ord och inga visor

Repris från förra årets födelsedagsbilder. Tacky and american måste också vara okej ibland!

Idag för exakt fyra år sedan fick jag en ganska rolig idé. Idén var kort och gott att starta en bokblogg. Eftersom jag ändå ville komma ihåg vad jag hade läst, så började jag skriva lite om varje bok i bloggform istället. Länge var den här bloggen just det. Jag skrev bara om vad jag hade läst och inga andra inlägg. Sedan dök någon bokenkät upp i en annan blogg, och så svarade jag på den. Då någonstans blev ord och inga visor mer än bara en bokdagbok. Idag är det nästan fler inlägg som är bokrelaterade, än sådana som handlar om en specifik bok.

I fyra år har jag skrivit om varenda bok jag läst. Japp, jag skriver faktiskt om precis allt jag läser. Även om det ibland blir en viss fördröjning på skrivandet om vissa böcker. Anledningen till denna tillbakablick är alltså att bloggen fyller år (som ni nog har förstått vid det här laget).

Det tänkte jag fira med att ha en liten best of ord och inga visor. Det betyder på inget sätt att jag tänker sluta blogga, snarare planerar jag fler roliga utmaningar och inlägg framöver. Jag tar inte med rena boktexter i best of, utan sådant som rör sig lite omkring det.

Poesiutmaningen blev ganska populär för att handla om poesi. Den går ut på att man läser en diktsamling i månaden. Tanken bakom utmaningen är att poesi varken behöver förstås eller analyseras om man inte vill. Den går att avnjuta för ett rent ordflöde - på så sätt kanske man kan avdramatisera den svåra stämpeln poesin så orättvist har. På sistone har jag själv varit dålig på att följa utmaningen men kommer igång nu igen i september.

Mina litterära favoritmiljöer tyckte jag om som inlägg. Efter att ha skrivit inlägget kom jag självklart på typ hundra typer av miljöer till jag gillar, men sådant får man leva med.

När jag berättade om varför jag läser. Det är viktigt att påminna sig själv ibland.

Böcker jag någon gång ska läsa ut var en rolig inläggsidé. Egentligen har jag nog fler sådana men de jag nämnde räckte gott och väl.

Val 2010 rekommenderad skönlitterär läsning är ännu ett nytt inlägg. Jag rekommenderade riktiga dystopier för att folk skulle tänka till och inte rösta på partier som tycker om sådant som FRA-lagen. Att försöka påverka i det lilla är bättre än att inte försöka alls, tycker jag. Och om det dessutom har en bokkoppling så är det desto bättre.

Därför är deckare fulkultur gjorde några personer irriterade, men det var mest ett spekulationsinlägg. Jag har inga fördomar mot deckare eller folk som läser deckare.

Veckans boktips tycker jag är en rolig idé och det ska snart bli återkommande i bloggen igen.

Bokiga människor skriver ofta visade att många bokbloggare också skriver eget skönlitterärt. Roligt men kanske inte så otippat! Jag tänkte sammanställa resultatet i ett eget inspirationsinlägg här i dagarna (som ni märker har jag många inläggsplaner för den närmaste tiden).

När jag svarade på Lyrans tematrio om vem som borde fått Nobelpriset under sin levnadstid blev det ganska bra och det svaret står jag fortfarande för.

Tegelstensutmaningen är den senaste hiten i ord och inga visors best of-lista. Utmaningen går ut på att läsa två tegelstenar fram till mitten av december. Man väljer själv tjocklek, genre och när man sätter igång. Jag blev glad att så många är med och får lust att göra utmaningen igen någon gång. Olästa tegelstenar råder det ju inte direkt brist på i mitt hushåll.

Detta var best of mig i bokbloggsformat, alltså. Enligt mig själv. Må bloggen leva i hundrade år till (eller ja, nästan i alla fall).

Bokbabbel lånade Bokhoras frågor från senaste måndagsmötet och svarade på dem själv. Det tycker jag var en rolig ide, och dessutom var frågorna så bra. Så jag gör helt enkelt detsamma, fast är radikal nog att förlägga 'mötet' med mig på en onsdag istället. Here goes:

Vilka har varit de viktigaste böckerna i ditt liv och varför?
Åh, denna fråga bävar man alltid inför. För det är ju skillnad på den viktigaste boken och den bästa boken. Mina favoritböcker har jag numera ganska bra koll på, men inte de som påverkat mig mest. Men jag skulle säga att Astrid Lindgrens böcker om Pippi, Madicken och Bullerbyn (mfl) har varit allra viktigast. När jag var liten lyssnade jag om och om och om igen på Astrids högläsningar på kasettband. Och jag läste in egna påhittade sagor timme ut och timme in, inspirerad av Astrid. Det är tack vare henne som min vilja att bli författare en gång i tiden har väckts. Sedan har Lukas Moodyssons Vad gör jag här och Bob Hanssons poesiböcker påverkat mig enormt mycket i tonåren och inspirerat mig till mitt eget skrivande.

Finns det några författare du läser allt du kan komma över av?
Sara Stridsberg läser jag (och kommer så göra för all framtid) allt av. Selma Lagerlöf vill jag läsa allt av men sparar lite på böckerna eftersom det aldrig kommer komma fler. Karolina Ramqvist läser jag allt av. Jonas Hassen Khemiri. Sedan VILL jag läsa allt av Sylvia Plath, Hjalmar Söderberg, Marguerite Duras, Francoise Sagan, Charles Bukowski och Haruki Murakami (förutom springa-boken) men har inte gjort det ännu.

Vilka är boktipsauktoriteterna i ditt liv?
Min vän Karin är en stor boktipsuktoritet. Hon har tipsat mig om Moa Martinsons författarskap, bland annat. Senast har hon tipsat om Sara Lidman men det är något som inte riktigt lockar, vi får väl se hur det blir. Sedan är min pojkvän den allra största boktipsauktoriteten, och hur fint är inte det! Han tipsar om såväl gammalt (Strindbergs-gammalt) som nytt och har koll på en massa coola författare man aldrig hört talas om. Och bokbloggarna ger mig massa boktips som jag skriver ner på en lång lista och sedan väljer bland.

Läser du ut alla böcker som du börjar på?
Nej, det gör jag inte. Ifall en bok inte faller mig i smaken så lägger jag helt enkelt ner den efter 50-60 sidor (om boken inte är ett rec-ex förstås). Ni vet, so many books so little time. Det känns som en skön regel, befriande på något sätt. Men som jag skrev häromdagen så läser jag ju faktiskt inte ut alla böcker jag gillar heller. Det är inte ett lika skönt beteende.

Senaste bok du...

... läste ut?
Kafka på stranden av Haruki Murakami som var kärlek vid första ögonkastet. Föga förvånande.
... köpte?
Det blev ingen tröstshopping för utebliven bokmässa i helgen men jag sparar den karamellen lite. Sist jag köpte böcker blev det Tjacket av William S. Burroughs och Stunder, vågor av Eyvind Johnson. Och förstås Två gram ljus av Henri Högberg.
... lånade?
Jag lånar inte böcker på bibblan, åtminstone inte annat än litteratur till plugget. Så jag minns inte, faktiskt.
... gav bort?
Min pojkväns mamma fick en stor kasse med böcker förra veckan. Den innehöll kanske 20 böcker åtminstone, av blandad karaktär.

Föredrar du...
- Bokhandel eller bibliotek?
Det är fint att bibblan finns men personligen föredrar jag bokhandlar/näthandlar/secondhand-bokshopping.
- Skönlitteratur eller facklitteratur?
Skönlitteratur, helt klart. Men ibland blandar jag upp med en facklitterär bok. Typ som nu, efter den stora läsupplevelsen Kafka på stranden, så passar det med en reportagebok. Då har jag hunnit smälta förra läsupplevelsen lagom tills det är dags för Att leva och dö som Joe Strummer.
- Hundöron eller bokmärke?
Både och faktiskt. Jag är inte så rädd för hundöron och hundörar ofta. Men i extra vackra böcker, t. ex gamla böcker eller fint inbundna (tänk Darling river) så hundörar jag inte. Då har jag sådana där magnetiska bokmärken i snygg design från Pocketshop.
- Ljudböcker eller vanliga?
Vanliga förstås. Jag har aldrig lyssnat på ljudböcker och lockas inte av det heller. När jag är ute och går/åker någonstans så vill jag lyssna på musik. På tunnelbanan lyssnar jag på musik och läser en fysisk bok. Jag kommer nog aldrig falla för e-böcker heller. Inte som det känns nu.

