Kattens skratt av Sture Dahlström
Jag fick Kattens skratt i julklapp av Jens och blev väldigt glad eftersom jag velat läsa Dahlström. Romanen handlar om en utmärglad, fattig författare – John Blixt – som bor på en vind i London utan ett öre på fickan. Han går runt och tigger lite halvdant och skriver så mycket han orkar. Väntar på det stora genombrottet, har konstiga sexfantasier om diverse kvinnor, beter sig allmänt konstigt (ett par gånger skrattar jag högt) och går runt i en vargpäls som inte sällan får folk att höja på ögonbrynen.
Alla möjliga konstiga situationer uppstår och boken är spännande; det är som om den innehåller osynliga cliffhangers trots att det egentligen inte är uppenbart spännande saker som händer. Språket är enkelt och glimrar till extra mycket ibland. Boken känns lite surrealistisk nästan, trots att den varken innehåller talande katter (tänk Bulgakov) eller svävande människor. Tydligen har Sture Dahlström kallats för en bra BEAT-författare vilket gör mig sugen på att plocka fram min BEAT-poesi-bok och bläddra lite. Och jag och min käresta har bestämt oss för att samla på oss fler och fler Sture-böcker med tiden. Så honom lär ni höra mer om så småningom.
Nu har jag recenserat ikapp alla böcker jag läst i år och kan således med gott samvete fira nyår.
Gott nytt år!
Vitt blod av Lukas Moodysson
Här kommer en förvirrad text. Scrolla ner för kortare sammanfattning om du inte orkar läsa något förvirrat just idag:
Vitt blod är den första romanen jag läser av Lukas Moodysson, efter att som sagt ha älskat de diktsamlingar jag läst av honom. Jag har typ haft det här fönstret med omslagsbilden inklippt i flera timmar nu medan jag gjort annat här hemma, eftersom jag inte vet vad jag ska skriva om boken riktigt.
Det är Lukas som är i Malmö hos sin farmor. Hela boken är hans brev till en Rebecca som han fortfarande älskar. Det är förvirrade tankar blandat med fantasier som kanske är verkliga eller är de bara i Lukas huvud?
Vitt blod är en experimentell roman som blandar då och nu, ironi och allvar, kärlek och ilska. Jag tycker oftast om den väldigt väldigt mycket. Tonen känns sådär 90-talsexperimentell på ett sätt som verkligen faller mig i smaken. Min alldeles egna association blir typ: Ord med en punkt mellan varje ord (ord som cigarett. flicka. asfalt), kents första skiva, blandband osv. Inte för att den associationen har någon som helst relevant koppling till boken men 90-talet är på något sätt närvarande, eller så är det bara jag som tänker så eftersom boken kom ut 1990. Nåväl, ni märker själva hur förvirrad den här texten blir.
Vitt blod är heroin och kärlek och konstiga tankar som man undrar hur någon riktigt kan tänka. Och saknad och urflippning och som kärleksbrev till ett gammalt ex är det kanske inte något ultimat alternativ men det är ju också främst en roman som ska föreställa ett brev (förmodar jag). Jag tröttnade ibland litegrann så boken kanske hade tjänat på att skalas av. Men den är explosiv och samhällskritisk och inspirerande, precis som Lukas alltid är. Nog så. Har ni läst boken?
Icke-förvirrad, konkret sammanfattning av boken:
Det här är en bra, annorlunda bok, cool men med ibland lite väl extrema sexscener. Den är ironisk, 90-talsaktig och inspirerande läsning. Malmö, sinnessjukdom, feber, heroin. Ibland lite väl långdragen tycker jag.
Läsåret 2010
Jag har bestämt mig för att vänta tills efter nyår med att publicera de 15 bästa böckerna jag läst i år (har dock redan bestämt med vånda vilka jag skulle välja). Men en sammanfattning av mitt läsår kan vara på sin plats, såhär mitt i natten efter att jag läst ikapp mig i min googlereader och fyllt vill-läsa-listan med en massa tips från andra bokbloggar.
Totalt antal lästa böcker: 57 stycken, och så håller jag på med Roberto Bolanos De vilda detektiverna men det verkar som att den blir utläst på andra sidan årsskiftet.
Allmän kommentar kring min läsning under 2010: Jag har läst färre böcker än andra år, men det beror på att året på gott och ont varit väldigt händelserikt. Det blir nog mer läst nästa år, åtminstone känns det så nu eftersom jag är i ett riktigt läsflow. Dock känner jag ingen press att läsa mer eller mindre – jag vidhåller att läsning ska vara lustfyllt. I år var året då jag upptäckte de svenska 30-talsförfattarna, tack vare min fördjupningskurs i littvet kandidatkursen i våras och de författarna ser jag fram emot att läsa mer av. 2010 har varit ett bra läsår med många guldkorn. Jag är inte mycket för statistik och sådant och kan på rak arm säga att det har blivit mycket svenskt och mycket kvinnligt i år – men nöjer mig med att konstatera att det är så mitt läsande ser ut just nu och det är fint så tycker jag.
Om mitt bloggår 2010: I år var året då jag fortsatt på min poesiutmaning som jag startade i september i fjol (läs en diktsamling i månaden, avdramatisera poesin) men först i slutet av året har jag börjat läsa poesi på riktigt igen. Den utmaningen följer med in i nästa år. I år var också året då jag arrangerade tegelstensutmaningen som fick många deltagare (roligt!) och som eventuellt kommer repriseras någon gång längre fram för den som orkar. Det har varit ett bra och roligt bloggår och jag tror att nästa blir minst lika bra (med tanke på den idébok jag numera har för bloggen som svämmar över av idéer).
En bok jag blev besviken på: Johannes Anyurus Skulle jag dö under andra himlar var en stor besvikelse.
En bok som överraskade mig positivt: Nog misstänkte jag att Oksanen skulle vara precis min kopp te men Utrensning förvånade mig ändå i sin mindblowing-effekt (så! bra!).
Den absolut bästa boken jag läst i år: Darling river av Sara Stridsberg.
Några författare jag upptäckt under 2010 och vill läsa mer av: Stina Aronson, Moa Martinson, Harry Martinson, Eyvind Johnson, Agnes von Krusenstjerna, Jessica Kolterjahn, Sofi Oksanen, Patti Smith (som jag dock lyssnat på länge men inte läst), Birgitta Stenberg och Sture Dahlström.
Precis efter nyår kommer alltså ett inlägg med det allra bästa av året som gått, läsmässigt. Och dessutom tänkte jag berätta om mina litterära nyårslöften inför 2011. För sådana har jag också förstås. Hur har ert läsår sett ut?
Totalt antal lästa böcker: 57 stycken, och så håller jag på med Roberto Bolanos De vilda detektiverna men det verkar som att den blir utläst på andra sidan årsskiftet.
Allmän kommentar kring min läsning under 2010: Jag har läst färre böcker än andra år, men det beror på att året på gott och ont varit väldigt händelserikt. Det blir nog mer läst nästa år, åtminstone känns det så nu eftersom jag är i ett riktigt läsflow. Dock känner jag ingen press att läsa mer eller mindre – jag vidhåller att läsning ska vara lustfyllt. I år var året då jag upptäckte de svenska 30-talsförfattarna, tack vare min fördjupningskurs i littvet kandidatkursen i våras och de författarna ser jag fram emot att läsa mer av. 2010 har varit ett bra läsår med många guldkorn. Jag är inte mycket för statistik och sådant och kan på rak arm säga att det har blivit mycket svenskt och mycket kvinnligt i år – men nöjer mig med att konstatera att det är så mitt läsande ser ut just nu och det är fint så tycker jag.
Om mitt bloggår 2010: I år var året då jag fortsatt på min poesiutmaning som jag startade i september i fjol (läs en diktsamling i månaden, avdramatisera poesin) men först i slutet av året har jag börjat läsa poesi på riktigt igen. Den utmaningen följer med in i nästa år. I år var också året då jag arrangerade tegelstensutmaningen som fick många deltagare (roligt!) och som eventuellt kommer repriseras någon gång längre fram för den som orkar. Det har varit ett bra och roligt bloggår och jag tror att nästa blir minst lika bra (med tanke på den idébok jag numera har för bloggen som svämmar över av idéer).
En bok jag blev besviken på: Johannes Anyurus Skulle jag dö under andra himlar var en stor besvikelse.
En bok som överraskade mig positivt: Nog misstänkte jag att Oksanen skulle vara precis min kopp te men Utrensning förvånade mig ändå i sin mindblowing-effekt (så! bra!).
Den absolut bästa boken jag läst i år: Darling river av Sara Stridsberg.
Några författare jag upptäckt under 2010 och vill läsa mer av: Stina Aronson, Moa Martinson, Harry Martinson, Eyvind Johnson, Agnes von Krusenstjerna, Jessica Kolterjahn, Sofi Oksanen, Patti Smith (som jag dock lyssnat på länge men inte läst), Birgitta Stenberg och Sture Dahlström.
Precis efter nyår kommer alltså ett inlägg med det allra bästa av året som gått, läsmässigt. Och dessutom tänkte jag berätta om mina litterära nyårslöften inför 2011. För sådana har jag också förstås. Hur har ert läsår sett ut?
Fritt förfall av Birgitta Stenberg
Fritt förfall innehåller några ingredienser som borgar för underbar läsning: Cannes, Paris, Capri, Stockholm, 50-tal, alkohol, författare och poeter (dessutom Paul Andersson himself bakom alias Raul i boken). Och mycket riktigt är läsningen helt fantastisk. Jag läste ut boken på nolltid helt enkelt eftersom jag inte kunde låta bli att läsa den.
Boken är Birgitta Stenbergs romandebut som dock refuserades av Bonniers när det begav sig, och gavs ut på nytt för några år sedan. Att den en gång i tiden refuserades förvånar tydligen inte den här SVD-skribenten det minsta. Mig förvånar det desto mer, och ändå är det här den första boken jag läser av Stenberg. Jag tycker nämligen att boken är helt underbar (förmodligen hamnar den som en av de femton bästa böckerna jag läst i år – även om konkurrensen där är hård 2010).
Caroll måste bara dra från Stockholm, trots att hon inte har några pengar. Hon flackar runt i Frankrike, super sig full och träffar en kväll Martha som hon börjar hänga med. Raul kommer efter ett tag och de glider runt på olika barer nätterna igenom. Samtidigt är det drömmen om att bli författare som håller deras låga uppe. Boken lägger stort fokus på just skrivandet och det gör att den blir ännu bättre i mina ögon eftersom jag aldrig får nog av att läsa om konstnärskap.
