélène Karol är åtta år i romanens början, och under berättelsens gång växer hon och är slutligen i 20-årsåldern. Hon är en slags bikaraktär till föräldrarnas liv i lyx och flärd, hon uppfattar ord som vinst, miljoner, affärer. Det pratas mycket pengar. Och under tiden rasar i bakgrunden ett krig, som antagligen är första världskriget. Bomber och gevärssalvor utgör bakgrundsljud till familjens fina middagar, pappans spelmissbruk, mammans egoism och otrohet och guvernanternas pysslande.

Hèléne växer upp till en arg flicka, en flicka som vill hämnas sin mammas oerhörda egoism och otrohet. En flicka som aldrig känner sig hemma, vars värld förändras när hon inte längre har Rose, barnflickan som varit mer mamma än mamman själv.

Under berättelsens gång befinner vi oss i Paris, St Petersburg och ett snöigt Finland. Den judiska familjen får gång på gång fly, varför Hélène heller aldrig känner sig hemma någonstans.

I vanliga fall brukar jag inte beskriva handlingen såhär mycket, men jag vill göra det denna gång eftersom jag tycker så otroligt mycket om boken. Miljön är att älska, som jag skrev här, så kan jag aldrig tröttna på Paris som dekor. Särskilt inte under tidigt 1900-tal. Språket i Ensamhetens vin är helt underbart, boken är full av små och stora betraktelser.

Jag vet inte mer vad jag ska tillägga. Jag älskar den och därmed har jag ännu ett författarskap att utforska. Det mycket tragiska är att Irène Némirovsky dog i Auschwitz.

På söndag ska vi diskutera den här boken med min "bokcirkel nummer två", och som ni förstår har jag inte mycket kritik att ge (möjligen alla punkt,punkt,punkt, något jag märkt är vanligt i fransk litteratur. Vet någon varför?). Kanske har de andra det, så jag bokcirkelrapporterar självklart här sedan.

Ibland kan jag bli arg på Svenska Akademien för att de aldrig gav priset till den som
genom böcker mest förändrat allas våra barndomar. Astrid. Men det är som det är, och
själv var hon säkert inte så brydd. Här skrev jag fint om henne.

Nu är det spännande inför torsdagens stora announcement. Vem ska bli den lyckliga vinnaren av 2009 års Nobelpris? Alla bloggar om det, bokcirkeldeltagare (aka Ellinor) mailar och ställer den underbara frågan:

Kan vi inte säga att vi till nästa gång (alltså inte på söndag utan gången
efter?) ska läsa något av nobelpristagaren, oavsett vem det är?

Kritiker spekulerar hejvilt och på Ladbrokes går satsningarna varma (säger man så? jag är inte så inne i spelspråkvärlden, öh). De senaste åren har jag blivit sugen på att läsa (och köpt böcker av) Le Clézio, Doris Lessing och Orham Pamuk. Hoppas att det blir någon som känns åtminstone någorlunda läsvänlig i år också.

Som jag skrev här (där jag också skrev fint om Astrid faktiskt), så hoppas jag självklart på att Murakami eller JCO kniper priset, men kanske blir det en obskyr och okänd poet från de inre delarna av Himalaya som vinner. Hur det än blir, så ska det bli kul att veta. Amos Oz? Tranströmer? Den som väntar får se.

Själv är jag begravd i mest skolrelaterad läsning. Men nu ska jag försöka klämma en bok ikväll/imorgon förmiddag, så blir det tid för lite bokcirkelläsning resten av veckan. Härligt!

Vad kul, jag vann ett ex av De från norr kommande leoparderna av Bodil Malmsten. Här är motiveringen, tack bokmania! Så i höst blir det mycket Malmsten-loggboksläsande. Självklart kommer jag parallelläsa med annat, för att inte överdosera.

Hurra!

Sedan har jag precis läst ut en roman, men måste genast börja på nästa inför seminariet imorgon. Vill ha hunnit läsa halva åtminstone. Så jag skriver om boken senare ikväll istället. Och bokbeställningen får således också avvakta. Jag fyllde på bokförrådet på pocketshop i veckan, bland annat med Bokhora-albumet. Det verkar så underbart, och jag ska läsa varenda rad, men inte just idag tyvärr. Det blir mycket som skjuts upp till förmån för en roman som ser väldigt tråkig ut. Låt oss hoppas att skenet bedrar.

Igår var jag och en vän på Ordsprak, på Stadsteatern. Det var en föreställning som gick i ett rasande tempo, och som jag är glad att jag gick på. Lite tråkigt (men inte oväntat) att många stolar gapade tomma, eftersom folk förknippar poesi med något svårt och jobbigt, som man knappt förstår något av. Ett rykte som ju verkligen inte stämmer.

Under föreställningen var coole Kung Henry värd. Jag har bara hört talas om honom någon gång tidigare, från kompisen jag var där med igår. Men han öste energi och läste dessutom upp lite egna grejer. Hans poesi lutar åt hiphophållet, går snabbt och är oerhört konkret och rak. Han var en av de två jag verkligen blev förtjust i igår.