Nu har jag läst ut den första tegelstenen i min tegelstensutmaning. Kafka på stranden var omöjlig att slita sig ifrån, så det var inte svårt att få den snabbt utläst. Och är det inte ofta så med tegelstenar, att de har en förmåga att suga en in i berättelsen? Så uppfattar jag det i alla fall. Mer om boken i sig skriver jag i dagarna, just idag är det mycket som lockar på min uppmärksamhet och jag vill ju inte skriva om en såpass fin läsupplevelse när jag inte kan koncentrera mig till hundra procent.

Härnäst väntar några recensionsböcker på att läsas men efter det ska jag hugga tänderna i nästa tegelsten, som känns lite tyngre. Jag pratar förstås om Anna Karenina. Men eftersom det går så bra så satsar jag på att hinna med även min bubblare, som jag nämnde här. Det hjälper helt klart att så många är med. För er som velar mellan tegelstenar finns några bra tips att botanisera bland här.

Det är många olika typer av böcker som platsar in i den här utmaningen, och det är kul. Det märks på alla spridda val (även om det är intressant att många väljer Murakami, Alberte-trilogin och Anna Karenina inklusive jag själv. Märkligt men roligt!) Till exempel så är Kafka på jobbet modig nog att läsa Det av Stephen King, trots läskiga clowner och annat kusligt. Lisa (i hyllan) funderar fortfarande på vilken som ska bli hennes andra tegelsten. Marias bokliv ska läsa den underbara Fågeln som vrider upp världen som en av sina tegelstenar. Enligt O ska läsa Alberte-trilogin (som jag också varit riktigt sugen på) och Kafka på stranden. Fina Och solen har sin gång ska vara med och läsa dessa böcker. Maria på UNT:s bokblogg hakar också på. Annika på ALKB har valt den första boken än så länge. Bokstävlarna läser Wolf hall, Sugar och eventuellt en bok till. Miss E läser också Murakami, bland annat. Även bibliopepe är med, precis som Fiktiviteter och Samtidigt hos Helena.

Det är fler ändå som vill vara med, vilket är hur kul som helst. Kolla på kommentarerna till dessa inlägg om ni vill hitta fler deltagare i utmaningen. Länka gärna till era läsrapporter sedan, så att jag och andra hittar dem (även om jag redan prenumererar på de allra flestas bloggar). Och lycka till allihopa!

Hur går det för er förresten, har ni kommit någonvart i läsningen?

Nu må ni tro har jag minsann ansträngt mig. Under en lång stund har jag varvat kvällskaffet med att fixa med bloggkategorierna. Tidigare har jag lite struntat i det och haft alla som "Bokrecension". Men eftersom så många inlägg är annat än just renodlade texter om en specifik bok, så har jag ändrat lite på det. Alla kategorier finns i högermenyn under just Kategorier. Enkelt va?

Dessa kategorier gör bloggen lite enklare att leta i:

Andra boktipsar - denna kategori innehåller alla fina bloggare och andra som har boktipsat här hos mig under sommaren tills nu. Och jag kommer fortsätta att då och då publicera andras boktips, och placera de inläggen under den här kategorin.

Bokig kuriosa - detta är min personliga favorit. Här ryms inlägg som det jag skrev igår om nobelpristagare, inlägg om bokcirkelmöten och allmänna bokfunderingar. Det kan röra sig om alltifrån litterära favoritmiljöer till vilka jag tycker borde ha vunnit Nobelpriset medan de levde.

Bokrecension - här ryms alla renodlade texter om böcker jag har läst. Eftersom jag faktiskt skriver om alla böcker jag läser i bloggen så har det hunnit bli en hel del.

Bokshopping - här samlar jag alla inlägg som rör bokshopping, och det är också en del. Jag har noterat att jag förr i världen skrev om alla böcker jag köpte. Det har jag inte gjort på sistone, dessvärre. Men nu har jag ju dessutom bokköpstopp så för tillfället skriver jag faktiskt om de snedsteg jag ibland gör.

Författaranekdoter har bara hunnit få ett inlägg än så länge. Men jag kommer försöka fylla på lite oftare med författarrelaterade anekdoter, det är ju faktiskt rolig läsning. Säg gärna till ifall ni har några på lager!

Författare att älska är en ny kategori som hittills bara innehåller något enstaka inlägg. Den kategorin kommer till liv mer inom kort, så håll ögonen öppna.

Litteraturvetenskap rymmer precis vad det låter som - alla litteraturvetenskapsrelaterade inlägg jag skrivit genom tiderna.

Poesiutmaning innehåller såväl inspirationspoesi som hur jag själv deltagit i min poesiutmaning. Och det har varit dåligt med det på sistone! Nu har jag dock läst en diktsamling och tänkte skriva ett inlägg om poesiutmaningen och lyfta fram den igen under morgondagen. Utmaningen går ut på att läsa en diktsamling i månaden. Men mer om det imorgon alltså.

Tegelstensutmaning samlar alla inlägg som rör den utmaning jag dragit igång alldeles nyligen. Ni är många som är med och det är väldigt kul.

Veckans boktips har fått vila på sistone då jag låtit andra boktipsa istället.Jag har ett par boktips från andra kvar att publicera, sedan sparkar jag igång med veckans boktips igen. Och då är det alltså jag själv som tipsar om en bok jag läst någon gång och tycker att även andra borde läsa. Alla veckans boktips samlas under denna kategori.

Jag kommer också snart att ordna med en kategori som ska heta kaffebordsböcker (man brukar kalla det coffeetablebooks men jag tycker det låter lite fjantigt). Där kommer jag med jämna mellanrum att tipsa om konstböcker, reklamböcker eller andra som inte riktigt är romaner eller reportageböcker men ändå värda uppmärksamhet.

Så, ordning och reda. Det känns bra. Nu ska jag återgå till att läsa om adeln i Jorden de ärvde och bli upprörd en liten stund.

Vem blir den lyckliga i år?

Nobelprissnacket börjar sakta dyka upp här och var i olika bokbloggar. Jag är lite kluven till Nobelpriset. Egentligen litar jag mer på Augustpriset eftersom de skönlitterära böckerna som vinner det brukar falla mig mer i smaken. Det har inte att göra med någon slags svensk lagom-mentalitet. För visst finns det en sådan kring böcker? Man ska tycka att kultur är lite svårt och konstigt, pretto antar jag. Det är tråkigt att den mentaliteten ändå är rätt utbredd eftersom kulturen är så underbar när den är på o-elitistiskt humör. Eller hur? Visserligen talar jag nog till de redan frälsta, så jag kan spara på det krutet. Men det jag vill komma till är att jag alltså inte har något emot Nobelpriset och tycker alltid det är spännande vem som ska vinna, även om jag blir mer sugen på att läsa Augustpris-böckerna. Jag brukar införskaffa en eller flera böcker av den som vinner Nobelpriset varje år, men de blir ofta stående olästa. Så har det varit med Orham Pamuk. Så har det också varit med Jean-Marie Gustave Le Clézio och Doris Lessing de senaste åren. Herta Müller gav jag en chans då jag läste Redan då var räven jägare, men jag orkade mig inte igenom hela.

Men det finns förstås också många tidigare vinnare jag gillar. Några exempel är Selma Lagerlöf, Hermann Hesse och Eyvind Johnson. Som en rolig grej tänkte jag nu rada upp alla nobelpristagare i litteratur genom tiderna och se hur många jag faktiskt har läst. Ni får gärna också vara med i era bloggar eller kommentarsfältet här hos mig. Glöm inte att gissa vem som vinner i år också, längst ner. Jag vet inte om den här frågan har dykt upp någon annanstans (jag har inte sett den), men eftersom det verkar troligt att den har det så ber jag någon att säga till om så är fallet. Jag vill ju inte anklagas för plagiat, så att säga.