Jag kommer garanterat att läsa fler böcker av Stenberg. Men det får jag inte tänka på just nu för då lär jag börja klicka hem böcker från diverse boksidor och det har jag varken råd eller tid med. Däremot längre fram ser jag fram emot att utforska ett väldigt lovande författarskap. Och då kanske ni har förslag på vad jag borde läsa härnäst av henne?
Håpas du trifs bra i fengelset av Susanna Alakoski
Underbart omslag, eller hur?
Ikapprecenserandet inför årsslutet fortsätter och nu har turen kommit till Håpas du trifs bra i fengelset. Boken handlar om Sami som är en småtjuv och missbrukare. Och om hans syster Anni, som är jaget i boken. Den handlar om fängelsebesök, soc-frustration, att vilja ha hjälp och inte få någon. Den handlar om att så gärna vilja hjälpa någon annan men inte räcka till. Den handlar om en syster som har jobb och barn och man och en ordnad vardag, och om en bror som famlar i blindo, som egentligen vill så mycket men har fastnat i krafter som är starkare än han själv. Den handlar om deras föräldrar som dämpade vardagen i ett alkoholtöcken och som kanske därför inte alltid var närvarande.
Jag tycker att det här är en helt fantastisk bok, precis som Svinalängorna full av nyskapande ordkombinationer, och med en ångest mellan raderna som är så stark att den nästan går att ta på. Men det är inte BOATS-aktigt (som jag ju har så svårt för) utan den litterära kvaliteten står sig boken igenom. Det gör ont att plocka upp den här boken för en lässtund men det gör ont på ett nujävlarskasamhälletförändras-sätt. Jag tycker det känns så skönt att den här typen av samhällskritiska böcker fortfarande skrivs, och att Alakoski lyckas göra det på ett sätt som berör konstant. Titeln är för övrigt värd en eloge i sig.
Sammanfattningsvis är det här en riktigt bra bok som jag tycker att alla ska läsa. Har ni läst den?
Skulle jag dö under andra himlar
Skulle jag dö under andra himlar av Johannes Anyuru är utgiven av Norstedts 2010.
Jag har sett fram emot den här boken i säkert ett halvår. Lite konstigt kanske, med tanke på att jag aldrig läst något av Anyuru tidigare. Men mina två kanske allra största boktipsauktoriteter har pratat sig varma om Anyurus poesi (åtminstone diktsamlingen Det är bara gudarna som är nya). Tyvärr blev inte den här läsupplevelsen som jag hoppats.
Skulle jag dö under andra himlar handlar om Francis som är skulptör och dessutom använder sig av något som kallas för sand, och som jag antar är en metafor för någon tyngre drog. Typ heroin kanske? Hursomhelst så tänker Francis tillbaka på döda vänner, kärlekar och saker som hänt i hans liv samtidigt som man som läsare också får följa hans nuvarande liv. Han åker till Barcelona med några kompisar och där träffar han en tjej som han blir kär i. Han blir också kär i staden Barcelona. Men så är det som sagt sanden och de döda kompisarna och religionen som knackar på hans axel och pockar om uppmärksamhet och så är det skulpturerna hemma i Göteborg.
Det skulle kunna bli så himla bra, det här. Alla komponenter finns – en poet som ska skriva roman, en kärlekshistoria, sorg, droger, konst och en stad i Europa vs. svensk stad. Ni förstår vad jag menar antar jag. Tyvärr måste jag meddela att jag verkligen inte kan tycka om boken. Jag försöker, men det går inte. Det är omöjligt. Språket är sjukt jobbigt att läsa. Det är liksom poetiskt på fel sätt (jmf Sara Stridsberg som jag tycker skriver poetiska romaner på ett bra sätt. Eller Monika Fagerholm. För att bara nämna några). Det blir hackigt i Anyurus roman på ett sätt som gör att läsningen hela tiden stoppas upp för att sedan behöva puttas igång med tvång.
Det språkliga gör att också historien hamnar i skymundan eftersom jag stör mig så mycket på den hackiga läsningen. Och det i sin tur gör att jag stör mig enormt mycket på sandmetaforen. Jag sitter och undrar varför han inte bara kan skriva att det är heroin/tjack han pratar om. Drogen sand blåser man i varandras ögon, så varje gång det pratas sand (och det är ganska ofta) funderar jag på vad det kan vara en metafor för. Att blåsa något i någon annans ögon = att sticka en spruta i någon annans arm? Man kan bli galen för mindre.
Jag tycker att historien i sig är lite lame också, med killen som har svårt för comittments efter att ha blivit sårad tidigare, byggt ett skal runt sig, och som åker utomlands och träffar den exotiska spanjorskan som lär honom spanska glosor på löpande band. Och sedan kommer på ett Augustinus-magiskt sätt religionen in och frälser oss alla och i vardagsrummet hägrar pretentiösa skulpturer (som jag tänker mig är en metafor för verklighets-Anyurus poesi då han i diktsamlingen Städerna inuti Hall använde sig av klipp-och-klistra-teknik, och...). Nej, nu sätter vi punkt.
Kort och gott så klickade inte jag och den här romanen. Men bara för att jag inte ville döma ut hela Anyurus författarskap pga detta så satte jag mig faktiskt på ett bibliotek och läste typ halva Det är bara gudarna som är nya. Jag älskade den! Det känns skönt.
Och solen har sin gång tyckte däremot helt annorlunda om boken. Läs hennes text här. Puh, det var längesedan jag var tvungen att skriva såhär illa om en bok eftersom jag haft tur med läsningen på sistone. Har ni läst boken? Vad tyckte ni?
Jag har sett fram emot den här boken i säkert ett halvår. Lite konstigt kanske, med tanke på att jag aldrig läst något av Anyuru tidigare. Men mina två kanske allra största boktipsauktoriteter har pratat sig varma om Anyurus poesi (åtminstone diktsamlingen Det är bara gudarna som är nya). Tyvärr blev inte den här läsupplevelsen som jag hoppats.
Skulle jag dö under andra himlar handlar om Francis som är skulptör och dessutom använder sig av något som kallas för sand, och som jag antar är en metafor för någon tyngre drog. Typ heroin kanske? Hursomhelst så tänker Francis tillbaka på döda vänner, kärlekar och saker som hänt i hans liv samtidigt som man som läsare också får följa hans nuvarande liv. Han åker till Barcelona med några kompisar och där träffar han en tjej som han blir kär i. Han blir också kär i staden Barcelona. Men så är det som sagt sanden och de döda kompisarna och religionen som knackar på hans axel och pockar om uppmärksamhet och så är det skulpturerna hemma i Göteborg.
Det skulle kunna bli så himla bra, det här. Alla komponenter finns – en poet som ska skriva roman, en kärlekshistoria, sorg, droger, konst och en stad i Europa vs. svensk stad. Ni förstår vad jag menar antar jag. Tyvärr måste jag meddela att jag verkligen inte kan tycka om boken. Jag försöker, men det går inte. Det är omöjligt. Språket är sjukt jobbigt att läsa. Det är liksom poetiskt på fel sätt (jmf Sara Stridsberg som jag tycker skriver poetiska romaner på ett bra sätt. Eller Monika Fagerholm. För att bara nämna några). Det blir hackigt i Anyurus roman på ett sätt som gör att läsningen hela tiden stoppas upp för att sedan behöva puttas igång med tvång.
Det språkliga gör att också historien hamnar i skymundan eftersom jag stör mig så mycket på den hackiga läsningen. Och det i sin tur gör att jag stör mig enormt mycket på sandmetaforen. Jag sitter och undrar varför han inte bara kan skriva att det är heroin/tjack han pratar om. Drogen sand blåser man i varandras ögon, så varje gång det pratas sand (och det är ganska ofta) funderar jag på vad det kan vara en metafor för. Att blåsa något i någon annans ögon = att sticka en spruta i någon annans arm? Man kan bli galen för mindre.
Jag tycker att historien i sig är lite lame också, med killen som har svårt för comittments efter att ha blivit sårad tidigare, byggt ett skal runt sig, och som åker utomlands och träffar den exotiska spanjorskan som lär honom spanska glosor på löpande band. Och sedan kommer på ett Augustinus-magiskt sätt religionen in och frälser oss alla och i vardagsrummet hägrar pretentiösa skulpturer (som jag tänker mig är en metafor för verklighets-Anyurus poesi då han i diktsamlingen Städerna inuti Hall använde sig av klipp-och-klistra-teknik, och...). Nej, nu sätter vi punkt.
Kort och gott så klickade inte jag och den här romanen. Men bara för att jag inte ville döma ut hela Anyurus författarskap pga detta så satte jag mig faktiskt på ett bibliotek och läste typ halva Det är bara gudarna som är nya. Jag älskade den! Det känns skönt.
Och solen har sin gång tyckte däremot helt annorlunda om boken. Läs hennes text här. Puh, det var längesedan jag var tvungen att skriva såhär illa om en bok eftersom jag haft tur med läsningen på sistone. Har ni läst boken? Vad tyckte ni?
Inlåsta (Room) av Emma Donoghue
Tänk dig ett rum. Ett litet rum med Väggar, Golv, Tak och en Säng. Och så TV förstås. Tänk dig att du bor där. Du lever ditt liv där. Gymnastiserar, läser samma böcker om och om igen. Tittar på TV där allt är på låtsas. Ibland ser du att himlen utanför takfönstret är ljus och blå. Andra gånger är den svart. Då är det natt och man ska ligga och sova.
Sådan är Jacks värld. Han är född i Rummet och eftersom han aldrig varit utanför det så kan han inte relatera till att det finns andra väggar, golv och tak. Därför blir rummets vägg just Väggen. Det som är på tv är på låtsas, har mamma sagt. På kvällarna kommer Svarte Man till mamma. Då måste Jack krypa in i garderoben och vara alldeles tyst tills sängen har knakat färdigt. Svarte Man är stor och farlig och tycker nog inte om Jack speciellt mycket.
De första hundra sidorna i Inlåsta kände jag hela tiden en impuls att sluta läsa boken. Det var för hemskt. För mycket. För sorgligt för att läsas. Det gav mig vibbar av BOATS-böcker, även fast boken är fiktiv och språket inte ens i närheten av en BOATS-boks tafflighet. Jag tänkte: Nej, jag kan inte läsa en bok om en mamma och ett barn som är inlåsta i ett rum och vars enda hopp står till den elaka mannen som kommer och knullar mamman varje kväll. Nej, en sådan bok kan jag inte läsa. Och det hade jag nog inte gjort heller, var det inte för att det var en bokcirkelbok. Nu fortsatte jag läsa och ångrar det inte.
