En helg utan blogg - men med DN och Ryssland
Den här helgen har nog varit den lugnaste i mannaminne (åtminstone mitt minne). Men det har varit skönt och välbehövligt. Jag har inte ens spenderat mycket tid framför datorn, vilket emellanåt kan vara ett skönt avbrott. Även om jag älskar att läsa bokbloggar och skriva i den här så kan kortare pauser från det vara rätt skönt. Däremot har det blivit en hel del läsning.
Jag har inte alls långt kvar i Anna Karenina nu så snart kommer en åsiktstext om denna min andra tegelsten. En liten bit är kvar men den klämmer jag nog under början av veckan. Sedan har jag massor av böcker att sätta tänderna i, som kanske är lite kortare än dryga 900 sidor.
Dessutom har jag läst ikapp mig i DN från de senaste två veckorna eller så. Det blir svårt att hinna med tidningsläsande på morgonarna för mig och sedan är dagarna ofta fullspäckade av göromål. Snart är min gratismånad med DN slut och det känns lite trist. Jag gillar det högtidliga i att sitta vid köksbordet med en kopp kaffe och läsa långa och djuplodande artiklar (när sådana väl uppenbarar sig). Jag har läst massor av intressanta bokrelaterade artiklar. De har handlat om alltifrån Att föda ett barn och Spill, till Agnes von Krusenstjerna och den väldigt aktuella Aniara av Harry Martinson. Apropå det så är jag sugen på att läsa Harry, än så länge har jag ju ägnat hans fru en hel del uppmärksamhet men honom knappt någon. Efter att ha läst ett lockande inlägg hos Tekoppen om Nässlorna blomma, så står den högt på min prioriteringslista. Jag har dessutom lånat en bok med hans samlade dikter. Vi får se vad jag tycker om hans skriverier.
Det förvånade mig att DN, som inte är kända för att göra saker enkla kanske, nu har en "snäll poesiskola". De vill avdramatisera poesin och förklara att den inte måste förstås för att kunna avnjutas. Hm, jag känner igen dessa formuleringar någonstans ifrån - just det, från mig själv! Sedan september 2009 har jag uppmanat er att läsa poesi som man avnjuter choklad eller tittar på en tavla. Ett njutande av ordflödet som kan inspirera och imponera utan att dess innehåll måste detaljanalyseras. Jag vet inte om det är så att DN:s recensenter mot sitt erkännande läser bokbloggar eller om samma idé har råkat poppa upp hos dem. Jag blev lite chockad när jag först läste om det, och nästan lite upprörd, men egentligen är väl tanken det viktigaste - att få fler att läsa poesi. För när fler läser poesi så kommer man vilja investera mer pengar i att ge ut den. Och då hamnar vi i en underbar och nästan utopisk situation där man kanske får se folk läsa Lukas Moodysson eller Per-Eric Söder på tunnelbanan som omväxling till Luftslottet som sprängdes och Självkänsla nu!
Det vore väl något?
Jag har inte alls långt kvar i Anna Karenina nu så snart kommer en åsiktstext om denna min andra tegelsten. En liten bit är kvar men den klämmer jag nog under början av veckan. Sedan har jag massor av böcker att sätta tänderna i, som kanske är lite kortare än dryga 900 sidor.
Dessutom har jag läst ikapp mig i DN från de senaste två veckorna eller så. Det blir svårt att hinna med tidningsläsande på morgonarna för mig och sedan är dagarna ofta fullspäckade av göromål. Snart är min gratismånad med DN slut och det känns lite trist. Jag gillar det högtidliga i att sitta vid köksbordet med en kopp kaffe och läsa långa och djuplodande artiklar (när sådana väl uppenbarar sig). Jag har läst massor av intressanta bokrelaterade artiklar. De har handlat om alltifrån Att föda ett barn och Spill, till Agnes von Krusenstjerna och den väldigt aktuella Aniara av Harry Martinson. Apropå det så är jag sugen på att läsa Harry, än så länge har jag ju ägnat hans fru en hel del uppmärksamhet men honom knappt någon. Efter att ha läst ett lockande inlägg hos Tekoppen om Nässlorna blomma, så står den högt på min prioriteringslista. Jag har dessutom lånat en bok med hans samlade dikter. Vi får se vad jag tycker om hans skriverier.
Det förvånade mig att DN, som inte är kända för att göra saker enkla kanske, nu har en "snäll poesiskola". De vill avdramatisera poesin och förklara att den inte måste förstås för att kunna avnjutas. Hm, jag känner igen dessa formuleringar någonstans ifrån - just det, från mig själv! Sedan september 2009 har jag uppmanat er att läsa poesi som man avnjuter choklad eller tittar på en tavla. Ett njutande av ordflödet som kan inspirera och imponera utan att dess innehåll måste detaljanalyseras. Jag vet inte om det är så att DN:s recensenter mot sitt erkännande läser bokbloggar eller om samma idé har råkat poppa upp hos dem. Jag blev lite chockad när jag först läste om det, och nästan lite upprörd, men egentligen är väl tanken det viktigaste - att få fler att läsa poesi. För när fler läser poesi så kommer man vilja investera mer pengar i att ge ut den. Och då hamnar vi i en underbar och nästan utopisk situation där man kanske får se folk läsa Lukas Moodysson eller Per-Eric Söder på tunnelbanan som omväxling till Luftslottet som sprängdes och Självkänsla nu!
Det vore väl något?
Hur mår ni, kära tegelstensläsare?
Det har varit lite skralt med skriverier hos mig den här veckan. Det har lite olika anledningar, varav en av dem är rysk och dryga 900 sidor. Sjävklart pratar jag om Anna Karenina. Det går inte snabbt att läsa den boken kan jag säga. Jag är glad att den inte var obligatorisk läsning på A-kursen i litteraturvetenskap, för det hade varit en mara att hinna ta sig igenom den på ca 2 dagar (som man hade på sig att läsa en bok då). Antagligen hade jag förstås hoppat över den i så fall, men ändå.
Och en nackdel är att den litegrann tar bort min läslust. Det är inte en bok man läser några sidor i på tunnelbanan utan problem att hänga med. Man måste liksom ta sig tid, alltså en lång stund, för att sätta sig in i Anna och Vronskij och Karenin hit och dit och societetsfester, middagar, tårar, ömhetsbetygelser, funderingar kring bondelivet. Man måste tänka: okej, Ryssland, here I come! och liksom kavla upp ärmarna. Nåväl, nu börjar den här förklaringen bli lika invecklad som en dos Tolstoj och jag tror att ni har förstått för längesedan.
Samtidigt sneglar jag ju längtansfullt på alla de där skonsamt 300-sidiga böckerna som jag vet att jag förmodligen kommer älska. Fogelström, Oksanen, Sittenfield och Hustvedt har aldrig sett så nätta och lockande ut som just nu. Men jag känner att jag vill bli klar med tegelstenen först, för att slippa något slags självpåtvingat dåligt samvete om jag skuldmedvetet bläddrar i Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga och helst skulle vilja ägna den all min uppmärksamhet.
Men hade jag ogillat Anna Karenina så hade jag slutat läsa, även den. Jag har för många år sedan slutat upp med att tvångsläsa bara för sakens skull. Det finns alldeles för många böcker för att hålla på så. Alltså finns ändå något spännande med boken, och när jag väl kavlar upp metaforiska ärmar och sätter mig någon timme för att läsa så läser jag ändå koncentrerat och intresserat. Jag kommer alltså inte lämna Ryssland än på ett tag, trots vargavintern. Men lika bra som min första tegelsten, Kafka på stranden, är den då rakt inte.
Hur går det för er med era tegelstenar? Hur långt har ni kommit? Har ni valt bra böcker? och så vidare, och så vidare. Ge mig gärna en tegelstensrapport och glöm inte att gärna länka era tegelstensrelaterade inlägg i mitt kommentarsfält så jag kan följa ert tappra deltagande i utmaningen!
Och en nackdel är att den litegrann tar bort min läslust. Det är inte en bok man läser några sidor i på tunnelbanan utan problem att hänga med. Man måste liksom ta sig tid, alltså en lång stund, för att sätta sig in i Anna och Vronskij och Karenin hit och dit och societetsfester, middagar, tårar, ömhetsbetygelser, funderingar kring bondelivet. Man måste tänka: okej, Ryssland, here I come! och liksom kavla upp ärmarna. Nåväl, nu börjar den här förklaringen bli lika invecklad som en dos Tolstoj och jag tror att ni har förstått för längesedan.