Är namnet fetstilt så har jag läst något av författaren (och ibland lägger jag till en kommentar efteråt)

Är namnet helt vanligt så har jag inte läst författaren.

Är namnet kursivt och understruket så har jag ännu inte läst författaren men vill gärna göra det.

Jag struntar i att stryka över de jag inte vill läsa eftersom det säger sig självt att jag inte vill läsa de som inte är kursiva/fetstilta.

1901 Sully Prudhomme
1902 Theodor Mommsen
1903 Bjornstjerne Bjornson
1904 Frédéric Mistral
José Echegaray
1905 Henryk Sienkiewicz
1906 Giosuè Carducci
1907 Rudyard Kipling föll mig kanske inte direkt i smaken. Men ändå.
1908 Rudolf Eucken
1909 Selma Lagerlöf älskar jag och vill läsa allt av.
1910 Paul Heyse
1911 Maurice Maeterlinck
1912 Gerhart Hauptmann
1913 Rabindranath Tagore
1914 Inget pris utdelades
1915 Romain Rolland
1916 Verner von Heidenstam
1917 Karl Gjellerup
Henrik Pontoppidan
1918 Inget pris utdelades
1919 Carl Spitteler
1920 Knut Hamsun
1921 Anatole France
1922 Jacinto Benavente
1923 William Butler Yeats
1924 Wladyslaw Reymont
1925 George Bernard Shaw
1926 Grazia Deledda
1927 Henri Bergson
1928 Sigrid Undset
1929 Thomas Mann
1930 Sinclair Lewis
1931 Erik Axel Karlfeldt
1932 John Galsworthy
1933 Ivan Bunin
1934 Luigi Pirandello har jag faktiskt läst på originalspråk på den tiden jag pluggade italienska.
1935 Inget pris utdelades
1936 Eugene O'Neill
1937 Roger Martin du Gard
1938 Pearl Buck
1939 Frans Eemil Sillanpää
1940 Inget pris utdelades
1941 Inget pris utdelades
1942 Inget pris utdelades
1943 Inget pris utdelades
1944 Johannes V. Jensen
1945 Gabriela Mistral
1946 Hermann Hesse
1947 André Gide
1948 T.S. Eliot
1949 William Faulkner
1950 Bertrand Russell
1951 Pär Lagerkvist
1952 Francois Mauriac
1953 Winston Churchill
1954 Ernest Hemingway
1955 Halldór Kiljan Laxness
1956 Juan Ramón Jiménez
1957 Albert Camus
1958 Boris Pasternak
1959 Salvatore Quasimodo
1960 Saint-John Perse
1961 Ivo Andric
1962 John Steinbeck
1963 Giorgos Seferis
1964 Jean-Paul Sartre
1965 Michail Sjolochov
1966 Samuel Agnon
Nelly Sachs
1967 Miguel Angel Asturias
1968 Yasunari Kawabata
1969 Samuel Beckett
1970 Aleksandr Solzjenitsyn
1971 Pablo Neruda
1972 Heinrich Böll
1973 Patrick White
1974 Eyvind Johnson
Harry Martinson
1975 Eugenio Montale
1976 Saul Bellow
1977 Vicente Aleixandre
1978 Isaac Bashevis Singer
1979 Odysseus Elytis
1980 Czeslaw Milosz
1981 Elias Canetti
1982 Gabriel García Márquez
1983 William Golding
1984 Jaroslav Seifert
1985 Claude Simon
1986 Wole Soyinka
1987 Joseph Brodsky
1988 Naquib Mahfouz
1989 Camilo José Cela
1990 Octavio Paz
1991 Nadine Gordimer
1992 Derek Walcott
1993 Toni Morrison
1994 Kenzaburo Oe
1995 Seamus Heaney
1996 Wislawa Szymborska
1997 Dario Fo
1998 José Saramago
1999 Günter Grass
2000 Gao Xingjian
2001 V.S. Naipaul
2002 Imre Kertész
2003 J.M. Coetzee
2004 Elfriede Jelinek
2005 Harold Pinter
2006 Orhan Pamuk
2007 Doris Lessing
2008 Jean-Marie Gustave Le Clézio
2009 Herta Müller
2010 ?

Som synes är det måånga jag inte läst något av och inte så många (men några väl utvalda) jag är sugen på att läsa heller. Däremot vill jag gärna läsa mer av flera av de jag redan läst något av.

Vem tror jag vinner nobelpriset i år?

Det är naturligtvis helt omöjligt att spekulera i, men att döma av oddsen som Bokhora skrev om nyligen, så kanske den där Ko Un vinner. Jag önskar förstås att Haruki Murakami skulle vinna, men tror tyvärr inte det. Ko Un, däremot. Babel hade med honom för några avsnitt sedan också, och de har säkert förhandskoll och vill ha haft med honom innan han blir omöjlig att få tag på. Ko Un vill jag inte läsa.

Vem tror ni vinner?

Idag är det Åsas tur att boktipsa. I vanliga fall bloggar hon roligt och bra här, om böcker förstås. Hon tipsar dessutom om en bok av en av mina favoritförfattare, kära Selma så det är extra fint. Just hennes tips har jag dock inte läst än, har ni? Här kommer texten:

Knepet är att få rätt berättelse i händerna vid rätt tillfälle i livet – då uppstår magin. Jag hade läst Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien tidigare, som femtonårig. En femtonåring med något begränsat känsloregister, om jag ska vara helt ärlig. Och historien lyfte begripligt nog inte riktigt då, istället blev jag mest förbannad. Den här sommaren slog den hjärtskärande berättelsen om Jan i Skrolycka, en man som arbetat hårt i hela sitt liv men aldrig fått älska på riktigt förrän dagen hans dotter föds, an precis rätt strängar i mig.

Jan är bokens huvudperson och han lever tillsammans med Kattrina på en liten gård där dagarna och åren passerar under hårda arbetspass. Paret får så småningom en dotter som Jan till en början inte alls ser fram emot att få ta hand om, men efter att han hållit den lilla flickan i sin famn för första gången så är hon allt för honom. Hans liv har fått en mening tack vare henne. Barnet döps efter själva solen och får därmed namnet Klara-Fina Gulleborg, ett namn som givetvis är lika ovanligt som den närmast självutplånande kärleken från fadern.

Klara-Fina växer upp och kan i sin fars ögon inte göra något fel. En dag passerar en handelsman förbi gården och med sig har han ett stycke vackert rött tyg som skulle passa utmärkt som klänningstyg åt den vackra flickan. Då familjen inte har råd att betala för tyget får de det som gåva. Detta blir början till familjens sönderfall. De övriga byborna stör sig på Klara-Finas uppsyn och tycker att familjen satt sig på alltför höga hästar.

Något senare hamnar familjen i ekonomisk knipa och Klara-Fina som hunnit bli vuxen bestämmer sig för att åka till Stockholm för att tjäna ihop pengar till sina föräldrar så att de ska kunna behålla gården. Den dag dottern lämnar hembygden upphör i princip kontakten mellan henne och föräldrarna. Ett brev kommer med pengarna de behöver för gården, men personliga hälsningar saknas såväl som information om livet i huvudstaden. Kort därefter börjar rykten om att Klara-Fina fallit i olycka, det vill säga har prostituerat sig, florera hos de skadeglada invånarna i byn. Informationen blir för mycket för Jan, som börjar sjunka djupare och djupare in i galenskap på grund av sin sorg och saknad. Han inbillar sig att han är kejsaren av det lyckliga landet Portugallien och att hans efterlängtade dotter är kejsarinnan vars återkomst alla inväntar. Byborna spelar med i dessa vansinnigheter, stundtals för sin egen underhållning, stundtals för att de inte vet någon annan råd.

Slutet är, som ni alla förstår, så innerligt, hjärtskärande sorgligt att jag närmast ville slita mitt eget hjärta ur bröstet för att slippa uppleva eländet.

Har du inte läst den – gör det! Har du läst den – läs den igen! Har du läst den flera gånger – se filmatiseringen med fantastiska underbara Ingvar Hirdwall i huvudrollen som Jan i Skrolycka och med regi av Lars Molin och gråt sådär ohejdat som bara en berättelse om faderskärlek kan få dig att göra.