Boken är nämligen otroligt välskriven och stark. Men som sagt, så hemsk att läggaifrånsigimpulsen är ständigt närvarande. Självklart tänker jag hela tiden på Fritzl-fallet medan jag läser, även om den här boken utspelas i Kanada och kanske bara har den likhet med Fritzl-fallet att en man håller folk instängda i ett trångt utrymme. Men just den där verklighetskopplingen, att detta kan hända fast det inte får hända, gör att jag berörs extremt mycket av boken.
Det blir också starkare att läsa eftersom boken är berättad helt och hållet ur femåriga Jacks perspektiv. Vissa ord är felböjda, på ett barns sätt, och tankarna är ett barns. Att lyckas skriva en sådan bok på ett såpass trovärdigt sätt tycker jag är värt en eloge.
Inlåsta (eller Room som den heter på engelska) är en angelägen och intressant bok – väldigt diskussionsvänlig. Men som sagt, de första hundra sidorna är knappt läsbara pga hålet i själen som de skapar. Har ni läst boken?
På diabilden är huvudet proppfullt av lycka
På diabilden är huvudet proppfullt av lycka av Catharina Gripenberg.
Första gången jag läste den här boken var jag kanske sexton. Jag hade aldrig läst något liknande och blev sjukt inspirerad. Länge glömde jag sedan bort vad dendärunderbarapoesiboken hette tills jag snubblade över det för några år sedan. Då lånade jag igen och läste igen. Och i höstas när jag var på Stadsbiblioteket så läste jag ännu en gång boken, en sen kväll i köket från pärm till pärm.
Catharina Gripenberg skriver i den här boken från 1999, på ett sätt jag varken förr eller senare snubblat över. I alla fall inte exakt såhär. Så ironiskt, samtidskritiskt, versaler och gemener blandat, elle och hon och barndom och sorg och glädje. Det är en konkret och fantastisk poesi som jag önskar att jag själv skrivit.
Efter denna bok har två ytterligare diktsamlingar getts ut av författaren. Jag har bara bläddrat i dem men ska nog läsa, även om det lilla jag läst inte verkar lika oförstört magiskt. Har ni läst Gripenberg? Hon förtjänar så mycket mer uppmärksamhet tycker jag!
Första gången jag läste den här boken var jag kanske sexton. Jag hade aldrig läst något liknande och blev sjukt inspirerad. Länge glömde jag sedan bort vad dendärunderbarapoesiboken hette tills jag snubblade över det för några år sedan. Då lånade jag igen och läste igen. Och i höstas när jag var på Stadsbiblioteket så läste jag ännu en gång boken, en sen kväll i köket från pärm till pärm.
Catharina Gripenberg skriver i den här boken från 1999, på ett sätt jag varken förr eller senare snubblat över. I alla fall inte exakt såhär. Så ironiskt, samtidskritiskt, versaler och gemener blandat, elle och hon och barndom och sorg och glädje. Det är en konkret och fantastisk poesi som jag önskar att jag själv skrivit.
Efter denna bok har två ytterligare diktsamlingar getts ut av författaren. Jag har bara bläddrat i dem men ska nog läsa, även om det lilla jag läst inte verkar lika oförstört magiskt. Har ni läst Gripenberg? Hon förtjänar så mycket mer uppmärksamhet tycker jag!
Samla ull av Patti Smith
Nu börjar alltså min långa rad av recensioner som ska hinnas med innan årsskiftet att rassla in. Först ut är Patti Smiths Samla ull.
Samla ull är vad man får kalla för prosalyrik (ett ord jag har väldigt svårt för eftersom det känns som att man gör det svårare än vad det är). Annars kan man också beskriva det som kortare textfragment med ett poetiskt språk. Poesi på längre rader/texter i kortare versioner. Texterna är ofta konkreta och handlar om barndom, cowboys, ullsamlare, tavlor som finns i författarens rum.
Boken är upplagd så att den engelska versionen av en dikt står på ena sidan och den svenska på andra. Det gör att läsandet stannar upp lite, eftersom jag kommer på mig själv med att jämföra originalet med översättningen.
I övrigt blev jag ganska inspirerad av Samla ull även om den inte var någon fantastisk läsupplevelse. Efter att ha bläddrat lite i min julklapp Oskuldens tecken av samma författare är jag desto mer sugen på den. Det jag har läst ser lovande ut.
Jag tycker att Patti Smith är en extremt cool och fascinerande person och har lyssnat på hennes musik i många år. Nu ser jag fram emot att mer och mer lära känna även hennes författarskap.
Samla ull är vad man får kalla för prosalyrik (ett ord jag har väldigt svårt för eftersom det känns som att man gör det svårare än vad det är). Annars kan man också beskriva det som kortare textfragment med ett poetiskt språk. Poesi på längre rader/texter i kortare versioner. Texterna är ofta konkreta och handlar om barndom, cowboys, ullsamlare, tavlor som finns i författarens rum.
Boken är upplagd så att den engelska versionen av en dikt står på ena sidan och den svenska på andra. Det gör att läsandet stannar upp lite, eftersom jag kommer på mig själv med att jämföra originalet med översättningen.
I övrigt blev jag ganska inspirerad av Samla ull även om den inte var någon fantastisk läsupplevelse. Efter att ha bläddrat lite i min julklapp Oskuldens tecken av samma författare är jag desto mer sugen på den. Det jag har läst ser lovande ut.
Jag tycker att Patti Smith är en extremt cool och fascinerande person och har lyssnat på hennes musik i många år. Nu ser jag fram emot att mer och mer lära känna även hennes författarskap.
Böcker jag fått och gett i julklapp
Jag lät bloggen (och mig själv) få några välbehövliga dagar av vila. Nu känner jag mig laddad och anteckningsboken är proppfull av ideer på inlägg som sparkar igång redan imorgon. Idag tänkte jag, väldigt icke-originellt, berätta vilka hårda paket jag gett bort i julklapp och vilka jag själv fått. Plus lite om min mellandagsläsning.
Jag gav bort dessa böcker: Mamma fick Håpas du trifs bra i fengelset av Susanna Alakoski och Utrensning av Sofi Oksanen. Pappa fick Livet av Keith Richards. Min käresta gav jag Outsidern av Colin Wilson, Trippen av Tom Wolfe och Mitt nakna hjärta av Charles Baudelaire.
Jag fick dessa böcker: Av mamma och pappa fick jag Spill av Sigrid Combüchen (detta endast för att jag specifikt önskat mig den boken; annars får jag aldrig böcker av dem. De vågar inte köpa). Av min kärlek fick jag Oskuldens tecken av Patti Smith och Kattens skratt av Sture Dahlström (pepp!). Vi fick diktantologin (den underbara!) Fem unga av vår lilla katt också.
Det här läser jag i mellandagarna: Jag läste häromdagen ut Vitt blod av Lukas Moodysson. Nu har jag snart läst ut ovan nämnda julklappsbok Kattens skratt och sedan ska jag påbörja Roberto Bolanos De vilda detektiverna. Det blir en del läsning nu även om jag har saker planerade under hela morgondagen. På lördag är det nytt år och alltså dags för dystopimånaden januari so I'd better hurry up!
De närmaste dagarna i bloggen: Liten brasklapp för att det kommer bli ganska mycket skrivet här de närmaste dagarna (själv älskar jag iochförsig ofta uppdaterade bloggar, ni då?). Det är en del böcker som ska ikapprecenseras innan året är slut (åtminstone så många jag hinner), jag tänkte också skriva upp de författare som nästan kom med i julkalendern och så. Och så en ståtlig årskrönika självklart!
Hur har ni haft det i jul? Fick ni några bra böcker under julgranen?
Jag gav bort dessa böcker: Mamma fick Håpas du trifs bra i fengelset av Susanna Alakoski och Utrensning av Sofi Oksanen. Pappa fick Livet av Keith Richards. Min käresta gav jag Outsidern av Colin Wilson, Trippen av Tom Wolfe och Mitt nakna hjärta av Charles Baudelaire.
Jag fick dessa böcker: Av mamma och pappa fick jag Spill av Sigrid Combüchen (detta endast för att jag specifikt önskat mig den boken; annars får jag aldrig böcker av dem. De vågar inte köpa). Av min kärlek fick jag Oskuldens tecken av Patti Smith och Kattens skratt av Sture Dahlström (pepp!). Vi fick diktantologin (den underbara!) Fem unga av vår lilla katt också.
Det här läser jag i mellandagarna: Jag läste häromdagen ut Vitt blod av Lukas Moodysson. Nu har jag snart läst ut ovan nämnda julklappsbok Kattens skratt och sedan ska jag påbörja Roberto Bolanos De vilda detektiverna. Det blir en del läsning nu även om jag har saker planerade under hela morgondagen. På lördag är det nytt år och alltså dags för dystopimånaden januari so I'd better hurry up!
De närmaste dagarna i bloggen: Liten brasklapp för att det kommer bli ganska mycket skrivet här de närmaste dagarna (själv älskar jag iochförsig ofta uppdaterade bloggar, ni då?). Det är en del böcker som ska ikapprecenseras innan året är slut (åtminstone så många jag hinner), jag tänkte också skriva upp de författare som nästan kom med i julkalendern och så. Och så en ståtlig årskrönika självklart!
Hur har ni haft det i jul? Fick ni några bra böcker under julgranen?
Författarjulkalender, lucka 24
Bakom lucka 24 finns: Hjalmar Söderberg.
Lucka 24 var alltid lite extra magisk i julkalendern. Särskilt om man hade chokladkalender och inte hade ätit upp chokladen än. På vanliga julkalendrar var luckan alltid lite större. Dessutom var man ofta alldeles pirrig i magen på julaftonsmorgon och öppnade andäktigt den sista luckan innan tomten (eller snarare julklappsöppningen) skulle komma. Därför väljer jag att ha Söderberg bakom sista luckan.
Hjalmar Söderberg är en helt magisk författare som har en särskild plats i mitt hjärta. Han är expert på de stockholmska miljöerna och de starka känslorna. I hans böcker går man tidiga 1900-talsstockholmska gator upp och ner under gatlyktor, man står under fönster för att titta om hon kanske sitter där innanför. Men det är inga mesiga böcker som Hjalmar skriver. De rymmer också sorg, livsleda och kyla.