Samtidigt sneglar jag ju längtansfullt på alla de där skonsamt 300-sidiga böckerna som jag vet att jag förmodligen kommer älska. Fogelström, Oksanen, Sittenfield och Hustvedt har aldrig sett så nätta och lockande ut som just nu. Men jag känner att jag vill bli klar med tegelstenen först, för att slippa något slags självpåtvingat dåligt samvete om jag skuldmedvetet bläddrar i Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga och helst skulle vilja ägna den all min uppmärksamhet.
Men hade jag ogillat Anna Karenina så hade jag slutat läsa, även den. Jag har för många år sedan slutat upp med att tvångsläsa bara för sakens skull. Det finns alldeles för många böcker för att hålla på så. Alltså finns ändå något spännande med boken, och när jag väl kavlar upp metaforiska ärmar och sätter mig någon timme för att läsa så läser jag ändå koncentrerat och intresserat. Jag kommer alltså inte lämna Ryssland än på ett tag, trots vargavintern. Men lika bra som min första tegelsten, Kafka på stranden, är den då rakt inte.
Hur går det för er med era tegelstenar? Hur långt har ni kommit? Har ni valt bra böcker? och så vidare, och så vidare. Ge mig gärna en tegelstensrapport och glöm inte att gärna länka era tegelstensrelaterade inlägg i mitt kommentarsfält så jag kan följa ert tappra deltagande i utmaningen!
Om att ge bort böcker
Jag älskar att köpa presenter till folk i allmänhet, men allrahelst om personen gillar att läsa böcker. Det är så underbart att tänka efter vilken bok man tror skulle passa födelsedagsbarnet/julklappsmottagaren bäst. Och det gör inget om jag tror att personen skulle tycka att mina favoritböcker var världens tråkläsning - det roliga är inte att sprida ut Drömfakulteten till personer som helst läser thrillers, utan att hitta något man tror passar som handen i handsken.
Idag fyller min pappa år och igår fyllde syrran år. Genom åren har jag prackat på min syster snygga flashiga modeböcker fulla av bilder, en Paris Hilton-dagbok och annat i samma anda. Något jag själv knappt skulle orka bläddra igenom men som glatt henne mycket. Men hon gillar inte böcker, så i år fick hon något annat. Pappa däremot är ett stort fan av deckare. Med det i bakhuvudet gick jag in på Åhlens city och bad om ett riktigt bra deckartips. Resultatet blev en annorlunda spänningsroman som utspelas i Skottland, samt Box 21 av Roslund & Hellström som jag vet att han saknade i sin bokhylla. Dessutom fick han Lemmys självbiografi White line fever som ett lite annorlunda inslag. Perfekta pappapresenter helt enkelt! Förra året fick han bl. a Shantaram och pratar fortfarande om det intryck den gjorde på honom.
Hur brukar ni tänka när ni ger bort böcker - ger ni sådant ni själva läst och gillat eller försöker matcha personens smak?
Drömmen om att läsa biografier
Tidigare i veckan skrev Petra på Breakfast Bookclub ett inspirerande inlägg om de bästa biografierna hon läst. Jag blev inspirerad att göra samma sak, tills jag tänkte efter och insåg att jag faktiskt inte läst så mycket biografier. Inte vad jag vet på rak arm, åtminstone. Visst har jag klämt en och annan fin memoar (Beppe Wolgers dito, bland annat - läs!), men på biografifronten är det tunnsått. Jag tänkte: Åh, då kan jag göra ett inlägg om de biografier jag vill läsa istället, men då uppstår en liten skämskudde.
För det har ju pratats lite här och där om att det till slut nästan blir pinsamt att outa böcker man inte läst men äger, i olika sammanhang. Ju oftare man gör det, desto mer uppenbart blir det ju hur mycket böcker man har köpt men ännu inte läst. Jag skulle kunna göra ett Dagböcker-jag-äger-men-inte-läst-men-vill-läsa-inlägg också utan problem. Och fylla på inläggen med olästa tegelstenar i hyllorna med åtminstone ett inlägg till. Men det blir lite skämmigt, som sagt. Ändå tycker jag själv om att läsa sådana typer av inlägg hos andra. Så jag utstår skammen helt enkelt. De här biografierna vill jag hemskt gärna läsa, och har hemma, ännu olästa:
Jag skulle heller inte banga att läsa:
Sylvia Plath - ett diktarliv av Anne Stevenson
Capote-biografin (som jag dock inte äger)
Vivi Edströms bok om Selma Lagerlöf
Ozzy Osbournes självbiografi (som jag längtade lite efter här)
Patti Smiths Just kids är förstås också ett läsmåste
Det kanske blir en biografiutmaning när vi väl pustat ut efter tegelstensutmaningen? Fast å andra sidan är det inte särskilt utmanande att läsa biografier. Däremot intressant. Av de ovan tror jag att Cornelis-biografin blir den första jag läser. Jag har spenderat extremt mycket tid med Cornelis i hörlurarna genom åren, och vill gärna läsa en hel bok om honom. Dessutom såg jag en intressant lång dokumentär om honom för inte längesedan. Och snart kommer ju filmen, med Hank von Helvete i rollen som hela Sveriges vis- och samhällskritikkung.
Vilka biografier är ni mest sugna på att läsa? Och vilka kan ni tipsa om?
För det har ju pratats lite här och där om att det till slut nästan blir pinsamt att outa böcker man inte läst men äger, i olika sammanhang. Ju oftare man gör det, desto mer uppenbart blir det ju hur mycket böcker man har köpt men ännu inte läst. Jag skulle kunna göra ett Dagböcker-jag-äger-men-inte-läst-men-vill-läsa-inlägg också utan problem. Och fylla på inläggen med olästa tegelstenar i hyllorna med åtminstone ett inlägg till. Men det blir lite skämmigt, som sagt. Ändå tycker jag själv om att läsa sådana typer av inlägg hos andra. Så jag utstår skammen helt enkelt. De här biografierna vill jag hemskt gärna läsa, och har hemma, ännu olästa:
Jag skulle heller inte banga att läsa:
Sylvia Plath - ett diktarliv av Anne Stevenson
Capote-biografin (som jag dock inte äger)
Vivi Edströms bok om Selma Lagerlöf
Ozzy Osbournes självbiografi (som jag längtade lite efter här)
Patti Smiths Just kids är förstås också ett läsmåste
Det kanske blir en biografiutmaning när vi väl pustat ut efter tegelstensutmaningen? Fast å andra sidan är det inte särskilt utmanande att läsa biografier. Däremot intressant. Av de ovan tror jag att Cornelis-biografin blir den första jag läser. Jag har spenderat extremt mycket tid med Cornelis i hörlurarna genom åren, och vill gärna läsa en hel bok om honom. Dessutom såg jag en intressant lång dokumentär om honom för inte längesedan. Och snart kommer ju filmen, med Hank von Helvete i rollen som hela Sveriges vis- och samhällskritikkung.
Vilka biografier är ni mest sugna på att läsa? Och vilka kan ni tipsa om?
Böcker på teater
Döm om min glädje när jag satt och googlade lite olika teatrar - det var längesedan jag såg något - och upptäckte att såväl Anna Karenina (som jag som bekant läser just nu) och Sofi Oksanens Utrensning (plus även Allrakäraste syster av Astrid Lindgren) visas på Stockholms Stadsteater till våren. Jag ska garanterat se bägge pjäserna. Än har jag faktiskt inte läst något alls av Oksanen men jag känner liksom på mig att jag kommer gilla hennes böcker och ska se till att läsa åtminstone Utrensning innan jag ser pjäsen.
Sedan visas Strindbergs Ett drömspel på Moment i Gubbängen så den ska jag också gå och se. Tidigare har jag sett flera bra pjäser baserade på böcker. Bland annat Doktor Glas på Vasateatern, och Mästaren och Margarita, Den allvarsamma leken och Bitterfittan på Stadsteatern. Det är som att böcker gör sig lite lite bättre på teater än i filmformat. För på den fronten har väl de flesta varit med om en rad besvikelser (bok blir film är ju ett väldebatterat ämne).
Har ni sett någon lyckad pjäs baserad på en bok?
Sedan visas Strindbergs Ett drömspel på Moment i Gubbängen så den ska jag också gå och se. Tidigare har jag sett flera bra pjäser baserade på böcker. Bland annat Doktor Glas på Vasateatern, och Mästaren och Margarita, Den allvarsamma leken och Bitterfittan på Stadsteatern. Det är som att böcker gör sig lite lite bättre på teater än i filmformat. För på den fronten har väl de flesta varit med om en rad besvikelser (bok blir film är ju ett väldebatterat ämne).