Jag tror vi alla har dem - böcker vi någon gång har börjat läsa, och sedan av någon anledning inte läst ut. Jag syftar inte på de böcker som man lägger ner för att de faller en så lite i smaken att man helt enkelt inte orkar mer. Jag pratar om de där böcker som man ibland noterar i bokhyllorna, och som då får en att tänka: Ah, den där måste jag läsa ut. Någon gång. Jag tänkte faktiskt outa mina, så kanske jag läser ut dem när man minst anar det. Dessa är alltså de böcker jag inte tyckt illa om men ändå inte läst ut än (och inte för tillfället aktivt läser):

Den femte sanningen av Doris Lessing - detta är den senaste jag gjort såhär med. Jag började läsa den på landet i somras och tyckte i början att den var seg, men kom sedan in i den och blev nyfiken på att läsa vidare. Av någon anledningen valde jag sedan ändå något annat emellan. Och nu har jag tagit bort den från min "Det här läser jag just nu"-avdelning här i bloggen. Det kändes fjantigt att låta den stå kvar där när jag faktiskt inte öppnat den på över en månad. Men jag vill absolut läsa ut Den femte sanningen, den verkar ha sina ljuspunkter. Även om de kanske inte är så många som man kunde önska (hittills).

Pompeji av Maja Lundgren lade jag visserligen ner just för att jag inte kom in i den och kanske inte var överförtjust i den. Men jag betraktar den ändå inte som en dålig bok, utan tror bara att den skulle passa mig bättre vid ett annat tillfälle. Jag vill absolut läsa klart den.

De välvilliga av Jonathan Littell tog jag också med när jag skrev om mina olästa tegelstenar (det blev två inlägg). Men faktum är ju att jag har läst ett par-trehundra sidor i De välvilliga. Jag tyckte att den var välskriven och intressant. Men lade faktiskt ner den för att den är FÖR tegelstenig. FÖR många sidor och FÖR mycket innehåll på varje sida. Jag känner dock redan nu på mig att jag kommer gilla den massor om jag läser ut den. Även om den utspelas inne i hjärnan på en andra världskriget-nazist. Det är väl just det som gör De välvilliga så fascinerande, att någon (författaren) gjort ett försök att ta sig in i en sådan galen hjärna.

Fallen av Joyce Carol Oates började jag läsa hos mina föräldrar för några jular sedan och fullkomligen SLUKADES in i. Jag ser nu att jag hann så långt som 372 sidor (av totalt 487), så jag kan inte förstå varför jag lade ner. Jag minns den som välskriven och bra. Trots att den handlade om vattenfall, och det är det titeln syftar på och inte fallen som i att man har fallit och alltså är fallen. Blev lite besviken när jag insåg det först. Eh. Hoppas att ni hängde med där.

På drift av Jack Kerouac har jag också läst ungefär halva. VARFÖR läste jag inte ut en såpass klassisk och nyskapande, cool bok? Jag har fascinerats mycket av beat-kulturen och blivit personligen tipsad om alla tiders road trip-bok av många personer, men ändå alltså inte läst ut den än. Jag minns inte om jag tyckte den var tråkig eller om något annat bara kom emellan. Troligen det senare.

Maken av Gun-Britt Sundström tyckte jag så mycket om, just för att den utspelades i Stockholm på 70-talet. Mitt i kvinnans verkliga frigörande, universitetsstudier blandades med kärlek och säkert massa annat intressant. Det var dessutom en bokcirkelbok och jag minns den som välskriven och allt, så även här råder ett stort frågetecken. Och en förhoppning om att någon gång läsa boken igen/läsa klart den.

Blecktrumman av Günter Grass var också hur annorlunda och bra som helst. Den minns jag däremot varför jag lade ner. Det var nämligen så att jag läste Litteraturvetenskap B och hade magisk realism som fördjupningskurs. Jag kan meddela att magiskt realistiska böcker ofta är väldigt tjocka och det var en del att hinna med på de där knappa höstveckorna. Alltså fick denna (och tyvärr flera andra på litteraturlistan) stryka på foten ungefär halvvägs.

Det uppstår förstås ett dilemma med sådana här böcker som jag inte haft något emot men ändå av ofta outgrundliga anledningar slutat läsa. Ska jag läsa om dem från början eller ta vid där jag slutade (för ibland tre år sedan)? Antagligen är det väldigt orättvist att plocka upp en bok flera år senare och tro att man ska minnas vad man läst sist. Det resulterar förmodligen i att man lägger ner boken igen. Å andra sidan är det jobbigt att plocka upp en bok man nästan tycker att man har läst och börja om från början. Men det är nog så man får göra.

Har ni också några böcker ni ämnar läsa ut? Outa dem, vet jag!

Det händer inte ofta, men ibland finns ingen tvekan. Ibland vet jag redan innan jag öppnar en bok, ja, kanske till och med första gången jag läser om att den ska ges ut, att jag kommer älska den. Efter att ha förtrollats av såväl Happy Sally som Drömfakulteten (som jag för övrigt betraktar som nog min absoluta favoritbok), så kände jag precis så inför Darling river.

Darling river är kläder upphängda i skogen som skjuts sönder. Nattliga bilfärder på eviga amerikanska motorvägar. Lo och Dolores och encyklopedierna som på sitt alldeles egna sätt förklarar ord. En spegel är till exempel inte bara en spegel, utan i Lolita-land också något helt annat. Den gravida magen och sötsliskiga klubbor. Sorger och sjaskiga hotellrum. Richard och så de andra männen vid floden, som tar och tar det de vill ha. Men Darling river är också apan i Paris, apan som blir utsatt för experiment av en grym forskare som tar dit horor och hänger ett skynke över apans bur om nätterna.

Apan är Dolores, Lo, Lolita. Den utsatta flickan i bur som exploateras och utnyttjas utan att kunna göra något. Som bara hoppas på att mannen inte ska utsätta henne för ännu värre saker än han redan gjort. Gör. Så tolkar jag det åtminstone. Darling river är också modern som kör runt i världen, anonym och långt borta från sin dotter och föredetta man.

Det här är en av de absolut starkaste, hemskaste, sorgligaste och vackraste böckerna jag någonsin läst. Sara Stridsberg är så otroligt duktig på att beskriva det hemska med utsökt vackra formuleringar, och på så sätt göra helheten ännu starkare. Det här är en av de bästa böckerna jag någonsin har läst. Sara Stridsberg är en av Sveriges absolut bästa författare. Ingen annan lyckas med det hon gör.

Jag vet att den här texten jag just har skrivit är ostrukturerad och osammanhängande. Kanske helt obegriplig för den som inte har läst boken, och då tappar den ju lite sin mening. Men om jag ska sammanfatta med något solklart och tydligt så säger jag: Läs den här boken. Nu. Genast. Det är en bok som måste bli läst.

Grundtemat är hämtat från Nabokovs Lolita, som jag läste för ett tag sedan och skrev såhär om. Carina på Bokbiten skrev en bra text om bägge böckerna här.

Vad har ni att säga om Darling river?

Det verkar som att ganska många blir hemma från bokmässan, att döma av kommentarerna på mitt bokmässan-inlägg. Så vad ska då vi suktande och boksugna hemmavarande personer ta oss till? Självklart måste vi också få göra något roligt.

Eftersom lönen/csn/bidrag kommer på fredag (för de allra flesta) så har jag ett utmärkt förslag. Även om vi inte får strosa från monter till monter, lyssna på intressanta föredrag och hitta coola tygkassar så kan vi trots allt få vår bokskörd.