Jag tycker att man ska börja med att läsa Den allvarsamma leken, för att därefter försöka få tag i Preludier historietter (såhär bloggade jag om den). Sedan kan man ge sig på Doktor Glas och vid det laget lär man vara så hooked att man fortsätter utforska alla Hjalmar-böcker man lyckas få tag i.
God jul, förresten! Hoppas att ni får en underbar julafton. Imorgon kommer ett inlägg med de författare som nästan kvalade in i författarjulkalendern.
Lucka 24 var alltid lite extra magisk i julkalendern. Särskilt om man hade chokladkalender och inte hade ätit upp chokladen än. På vanliga julkalendrar var luckan alltid lite större. Dessutom var man ofta alldeles pirrig i magen på julaftonsmorgon och öppnade andäktigt den sista luckan innan tomten (eller snarare julklappsöppningen) skulle komma. Därför väljer jag att ha Söderberg bakom sista luckan.
Hjalmar Söderberg är en helt magisk författare som har en särskild plats i mitt hjärta. Han är expert på de stockholmska miljöerna och de starka känslorna. I hans böcker går man tidiga 1900-talsstockholmska gator upp och ner under gatlyktor, man står under fönster för att titta om hon kanske sitter där innanför. Men det är inga mesiga böcker som Hjalmar skriver. De rymmer också sorg, livsleda och kyla.
Jag tycker att man ska börja med att läsa Den allvarsamma leken, för att därefter försöka få tag i Preludier historietter (såhär bloggade jag om den). Sedan kan man ge sig på Doktor Glas och vid det laget lär man vara så hooked att man fortsätter utforska alla Hjalmar-böcker man lyckas få tag i.
God jul, förresten! Hoppas att ni får en underbar julafton. Imorgon kommer ett inlägg med de författare som nästan kvalade in i författarjulkalendern.
Det här bokpaketet kom häromdagen
Dessa underbara böcker kom häromdagen.
En Janis Joplin-biografi
Du sköna nya värld av Aldous Huxley
Ögonblick av frihet av Virginia Woolf (dagbok)
Glitterscenen av Monika Fagerholm
The collected poems av Sylvia Plath
De fördömda poeterna av Paul Verlaine
Och så några julklappar till andra (som förstås är hemliga än så länge).
Dessutom måste jag visa två söta bilder. Min katt är lika förtjust i bokpaket som Bokstävlarnas.
Gulligt va?
Dessa vill jag läsa nya böcker av
Bokbabbel är som vanligt påhittig och uppmanar alla till att meddela vilka författare man gärna vill ska komma ut med en ny bok under nästa år. Dessa sexton får för min del gärna komma ut med en ny bok:
Karolina Ramqvist
Susanna Alakoski
Amanda Svensson
Carina Rydberg
Jeffrey Eugenides
Daniel Sjölin
Carl-Johan Vallgren
Majgull Axelsson
Johanna Nilsson
Sofi Oksanen
Miranda July
Jonas Hassen Khemiri
Sisela Lindblom
Sara Stridsberg
Carl-Johan de Geer
Catharina Gripenberg
Dessa kommer till min glädje ut med en ny bok under nästa år: Siri Hustvedt, Haruki Murakami, Lukas Moodysson.
Vilka skulle ni vilja uppmana till att snarast skriva en ny bok och släppa nästa år (dead people not allowed, för då hade jag kommit på en alldeles för lång lista)?
Karolina Ramqvist
Susanna Alakoski
Amanda Svensson
Carina Rydberg
Jeffrey Eugenides
Daniel Sjölin
Carl-Johan Vallgren
Majgull Axelsson
Johanna Nilsson
Sofi Oksanen
Miranda July
Jonas Hassen Khemiri
Sisela Lindblom
Sara Stridsberg
Carl-Johan de Geer
Catharina Gripenberg
Dessa kommer till min glädje ut med en ny bok under nästa år: Siri Hustvedt, Haruki Murakami, Lukas Moodysson.
Vilka skulle ni vilja uppmana till att snarast skriva en ny bok och släppa nästa år (dead people not allowed, för då hade jag kommit på en alldeles för lång lista)?
Författarjulkalender, lucka 23
Åh, nu närmar det sig. Nästsista luckan. Bakom lucka 23 finns: Moa Martinson.
För vad vore min julkalender utan Moa? Jag har faktiskt sparat lite på henne för sakens skull. Och egentligen har jag bara läst tre ynka böcker av den här kvinnan, men desto mer om henne. Dessutom skrev jag min kandidatuppsats i litteraturvetenskap om Kvinnor och äppelträd och Sallys söner. Och så samlar jag på Moa-böcker dessutom så fler lästa kommer det garanterat att bli.
Moa Martinson är en arbetarförfattare som inte är rädd för att ta sig ton, men som heller inte räds konsten att berätta gripande historier på ett alldeles eget språk. Böckerna om Sally, till exempel, är fulla av sorg, stretande, längtan, ensamhet och fattigdom men de handlar om starka kvinnor för längesedan. Och är en inblick i en svunnen tid som ändå inte är så svunnen om man räknar decennierna.
Och jag vet inte riktigt vad jag ska skriva i det här inlägget (kanske därför jag sparat på det? Sparandet kanske är ett uppskjutande egentligen), eftersom jag verkligen vill att Moa Martinson ska läsas av alla. Då blir det lite svårt att sätta ribban om ni förstår vad jag menar. Såhär skrev jag i alla fall om Kvinnor och äppelträd och såhär om Sallys söner.
Tillåt inte er själva att missa de här fascinerande och välskrivna berättelserna. Det mesta finns att köpa antikvariskt (jag var i Moa-heaven när jag i början av december fyndade mängder av Moa-böcker på Ryös antikvariats femtioprocentiga rea till exempel).
För vad vore min julkalender utan Moa? Jag har faktiskt sparat lite på henne för sakens skull. Och egentligen har jag bara läst tre ynka böcker av den här kvinnan, men desto mer om henne. Dessutom skrev jag min kandidatuppsats i litteraturvetenskap om Kvinnor och äppelträd och Sallys söner. Och så samlar jag på Moa-böcker dessutom så fler lästa kommer det garanterat att bli.
Moa Martinson är en arbetarförfattare som inte är rädd för att ta sig ton, men som heller inte räds konsten att berätta gripande historier på ett alldeles eget språk. Böckerna om Sally, till exempel, är fulla av sorg, stretande, längtan, ensamhet och fattigdom men de handlar om starka kvinnor för längesedan. Och är en inblick i en svunnen tid som ändå inte är så svunnen om man räknar decennierna.
Och jag vet inte riktigt vad jag ska skriva i det här inlägget (kanske därför jag sparat på det? Sparandet kanske är ett uppskjutande egentligen), eftersom jag verkligen vill att Moa Martinson ska läsas av alla. Då blir det lite svårt att sätta ribban om ni förstår vad jag menar. Såhär skrev jag i alla fall om Kvinnor och äppelträd och såhär om Sallys söner.
Tillåt inte er själva att missa de här fascinerande och välskrivna berättelserna. Det mesta finns att köpa antikvariskt (jag var i Moa-heaven när jag i början av december fyndade mängder av Moa-böcker på Ryös antikvariats femtioprocentiga rea till exempel).
Författarjulkalender, lucka 22
Bakom lucka 22 finns: Karolina Ramqvist.
Fördelen med den här julkalendern är att det inte blir sämre med tiden. Jag känner verkligen att jag kan stå för varje författare jag tagit upp och tycker till 100 % att de alla verkligen bör läsas. Så den som vill fylla på sin attläsalista med 24 författare har alltså en del att plocka.
Karolina Ramqvist är så sjukt duktig som författare (och skribent, nota bene). More fire utspelas på Jamaica och handlar om såväl landets baksidor som det fina där. Jag läste ut den på en dag och tyckte med andra ord att den var extremt fascinerande och läsvärd. Det gick inte att släppa den. Flickvännen var en av de bästa böckerna jag läste under hela förra året. Det har rått väldigt delade meningar om den men jag säger bara – LÄS! Den handlar om sorg och ensamhet, om tristess och oro och rent konkret om en tjej som är tillsammans med en kriminell kille. När svenska pojkar lärde sig dansa har jag inte läst ännu, den är utgiven i sådant där coolt minipocketformat som man läser på tvärsen om ni förstår hur jag menar. Dessutom har jag läst någonstans (hittar dock inte länk nu) att Karolina nu skriver på ännu en roman som jag har för mig skulle handla om Stockholm och 90-tal. Det låter lovande, även det.
Det här är ett omistligt författarskap och jag hoppas att Karolina aldrig slutar producera angeläga och diskussionsvänliga (plus välskrivna) böcker.
Fördelen med den här julkalendern är att det inte blir sämre med tiden. Jag känner verkligen att jag kan stå för varje författare jag tagit upp och tycker till 100 % att de alla verkligen bör läsas. Så den som vill fylla på sin attläsalista med 24 författare har alltså en del att plocka.
Karolina Ramqvist är så sjukt duktig som författare (och skribent, nota bene). More fire utspelas på Jamaica och handlar om såväl landets baksidor som det fina där. Jag läste ut den på en dag och tyckte med andra ord att den var extremt fascinerande och läsvärd. Det gick inte att släppa den. Flickvännen var en av de bästa böckerna jag läste under hela förra året. Det har rått väldigt delade meningar om den men jag säger bara – LÄS! Den handlar om sorg och ensamhet, om tristess och oro och rent konkret om en tjej som är tillsammans med en kriminell kille. När svenska pojkar lärde sig dansa har jag inte läst ännu, den är utgiven i sådant där coolt minipocketformat som man läser på tvärsen om ni förstår hur jag menar. Dessutom har jag läst någonstans (hittar dock inte länk nu) att Karolina nu skriver på ännu en roman som jag har för mig skulle handla om Stockholm och 90-tal. Det låter lovande, även det.
Det här är ett omistligt författarskap och jag hoppas att Karolina aldrig slutar producera angeläga och diskussionsvänliga (plus välskrivna) böcker.
Författarjulkalender, lucka 21
För att komma ikapp mig i mitt bloggande så publicerar jag nu dagens egentliga lucka i julkalendern. Därför får fler inlägg vänta tills imorgon och dagarna framöver. Har precis unboxat (Bokbabbel-inspirerat ord!) ett nyss anlänt och alldeles ljuvligt bokpaket och dessutom fotat det som fanns däri. Men det väntar jag med att blogga om tills imorgon. Man måste ju trots allt hinna läsa bloggar (och böcker) också.