Sedan var det en hel del som jag inte tilltalades av. Något var för svårt, något annat ville vara svårare än det var, och något tredje liknade mer stand-up än poesi/slam.

Men det som gjorde kvällen minnesvärd var Kung Henry och en för mig helt ny bekantskap, Anis Mojgani (från USA). Han har vunnit en massa priser i poetry slam och är, vad jag förstår, rätt erkänd inom den världen. Det förstår jag! Hans poesi var så fantastisk, och han läste upp den med sådan inlevelse, att jag inte tror han lämnade någon oberörd. Det allra första jag gjorde när jag kom hem, var att klicka in mig på adlibris, för att upptäcka att en av hans böcker finns där. Den stora beställning jag filat på några dagar nu ska beställas imorgon, och då är hans bok ett måste. Den här hittade jag, ett av hans liveperformances. Se det som inspirationspoesi, del 3 till poesiutmaningen!






Det går en Ordsprak-föreställning ikväll också, på Stadsteatern, fast med andra poeter från världens alla hörn. Är du extremt spontan, i motsats till mig, så kan du gå på den. Det finns säkert biljetter kvar!

Nu ska jag fortsätta läsa en riktig roman. En hittills väldigt härlig roman, dessutom.

Så, i sista sekund läste jag igår kväll september månads bok till min egen poesiutmaning. Jag tycker det är roligt att så många har hakat på utmaningen och att några, som kanske inte läser poesi i vanliga fall, ger det en chans. Ni som ännu inte är inspirerade, kan läsa inspirationspoesi ett och två (det kommer fler), eller detta:

Jag valde att läsa en helt underbar poesisamling den här månaden. Jag har haft den i några år, och bläddrat i den, men aldrig läst från pärm till pärm. Konstigt nog, med tanke på hur lite text den ändå innehåller. Men jag älskar allt Tim Burton rör vid, och då tänker jag mest filmmässigt: Corpse bride, Edward Scissorhands, Kalle och chokladfabriken - ja, ni vet själva. Och om inte alltför lång tid kommer även min favoritskådis (och antagligen även Burtons dito) att medverka i en av mina favoritsagor som barn: Alice i underlandet. I Burton-tolkning.

Men nu skulle vi prata poesi. Till de små underbara rimmade dikterna i The melancholy death of Oyster Boy & other stories finns Burtonska illustrationer i sann Corpse Bride-anda. Och de stör inte dikternas innebörd eller läsningen av dem, utan stryker snarare under deras underfundighet och ger ytterligare en glädjedimension till läsningen. Här är Stick Boy and Match Girl in love:



Inte ett av de bästa exemplen ur boken, men ett av de kortare.

Dikterna, då? De är som sagt rimmade, fantasirika och gör mig väldigt glad. Vi möter Oyster Boy och flickan som såg ut som en sticka. Vi möter Stain Boy som fläckar ner allting. Och flickan med många ögon, som skulle få stora problem om hon någon gång behövde glasögon. För att bara nämna några av de barnsligt fantasirika och roliga karaktärer ur diktsamlingen. Och det är ju samtidigt sorgligt: karaktärer som på olika vis inte kan fungera och leva ett normalt liv, eftersom de ser konstiga ut. Men Burton gör det så fantastiskt, med en sådan fingertoppskänsla, att inte en enda moralisk pekpinne skymtar fram. Ungefär som i Edward Scissorhands, som ju har ett väldigt tydligt och fint budskap, men som förmedlar det utan att säga det rakt ut. Och även om Burtons karaktärer ofta får sorgliga slut på sina liv, så visar han att de förtjänar så mycket mer. Nog om detta.



Det här är en bok för den med barnasinnet kvar, eller med en allmän förkärlek för Burtons sätt att teckna och uttrycka sig, hans förmåga att skapa sagolika världar som tilltalar både vuxna och barn (fast kanske äldre barn, eftersom det nog kan bli lite läskigt). Jag älskar den!

Vilka blev era septemberpoesiläsningar? Länka gärna till inläggen i kommentarsfältet, så att jag inte missar något!

Bokbabbel tipsar om en sida där du kan trycka dina fem favoritförfattares namn på en t-shirt och liksom stoltsera med de du tycker skriver bäst i världen. Fin tanke. Hon uppmanar oss att svara i kommentarsfältet, gör det vet jag! Just idag är mina favoritförfattare:

Sara Stridsberg
Monika Fagerholm
Hjalmar Söderberg
Francoise Sagan
Haruki Murakami

Men jag skulle nog behöva beställa två t-shirts, minst, eftersom jag inte kunde låta bli att lägga till:

Marguerite Duras, Joyce Carol Oates, Astrid Lindgren, Douglas Coupland,
Charles Bukowski, Bob Hansson, Siri Hustvedt. Och så vidare, och så vidare.

Ja, ni hör ju själva. Det är bäst att jag inte beställer någon ens.

Ikväll ska jag, en dag försent, skriva om den som blev september månads poesisamling.
Men först mer plugg och lite Bodypump.