Har ni sett någon lyckad pjäs baserad på en bok?
Bokbloggarnas litteraturpris
Som ni säkert vet har fina Breakfast Bookclub utlyst ett bokbloggarnas litteraturpris, lagom i prisregnets tider. Mellan Nobel-, August-, och tidningen Vi-priser kommer alltså en möjlighet för alla oss bokbloggare att göra vår röst hörd. Och jag vill så hemskt gärna vara med och rösta. Jag vet ju redan att Darling river blir min högsta nominering. Men sedan då? Det tar liksom stopp i hjärnkontoret. Mycket för att jag faktiskt inte har läst så mycket nyutgivet på sistone, förstås. Så jag får fundera lite till och se om jag kan vara med eller inte.
Men ni kan vara det. Läs allt om priset här. Vilken bok tror ni vinner?
Djurens gård (Animal farm) av George Orwell
Som ni märker varvar jag tegelstensläsningen med lite tunnare böcker. En av dem jag hunnit med är Djurens gård av George Orwell. Jag har tjatat massor om 1984 av samma författare här i bloggen, och kan nog aldrig sluta tjata om den. Det är nämligen en såväl välskriven och spännande, som viktig roman. En dystopi skriven på 40-talet, som idag kan te sig skrämmande lik den övervakade verklighet vi lever i.
Men nu är det inte 1984 som ska stå i rampljuset. Jag ville bara inleda med hur förtjust jag är i den romanen, för att visa på de förväntningar som finns när jag läser ännu en dyster bok av Orwell. Jag läste Djurens gård i nästan ett svep på landet förra helgen. Visserligen är det inte en svår bedrift, med tanke på bokens knappa sidantal, men det berodde snarast på att jag inte kunde lägga den ifrån mig.
Boken handlar om djur på en gård, som tröttnat på att bli hunsade av den mänskliga husbonden, och som drömmer om en egen revolution. En dag gör de slag i saken och jagar iväg bonden. Under en period lever de i ett slags utopi, där någon möjligen har ordet mer än andra (mest för att den är bättre på att hålla tal), men där alla regler går ut på jämlikhet och välvilja. Alla djur är vänner med varandra och hjälps åt för en drägligare tillvaro. Men så kommer en dag någon och tar över makten med våld. Efter det blir inget sig likt. Egentligen vill jag avslöja hela boken för att verkligen kunna vädra mina tankar kring den, men vill ju heller inte spoila så ni får helt enkelt läsa den istället.
Men det jag kan säga utan att avslöja för mycket, är att jag hela tiden sitter och undrar vem som motsvarar Sovjetunionen och vem som representerar Hitler eller Mussolini. För tydligt är att djuren bara är en maskering, vilket gör läsningen betydligt starkare. Djuren är arbetarna som vill föra sin egen talan och leva lyckligt, utanför trällivet. Det är också intressant att djuren faktiskt lever i harmoni under en period, men att den sedan krossas, som om så alltid måste ske. Som om det är en evig lag att någon alltid kommer vilja ha mer makt och diktera livsregler.
Bokens avslutande stycke är lika starkt och ger samma maggropskänsla som det i 1984. Alltigenom är det en intressant, fängslande och välskriven bok. Men framför allt är den viktig och påminner om att man aldrig får glömma sina (och andras, märk väl) demokratiska rättigheter. En väldigt aktuell tanke om man ser till valresultatet och följderna av det.
Har ni läst Djurens gård? Nu är jag självklart sugen på att läsa mer Orwell. Frågan är bara vad. Har ni några förslag?
Glöm inte min poesiutmaning!
För något år sedan startade jag en poesiutmaning. Den gick ut på att läsa (minst) en diktsamling i månaden, och tanken bakom var att poesi inte behöver vara något svårt och främmande. Jag vill få fler att läsa poesi genom att avdramatisera den. Det är okej att inte analysera. Det är okej att inte förstå. Poesi kan vara som vackrast när den är ett ordflöde man bara njuter av, som man kan njuta av choklad eller tavlor.
Nu erkänner jag att jag själv inte har varit någon flitig deltagare i utmaningen. Därför meddelar jag nu ut i ”etern” att jag ska komma igång igen. En diktsamling i månaden är inte mycket, men ger inspiration och är ett bra avbrott till all längre prosa. Nu i oktober månad blir det nog desto mer, med tanke på mitt förra inlägg, men sedan ska jag satsa på en i månaden åtminstone.
Ni som hakade på utmaningen i fjol – börja igen vet jag! Och ni andra får också gärna vara med. För inspiration går det att klicka här. Där finns alla mina poesiinlägg samlade, inklusive den härliga poesijulkalendern från förra året.
Ett litet steg för människan men väldigt stort för mig
Idag var jag och min käresta på biblioteket. Ja, ni hörde rätt. Jag som aldrig någonsin brukar låna biblioböcker släpade hem en hel hög med poesi. Vi var där häromveckan också, för kurslitteratur brukar jag faktiskt låna, det känns så onödigt att köpa. Då lånade min kille bland annat Fritt förfall av Birgitta Stenberg och Sot av Per-Eric Söder, som jag är sugen på att läsa. Idag lånade vi massor av böcker, så nu ska det bli läsafton här för mig hela kvällen. Dessa böcker kom vi hem med:
Mallarmé
Funderingar av Bengt O Björklund och Angelica Wiik
Danser bakom scenen av Einar Heckscher
Oskuldens tecken av Patti Smith
Motsols av Moa Martinson
Dikter 1940-1954 av Erik Lindegren
Samla ull av Patti Smith
Dikter av Sylvia Plath
Erotisk politik av Jim Morrison
På diabilden är huvudet proppfullt av lycka av Catharina Gripenberg
Paradiset är nära förestående som ni förstår. Jag skriver självklart om böckerna (i sjok förmodligen) när jag har läst dem. Och apropå det kommer alldeles strax en påminnelse om min poesiutmaning.
Mallarmé
Funderingar av Bengt O Björklund och Angelica Wiik
Danser bakom scenen av Einar Heckscher
Oskuldens tecken av Patti Smith
Motsols av Moa Martinson
Dikter 1940-1954 av Erik Lindegren
Samla ull av Patti Smith
Dikter av Sylvia Plath
Erotisk politik av Jim Morrison
På diabilden är huvudet proppfullt av lycka av Catharina Gripenberg
Paradiset är nära förestående som ni förstår. Jag skriver självklart om böckerna (i sjok förmodligen) när jag har läst dem. Och apropå det kommer alldeles strax en påminnelse om min poesiutmaning.
Bokig översvämning & kritik vs. hyllningar
Jag har de senaste dagarna ägnat ovanligt mycket tid åt att umgås med mina bokhyllor. Ni vet, plocka ut en oläst bok och läsa på baksidan för att se om den väcker läslust. Bläddra lite i en läst och älskad bok. Läsa någon novell i en för längesedan påbörjad novellsamling. Beundra omslaget på en raring man nästan glömt bort. Och så vidare.
Och ni anar inte vilket lässug denna handling kan väcka. Jag känner nästan ett slags stress inför det faktum att det finns så många (förmodat) bra böcker. Mitt under dessa dagar så kommer jag plötsligt på att jag ju har kvar cash på mitt adlibris-presentkort. Så mycket som 500 kronor och det går ut i december. Jag filar på vilka böcker från min önskelista (se menyn till höger) jag ska välja, men är nu också sugen på Att föda ett barn efter att ha läst fint om den i DN och Bokhora.
I Babel nyligen pratades det om litteraturkritik och någon av de medverkande sa att hennes jobb som kritiker inte var att delta i en gruppkram. Jag tänkte direkt att hon syftade på bokbloggarna. Men nu skrev jag precis ett inlägg bara om hur lässug kan verka, och tror inte att jorden kommer gå under för det.
Att jag dessutom haft turen att läsa en del bra böcker på sistone, och sluppit rejäla sågningar, lider jag inte heller av. Sågningarna kommer nog igen, tids nog. Men så länge jag har turen att hylla istället, så är det bara positivt. Eller hur tänker ni andra bokbloggare? Blir ni lite stressade om ni inte har sågat på länge eller föredrar ni hyllningar (inte för sakens skull men om ni har turen att läsa bra böcker)? Det handlar nog lite om att man lär sig mer och mer att utkristallisera sin egen smak också, tror jag. Jag vet idag att jag förmodligen inte gillar en bok av Katerina Janouch eller Liza Marklund, men att en bok av Douglas Coupland eller Siri Hustvedt förmodligen faller mig i smaken. Och då läser jag ju inte Marklund, bara för att få en redig sågning. Man börjar nog inte på en bok om man känner på sig att den inte faller en i smaken. En annan sak är det om man tror att en bok är bra och den visar sig vara motsatsen. Ni förstår nog hur jag tänker.