Hursomhelst. Bakom lucka 21 finns: Stina Aronson.
Min hjärna kan inte skära små nätta borgerliga fasoner - den vill klyva i rättvisa hälfter som en slaktarkniv...
Ännu en författare som jag bara läst en bok av. Men vilken upplevelse sedan! Jag pratar förstås om Feberboken: stoffet till en roman. Ibland känns det som att Stina Aronson är en av de där bortglömda juvelerna som jag aldrig hade hittat om det inte vore för den fördjupning jag valde i kandidatkursen i litteraturvetenskap – svensk litteratur under mellankrigstiden. Det är en av de mest intressanta och inspirerande kurserna jag någonsin läst och den fick mig att bli nyfiken på extremt många författare (well, för att nämna några: Eyvind Johnson, Artur Lundkvist, Moa Martinson, Ivar Lo-Johansson, Harry Martinson, Agnes von Krusenstjerna etc). Under den kursen läste vi bland annat Feberboken.
Och boken är minsann både febrig och hudnära. Jag rös i hela kroppen ofta under läsningen. Den handlar om en kvinna som både är bokstavligt febrig (sjuk, alltså) och psykiskt - av kärlek till en man hon inte vet vill ha henne. Själv bor huvudpersonen ute på landet och brevväxlar med en ung författare i storstaden. Läs DEN HÄR texten, som jag skrev precis efter att ha läst boken. Den säger det mesta och bör ge de flesta ett lässug (finns även fler bra citat ur boken)!
Ett plus är att den i Rosenlarvs utgåva är extremt snygg och pytteliten. Perfekt tunnelbaneläsning, med andra ord. Härnäst vill jag läsa Hitom himlen. Den verkar vara mer en regelrätt roman. Det vore kul att se hur Aronson gör sig i det formatet också. Har ni läst eller – ve och fasa – missat den här författaren? Är det någon bok jag borde läsa av henne?
Hursomhelst. Bakom lucka 21 finns: Stina Aronson.
Min hjärna kan inte skära små nätta borgerliga fasoner - den vill klyva i rättvisa hälfter som en slaktarkniv...
Ännu en författare som jag bara läst en bok av. Men vilken upplevelse sedan! Jag pratar förstås om Feberboken: stoffet till en roman. Ibland känns det som att Stina Aronson är en av de där bortglömda juvelerna som jag aldrig hade hittat om det inte vore för den fördjupning jag valde i kandidatkursen i litteraturvetenskap – svensk litteratur under mellankrigstiden. Det är en av de mest intressanta och inspirerande kurserna jag någonsin läst och den fick mig att bli nyfiken på extremt många författare (well, för att nämna några: Eyvind Johnson, Artur Lundkvist, Moa Martinson, Ivar Lo-Johansson, Harry Martinson, Agnes von Krusenstjerna etc). Under den kursen läste vi bland annat Feberboken.
Och boken är minsann både febrig och hudnära. Jag rös i hela kroppen ofta under läsningen. Den handlar om en kvinna som både är bokstavligt febrig (sjuk, alltså) och psykiskt - av kärlek till en man hon inte vet vill ha henne. Själv bor huvudpersonen ute på landet och brevväxlar med en ung författare i storstaden. Läs DEN HÄR texten, som jag skrev precis efter att ha läst boken. Den säger det mesta och bör ge de flesta ett lässug (finns även fler bra citat ur boken)!
Ett plus är att den i Rosenlarvs utgåva är extremt snygg och pytteliten. Perfekt tunnelbaneläsning, med andra ord. Härnäst vill jag läsa Hitom himlen. Den verkar vara mer en regelrätt roman. Det vore kul att se hur Aronson gör sig i det formatet också. Har ni läst eller – ve och fasa – missat den här författaren? Är det någon bok jag borde läsa av henne?
Vinnaren av mitt bokpaket:
Jag har ju haft en tävling med pris bestående av ett julklappsbokpaket som innehåller tre bra böcker. Redan då jag nämnde tävlingen skrev jag att paketet kommer efter jul, detta för att jag vet hur dålig jag är på att posta saker. Man kan räkna med att det postas på nyårsafton eller så, om jag känner mig själv rätt. Det är en extremt svårdödad vana av okänd anledning.
Tävlingen gick ut på att tipsa om en bra författare jag borde läsa, lagom till att jag ska testa på många (för mig) nya författare nästa år. Och motivera varför denna författare skulle läsas. Tanken bakom var förstås också att andra skulle kunna ta del av de tips som gavs, för de flesta vill nog gärna upptäcka nya författare. Bästa motiveringen skulle vinna.
Till att börja med kommer vinnaren, därefter länkar till alla tips!
Vinnaren av bokpaketet är Böcker, böcker, böcker. Jag tyckte att hennes motivering var oemotståndlig och gjorde mig extremt sugen på att läsa författaren, även om jag blev sugen på nästan alla tips (och kommer kolla upp alla tips). Hanna Örstavik ska jag alltså läsa nästa år, och jag börjar nog just med Kärlek som Böckerx3 rekommenderar. Grattis! Maila gärna din postadress till jessicajohansson85 [@] gmail. com fast ihopskrivet.
Men det fanns ju fler spännande tips.
Sermin tipsade om Samantha Harvey, och då framför allt boken The Wilderness.
Tekoppen tipsade om poeten Bei Dao som låter väldigt spännande.
Marie på Vaxdukshäftet tipsade om Jeannette Winterson och framför allt Passionen. Hittills har jag bara läst Fyrväktaren men blev sugen på Passionen också nu.
Enligt O tipsar om A suitable boy av Vikram Seth.
Toffs tipsar om The Crimson Petal and the White av Michel Faber (som jag har läst i svensk översättning) och Sam Hanna Bells December Bride.
Anna N tipsar i kommentarsfältet om Ann Patchet och då framför allt Bel Canto.
Och jag blir faktiskt sugen på nästan alla som sagt så det är synd att jag inte har massa fler bra böcker över att skicka till er andra. Kul i alla fall att ni ville vara med!
Tävlingen gick ut på att tipsa om en bra författare jag borde läsa, lagom till att jag ska testa på många (för mig) nya författare nästa år. Och motivera varför denna författare skulle läsas. Tanken bakom var förstås också att andra skulle kunna ta del av de tips som gavs, för de flesta vill nog gärna upptäcka nya författare. Bästa motiveringen skulle vinna.
Till att börja med kommer vinnaren, därefter länkar till alla tips!
Vinnaren av bokpaketet är Böcker, böcker, böcker. Jag tyckte att hennes motivering var oemotståndlig och gjorde mig extremt sugen på att läsa författaren, även om jag blev sugen på nästan alla tips (och kommer kolla upp alla tips). Hanna Örstavik ska jag alltså läsa nästa år, och jag börjar nog just med Kärlek som Böckerx3 rekommenderar. Grattis! Maila gärna din postadress till jessicajohansson85 [@] gmail. com fast ihopskrivet.
Men det fanns ju fler spännande tips.
Sermin tipsade om Samantha Harvey, och då framför allt boken The Wilderness.
Tekoppen tipsade om poeten Bei Dao som låter väldigt spännande.
Marie på Vaxdukshäftet tipsade om Jeannette Winterson och framför allt Passionen. Hittills har jag bara läst Fyrväktaren men blev sugen på Passionen också nu.
Enligt O tipsar om A suitable boy av Vikram Seth.
Toffs tipsar om The Crimson Petal and the White av Michel Faber (som jag har läst i svensk översättning) och Sam Hanna Bells December Bride.
Anna N tipsar i kommentarsfältet om Ann Patchet och då framför allt Bel Canto.
Och jag blir faktiskt sugen på nästan alla som sagt så det är synd att jag inte har massa fler bra böcker över att skicka till er andra. Kul i alla fall att ni ville vara med!
Författarjulkalender, lucka 20
Bakom lucka 20 finns: Bruno K. Öijer.
Bruno K. Öijer skriver sådan där poesi som man läser, och som direkt därefter ger en lust att skriva egen poesi. Riktigt, äkta, stark, inspirerande med andra ord. Och det är aldrig tillkrånglat eller konstlat eller över-abstrakt. Det går både att ha inspirationsmaraton med hans dikter genom att läsa många på raken, eller sippa i sig några i taget.
Förra året hade jag som sagt poesi som tema på min julkalender i bloggen. En av dagarna hade jag med en lång bit ur en Öijer-dikt. Här kommer ett smakprov:
jag var tärningens
svarta punkter, sjukdomen
i läkarens huvud, taket som vilat ut
på ditt golv, det brinnande
vedträt som höll insjön varm, jag var
skrattgropar borrade i skräckens
granit, gunghästens prärie, den ockulta
snöflingan på skogens axel, jag var
skotthålet i statsmännens
limousiner, hallonsmaken som föll
ur axplockerskans hand, mannen som raggar
upp sej själv i brist på bättre, jag
blev l som i längtan, blev en
liggande åtta och linneförrådets
härskare, blev mask under
skyskraporna (...)
*
Är det inte underbart? Det tycker åtminstone jag. Dessutom verkar Öijer vara en extremt cool person (på det där Stefan Sundström-äkta-sättet), vilket ju aldrig skadar när man är rikspoet och allt.
Bruno K. Öijer skriver sådan där poesi som man läser, och som direkt därefter ger en lust att skriva egen poesi. Riktigt, äkta, stark, inspirerande med andra ord. Och det är aldrig tillkrånglat eller konstlat eller över-abstrakt. Det går både att ha inspirationsmaraton med hans dikter genom att läsa många på raken, eller sippa i sig några i taget.
Förra året hade jag som sagt poesi som tema på min julkalender i bloggen. En av dagarna hade jag med en lång bit ur en Öijer-dikt. Här kommer ett smakprov:
jag var tärningens
svarta punkter, sjukdomen
i läkarens huvud, taket som vilat ut
på ditt golv, det brinnande
vedträt som höll insjön varm, jag var
skrattgropar borrade i skräckens
granit, gunghästens prärie, den ockulta
snöflingan på skogens axel, jag var
skotthålet i statsmännens
limousiner, hallonsmaken som föll
ur axplockerskans hand, mannen som raggar
upp sej själv i brist på bättre, jag
blev l som i längtan, blev en
liggande åtta och linneförrådets
härskare, blev mask under
skyskraporna (...)
*
Är det inte underbart? Det tycker åtminstone jag. Dessutom verkar Öijer vara en extremt cool person (på det där Stefan Sundström-äkta-sättet), vilket ju aldrig skadar när man är rikspoet och allt.