Mitt förslag är att alla som inte ska till bokmässan, ägnar sig åt en liten bokshopping på lördag eller söndag. Detta oavsett om man har köpstopp eller ej (luktar det billig ursäkt för att bryta bokköpstoppet? Äsch då). Så i helgen får alla vi som är hemma unna oss lite böcker. Mängden bestämmer man förstås själv, beroende på ekonomi och lust. Sedan bloggar vi självklart om våra fynd (och glöm inte att droppa länken här i kommentarsfältet så jag hittar era inlägg!). Själv tänker jag nog fynda i några secondhand-affärer och hittar jag inget klockrent där så slår jag till på några av böckerna på min önskelista. Sedan ska jag självklart läsa vidare i Kafka på stranden också. Hittills är den makalöst bra, jag önskar bara att just denna vecka gav mig lite mer lästid och inte var så fullproppad med göromål. Men i helgen kommer jag nog hinna läsa ut den. Sedan hägrar nämligen Att leva och dö som Joe Strummer (Marcus Birros splitternya roman), en bok jag längtat länge efter.

Vad tycker ni, känns det som ett bra substitut till bokmässan? Är ni på?

Idag är det Elizabet Westerlunds tur att boktipsa. Hon får presentera sig själv och under följer hennes text:

Elizabet Westerlund är jag – en arbetssökande skribent/grafisk designer/webbdesigner. Bloggar gör jag på min egen hemsida: http://www.elizabet.se/blogg men även på en blogg för ett nischat särintresse – http://bibliotekskort.wordpress.com

På högstadiet upptäckte jag mitt stora intresse för ord vilket gjorde att jag kunde sitta i timmar och handskriva mina följetonger. Under ett av de skrivarläger jag deltog i kom jag dock i kontakt med poesi – vilket var mig främmande men också spännande. Gymnasiet var en turbulent period vilket fick mig att skriva ännu mer och då framförallt poesi. Den poesi jag då läste var dock koncentrerad till nutida poesi på forum som sockerdricka och helgon. Skolans bibliotek hade under en period dock försäljning av böcker – en blandning av litteratur som ingen längre ville läsa och som tog plats för de nya böckerna. Det var när jag bläddrade igenom olika böcker som jag hittade en diktsamling – vilket är den enda diktsamling jag regelbundet återkommer till. Utan att direkt veta varför jag fascineras.

Diktsamlingen i fråga heter Dikter och prosa av Kerstin Söderholm och gavs ut 1974 av Norstedts. Kerstin var finlandssvensk (vilket kan vara en anledning till att jag gillar det då hälften av mig är tornedaling och jag har finskt påbrå) och han ge ut ett par diktsamlingar innan hennes död 1943.

Hennes dikter är i basen naturlyrisk men skrivet på ett sådant sätt att jag som aldrig haft intresse för natur vill läsa hennes texter om och om igen. Det är starka känslor som kommer fram i hennes dikter och som gymnasiestudent drogs jag in i det.

En själ kom till mig inatt,
Den var en naken mun
den var en osagd fråga.

När natten var som mörkast

hörde jag två ord:

”Finns du?”

Och sedan som en andhämtning
”Du som blödde mitt blod
- du som tog emot min skuld
-finns du?
Vem var jag?
Vad vill jag?
Var jag till i en annan,
som inte var jag?”

Och jag pressade läpparna till sår
för att sända ett svar
- men det nådde inte fram

Då slocknade en blomkalk
i den djupaste skogen.

I exemplet ovan, en av de dikter som jag har läst mest är naturen i bakgrunden av hennes existensiella frågor. Dikten är starkt religiös och i min tolkning rör det sig om en dikt från Guds eget perspektiv – en person som är religiös börjar plötsligt tvivla på Guds existens. Detta innebär en stor ångest för personen. Gud försöker sedan svara personen för att lindra dennes tvivel och kval men utan att svaret kommer fram. Att en blomkalk, eller i mina ögon ett slags ljus, slocknar betyder för mig att personens tro dör när Gud inte kan ge svar. Och när tron dör försvagas personen och slocknar, det blir mörkt i den djupaste skogen, alltså i personens liv.

Även om jag som gymnasiestudent kanske inte analyserade och tänkte dessa tankar var det någonting med orden som fick mig att fastna och läsa om den flera gånger. En igenkänning, någon slags tröst. Som barn med troende mor och morföräldrar brottades jag själv med om jag trodde eller inte. När det var jobbigt hade det varit skönt att ha någon att vända sig till. Idag klassar jag mig inte som kristen av den anledningen – men de existensiella frågorna är ändå desamma. Vem är jag, vad är jag, vad vill jag? Finns jag för någon annan? Finns det något högre väsen som tar hand om människorna? Ännu idag har jag inte kommit fram till något svar och jag har inte kommit närmare ett svar. Däremot hjälpte diktsamlingen av Kerstin Söderholm mig på många sätt. Den fick mig att öppna ögonen för att läsa poesi och den gav mig igenkänning. Därför kände jag mig tvungen att skriva om denna relativt okänd poet, som borde höjas till samma skyar som Edith Södergran m.fl.

Med andra ord – läs Kerstin Söderholm!

Jag hoppas att detta inlägg ger mig inget av följande:

a) Rykte som oerhört negativ, eller

b) Rykte som någon slags politisk bokblogg.

Jag syftar nämligen till ingetdera. Däremot kan jag inte låta bli att flika in ett uns av politik nu under valveckan, och på samma gång ge bra boktips. Idag på jobbet bläddrade jag igenom SVD, en tidning jag aldrig annars läser ens på nätet. Jag hittade en artikel om att de rödgröna vill häva FRA-lagen om de får makten (JA! bort med FRA-lagen). För mig är integriteten en av de två viktigaste valfrågorna. Den andra, och ännu viktigare, är hur man behandlar folk som har det svårt (oavsett problematik) - alltså att man ska ta hänsyn till dem och inte förvänta sig att alla kan/vill gå direkt från gymnasiet till en femårig juristutbildning för att därefter tjäna samhället i äkta pärlhalsband och rosa cashmirkoftor tills de pensionerar sig vid 68 (helst).

Men i artikeln stod också att integritetssfrågorna i det närmaste glömts bort till förmån för andra frågor. För mig är det väldigt skrämmande. När folk slutar bry sig om huruvida deras samtal, sms och e-mail lagras i gigantiska europeiska databaser så är världen en skrämmande plats (ursäkten brukar oftast lyda: 'Men låt dem lagra vad de vill, jag har ändå inget att dölja och om det kan ta fast någon terrorist så gör det mig inget', och ger mig alltid kalla kårar). Ännu mer skrämmande är den förstås om folk slutar bry sig om de personer som inte klarar sig utan samhällets hjälp. Nåväl, detta om detta.

Om jag ska rekommendera två böcker till den som inte riktigt vet vad den ska rösta på, så skulle det bli:

1. 1984 av George Orwell. För det är ju så, med Orwells fascinerande och skrämmande dystopi, att vi år 2010 inte befinner oss alltför långt ifrån att den infriats. Den verkligheten går att påverka på söndag, förstås. Jag har skrivit lite mer om 1984 här.

2. Kallocain av Karin Boye. Jag tror som sagt att lite skrämselpropaganda inte skadar.

För den som inte orkar sätta sig in i partiprogram så är det här ganska roligt. Det är samma kille som står bakom boken 80 romaner för dig som har bråttom (som jag inte har läst, eftersom jag inte har bråttom när det gäller böcker).

Det sista politiska jag vill säga är också att 96 % av svenska medier är borgerliga. Nittiosex procent.

Okej, detta har jag skjutit upp ett tag. Mycket för att det är så svårt med awards och sådant. Men nu har jag fått två superfina awards (dessutom från mina nog absoluta favoribokbloggar), så jag vill självklart också nominera fina bloggar.

Bokstävlarna skriver: Ord och inga visor innehåller mängder av intressanta inlägg och lockande recensioner. Jessica och jag har en hel del gemensamma favoritböcker, vilket gör att jag får mycket inspriation från hennes fina blogg.

Och Kafka på jobbet skriver: Ord och inga visor är ett enkelt val, inte bara för att Jessica var en av dem som välkomnade mig in i bloggosfären på bokhoras bokbloggarträff i våras då jag var den absolute nybörjaren och så nervös att jag höll på att kräkas över min för evenemanget inköpta kjol som skulle utstråla “intellektuell och tuff” till de andra, utan också för att hon skriver rappt och intressant, samt, till skillnad från mig själv, vet att begränsa sig rent ordmässigt.