Hur tänker ni?
Och ni anar inte vilket lässug denna handling kan väcka. Jag känner nästan ett slags stress inför det faktum att det finns så många (förmodat) bra böcker. Mitt under dessa dagar så kommer jag plötsligt på att jag ju har kvar cash på mitt adlibris-presentkort. Så mycket som 500 kronor och det går ut i december. Jag filar på vilka böcker från min önskelista (se menyn till höger) jag ska välja, men är nu också sugen på Att föda ett barn efter att ha läst fint om den i DN och Bokhora.
I Babel nyligen pratades det om litteraturkritik och någon av de medverkande sa att hennes jobb som kritiker inte var att delta i en gruppkram. Jag tänkte direkt att hon syftade på bokbloggarna. Men nu skrev jag precis ett inlägg bara om hur lässug kan verka, och tror inte att jorden kommer gå under för det.
Att jag dessutom haft turen att läsa en del bra böcker på sistone, och sluppit rejäla sågningar, lider jag inte heller av. Sågningarna kommer nog igen, tids nog. Men så länge jag har turen att hylla istället, så är det bara positivt. Eller hur tänker ni andra bokbloggare? Blir ni lite stressade om ni inte har sågat på länge eller föredrar ni hyllningar (inte för sakens skull men om ni har turen att läsa bra böcker)? Det handlar nog lite om att man lär sig mer och mer att utkristallisera sin egen smak också, tror jag. Jag vet idag att jag förmodligen inte gillar en bok av Katerina Janouch eller Liza Marklund, men att en bok av Douglas Coupland eller Siri Hustvedt förmodligen faller mig i smaken. Och då läser jag ju inte Marklund, bara för att få en redig sågning. Man börjar nog inte på en bok om man känner på sig att den inte faller en i smaken. En annan sak är det om man tror att en bok är bra och den visar sig vara motsatsen. Ni förstår nog hur jag tänker.
Hur tänker ni?
Augustnomineringslycka
Det är väldigt dåligt på alla sätt och vis att blogga på arbetstid (men tekniskt sett återstår en minut av lunchen), så jag ska fatta mig så kort en ordochingavisor-människa bara mäktar med. Det är nämligen så att Darling river - en av de bästa böcker jag någonsin läst - är nominerad till Augustpriset.
Jag hoppas verkligen att Sara Stridsberg kammar hem priset. Visserligen har jag faktiskt inte läst någon (!) av de övriga nominerade böckerna, men jag håller på Sara ändå. Utan tvekan.
Här finns alla nomineringarna. Vem tror/hoppas ni vinner?
Allt beror på vem som pratar
Just nu kommer DN hem till mig varje dag i en månad (gratis). Det är något särskilt lyxigt i att ha en papperstidning att läsa på morgonen, även om det blir en hel del tidningar att ta reda på - och hinna läsa för den delen. Häromdagen läste jag en intressant artikel av Anne Swärd, om hur viktigt det är vem som pratar. Artikeln har som utgångspunkt det faktum att Mario Vargas Llosa har anklagats för att vara manschauvinistisk. Genom ett citat visar Anne Swärd sedan hur olika vi läser en text beroende på vem som har skrivit den.
Vet vi att personen som har skrivit är en äldre, lite konservativ man så tar vi på oss ett par glasögon. Vet vi att författaren däremot är en svensk och feministisk poetisk berättare, så läser vi på ett helt annat sätt. Läs artikeln här.
Vad tänker ni kring detta?
Vet vi att personen som har skrivit är en äldre, lite konservativ man så tar vi på oss ett par glasögon. Vet vi att författaren däremot är en svensk och feministisk poetisk berättare, så läser vi på ett helt annat sätt. Läs artikeln här.
Vad tänker ni kring detta?
Jag missade Woodstock av Bengt O Björklund
I helgen har jag varvat tungt och ryskt med en riktig pärla till bok. Jag missade Woodstock är något så ovanligt som en diktroman. Men eftersom jag vet att många är rädda för poesi så säger jag det direkt - ni behöver inte skrämmas bort den här gången. Tänk er istället stycken som i en roman fast med kortare rader. För språket är inte slingrigt och krångligt utan rakt och enkelt, utan att vara mindre starkt för det.
Bengt O Björklund berättar sitt livs historia - från barndomen i Blackeberg, till fängelser i Turkiet. Där blir han satt efter att ha köpt en liten mängd hasch, och där blir han sittande ett bra tag. Boken rymmer, trots sin knappa längd, både kärlek och sorg, glädje och hopp. Jag läste den i ett enda svep, kunde helt enkelt inte låta bli. Men det är ofta så med bra böcker. Man vill gärna spara på dem och läsa lite i taget, men lyckas sällan. Jag rekommenderar er varmt att klicka hem Jag missade Woodstock. Glöm inte att säga vad ni tyckte sedan.
Jag är väldigt förtjust i diktromanen som genre. Håller som bäst på med Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen och undrar om ni vet fler böcker som platsar under denna kategori?
Längtar blandad kompott i höst
Höst, böcker och Sylvia Plath (vars dagbok jag gärna vill läsa).
Nu är det verkligen höst. Världen är orange, röd, brun och lite gul. Himlen är blågrå. Luften är krispigt kylig. Jag älskar det. Jag njuter av sjalarna, koftorna, lövprasslet under fötterna, en rykande kopp med svart kaffe i pappmugg på väg till universitetet. Men framför allt älskar jag hösten för att det är en såpass läsig årstid.
Jag har slutat med långa att-läsa-köer. Inte ens i somras gjorde jag någon sommarläslista, mest för att jag vill läsa vad som faller mig in. På ett sätt tror jag läslistor kan vara bra, eftersom man då tenderar att hitta mer lästid, och på ett annat sätt tycker jag om en läsning utan tvång/tvångstankar eller måsten.
Visserligen har jag tegelstensutmaningen men den ser jag bara som lustfylld, och inte som ett tvång. Även om jag måste erkänna att den där Tolstoj minsann kunde svänga sina meningar både hit och dit i kringelikrokar, och även om det ibland blir väl långa hästkapplöpningar och societetsfester i boken. Läsningen går inte snabbt om man säger så. Men jag tycker ändå om boken på något sätt och funderar t. om på att ha en till tegelstensutmaning i vår för att själv få några fler tjocka böcker lästa. Men det blir ett senare projekt.
Nu sitter jag och funderar på vad jag vill läsa i höst. Och då menar jag inte exakt vilken bok, utan vilken typ som lockar. Och jag känner att jag vill sätta igång med min poesiutmaning igen (läs en diktsamling i månaden, valfri). Så en diktsamling kommer det att bli varje månad. Jag känner också att jag är sugen på något gammeldags och stockholmskt, kanske Per Anders Fogelström kan vara mig behjälplig där. Sedan vill jag gärna hinna med någon författardagbok och kanske en rockbiografi. En Marguerite Duras för själens skull vore inte helt fel, och så har jag faktiskt ett par olästa av Majgull Axelsson. Ett par tunnisar vore schysst också, för att blanda upp den tolstojska tyngden. Men vi får se hur det blir.
Vad vill ni ha för känsla på er höstläsning i år?
Tiger av Mian Lodalen
Tiger är lite av en Fucking Åmål-berättelse som utspelas på 70-talet istället. När jag väl har tänkt den tanken någon gång efter kanske 50 sidor så lämnar mig den inte. Omedvetet gör jag någon slags (orättvis) jämförelse och föredrar förstås Fucking Åmål. Det är inte så konstigt. Filmen kom när jag var något år yngre än huvudkaraktärerna, jag såg den på bio och den innehåller en rad tidsmarkörer som jag kan relatera till. Jag ska inte fästa mig mer vid likheten, men ville ändå nämna det.
För Tiger handlar också om en ung och förvirrad tjej (eller många unga och förvirrade tonåringar, snarare) i en småstad. Över dem ligger skolfrustrationen som ett tungt täcke. Huvudpersonen känner till sin fasa en dag att hon dras till en tjej i sin mattegrupp i skolan. Hon tänker att det måste vara något tillfälligt och försöker glömma det hela genom att hångla med en kille i ett mörkt rum på en väldigt pubertal hemmafest. Hon glömmer det inte. Snarare förstärks känslan. Hon gör då allt för att dölja det för sina vänner, för detta kan väl knappast vara normalt och i skolboken står det ju något om att det är konstigt och avvikande.