Författarjulkalender, lucka 19
Bakom lucka 19 finns: Monika Fagerholm.
Tro det eller ej, men jag har bara läst en bok av Monika Fagerholm. Den boken är dock tillräckligt bra för att författarinnan ska föräras en plats i julkalendern ändå (oj, vad högtravande det där lät men det får vara okej). Boken är Den amerikanska flickan och jag älskade den fullkomligt när jag läste den för några år sedan – en av mina någonsinfavoriter.
Såhär skrev jag om den här i bloggen en gång:
Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm är Doris och Sandra. Syster natt och syster dag. Och den amerikanska flickan som dog. Och Träsket, vodka, ålänningen som är Sandras pappa. Det är tyger. Vackra tyger. Och bassängen i huset i den dyigare delen av skogen. Bassängen utan vatten, där Sandra och Doris leker lekar som kanske blir allvar.
Boken utspelas i Trakten - en håla någonstans i Finland. Språket är väldigt speciellt, som jag har fått uppfattningen om att Fagerholms språk ofta är. Jag minns att en av mina bekanta läste boken och var typ, "vad är det för fel på språket?" Så jag tror det är ett språk man älskar eller hatar. Det är mycket punkter (alltså inte ... utan korta meningar) och tar ett tag att komma in i, men är väl värt mödan. När man väl är fast så är man verkligen fast. Och det ger inte en avskalad känsla. Språket liksom myllrar fram handlingen.
Det här tycker jag sammanfattar väl varför boken bör läsas. Att jag fortfarande har Diva, Underbara kvinnor vid vatten och Glitterscenen olästa känns både konstigt och heligt på samma gång. Jag är nämligen ganska säker på att jag inte kommer bli besviken.
Tro det eller ej, men jag har bara läst en bok av Monika Fagerholm. Den boken är dock tillräckligt bra för att författarinnan ska föräras en plats i julkalendern ändå (oj, vad högtravande det där lät men det får vara okej). Boken är Den amerikanska flickan och jag älskade den fullkomligt när jag läste den för några år sedan – en av mina någonsinfavoriter.
Såhär skrev jag om den här i bloggen en gång:
Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm är Doris och Sandra. Syster natt och syster dag. Och den amerikanska flickan som dog. Och Träsket, vodka, ålänningen som är Sandras pappa. Det är tyger. Vackra tyger. Och bassängen i huset i den dyigare delen av skogen. Bassängen utan vatten, där Sandra och Doris leker lekar som kanske blir allvar.
Boken utspelas i Trakten - en håla någonstans i Finland. Språket är väldigt speciellt, som jag har fått uppfattningen om att Fagerholms språk ofta är. Jag minns att en av mina bekanta läste boken och var typ, "vad är det för fel på språket?" Så jag tror det är ett språk man älskar eller hatar. Det är mycket punkter (alltså inte ... utan korta meningar) och tar ett tag att komma in i, men är väl värt mödan. När man väl är fast så är man verkligen fast. Och det ger inte en avskalad känsla. Språket liksom myllrar fram handlingen.
Det här tycker jag sammanfattar väl varför boken bör läsas. Att jag fortfarande har Diva, Underbara kvinnor vid vatten och Glitterscenen olästa känns både konstigt och heligt på samma gång. Jag är nämligen ganska säker på att jag inte kommer bli besviken.
Imorgon...
... händer det en del här. Då kommer såväl gårdagens, dagens och morgondagens författarluckor i min julkalender och det är riktigt bra författare. Dessutom ska jag skriva om minst en utläst bok. Det är en del att blogga ikapp innan året tar slut. Idag däremot, sitter jag nersjunken i en Birgitta Stenberg-bok utan tillgång till dator, och det känns ganska okej. Julkalendern tål nog att vänta lite. Framför allt kanske man inte komponerar världens mest läsvärda text med fyra timmars sömn i kroppen. Men hörni, vad bra Birgitta Stenberg skriver. Hon är en av de författare jag alltid tänkt att jag skulle gilla men liksom aldrig läst. Vad läser ni just nu?
Ett tacktal
Igår i DN var det en artikel om en ny trend i svenska romaner - tacket. Alltså att tacka sin förläggare, kattunge, mormors kusin och granne för att de funnits där för en under skrivandet. Själv tycker jag att man får tacka så mycket man vill, så jag tänker inte raljera över det det minsta. Istället tänker jag själv tacka För jag är så himla glad. Jag har förärats så fina awards på sistone! Eftersom jag själv delat ut awards inte mindre än två gånger i år, till andra bloggare (här och här), så gör jag det inte en gång till även om jag skulle kunna awarda hur många fler bloggar som helst säkert.
Cinnamon books ger mig en award med den fina motiveringen: "Ord och inga visor som utmanat mig och fått mig att läsa tegelstenar igen. Du har fått mig att komma ihåg att jag älskar att läsa riktigt tjocka böcker".
Fina enligt O motiverar: "Ord och inga visor tillhör också de bloggar jag återupptäckt tack vare twitter. Det sociala där gör det ännu roligare att läsa vad som skrivs på bloggen".
Den härliga bloggen Böcker, böcker, böcker skriver: "Ord och inga visor för att vi verkar ha väldigt lik boksmak. Har en julkalender med fantastiskt bra författarporträtt".
Och sedan fick jag världens finaste inlägg från Vaxdukshäftet för inte längesedan också.
Och blev dessutom belönad hos Wind up women nyligen! "Jessica på Ord och inga visor skriver fint och bra om läsande i alla dess former".
Att få såhär fina utmärkelser inför jul gör mig så glad och motiverad att fortsätta bokblogga för alltid! Dessutom från så fina bloggar, som jag själv läser och älskar. Tusen tack! I eftermiddag koras vinnaren av mitt lilla bokpaket förresten, så håll ögonen öppna...
Cinnamon books ger mig en award med den fina motiveringen: "Ord och inga visor som utmanat mig och fått mig att läsa tegelstenar igen. Du har fått mig att komma ihåg att jag älskar att läsa riktigt tjocka böcker".
Fina enligt O motiverar: "Ord och inga visor tillhör också de bloggar jag återupptäckt tack vare twitter. Det sociala där gör det ännu roligare att läsa vad som skrivs på bloggen".
Den härliga bloggen Böcker, böcker, böcker skriver: "Ord och inga visor för att vi verkar ha väldigt lik boksmak. Har en julkalender med fantastiskt bra författarporträtt".
Och sedan fick jag världens finaste inlägg från Vaxdukshäftet för inte längesedan också.
Och blev dessutom belönad hos Wind up women nyligen! "Jessica på Ord och inga visor skriver fint och bra om läsande i alla dess former".
Att få såhär fina utmärkelser inför jul gör mig så glad och motiverad att fortsätta bokblogga för alltid! Dessutom från så fina bloggar, som jag själv läser och älskar. Tusen tack! I eftermiddag koras vinnaren av mitt lilla bokpaket förresten, så håll ögonen öppna...
Här hittar du alla julklappstips du behöver!
Det absolut bästa att ge bort (och enligt mig - att få) är förstås böcker. Inte så oväntat att jag tycker så, kanske. Men som Bokbabbel nyligen skrev, så är det nästan omöjligt att pricka in de böcker som en bokoholist ännu inte läst. Här kommer i alla fall mina i högsta grad hemmasnickrade bokjulklappstips. Observera att jag själv inte läst alla böcker men har ganska stor koll på dem efter att ha läst mycket om de jag inte har läst.
Till bokoholisten:
Bokoholisten blir alltid glad för ett presentkort på adlibris/akademibokhandeln eller liknande. Eller en nätt summa pengar avsatt till att användas på antikvariat. Gick det att köpa presentkort på bokbörsen så vore det kanske optimalt, eftersom de har annat än det senaste.
Till den rara mormodern:
Till den punkiga kusinen:
Till den som älskar konst:
Till den läsande mamman:
Till den läsande pappan:
Till kompisen som bara läser ibland:
Till litteraturvetaren:
alternativt en ovanlig bok av en stor författare (gärna i snygg utgåva).
Till musikfantasten:
Till bokoholisten:
Bokoholisten blir alltid glad för ett presentkort på adlibris/akademibokhandeln eller liknande. Eller en nätt summa pengar avsatt till att användas på antikvariat. Gick det att köpa presentkort på bokbörsen så vore det kanske optimalt, eftersom de har annat än det senaste.
Till den rara mormodern:
Till den punkiga kusinen:
Till den som älskar konst:
Till den läsande mamman:
Till den läsande pappan:
Till kompisen som bara läser ibland:
Till litteraturvetaren:
alternativt en ovanlig bok av en stor författare (gärna i snygg utgåva).
Till musikfantasten:
Författarjulkalender, lucka 18
Bakom lucka 18 finns: Jonathan Safran Foer.
Ingen av författarna jag hittills haft med i den här julkalendern har krävt någon särskild fundering. Texterna om dem har kommit av sig själva, nästan utan eftertanke, sprungna ur den starka relation jag har till författarna – genom de böcker jag läst av dem.
Med Jonathan Safran Foer är det inte riktigt så. Jag har läst Allt är upplyst och Extremt högt och otroligt nära. Jag har älskat dem. Jag har pratat om dem med alla som orkat höra efter att jag läst ut dem. Tipsat om dessa böcker. Ja, ni förstår nog vad jag menar. Och ändå så sitter jag här och vill förklara varför man ska läsa Jonathan Safran Foer. Varför man ska ta sig in i hans världar – en post-9/11-värld i New York med döda pappor och förvirring och konstiga saker som måste nystas upp. Och en östeuropeisk värld med gamla rötter och berättelser. Jag vill förklara varför hans språk är så fascinerande. Det är inga problem för mig att lovorda Lukas Moodyssons språk – de skönsjungande beskrivningarna hoppar ur mig av sig själva. Så är det inte i det här fallet. Jag har inte fått den starka relationen till Safran Foer. Jag har bara blivit väldigt förtjust i hans romaner.
Så jag nöjer mig med att säga att jag tycker att ni alla ska läsa något av honom. Och så avslutar jag med en av tidernas (av mig) mest citerade filmreplik – ur en så chickflick-aktig film som Djävulen bär Prada: That's all.
Ingen av författarna jag hittills haft med i den här julkalendern har krävt någon särskild fundering. Texterna om dem har kommit av sig själva, nästan utan eftertanke, sprungna ur den starka relation jag har till författarna – genom de böcker jag läst av dem.