För att lyckas lite bättre med köpstoppet, så har jag nu gjort en önskelista. Varje gång jag hittar en bok som skapar lite dregel i mungipan så skriver jag in den på önskelistan. På så sätt blir det lättare att avstå från att klicka hem onödigheter. För brist på böcker att läsa har jag inte om man säger så. Här kan ni kolla in den direkt. Den kommer hela tiden finnas i högermenyn också. Ifall någon känner för att köpa en bok till mig, så är det alltså där ni ska leta.

För övrigt har jag läst en hel del i helgen och ska nu sätta mig i soffhörnet och fortsätta med Strindbergs Inferno, som hittills är helt omöjlig att släppa ur sikte. Vad läser ni i helgen?

Efter mycket vånda har jag nu bestämt mig för vilka två tegelstenar jag ska läsa i min egen utmaning. Det har ju funnits en del att välja på om man säger så. Men dessa blir det:

1.



2.



Precis som Bokstävlarna ska jag dock försöka hinna läsa tre tegelstenar i höst, om det går. I så fall blir min bubblare:

3.



Ni som ännu inte har meddelat vilka era tegelstenar blir, har ni bestämt er? Jag ser fram emot att följa er i utmaningen och att själv läsa lite (åtminstone fysiskt) tyngre böcker.

Douglas Coupland har jag en mycket speciell relation. Den går ut på att han skriver böcker som jag läser och älskar. Den går också ut på att när jag väl har läst ut en av hans böcker, så blir det mig alldeles omöjligt att skriva om dem. Först när jag har läst ut boken så är jag typ såhär: Åh, vilken underbar bok. Shit vad bra den var. Den här borde alla läsa. Varpå jag rekommenderar aktuell Coupland-bok till alla mina läsande vänner. Sedan tänker jag: Den här ska jag skriva om direkt i bokbloggen, så att ännu fler blir lässugna. Det är där problemet uppstår mellan mig och Coupland. Det blir nämligen aldrig av att skriva om den här så högt älskade boken. Boken ger mig på något sätt prestationsångest. Den är för bra att skriva om helt enkelt. För hur ska man sammanfatta en läsupplevelse som den här t. ex, som har gjort att jag läst ut den på en dag på min kärleks mammas lantställe? Som har gjort att jag tänkt: jaja, visst kan man göra något annat en stund. Sneglandes på boken.

Men nu är det alltså dags att ta tjuren vid hornen och försöka sammanfatta Girlfriend in a coma. Boken handlar om ett gäng ungdomar som har en fest. Festen slutar olyckligt med att en av dem, Karen, hamnar i koma. Hon verkar dessutom ha känt på sig i förväg att detta skulle hända, vilket gör att mystiken tätnar. Egentligen går det inte att avslöja så mycket mer om den faktiska handlingen. Jag vill inte riskera att spoila något.

Språket är helt fantastiskt, på ett Couplandskt vis. Coupland har två olika typer av böcker - den galna boken där det mesta är lite flippat och på gränsen till vansinnigt, och den mer allvarliga boken. Den här är en mix av de två, skulle jag säga. För det blir lite flippat efter ett tag, samtidigt som allvaret också finns där. Det jag har att klaga på är väl att det faktiskt blir lite väl flippat i slutet, så att läsningen nästan blir jobbig. Det är synd, för det tar bort lite av det fina som byggts upp dessförinnan.

Jag har en annan vän som också tycker mycket om Coupland men som faktiskt inte var överförtjust i Girlfriend in a coma. Hon tyckte att den var lite tråkig och långdragen. Det skriver jag bara för att ge en nyansering av mitt (nästan) lyriska utspel. Alla tycker alltså inte som jag. Men om jag får bestämma så rekommenderar jag den här till er alla.

Tidigare har jag läst följande böcker av Coupland: Hej Nostradamus! (som också blev veckans boktips här) , Microslavar (med supersnyggt omslag), Jpod, och Alla familjer är psykotiska. Och fler lär det bli.

Ifall ni har svårt att välja vilka tegelstenar ni ska läsa till min utmaning så kommer här några tips på bra tjockisar:

Blonde av Joyce Carol Oates verkar många ha oläst. Jag förstår inte varför, eftersom det är en fantastisk läsupplevelse. Löst baserat på Marilyn Monroes liv, berättar Oates en fantastisk historia som man inte vill släppa ur sikte.

Illusionisten av John Fowles är också en fantastisk bok. Såhär skrev jag om den.

Sugar av Michel Faber är en riktig roman-roman. Perfekt till en dylik utmaning. Såhär skrev jag i bloggen.

Middle-sex av Jeffrey Eugenides är en tegelsten som inte känns som en sådan, eftersom man fastnar som klister i sidorna.

Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami förtjänar all uppmärksamhet den har fått. Den är som ingen annan bok jag har läst. Nyskapande, japansk, magisk litteratur helt enkelt. Såhär skrev jag efter att ha läst den.

Själv har jag inte riktigt bestämt vilka två tegelstenar det blir för min del, men jag återkommer snart. Har ni bestämt er än?

Rockfarfar I & rockfarfar II har nog en del historier att berätta.

Jag håller på att knåpa på en bokönskelista som ska ligga här i bloggen. Jag tänker att det då blir lättare att hålla sig till köpstoppet. Närhelst jag känner för bokshopping så kan jag bara fylla på i önskelistan istället och sedan önska mig eller köpa några till mig själv lagom till jul.

Men innan önskelistan ligger till allas beskådan, så måste jag bara säga att jag är väldigt sugen på rockbiografier nu. Nyss hemkommen från en Ozzy Osbourne-konsert spelar jag honom i Spotify och suktar efter den här självbiografin. Det är helt otroligt vilken energi karln har trots vedermödor och fysiskt vacklande hälsa (det psykiska kan jag förstås inte uttala mig om). Och rösten låter precis som den gjorde på Black Sabbath-tiden, vilket väl är ännu mer imponerande. Jag har hört att han ska bli undersökt av några forskare, eftersom de anser det fysiskt omöjligt att han fortfarande lever efter det liv han levt. Han har tydligen gått med på det också. Jag vill helt klart veta mer om hans liv. The Osbournes (tv-serien) har jag bara sett något halvt avsnitt av, så jag har inte bildat mig någon uppfattning om honom därifrån direkt. Visserligen såg jag ett avsnitt där han stapplade fram i huset och ropade till Sharon: "Honey, where the fuck did i put the fucking gun?" varpå hon svarade: "Under the bed". Men man ska nog ta showen med en nypa salt och hälla i lite pr-trick och färdigskrivet manus när man ändå håller på. En självbiografi är förhoppningsvis mer äkta än så.

Förutom Ozzy så vill jag gärna läsa mer om Iggy Pop, Slash, Keith Richards, Patti Smith (förstås!), Thåström och många andra. De flesta av nämnda finns det böcker om.

För övrigt vill jag hålla med Bokbabbel om att det börjar bli pinsamt att outa sina olästa böcker (minns inte var jag läste det just nu bara..). Efter att ha gjort en mega-outing i och med alla mina olästa tegelstenar så lär jag dröja med att erkänna vad mer jag har oläst. Varför är det pinsamt? För att man har alldeles för mycket oläst, förstås.

Vems rockbiografi vill ni läsa/kan ni rekommendera?

Jag skrev på uppmaning av Bokbabbel om mina olästa tegelstenar, vilket resulterade i en tegelstensutmaning. Flera av er vill vara med, kul! Jag hoppas på ännu fler deltagare. Att läsa minst två tegelstenar under hösten (och höst räknas till och med mitten av december) är inte så svårt. Men det kan nog leda till att man upptäcker bra böcker man annars hade låtit drunkna i floden av andra böcker. Jag har dock ännu fler olästa tegelstenar. Här erkänner jag ett gäng till:











Ord på liv och död av Victoria Benedictsson är en riktig tegelsten som jag raskt högg tag i när jag hittade den på Akademibokhandeln. Åh, vilken underbar bok, tänkte jag. För ungefär ett och ett halvt år sedan. Litteraturvetenskapen har gjort mig väldigt intresserad av den här typen av författare och jag tror aldrig jag har läst något av Victoria Benedictsson tidigare. Det här skulle säkert vara ett bra startskott.