Men Tiger handlar också om föräldrar som egentligen inte bryr sig, och som aldrig frågar hur ens dag har varit. Om att vara Dårens dotter men inte bo med Dåren. Och om hur det är att vara tonåring och vilja bli omtyckt av alla. Det viktigaste är att inte sticka ut.
På så sätt är Tiger en fin berättelse, som jag tror att många tonåringar blir stärkta av att läsa. Särskilt de som känner sig avvikande av någon anledning. För mig blir den lite långtråkig, för att vara ärlig. Visserligen skyndar sidorna förbi, men under hela läsningen så känner jag egentligen för att läsa något annat. Det kan ha att göra med att jag är lite mätt på själva grundscenariot: Ungdomar, fester, smygfyllor, osäkerhet, småstad. Det är skönt att karaktärerna är så icke-schablonartade, som det annars kan bli när det handlar om tonåringar. Som om alla när de fyllt tjugo glömmer bort hur det egentligen var och aldrig lyckas skriva om det. Så är det inte här. Mian minns på riktigt hur det var. Så ibland glimrar Tiger till men för det mesta sneglar jag alltså på någon av de andra böckerna jag har framför mig. Och nästan pliktläser emellanåt. Ändå vill jag läsa Dårens dotter (av samma författare), som står oläst här hemma. Jag inbillar mig att den är lite, lite bättre.
Vad tycker ni?
Mer litteraturvetenskap = lycka
Nu blir det lite littvet-nördigt och kanske inte så kul för alla, men jag kan inte låta bli. Jag måste nämligen bara få ropa hej innan jag har kommit över floden för en gångs skull (hej slitna metaforer men ändå). Jag har nämligen bestämt mig för att läsa magisterprogrammet i litteraturvetenskap. Eventuellt en master också, men jag börjar med en magister. Det känns så sjukt roligt. Sällan har jag känt mig så taggad inför något. Förhoppningsvis får jag ha kvar det jobb jag har nu också (på halvtid), så behöver man inte bekymra sig för mycket över det ekonomiska och får dessutom influenser från två skilda håll (jobbet och plugget, vill säga).
Först funderade jag på att läsa magistern (på två terminer) på Södertörn, men efter att ha läst lite om deras magisterprogram så tyckte jag att det lät enformigt - det verkade vara mycket fokus på Sonja Åkesson och Kristina Lugn. Och visserligen gillar jag det jag har läst av dem bägge men inte såpass mycket att jag vill ägna den mängden tid åt deras respektive författarskap (ge mig däremot en kurs om Selma Lagerlöf/Moa Martinson/Sylvia Plath/Hjalmar Söderberg/Sara Stridsberg/Francoise Sagan/Charles Bukowski och jag säger ja tack!). Det stod t. om att man kommer i kontakt med i princip allt som Kristina Lugn någonsin har skrivit. Kort och gott lät det lite för koncentrerat på just detta. På SU verkar det visserligen vara mycket litteraturteori men jag har spanat in en kurs om exil och modernism som kanske kommer ges, och överhuvudtaget tilltalas jag mer av deras magisterprogram. Dessutom har jag läst mina tidigare kurser på SU vilket gör att jag känner mig mer hemma på institutionen och gillar dem jag kommit i kontakt med där. Men det är snårigt och jag har fortfarande inte riktigt förstått hur man söker (trots att sista dagen är imorgon, ve och fasa), men ska ringa och prata med dem imorgon så det ordnar sig nog.
Ifall det blir en master så vill jag läsa en med svensk allmän inriktning. Men jag tycker om tanken på att dela upp uppsatsskrivandet i två mindre uppsatser om jag ska ta en master, snarare än en enda på en hel termin. Dels hinner man utforska två skilda ämnen/författarskap och dels blir det inte lika mastodontaktigt. Men det återstår alltså att se hur det blir.
Glädjen är stor och nu ska jag fira med en kopp kvällskaffe. Anna Karenina får sin beskärda del av uppmärksamheten lite senare.
Först funderade jag på att läsa magistern (på två terminer) på Södertörn, men efter att ha läst lite om deras magisterprogram så tyckte jag att det lät enformigt - det verkade vara mycket fokus på Sonja Åkesson och Kristina Lugn. Och visserligen gillar jag det jag har läst av dem bägge men inte såpass mycket att jag vill ägna den mängden tid åt deras respektive författarskap (ge mig däremot en kurs om Selma Lagerlöf/Moa Martinson/Sylvia Plath/Hjalmar Söderberg/Sara Stridsberg/Francoise Sagan/Charles Bukowski och jag säger ja tack!). Det stod t. om att man kommer i kontakt med i princip allt som Kristina Lugn någonsin har skrivit. Kort och gott lät det lite för koncentrerat på just detta. På SU verkar det visserligen vara mycket litteraturteori men jag har spanat in en kurs om exil och modernism som kanske kommer ges, och överhuvudtaget tilltalas jag mer av deras magisterprogram. Dessutom har jag läst mina tidigare kurser på SU vilket gör att jag känner mig mer hemma på institutionen och gillar dem jag kommit i kontakt med där. Men det är snårigt och jag har fortfarande inte riktigt förstått hur man söker (trots att sista dagen är imorgon, ve och fasa), men ska ringa och prata med dem imorgon så det ordnar sig nog.
Ifall det blir en master så vill jag läsa en med svensk allmän inriktning. Men jag tycker om tanken på att dela upp uppsatsskrivandet i två mindre uppsatser om jag ska ta en master, snarare än en enda på en hel termin. Dels hinner man utforska två skilda ämnen/författarskap och dels blir det inte lika mastodontaktigt. Men det återstår alltså att se hur det blir.
Glädjen är stor och nu ska jag fira med en kopp kvällskaffe. Anna Karenina får sin beskärda del av uppmärksamheten lite senare.
Sveriges bästa boktidning
Häromkvällen hade jag en lång session då jag satt och bläddrade och läste i gamla nummer av tidningen ViLäser. Varvat med kvalitativa intervjuer med Linn Ullman, Jonas Hassen Khemiri, Sara Stridsberg och andra, kommer tips och inspiration av alla slag. Det är dessutom en tidning som håller över tid. Även ett två år gammalt nummer är roligt och inspirerande att läsa. Jag tror faktiskt att jag ska börja prenumerera på tidningen (igen), särskilt som den nu utkommer såpass ofta som varannan månad.
Läsinspiration ftw, helt enkelt!
(För övrigt har jag en del roliga inlägg på g för återstoden av veckan. Anledningen till frånvaron heter förstås Anna Karenina som liksom tar sin lilla tid).
Läsinspiration ftw, helt enkelt!
(För övrigt har jag en del roliga inlägg på g för återstoden av veckan. Anledningen till frånvaron heter förstås Anna Karenina som liksom tar sin lilla tid).
Att leva och dö som Joe Strummer av Marcus Birro
När jag var tonåring hörde Marcus Birro till min skara av litterära gudar. I hans sällskap fanns Per Hagman, Bob Hansson och Lukas Moodysson. Plus eventuellt någon som jag inte kan komma på nu. Hursomhelst så läste jag dessa personers böcker sönder och samman, om och om igen. Bläddrade, hittade citat och fascinerades.
Förväntningarna är alltså höga när Marcus Birros nya bok Att leva och dö som Joe Strummer dimper ner i brevlådan. Nyligen var han med i Babel och deltog i en intressant diskussion om bokrecensenters vara eller icke-vara, om varför tidningsrecensenter ofta är så högtravande i sitt språk och om att skilja på bok och författare. Han berättade att någon i en recension av hans nya bok hade inlett texten med att påpeka hur mycket personen ogillade Birro och att det därför skulle bli svårt att skriva något om boken. Birro menade att detta direkt borde diskvalificera personen från att skriva recensionen. Det håller jag med om. En bok måste få tala för sig själv, särskilt i en bokrecension i en tidning!