Med Jonathan Safran Foer är det inte riktigt så. Jag har läst Allt är upplyst och Extremt högt och otroligt nära. Jag har älskat dem. Jag har pratat om dem med alla som orkat höra efter att jag läst ut dem. Tipsat om dessa böcker. Ja, ni förstår nog vad jag menar. Och ändå så sitter jag här och vill förklara varför man ska läsa Jonathan Safran Foer. Varför man ska ta sig in i hans världar – en post-9/11-värld i New York med döda pappor och förvirring och konstiga saker som måste nystas upp. Och en östeuropeisk värld med gamla rötter och berättelser. Jag vill förklara varför hans språk är så fascinerande. Det är inga problem för mig att lovorda Lukas Moodyssons språk – de skönsjungande beskrivningarna hoppar ur mig av sig själva. Så är det inte i det här fallet. Jag har inte fått den starka relationen till Safran Foer. Jag har bara blivit väldigt förtjust i hans romaner.
Så jag nöjer mig med att säga att jag tycker att ni alla ska läsa något av honom. Och så avslutar jag med en av tidernas (av mig) mest citerade filmreplik – ur en så chickflick-aktig film som Djävulen bär Prada: That's all.
Motsols av Moa Martinson
Nyligen lånade jag och läste Motsols av Moa Martinson. Som jag har förstått det är det den enda diktsamlingen hon skrev. Och det känns som att det är ett hopplock av helt olika slags dikter. Vissa är rimmade, andra mer som en kortare text och ytterligare andra lite mer fragmentariska.
Jag blir väldigt berörd av dikten där väverskorna ber dem som kan väva med ord att föra deras talan ut i världen. Där bränner det till på ett sätt som bara Moa och någon annan kan åstadkomma. Även några av de textaktiga dikterna tycker jag mycket om. Annars måste jag nog tycka att Moa gör sig bäst i romanform. Men jag är glad att ha läst även hennes dikter. Vissa av dem är lite närmare, lite sorgligare än de romaner jag hittills läst.
Författarjulkalender, lucka 17 (gårdagens)
Pga morgonens tenta som jag nyss kom hemifrån, så publicerar jag gårdagens lucka nu. Bakom lucka 17 finns: Siri Hustvedt.
När jag läste Vad jag älskade så blev jag helt fascinerad. Det var en bok som jag läste mest för sakens skull, men väl inte hade storartade förväntningar på. Så fel jag hade! Det är en av de där böckerna som man önskar att man själv kunde skriva. Som är spännande trots att den egentligen inte har några storartade spänningsmoment, bara för att man blir så engagerad i karaktärerna. Det är en värld av konst, sorg, New York och relationer.
Jag har läst om flera personer som blivit besvikna när de läst Lily Dahls förtrollning. Och visst är den mycket enklare konstruerad och liksom enklare i sin helhet än Vad jag älskade. Men jag som är väldigt förtjust i konceptet servitris-som-jobbar-på-diner-i-småstad-och-vill-därifrån blev helt förtjust i den boken också. Bara titeln gör ju att man svimmar litegrann tycker jag. Jag har kvar att läsa Sorgesång och är nästan säker på att även den kommer falla mig i smaken. Siris bok om hennes psykosomatiska skakningar är jag inte lika sugen på att läsa (Shaking woman) men det gör inte så mycket.
Dessutom är Siri gift med Paul Auster som också varit med i den här julkalendern. Vilket makalöst författarpar!
Vad tycker ni om Siri Hustvedt? Se till att läsa någon av hennes böcker om ni inte redan har gjort det.
När jag läste Vad jag älskade så blev jag helt fascinerad. Det var en bok som jag läste mest för sakens skull, men väl inte hade storartade förväntningar på. Så fel jag hade! Det är en av de där böckerna som man önskar att man själv kunde skriva. Som är spännande trots att den egentligen inte har några storartade spänningsmoment, bara för att man blir så engagerad i karaktärerna. Det är en värld av konst, sorg, New York och relationer.
Jag har läst om flera personer som blivit besvikna när de läst Lily Dahls förtrollning. Och visst är den mycket enklare konstruerad och liksom enklare i sin helhet än Vad jag älskade. Men jag som är väldigt förtjust i konceptet servitris-som-jobbar-på-diner-i-småstad-och-vill-därifrån blev helt förtjust i den boken också. Bara titeln gör ju att man svimmar litegrann tycker jag. Jag har kvar att läsa Sorgesång och är nästan säker på att även den kommer falla mig i smaken. Siris bok om hennes psykosomatiska skakningar är jag inte lika sugen på att läsa (Shaking woman) men det gör inte så mycket.
Dessutom är Siri gift med Paul Auster som också varit med i den här julkalendern. Vilket makalöst författarpar!
Vad tycker ni om Siri Hustvedt? Se till att läsa någon av hennes böcker om ni inte redan har gjort det.
Författarjulkalender, lucka 16
Bakom lucka 16 finns: Lukas Moodysson.
Nu var det visserligen inte alls längesedan jag lovordade Lukas Moodysson här i bloggen, men ingen författarjulkalender är komplett utan hans medverkan så jag hoppas att ni står ut ändå.
För jag vet nog ingen poet, svensk eller utländsk, som skriver så sjukt bra poesi som Lukas Moodysson gör. Om man gillar explosiv, konkret okonstlad, hjärtsnörpande, förvirrad, regellös, välformulerad poesi så har man garanterat hittat rätt i hans författarskap.
Jag har aldrig läst en bok av Moodysson som gjort mig besviken. Jag har aldrig inspirerats så mycket som av till exempel Vad gör jag här och nu senast Det spelar ingen roll var blixtarna slår ner. Men även Apo kryp hos och Dikter mellan sexton och tjugosex är läsvärda. Om du ska läsa en enda poesibok i min poesiutmanings anda, så välj en av Moodysson.
Härmed kan jag också tillkännage att jag tänker börja samla på allt av Moodysson. Det vill säga då och då köpa på mig en bok ur hans produktion tills jag har dem alla. Peppar även för romanen Döden & co. som kommer ut i vår. Jag nöjer mig såhär och avslutar inlägget med att än en gång, för den som inte klickade på länken högst upp, hänvisa till det inlägg jag för några veckor sedan skrev om honom. Där finns även en länk till en väldigt bra artikel som beskriver hans författarskap (för att inte nämna filmerna, som ju också är magiskt fantastiska...).
Nu var det visserligen inte alls längesedan jag lovordade Lukas Moodysson här i bloggen, men ingen författarjulkalender är komplett utan hans medverkan så jag hoppas att ni står ut ändå.
För jag vet nog ingen poet, svensk eller utländsk, som skriver så sjukt bra poesi som Lukas Moodysson gör. Om man gillar explosiv, konkret okonstlad, hjärtsnörpande, förvirrad, regellös, välformulerad poesi så har man garanterat hittat rätt i hans författarskap.
Jag har aldrig läst en bok av Moodysson som gjort mig besviken. Jag har aldrig inspirerats så mycket som av till exempel Vad gör jag här och nu senast Det spelar ingen roll var blixtarna slår ner. Men även Apo kryp hos och Dikter mellan sexton och tjugosex är läsvärda. Om du ska läsa en enda poesibok i min poesiutmanings anda, så välj en av Moodysson.
Härmed kan jag också tillkännage att jag tänker börja samla på allt av Moodysson. Det vill säga då och då köpa på mig en bok ur hans produktion tills jag har dem alla. Peppar även för romanen Döden & co. som kommer ut i vår. Jag nöjer mig såhär och avslutar inlägget med att än en gång, för den som inte klickade på länken högst upp, hänvisa till det inlägg jag för några veckor sedan skrev om honom. Där finns även en länk till en väldigt bra artikel som beskriver hans författarskap (för att inte nämna filmerna, som ju också är magiskt fantastiska...).
Nu är tegelstensutmaningen avslutad
De senaste dagarna har jag läst rapporter från många som faktiskt genomfört tegelstensutmaningen (här är alla deltagare). Somliga känner att de kan pusta ut, och att tegelstenar kanske inte riktigt var deras grej. Andra verkar nöjda och sugna på fler tegelstenar, och så känner även jag. Det kan vara så värt det att ta sig extra tid och inte låta sig skrämmas av en boks tjocklek. För mig blev det som sagt två lästa, Anna Karenina och Kafka på stranden. Jag hade tänkt klämma även Jonathan Strange & Mr. Norrell men det blev inte av just nu. Den ska jag satsa på att läsa till våren istället.
Är ni nöjda med hur utmaningen har gått eller känner ni bara "aldrig mer tegelstenar"?
Är ni nöjda med hur utmaningen har gått eller känner ni bara "aldrig mer tegelstenar"?
Författarjulkalender, lucka 15 (gårdagens)
Jag somnade ifrån världen i soffan igår mitt under pluggandet nästan, och hann därför inte med gårdagens lucka. Den kommer nu och så kommer dagens lucka ikväll.
Bakom lucka 15 finns: Sylvia Plath.
Även den här bilden har jag gjort till tavla och satt upp på väggen!
Sylvia Plath är både Myten och Författaren. Både Personen och Texten. Jag blev intresserad av personen Sylvia Plath innan jag faktiskt läste något av henne. Men när jag läste något blev jag (lyckligtvis) verkligen inte besviken. Många säger att de nog inte kunnat läsa om Glaskupan i vuxen ålder, eller att de nog skulle ha gillat den om de läst den i en yngre ålder. Själv läste jag den förra sommaren för första gången och kände inte alls att det skulle vara en ungdomsbok. Det är en gripande och extremt välskriven berättelse som är svår att släppa taget om.
Vad gäller Plaths poesi så är den helt fantastisk. Jag vill dock rekommendera att den inte läses i svensk översättning eftersom det är enormt stor skillnad på Plathpoesi på svenska och engelska. Själv beställde jag igår en bok med hennes samlade poesi på engelska och längtar väldigt mycket tills jag får den (beställde för övrigt en hel del mer igår, vilket jag tänkte skriva om ikväll eller kanske efter tentan på lördag om jag lyckas hålla mig).
Så, testa både Glaskupan och Sylvias poesi. Hennes dagböcker är en enormt tjock bok som jag tar fram och bläddrar i emellanåt, och varje gång häpnar jag inför de vackra formuleringarna. En dag ska jag läsa den från pärm till pärm. Men just nu känns det som att min läsning liksom är bokad ett långt tag framöver så det får vänta tills jag har lugn och ro nog att ge den rättvisa.