Kafka på stranden av Haruki Murakami är ju en sådan där måste-bok. Jag älskar Fågeln som vrider upp världen, betraktar den till och med som en av mina favoritböcker. Jag är ganska säker på att samma kärlek skulle uppstå till den här boken, så varför den står oläst två år efter att jag läste Fågeln som... kan bara bero på tjockleken.

Tusen och en natt I & II är ju full av tinnar och torn, prinsessor och rövare, skogar och törnbuskar, trollkarlar och magi. Bara det borde vara nog anledning för att unna sig själv långa sagotimmar i vuxen ålder.

Jerusalem av Selma Lagerlöf har jag faktiskt i två versioner. En väldigt fin pocketutgåva och sedan en gammal utgåva i tre delar. Gamla slitna, vackra böcker. När jag fick böckerna hemskickade från bokbörsen, så låg två fotografier i böckerna. Ett föreställer en tjej på svartvitt foto. Det andra föreställer en svartvit äng med hästar på. Det var lite spöklikt att hitta men också roligt att veta att just den boken förmodligen har lästs av just den tjejen eller någon i hennes närhet. För många, många år sedan.

Vad gäller Anna Karenina av Leo Tolstoj så har en vän till mig i ÅRATAL sagt: 'Om du ska läsa en bok, Jessica, så är det Anna Karenina.' Aha, har jag sagt och nickat nyfiket. 'Man kan inte släppa den så du bör inte ha några planer medan du läser den', sade hon skämtsamt. Om någon marknadsför en bok i sådana starka ordalag och man ändå inte läser den, så bör man ställa sig med en skämsstrut på huvudet i något hörn. Eller?

Att älska som en porrstjärna av Jenna Jameson är en riktig tegelsten. Och jag vet inte riktigt när jag kommer bli sugen på 600 sidor porr. Förmodligen aldrig. Men jag har hört även om den här boken (av helt olika typer av människor) att den faktiskt är mycket bättre än man kan tro.

Tjänstekvinnans son av August Strindberg är sådär klassikergrön på framsidan och innehåller dessutom textkommentarer. Men jag är hemskt nyfiken på att läsa vad som kan vara det närmaste man kommer en självbiografi om Strindberg.

Chockdoktrinen av Naomi Klein är en 700 sidor tjock samhällskritisk reportagebok. Jag skulle förmodligen älska den, men har inte gett vår kärlekshistoria en chans att en påbörjas.

Odysseus av James Joyce är svår och tung och stream of consciousness skrivet för längesedan. Den står oläst här och ser ganska spännande ut. Men jag har också fått för mig att den är en sådan bok som verkligen skulle ta några hundra år att läsa, just för att den är såpass gammal och nyskapande för sin tid, om ni förstår hur jag menar. Den kombinationen kan bli ganska svårläst, särskilt om man inte läser på originalspråk.

De välvilliga av Jonathan Littell utspelas inuti huvudet på en nazist under andra världskriget. Jag har faktiskt läst ett par-trehundra sidor i den men slutade läsa bara pga att den var så fysiskt tung att ha med sig på tunnelbanan. Den var ganska spännande så långt jag hade kommit, så jag kanske borde plocka upp och starta där jag slutade.

Vi, de drunknade av Carsten Jensen vet jag inget om. Min mamma tryckte den i händerna på mig och sa att hon hade läst och läst tills den var slut på en semester för några år sedan.

Inte som andra döttrar av Deborah Spungen är en berättelse om tjejen som var tillsammans med Sid Vicious. Det är måsteläsning, har hört att det dessutom ska vara en väldigt bra bok som man minns länge efteråt.

Nu tycker ni antagligen att jag är lätt galen som har så många olästa tegelstenar i bokhyllan. Särskilt med tanke på att detta är del II av inlägget, så att säga. Men istället för att fokusera på galenskapen i det hela så undrar jag om ni har läst några av dessa böcker? Är det något man bara måste läsa/något man lika gärna klarar sig utan?

Jag står ju nämligen inför en stor uppgift: Att välja tegelstenar till min egen utmaning. Nu vet ni vilka jag har att välja bland (dessa och de från inlägg I med samma namn), så kom gärna med synpunkter. Vilka två tegelstenar ska ni läsa i höst?

Idag är det Josefina som boktipsar. Hon finns på twitter och tipsar också om det här och det här. Varsågoda, hennes text:

Jag heter Josefina och jag gillar böcker - att läsa, äga, det estetiska och att ge bort. Adlibris kan vara lite som knark ibland. Men billigt. Bäst är Söderbokhandeln och Papercut. Det händer att jag väljer på konvolut. Jag är kulturvetare och har läst litteratur och media/kommunikation, men jobbar med reklam och är vän av ordning. Jag gillar listor. Och att läsa innan jag går upp på morgonen. Jag vill bli författare, men har inga skrivarambitioner. Eller så är det historien som saknas mig. Så länge fortsätter jag att läsa - högt som lågt. Ibland mycket och ibland inget alls. Det går i skov. Sommaren är min bästa tid. Och rent definitionsmässigt är det ju fortfarande sommar så ett litet urval i korthet, tre snabba om vad jag bl a har läst nu i sommar och tre snabba om vad jag bl a vill läsa i höst.

Jag gör en lista...

1. Tre apor - Stephan Mendel-Enk som debuterade med Med uppenbar känsla för stil analyserar inte manlighet denna gång utan berättar kort och koncist, men ändå väldigt finstämt, om tre generationer av en judisk familj i Göteborg. Sekularisering och tradition jongleras med allvar och humor. Och att fundera på om en Dumleklubba är koscher känns plötsligt väldigt självklart. Och inte helt enkelt.

2. Food Noir - en svart liten bok där Mons Kallentoft som inte bara är deckarförfattare utan även en väldigt hängiven och kunnig matskribent har samlat ett antal av sina artiklar om just MAT. Och allt man vill är att äta. Och resa. Det är lite som ett program av Solens mat. Men i bokform och utan Bo Hagström. Det letas vit tryffel i Italien, det talas med stjärnkockar i Baskien i jakten på den stora matupplevelsen. Det handlar om råvaror, om tradition, förnyelse och gastronomi, men också om politik och kultur. Det är inte en bok om dålig djurhållning skriver Kallentoft, eller om hur köttindustrin påverkar miljön. Det är en annan bok. Viktig den med. Jag fick låna och läste boken inför sommarens resa till just Baskien och San Sebastian - den stad med flest trestjärniga restauranger per capita i hela världen - och sveptes med.

3. Easter Parade - precis som med Revolutionary Road tror jag Easter Parade, Richard Yates roman från 1976 som följer systrarna Emily och Sarah i fyrtio år, skulle göra sig fint som film. Det är lite pastelligt, det är yta, den amerikanska drömmen och ständiga besvikelser. Men det är snyggt och precis beskrivet, med fingertoppskänsla och närvaro. Man tycker lite illa om karaktärerna men vill inte sluta läsa. Det skulle nog inte vara historien i sig, så mycket som den kvarvarande känslan efter att eftertexterna rullat, man skulle minnas. Kanske en känsla av att du själv kom undan, fri att förvalta livet bäst du vill, medan de du lämnade kvar bakom dig i salongen, i boken, inte lyckas befria sig från sina egna öden helt. På så sätt är det kanske lite feel good ändå. För vissa. Eller bara ytterligare en livslögn dirigerad av Yates.

Och i höst...

1. One Day av David Nicholls
2. Vad jag pratar om när jag pratar om löpning av Haruki Murakami
3. Just Kids av Patti Smith

När jag var kanske femton år gammal så fick jag en bok av min mamma. Den hette Stjärnor utan svindel. Jag läste väldigt mycket mer på den tiden än vad jag gör nu, även om jag nog är mer bokig av mig nu i min livsstil (köper mer böcker, har mer koll på vad som ges ut osv). Jag minns hela lässcenariot. Jag hade en kornblå klippan-soffa och ovanför den en gigantisk vägg med massa bilder på Iggy Pop, David Bowie, Jocke Berg, Thåström och andra. Jag hade en stereo som ständigt var på hög volym (mest blandband - åh, vilken nostalgi). Jag hade gröna väggar. Och där satt jag i den blå soffan och var femton och förvirrad och hade en silvrig stjärnformad kudde att luta mig mot medan jag läste.