Men jag kan också förstå hur folk kan uppfatta det som att personen Birro ställer sig i vägen för litteraturen. I och med att han exponerar sig själv så mycket i media, så kanske hans litterära begåvning glöms bort. Jag har inte följt hans Ranelid-syndrom (som han själv kallar det), då han medverkat i Lets dance eller På spåret, eftersom jag inte tittar på sådana program. Det han gör i Kvällsöppet tycker jag är bra och fotbollstexter läser jag inte så det kan jag inte uttala mig om. Jag kan tycka att han borde ägna sig åt skrivande istället för att vara med i lättuggade tv-program men det tycker jag bara för att han skriver så bra. Hur som helst så spelar inget av detta någon roll. Är någon ens litterära gud i tonåren så försvinner det liksom inte bara. Det är lite helighet över det, vet ni. Så vi lägger fokus på det viktiga istället. Boken:
Att leva och dö som Joe Strummer handlar om ett göteborskt kompisgäng som spritts för vinden och som nu är i 40-årsåldern. En i gänget, Frank Öster, dör hastigt, pga ett hjärtfel. Precis som Joe Strummer gjorde. Det blir en anledning för vännerna att återsamlas inför begravningen och återförena bandet the Christer Petterssons (ja, samma namn som Birros eget band hade). På tåget mot Göteborg minns huvudpersonen 80-90-talet. Svartklubbarna, galenskaperna, festerna, sorgerna och glädjestunderna. Broder Daniel och vinglandet hem mitt i natten. Boken är en kärleksförklaring till Göteborg, till ungdomen men kanske lite till att växa upp också.
Jag tycker att boken är helt fantastisk. Språket gör mig inte besviken, utan fängslar som alltid. Det är något visst med Birros språk. Åtminstone har jag nog aldrig läst någon som skriver så. Men gillar man det, så fångar det en direkt. 40-årskrisen hänger tung över huvudpersonernas axlar. Plötsligt är man inte ung, smärt och underbart underground längre. Plötsligt har man hus och barn och en fru som tröttnar och lite putmage och en halvtrött skinnjacka. Men det kanske är okej ändå. När kompisgänget återförenas så betraktar de varandra och ser att det kanske inte är så stor skillnad ändå. Temat är roligt att läsa om. De omtalade svartklubbarna var målet med alla kvällar. Man såg Broder Daniel innan de hade slagit igenom, bandet som faktiskt skulle vrida musiksverige ett varv runt sin egen axel och litegrann förändra allt. Man älskade Sisters of Mercy, man avgudade Thåström. Att leva och dö som Joe Strummer handlar om ett Göteborg som är så mycket mer än Avenyn.
Jag tycker väldigt mycket om boken och blir nu sugen på att läsa Landet utanför som jag av någon anledning inte har läst än. Läs också Flyktsoda. Det är en helt fantastisk, smärtsam och välskriven roman. Se också detta youtube-klipp där Marcus Birro berättar lite mer om sin senaste bok.
Läsning på landet
Strax ska jag iväg en sväng ut på landet. Det är väldigt efterlängtat eftersom det var längesedan sist. Jag har precis påbörjat Anna Karenina, som är den andra romanen jag valt i min tegelstensutmaning. Och vilken tegelsten! Föga anade jag att jag hade 900 sidor rysk societet att se fram emot. Hur jag nu inte kunde ana det, med tanke på att det har pratats om den i litteraturvetenskapen och på annat håll genom åren. Men tro det eller ej, jag har kommit in i boken och tycker att den är riktigt bra. Det bådar gott.
För säkerhets skull har jag också packat med mig Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen och Ristat i damm av John Fante. Ifall jag behöver variation.
Vad läser ni i helgen?
För säkerhets skull har jag också packat med mig Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen och Ristat i damm av John Fante. Ifall jag behöver variation.
Vad läser ni i helgen?
Bokmåsten i Stockholm framöver
Jag fick anledning att läsa på lite om olika vuxenskolor. Det gjorde att jag bland annat girigt läste ABF-husets föreläsningsprogram för hösten. "Gäsp, pensionärsvarning!" tänkte jag när jag öppnade broschyren. Men så fick jag se att ett föredrag om Paul Andersson var förra fredagen. Tyvärr missade jag det. Men under hösten har de också ett föredrag om August Strindbergs eviga popularitet och "Har vi glömt Moa?" om Moa Martinson. Kolla in programmet här och se om ni hittar något. Själv får jag se om det blir av att gå på något, men ska garanterat hålla koll ändå.
Sedan är det en antikvarisk bokmässa i Stockholm i helgen. Jag har sett annonserna runtom i stan på kulturtavlor, men inte kollat upp det närmare förrän nu när Bokhore-Johanna skrev om mässan. Den pågår fredag-söndag på Fredsgatan 12 och jag kan nog inte låta bli att springa förbi den ikväll om det hinns med. Dock vet jag hur farligt antikvariat-böcker brukar verka på mig så egentligen borde jag låsa in mig hemma och glömma bort att det finns books, books, books inte alltför långt bort.
Har ni tips på fler bokrelaterade händelser i Stockholm framöver?
Sedan är det en antikvarisk bokmässa i Stockholm i helgen. Jag har sett annonserna runtom i stan på kulturtavlor, men inte kollat upp det närmare förrän nu när Bokhore-Johanna skrev om mässan. Den pågår fredag-söndag på Fredsgatan 12 och jag kan nog inte låta bli att springa förbi den ikväll om det hinns med. Dock vet jag hur farligt antikvariat-böcker brukar verka på mig så egentligen borde jag låsa in mig hemma och glömma bort att det finns books, books, books inte alltför långt bort.
Har ni tips på fler bokrelaterade händelser i Stockholm framöver?
Vargas Llosa är glad idag
Det blev Mario Vargas Llosa som fick Nobelpriset. En väldigt otippad nobelpristagare, tycker nog de flesta. Jag har sett flera häpna bland mina facebook-vänner och i min twitter-feed. De skriver saker i stil med: Åh, äntligen någon man faktiskt har LÄST. Själv har jag inte läst något av Vargas Llosa men har Den stygga flickans rackartyg på pocket i bokhyllorna. Dessutom pratade min lärare mycket om honom när jag i littvet B-kursen gick fördjupningskursen Magisk realism, så jag är verkligen mer nyfiken på årets nobelpristagare än jag varit på länge. Lite läskigt också att jag och en vän till mig pratade om honom i förrgår när vi satt på en buss på kvällen. Hon rekommenderade mig att läsa något av honom.
Har ni läst något av den lycklige?
Jorden de ärvde av Björn af Kleen
Den här reportageboken handlar om den svenska adeln. Björn af Kleen har besökt några gårdar (de han är välkommen till) och träffat en hel del godsherrar och "adelsmän" runtom i Sverige. Han har intervjuat en del av dem, varit på sammankomster och gjort mycket research.
I Jorden de ärvde ges exempel på hur en vältalig godsherres brev till politiker kan låta. Fideikomiss-fenomenet reds ut och utvecklingen av detta beskrivs. Hur det alltid är den äldste sonen som ska ärva faderns egendom och hur det i värsta fall kan leda till att de andra syskonen står lottlösa. Ett exempel på en sådan familj lyfts fram. Af Kleen hänvisar till utredningar på olika områden som rör adeln. Till exempel har det i Riddarhuset fastslagits att en adopterad person inte får stå med i adelskalendern när fadern dör, men så länge fadern lever är det okej. En adopterad person anses inte vara riktigt adlig. Ni vet, han har ju inte det blå blodet i ådrorna.
Det är ganska upprörande att läsa den här boken, om man inte är förtjust i samhälleliga orättvisor och klyftor mellan fattig och rik. Somliga av godsherrarna vill fortfarande att tjänstefolket ska kalla dem baronen till exempel. En historia berättas där en mångmiljonär till godsherre ska köpa typ smör (har jag för mig att det var) till sin rullatorbundna mamma. När han kommer med smöret får mamman hasa bort till plånboken och plocka fram 18,50 att ge honom. Det för osökt tankarna till uttrycket Man måste vara fattig för att vara rik.
En del av boken handlar om Lundsberg, där rektorn stolt påpekar att någon som har blått hår och är full av piercingar när hon börjar skolan, inte har något av detta när hon tar studenten. Som om detta, att personliga attribut och egenskaper effektfullt slipas bort i den lyxiga internatskolan Lundsberg, vore något att stoltsera med. Men det är just Lundsberg-delarna som är något av det roligaste att läsa om.
För ibland blir det nämligen väldigt mycket utredningar, siffror, årtal och information om utvecklingen av diverse adelsrelaterade fenomen. Det är tråkig läsning, och jag häpnar över att den här boken tar längre tid att läsa än tegelstenen Kafka på stranden som jag läst precis innan. Det är när det blir personligt som Jorden de ärvde har något att ge mig som läsare. Och det blir det just i intervjuerna, när man får se adeln in action så att säga. Förutom dessa partier är boken ganska långdragen.
Forgive me father, for I have sinned
Även om jag inte ber om en ponny utan snarare en stor bokshoppingrunda, så tyckte jag att bilden passade.
Ja, hörni, det här bokköpstoppet börjar kännas mer och mer som ett skämt. Visserligen köper jag inte alls lika mycket böcker som i vanliga fall, och inga nya. Men i söndags var jag på Stadsmissionens second hand på Hantverkargatan. Där köpte jag:
Växandet av Gösta Friberg
Petersburgsnoveller av Nikolaj Gogol
Det var nära att betydligt fler böcker slank med i köpet men jag lyckades hejda mig. Igår var jag inne en sväng på Alfa antikvariat, som måste vara Stockholms bästa? Där fanns för det första hur mycket poesi som helst. Förutom det verkade de ha mängder av böcker som står med på min önskelista. Lyckligtvis, och jag vet inte riktigt hur det gick till, så lyckades jag skynda ut därifrån med habegäret ristandes inom mig.
Ni hör kanske att jag dramatiserar det hela lite. Men det är ju faktiskt inte så smart att gå in i en massa bokaffärer när man egentligen inte får. Särskilt inte antikvariat, eftersom det då blir ännu svårare att stå emot. Man tänker: Åh, men den här boken går ju faktiskt inte att köpa vid ett senare tillfälle för då kanske den inte finns kvar. Att jag tog mig ut från Alfa antikvariat utan ett kraterstort hål i plånboken är ett oförklarligt under.
Men sedan tänker jag att det finns så många böcker här hemma som jag vill läsa. Köper jag nytt hela tiden så minskar chansen att det blir av. Det är ett argument att stå emot som jag ska tänka på nästa gång. Om det går.
Reklamig inspiration
Det här inlägget blir lite nischat, så jag vill varna alla känsliga och be er att istället invänta nästa inlägg som publiceras om bara en liten stund (jag har nämligen ett på gång). Ni som är synnerligen oförtjusta i reklam, kan helt enkelt se detta som en reklampaus och behandla den som ni brukar med sådana.
Jag tänkte nämligen tipsa om några inspirerande/matnyttiga reklamböcker. De kan nog vara roliga även för den som inte sysslar med reklam till vardags, åtminstone några av dem. Dessa reklamböcker hör till mina favoriter:
Jag tänkte nämligen tipsa om några inspirerande/matnyttiga reklamböcker. De kan nog vara roliga även för den som inte sysslar med reklam till vardags, åtminstone några av dem. Dessa reklamböcker hör till mina favoriter:
Fuck logic av Per Robert Öhlin
Det här är min absoluta favorit bland reklamböcker. Genom att skriva om kreativitet och idéprocesser, visa framgångsrika exempel och avsluta med ett gäng uppgifter för att få igång hjärnan så är Fuck logic en inspirationskick på trötta dagar. Dessutom är boken skriven på ett lättläst språk och typografiskt riktigt välgjord. Går både att bläddra i, lägga lappar vid de idéer man blivit inspirerad av eller läsa från pärm till pärm.
The creative revolution av Claes Bergquist
Den här boken berättar om den tid då tv-serien Mad men utspelar sig. Det gyllene 60-talet. Det är också den tid man brukar kalla för den kreativa revolutionen inom reklam. Det var då man började tänka att en annons kunde vara mer än rubriken "Drick Gevalia"och en bild på någon som dricker Gevalia. Man kunde faktiskt göra något kreativt och intelligent av reklam. Att den icke-kreativa reklamen fortfarande tar upp en stor del av medieutrymmet är trist, men det finns fortfarande en hel del reklam som sticker ut och inspirerar. Om starten på det berättar The Creative revolution genom mängder av exempel. Alla klassiker finns med. Tyvärr tror jag boken är rätt svår att få tag på, men det går säkert om man anstränger sig lite och letar på exempelvis Bokbörsen och antikvariat.net.
Guerilla advertising
Gerillareklam är den reklamen som inte frågar om tillstånd. Den som emellanåt dyker upp och förvånar även den mest luttrade storstadsbon. Åtminstone om den är bra. Gerillareklam är lite som reklamens grafitti, helt enkelt. Boken Guerilla advertising är fullproppad med lyckade exempel. Jag har faktiskt inte läst boken, men bläddrar i den då och då för att få inspiration till att det omöjliga faktiskt också går att genomföra. Man måste bara vara lite modig. Favoritexemplet är det där man har klistrat upp silhuetten av en ballerina i en snurrdörr. Det är reklam för en balettskola. Effekten blir att ballerinan gör piruett efter piruett, dagarna i ända.
Jag tänkte fortsätta att med jämna mellanrum tipsa om konst-, koncept-, och reklamböcker. Det kan vara ett fint avbrott till skönlitteratur och annat.
Vilka reklamböcker har ni att tipsa om?
Jag tänkte fortsätta att med jämna mellanrum tipsa om konst-, koncept-, och reklamböcker. Det kan vara ett fint avbrott till skönlitteratur och annat.
Vilka reklamböcker har ni att tipsa om?
Första tegelstenen - Murakamis Kafka på stranden
När jag läste Fågeln som vrider upp världen var jag begeistrad. Jag tyckte att jag aldrig hade läst något liknande. Förväntningarna gick alltså i taket inför Kafka på stranden. Dessutom var den en av många olästa tegelstenar jag har hemma, så jag undrade om jag verkligen valt en bra tegelsten till min utmaning. Och det hade jag minsann, Murakami gör mig inte besviken.
Kafka är trött på sin pappa, skolan och den tonåriga vardagen. Han har länge drömt om att rymma och planerar det noga tills han en dag känner att det är dags. Han plockar med sig sin pappas mobiltelefon och det nödvändigaste och sätter sig på en buss. Där träffar han en tjej som verkar alldeles magisk. De pratar lite och han får hennes nummer, ifall det skulle vara något. Kafka är femton år och vet inte riktigt vad han vill med sitt liv, förutom att han vill rymma. Utan planer, måsten och alldeles ensam kommer han till en annan stad. Han går till det lokala gymmet, äter middag på billiga restauranger och pratar knappt med någon. Om någon frågar om hans ålder så är han sjutton. Han hamnar på ett privatbibliotek och lär känna en bibliotekarie där. Efter det blir inget sig likt.
En annan man kan tala med katter. Han är inte så smart, som han ofta själv påpekar, och förstår kanske inte så mycket av världen. Men han lever sitt vardagliga liv, får "bidråg" från staten och tjänar lite extra kosing genom att leta upp folks bortsprungna katter. Ett jobb som blir mycket enklare om man kan prata med kvarterets katter. Apropå kvarteret, så går mannen aldrig utanför det. Han hittar där, och känner sig trygg, men världen utanför skrämmer honom. En dag hamnar han på en stol mittemot en viss Johnnie Walker. Efter det förändras också hans liv totalt.
Detta är bara några av alla myllrande och ovanliga karaktärer som dyker upp i den här berättelsen. Precis som i Fågeln som vrider upp världen så är språket helt magiskt. Det är som om Murakami har hittat en egen språklig och berättande värld som man dyker in i och sedan verkligen inte längtar ut ur.
De 528 sidorna känns som 100 ungefär. Oj, tänkte jag förvånat när jag stängde igen boken, var den redan slut? Det enda (och då får ni tänka på bokens längd och det omfångsrika innehållet) som inte föll mig i smaken är att det pratas ganska mycket om klassisk musik. Att antika författare citeras är inte konstigt när en påläst bibliotekarie (som läser hela dagarna) har ordet, så det tycker jag passar in. Men att det skrivs så mycket om Haydn, Beethoven och andra klassiska kompositörer tycker jag blir lite trist. Å andra sidan beror det väl snarast på att jag inte är intresserad av den typen av musik. Hade det stått lika mycket om Jessica-musik så hade jag förmodligen jublat. Men jag får lite vibbar av en författare som vill verka påläst och det klingar aldrig gott. Senare i boken fyller den klassiska musiken en funktion i att förändra en människas liv (i say no more) och då blir det mer befogat. Men jag vet själv hur lockande det kan vara att skriva sida upp och sida ner om den musik man lyssnar på dygnet runt.
För att sammanfatta den här väldigt långa texten, så kan jag bara säga att den här boken rekommenderas varmt. Den är varm, surrealistisk, nyskapande, inspirerande och omöjlig att sluta läsa. LÄS (om ni har läst - vad tyckte ni?)!