Jag vet inte hur många gånger den där pocketutgåvan av Stjärnor utan svindel blev läst, men den är väldigt sliten så jag tippar på minst tre gånger åtminstone. Det är väldigt mycket för en person som nästan aldrig läste om böcker. Jag tror få av mina böcker är lika slitna. Drömfakulteten bläddrar jag förstås i hur ofta som helst, så den ser också läst ut. Men det jag vill komma till är att jag var väldigt förtjust. Jag tyckte det var som att sugas in i en annan värld när jag läste Boije af Gennäs. Och allt var ju heligare i den åldern, så det var väldigt stort det hela. Lite samma kärlek kände jag till Per Hagmans böcker, som också lästes många gånger.

Så när jag hörde att Boije af Gennäs nu kommer med en ny bok så tänkte jag: Åh, äntligen. Jag har nämligen emellanåt undrat vad som hänt och varför hon inte längre skriver, eftersom hon kan det så bra. På samma sätt undrade jag vad som hade hänt Per Hagman tills hans bok kom i våras (väntar på pocket i det fallet). Jag kan också undra lite varför Carina Rydberg inte oftare ger ut böcker, eftersom hon ju skriver så bra.

Men sedan har peppen över att läsa den nya av författarinnan till Stjärnor utan svindel liksom dunstat av. Och nu känner jag mig inte alls särskilt sugen. Ett par (där är en av dem), tre halvdissar i bokbloggar gjorde mig ännu mindre nyfiken. Och så inser jag att jag faktiskt har flera olästa böcker av samma författare i bokhyllan. Visserligen gillade jag Ingen mänska en ö ganska mycket men Rent hus och Ta vad man vill ha har jag knappt sneglat på trots att de finns väldigt tillgängliga.

Det är ovanligt att jag går från att tycka mycket om det jag läst av en författare till att bara bli osugen. Vad det beror på vet jag inte, men jag är inte säker på att jag kommer läsa Högre än alla himlar. Inte just nu i alla fall.

Bokbabbel uppmanar oss alla att bekänna färg. Vilka tegelstenar står olästa i bokhyllan? Jag kan säga att mina olästa tegelstensböcker är många (precis som mina olästa tunnisar). Det har absolut inte att göra med att jag inte vill läsa dem, eller att jag tror att de kommer vara mindre bra eller så. De är bara olästa till förmån för andra böcker, helt enkelt. Men jag kan ta upp några av dem här, så kanske de blir lästa snabbare:

Brott och straff av Fjodor Dostojevskij är en bok som många nog har oläst i hyllan, känner jag på mig. Men faktum är att jag har hört (av o-pretto/o-ängsliga människor) att den ska vara riktigt bra. Så den förtjänar nog sin del av uppmärksamheten (och även Bröderna Karamazov väntar snällt). Jag köpte den till första kursen i littvet, men när det inte var lästvång så läste jag inte. Det var så man fick jobba för att hinna med sig själv under den kursen (som går igenom HELA litteraturhistorien).

Lars Noréns dagbok är inte bara en tegelsten utan en dubbel tegelsten om man ska läsa båda delarna. Apropå Bokbabbel så vet jag att hon tyckte mycket om den, och jag tror säkert att den har sina fina sidor. Men en av de bidragande orsakerna till att den inte har blivit läst än, är att sidorna inte är numrerade. Jag undrar i mitt stilla sinne varför? Vet någon om det finns en uttalad anledning till icke-numreringen?

Shantaram av Gregory David Roberts gav jag min pappa i julklapp förra julen och han återkom efter någon månad (jo, så tjock är boken) och sa att han tyckte det var en underbar och fascinerande berättelse. Då vill jag tillägga att min pappa är rätt svårflirtad när det gäller böcker. Men ändå är den fortfarande oläst här hemma och ser alldeles för tjock ut, med alldeles för liten text.

Kärlekens mörka sida av Rafik Schami har jag också blivit tipsad om, förmodligen i en bokblogg. Det är en väldigt fin bok, rent estetiskt. Men ändå. Den känns så mörk och stor och tung på något vis.

Även jag har, precis som Bokbabbel, Jonathan Strange & Mr. Norrell oläst. Den var jag så peppad på när jag köpte den att jag hade tänkt läsa den direkt, men sedan kom väl den ena boken och så den andra och plötsligt var den en av många olästa kompisar som väntar på sin tur.

Alberte av Cora Sandel ska jag däremot läsa snarast (börjar ni förstå varför köpstoppet behövs?). Tror jag kommer älska den.

De vilda detektiverna av Roberto Bolano pratade vi om att ha som bok i min bokcirkel en gång, så då köpte jag den. Och det behövs nog en bokcirkel för att sätta tänderna i denna, för den är inte nådig i sidantal. Jag tror det är 800 någonting.

Vilken av tegelstenarna ska jag läsa först tycker ni? Jag känner nämligen att det är tegelstendags snart, så den här  uppmaningen passade bra.

I höst ska jag plugga Idéhistoria 1. Efter att ha läst den kursen så kan jag stolt titulera mig med att ha en fil. kand. i litteraturvetenskap. Egentligen skulle jag vilja plugga mer litteraturvetenskap. Det är nog det roligaste ämnet jag har läst i mitt liv och slutar aldrig att intressera. Visserligen skulle jag kunna läsa vidare efter den här terminen, en magister eller master. Men jag har inte tillräckligt mycket CSN kvar för att göra det, och är nog inte heller forskartypen så egentligen skulle det inte tjäna mycket till. Däremot önskar jag att man kunde läsa hur många fristående 7.5-poängskurser som helst i ämnet, jag skulle nog aldrig tröttna. Men idéhistoria känns okej, och lite källtexter får vi läsa så jag ska nog bli nöjd.

Jag skrev visst aldrig så mycket om C-uppsatsen i våras, kanske mest för att jag var så trött på den (men inte på undersökningsobjektet, nota bene). Ämnet var Moa Martinsons Boken om Sally, dvs den bok där man samlat Kvinnor och äppelträd och Sallys söner. Jag utgick just ifrån samlingsnamnet och undersökte bland annat karaktären Sally. Sedan dess har jag tänkt en hel del, både på boken och på att jag vill läsa mer av Moa Martinson. Eller rättare sagt så vill jag läsa allt av henne. Den fördjupningskurs jag valde i kandidatkursen, Svensk litteratur under mellankrigstiden, väckte också min lust att läsa mer från den tiden.

Dels blev jag nyfiken på Eyvind Johnsons författarskap, efter att ha läst en av delarna i Romanen om Olof, nämligen Nu var det 1914 (som jag skrev såhär om). Jag blev också nyfiken på mer av Agnes von Krusenstjerna, efter att ha läst Kvinnogatan (om den tyckte jag såhär). Häromdagen fyndade jag faktiskt en bok på Emmaus av just Agnes - en annan av delarna i Fröknarna von Pahlen-serien, Älskande par (jag trotsade alltså köpstoppet, ajabaja! Mer om det i ett eget inlägg). Moas man Harry Martinson verkar också ha skrivit en del bra böcker. Av honom läste vi bara dikter, men de bådade gott och jag är sugen på såväl Nässlorna blomma som Vägen till Klockrike. Stina Aronsons Feberboken imponerade på mig och av henne suktar Hitom himlen i fin Modernista-upplaga i mina bokhyllor.

Jag är väldigt glad att ha valt en kurs som väckte mersmak för den tidsperioden. Terminen innan läste jag magisk realism som fördjupningskurs. Det var kul att få sätta sig in i den för mig tidigare okända genren, men man blev lite mätt på det magiskt realistiska.

Förutom den kurslitteratur som hör till kursen i idéhistoria så ser jag i höst fram emot att läsa mer än på länge. Inget väcker läslängtet som en krispigt solig höstdag tycker jag. Sedan hjälper förstås Darling river till på traven. En lovsång till den lär jag skriva så fort jag läst ut den.