Härmed är min första tegelsten avklarad. Nu ska jag läsa några kortare böcker emellan, för att sedan sätta tänderna i Anna Karenina. Och jag vill faktiskt hinna med min bubblare också, Jonathan Strange & Mr. Norrell.
Hur går det med era tegelstenar?
Läsrapport september
September var en väldigt bra läsmånad, både i den meningen att jag läste mycket och att jag läste bra böcker. Dessa blev det:
No och jag av Delphine de Vigan
Darling river av Sara Stridsberg
Status - vägen till lycka av Marie Söderqvist
Kafka på stranden av Haruki Murakami
Jorden de ärvde av Björn af Kleen
Det är väldigt ovanligt att ha turen att läsa så extremt bra böcker under en och samma månad. Jag menar, Darling river och Kafka på stranden hör nog bägge till några av de bästa böckerna jag läst. Någonsin. Och No och jag var bitvis också en fin läsupplevelse. Status var väldigt provocerande i sin helhet och kanske ingen rolig läsupplevelse men gav en förståelse för svenskarna ändå. Jorden de ärvde ska jag snart skriva om i bloggen.
Jag hoppas på en lika läsig oktobermånad. Det ser lovande ut, åtminstone.
Har ni läst något bra på sistone?
No och jag av Delphine de Vigan
Darling river av Sara Stridsberg
Status - vägen till lycka av Marie Söderqvist
Kafka på stranden av Haruki Murakami
Jorden de ärvde av Björn af Kleen
Det är väldigt ovanligt att ha turen att läsa så extremt bra böcker under en och samma månad. Jag menar, Darling river och Kafka på stranden hör nog bägge till några av de bästa böckerna jag läst. Någonsin. Och No och jag var bitvis också en fin läsupplevelse. Status var väldigt provocerande i sin helhet och kanske ingen rolig läsupplevelse men gav en förståelse för svenskarna ändå. Jorden de ärvde ska jag snart skriva om i bloggen.
Jag hoppas på en lika läsig oktobermånad. Det ser lovande ut, åtminstone.
Har ni läst något bra på sistone?
Författaranekdot om August
Jag tyckte det skulle passa med en liten kort Strindberg-anekdot nu i och med att jag precis skrivit om min läsning av Inferno. Även den här har jag hört ursprungligen från en litteraturvetenskap-föreläsare på SU (under en föreläsning). De kan sin Strindberg helt klart.
Tydligen sade Strindberg till sina vänner: "Tänk på vad ni skriver i era brev till mig. De kommer allihop att publiceras efter min död!" En väldigt självgod sak att säga, kan man tycka, och det är svårt att sia i huruvida vännerna tog honom på allvar eller inte. Men en sak är säker; breven publicerades efter hans död.
Antingen var han synsk eller så övertygad om sin egen storhet att han övertygade alla andra också (inklusive världen efter hans död). Hursomhelst är det en rätt rolig anekdot. Vad som inte hade gjort honom lika glad var att hans dagböcker också publicerades efter att han dött, trots att han uttryckligen hade förbjudit det.
Här finns en författaranekdot om Selma Lagerlöf. Strindberg blev för övrigt tydligen vansinnig när hon fick Nobelpriset. Han tyckte att han borde ha fått det istället.
Vad jag inte vill läsa böcker om
Efter att ha läst ett inlägg av bokhoran Johanna L där hon nämner vad hon aldrig läser om, så började jag fundera på om jag också har sådant jag undviker att läsa böcker om. Alltså inte en viss genre jag undviker att läsa, utan ämnen i böcker.
Jag har inga problem med att läsa sorgliga, smärtsamma eller obehagliga romaner i allmänhet. Däremot läser jag, precis som Johanna L, ogärna böcker om våldtäkter. Jag undviker också helt och hållet böcker som handlar om HIV, cancer eller andra sjukdomar. Läser inte heller böcker om incest - helst läser jag inte längre några BOATS-böcker alls. Jag hade en (skämmig) period då jag läste mycket sådant, som jag tror jag också nämnt i bloggen några gånger. Men någonstans får man nog av lidande, hopplöshet, kvinnor som blir bortgifta eller stenas i en grop för att en granne tyckte sig se dem vara otrogna. Man överdoserar på misär liksom, och gömmer sig sedan helst i fiktionens trygga värld.
Jag vet inte var gränsen går riktigt, men vad gäller HIV- och cancerböcker så tror jag det handlar om att det blir för hemskt. Och dessutom kan vemsomhelst drabbas av cancer. Det är för sorgligt, för hemskt och för nära. För mig finns ingen mening i att läsa en bok som BARA får mig att må dåligt, särskilt om den inte bjuder på en konstnärlig upplevelse. Jag kan förstå behovet av att skriva en sådan bok om man varit med om något hemskt, men det är en annan femma.
Det är som att det är skillnad på misär och misär. Jag kan läsa en välskriven bok som utspelas inuti en galnings hjärna. Jag kan läsa om kroppsvätskor och tårar (jamen ni vet, Darling river och Lolita t. ex) och samhälleliga orättvisor. Men där vet jag hela tiden att det är fiktion jag läser, vilket kanske skapar någon sorts distans. Jag räds inte diskbänksrealistiska böcker heller. Det mesta går helt enkelt att läsa, åtminstone om språket bär upp berättelsen eller tvärtom. Men det finns också sådant jag alltid undviker.
Har ni några teman ni inte orkar med att läsa om?
Jag har inga problem med att läsa sorgliga, smärtsamma eller obehagliga romaner i allmänhet. Däremot läser jag, precis som Johanna L, ogärna böcker om våldtäkter. Jag undviker också helt och hållet böcker som handlar om HIV, cancer eller andra sjukdomar. Läser inte heller böcker om incest - helst läser jag inte längre några BOATS-böcker alls. Jag hade en (skämmig) period då jag läste mycket sådant, som jag tror jag också nämnt i bloggen några gånger. Men någonstans får man nog av lidande, hopplöshet, kvinnor som blir bortgifta eller stenas i en grop för att en granne tyckte sig se dem vara otrogna. Man överdoserar på misär liksom, och gömmer sig sedan helst i fiktionens trygga värld.
Jag vet inte var gränsen går riktigt, men vad gäller HIV- och cancerböcker så tror jag det handlar om att det blir för hemskt. Och dessutom kan vemsomhelst drabbas av cancer. Det är för sorgligt, för hemskt och för nära. För mig finns ingen mening i att läsa en bok som BARA får mig att må dåligt, särskilt om den inte bjuder på en konstnärlig upplevelse. Jag kan förstå behovet av att skriva en sådan bok om man varit med om något hemskt, men det är en annan femma.
Det är som att det är skillnad på misär och misär. Jag kan läsa en välskriven bok som utspelas inuti en galnings hjärna. Jag kan läsa om kroppsvätskor och tårar (jamen ni vet, Darling river och Lolita t. ex) och samhälleliga orättvisor. Men där vet jag hela tiden att det är fiktion jag läser, vilket kanske skapar någon sorts distans. Jag räds inte diskbänksrealistiska böcker heller. Det mesta går helt enkelt att läsa, åtminstone om språket bär upp berättelsen eller tvärtom. Men det finns också sådant jag alltid undviker.
Har ni några teman ni inte orkar med att läsa om?
Inferno av August Strindberg himself
Inferno är en sorgsen, charmerande, välskriven, inspirerande vansinnesresa. Bokens jag (som nog är åtminstone till 90 procent en självbiografisk karaktär) är i Paris och hänger med konstnärer och författare. Har åkt ifrån sin fru och sina barn. Mitt under pågående psykos utspelas den här tunna men otroligt läsvärda boken. Huvudpersonen ser tecken i precis allt. Oavsett om det rör sig om en gammal staty, en text av Swedenborg eller en människa på gatan så har vederbörande kopplingar till huvudpersonens situation för tillfället/tankar eller vill lämna ett budskap.
Jag förstår varför många recensenter till Myggor och tigrar av Maja Lundgren, gjorde kopplingar till Inferno. Det psykotiska finns där, och hur huvudpersonen vandrar runt på gator i främmande land och ser tecken. Det är fascinerande att Inferno skrevs för så obegripligt många år sedan och ändå är såpass lättläst. Det lite gammeldagsa språket är bara charmerande, aldrig irriterande. Handlingen är däremot skrämmande och fängslande på samma gång.
Jag får faktiskt lust att läsa mer av Strindberg. Kanske blir det Tjänstekvinnans son härnäst. Tidigare har jag läst Röda rummet, som jag skrev såhär om. Har ni läst Inferno och blev ni i så fall lika förtjusta som jag?