Bakom lucka 15 finns: Sylvia Plath.
Även den här bilden har jag gjort till tavla och satt upp på väggen!
Sylvia Plath är både Myten och Författaren. Både Personen och Texten. Jag blev intresserad av personen Sylvia Plath innan jag faktiskt läste något av henne. Men när jag läste något blev jag (lyckligtvis) verkligen inte besviken. Många säger att de nog inte kunnat läsa om Glaskupan i vuxen ålder, eller att de nog skulle ha gillat den om de läst den i en yngre ålder. Själv läste jag den förra sommaren för första gången och kände inte alls att det skulle vara en ungdomsbok. Det är en gripande och extremt välskriven berättelse som är svår att släppa taget om.
Vad gäller Plaths poesi så är den helt fantastisk. Jag vill dock rekommendera att den inte läses i svensk översättning eftersom det är enormt stor skillnad på Plathpoesi på svenska och engelska. Själv beställde jag igår en bok med hennes samlade poesi på engelska och längtar väldigt mycket tills jag får den (beställde för övrigt en hel del mer igår, vilket jag tänkte skriva om ikväll eller kanske efter tentan på lördag om jag lyckas hålla mig).
Så, testa både Glaskupan och Sylvias poesi. Hennes dagböcker är en enormt tjock bok som jag tar fram och bläddrar i emellanåt, och varje gång häpnar jag inför de vackra formuleringarna. En dag ska jag läsa den från pärm till pärm. Men just nu känns det som att min läsning liksom är bokad ett långt tag framöver så det får vänta tills jag har lugn och ro nog att ge den rättvisa.
Dessa dystopier blir det i januari
Jag fick många fina tips om dystopier inför min dystopimånad i januari (klicka så får ni också ta del av tipsen). Alla kommer jag inte hinna läsa, inte ens alla jag nu kommer ha, men jag har laddat upp med en del valmöjligheter i alla fall. Några hade jag redan, några har jag beställt.
Du sköna nya värld av Aldous Huxley
Oryx & cryke av Margaret Atwood
Toffs bok av Kalle Dixelius
Enhet av Ninni Holmqvist
Fahrenheit 451 av Ray Bradbury
Never let me go av Kazuo Ishiguro
Hungerspelen av Suzanne Collins
Eftersom många av böckerna är tunna så kan det hända att jag hinner läsa dem alla i januari. En bubblare är Corpus delicti av Juli Zeh som jag verkligen vill läsa, men som jag inte beställde nu i julklappsköpartider. En annan bubblare är Blindheten av José Saramago.
Har även lust att skriva en egen dystopi faktiskt. Den idén får gro ett tag, men jag kanske tar tag i det under nästa år. Har dock några andra projekt som jag borde färdigställa först, men dystopin känns egentligen mer angelägen i dessa dagar.
Du sköna nya värld av Aldous Huxley
Oryx & cryke av Margaret Atwood
Toffs bok av Kalle Dixelius
Enhet av Ninni Holmqvist
Fahrenheit 451 av Ray Bradbury
Never let me go av Kazuo Ishiguro
Hungerspelen av Suzanne Collins
Eftersom många av böckerna är tunna så kan det hända att jag hinner läsa dem alla i januari. En bubblare är Corpus delicti av Juli Zeh som jag verkligen vill läsa, men som jag inte beställde nu i julklappsköpartider. En annan bubblare är Blindheten av José Saramago.
Har även lust att skriva en egen dystopi faktiskt. Den idén får gro ett tag, men jag kanske tar tag i det under nästa år. Har dock några andra projekt som jag borde färdigställa först, men dystopin känns egentligen mer angelägen i dessa dagar.
Författarjulkalender, lucka 14
Bakom lucka 14 finns: Francoise Sagan.
Den här bilden har jag ramat in i en liten tavla hemma!
Recept på en bok jag garanterat gillar:
1 dl Frankrike (helst Paris)
2 cl kandelabrar
3 liter rödvin
5 ml mörka murriga rum
4 kg sorg
1 och en halv liter dekadens
4 kg kärlek
5 l vackert språk
7 cl engagerande handling
3 dl intressanta karaktärer
Blanda ihop alla ingredienser tills de helt smält samman. Häll i några droppar enkelhet i berättelsen. Servera gärna mellan antikvariska pärmar och låt stå i några år. Därefter kan boken avnjutas, gärna i sällskap av en kopp kaffe. Hoppas att lässtunden blir ljuvlig.
Sådär kan man beskriva de böcker Francoise Sagan skriver. Jag har tyckt om alla böcker jag hittills läst av henne. Tycker ni om Brahms..., Bonjour tristesse och Den obäddade sängen och hade en period då jag alltid kollade efter Sagan-böcker på antikvariat så jag har några fler att avnjuta i sinom tid. Man får absolut inte missa filmen baserad på hennes liv. Bonjour Sagan heter den och finns behändigt med svensk text och allt. Jag tror jag har sett den fyra gånger. Skulle dessutom kunna överväga att muta ett förlag att översätta till svenska/piffa upp skolfranskan för att få läsa självbiografin Toxique. Well, nästan i alla fall.
Har ni läst Sagan?
Den här bilden har jag ramat in i en liten tavla hemma!
Recept på en bok jag garanterat gillar:
1 dl Frankrike (helst Paris)
2 cl kandelabrar
3 liter rödvin
5 ml mörka murriga rum
4 kg sorg
1 och en halv liter dekadens
4 kg kärlek
5 l vackert språk
7 cl engagerande handling
3 dl intressanta karaktärer
Blanda ihop alla ingredienser tills de helt smält samman. Häll i några droppar enkelhet i berättelsen. Servera gärna mellan antikvariska pärmar och låt stå i några år. Därefter kan boken avnjutas, gärna i sällskap av en kopp kaffe. Hoppas att lässtunden blir ljuvlig.
Sådär kan man beskriva de böcker Francoise Sagan skriver. Jag har tyckt om alla böcker jag hittills läst av henne. Tycker ni om Brahms..., Bonjour tristesse och Den obäddade sängen och hade en period då jag alltid kollade efter Sagan-böcker på antikvariat så jag har några fler att avnjuta i sinom tid. Man får absolut inte missa filmen baserad på hennes liv. Bonjour Sagan heter den och finns behändigt med svensk text och allt. Jag tror jag har sett den fyra gånger. Skulle dessutom kunna överväga att muta ett förlag att översätta till svenska/piffa upp skolfranskan för att få läsa självbiografin Toxique. Well, nästan i alla fall.
Har ni läst Sagan?
Författarjulkalender, lucka 13
Bakom lucka 13 finns: Jonas Hassen Khemiri.
Idag vill jag vurma lite för Jonas Hassen Khemiri som jag tycker är en av Sveriges bästa nu verksamma författare. Jag blev fullkomligt kär i Ett öga rött, kunde inte släppa Montecore ur sikte och har bläddrat lite i Invasion men ännu inte läst från pärm till pärm. Dessutom såg jag hans pjäs Fem gånger gud när den gick på Stadsteatern och älskade den också. Med andra ord har jag inte mycket negativt att säga om den här karlns produktioner och ser fram emot när han kommer med någon ny roman (som jag har hört att han skriver på?).
Varför ska man läsa Jonas Hassen Khemiri? För att han skriver experimentellt på ett väldigt nyskapande sätt. Det handlar inte om att krångla till det, utan om att helt och fullt anpassa språket till berättelsen. Ett öga rött berättas av en ung kille på "rinkebysvenska". Men det gör den inte jobbig att läsa – efter ungefär tjugo sidor är man inne i det och tänker inte på att vissa ord är omkastade, just eftersom språket så väl matchar berättelsen. Det hade inte varit trovärdigt om huvudpersonen skrev på perfekt svenska. I Montecore är språket något slags svensk-fransk-arabiska som är väldigt roligt att läsa och som man mot alla odds också kommer in i. Berättelsen är underfundig och gripande på samma gång.
Så, läs, läs, läs! Eller har ni kanske redan gjort det, och i så fall vill jag förstås veta vad ni tycker?
Idag vill jag vurma lite för Jonas Hassen Khemiri som jag tycker är en av Sveriges bästa nu verksamma författare. Jag blev fullkomligt kär i Ett öga rött, kunde inte släppa Montecore ur sikte och har bläddrat lite i Invasion men ännu inte läst från pärm till pärm. Dessutom såg jag hans pjäs Fem gånger gud när den gick på Stadsteatern och älskade den också. Med andra ord har jag inte mycket negativt att säga om den här karlns produktioner och ser fram emot när han kommer med någon ny roman (som jag har hört att han skriver på?).
Varför ska man läsa Jonas Hassen Khemiri? För att han skriver experimentellt på ett väldigt nyskapande sätt. Det handlar inte om att krångla till det, utan om att helt och fullt anpassa språket till berättelsen. Ett öga rött berättas av en ung kille på "rinkebysvenska". Men det gör den inte jobbig att läsa – efter ungefär tjugo sidor är man inne i det och tänker inte på att vissa ord är omkastade, just eftersom språket så väl matchar berättelsen. Det hade inte varit trovärdigt om huvudpersonen skrev på perfekt svenska. I Montecore är språket något slags svensk-fransk-arabiska som är väldigt roligt att läsa och som man mot alla odds också kommer in i. Berättelsen är underfundig och gripande på samma gång.
Så, läs, läs, läs! Eller har ni kanske redan gjort det, och i så fall vill jag förstås veta vad ni tycker?
Författarjulkalender, lucka 12
Bakom lucka 12 finns: Astrid Lindgren.
Bakom dagens lucka finns en författare som jag är övertygad om att alla som läser min blogg har läst eller fått uppläst för sig. Själv kunde jag spendera timmar med att lyssna på Astrids egna inläsningar av Barnen i Bullerbyn, Madicken eller någon av de andra berättelserna. Jag älskade också filmatiseringarna och har fortfarande en piratvurm efter Pippi på de sju haven. Men det allra bästa är förstås att läsa själva böckerna. Astrids sätt att ta upp även det allvarliga i livet och ändå skriva så roligt och fint är helt ojämförlig. Dessutom har jag en alldeles särskilt relation till Astrid Lindgren då det var hon som väckte min dröm om att bli författare. Jag satt själv och läste in långa, påhittade sagor på band när jag var kanske fem. De är inte särskilt roliga att lyssna på ("och sen kom ankan men ankan ville leka med hunden och då sa hunden.... ja, ni förstår) men på så sätt har Astrid vunnit den stora platsen i mitt hjärta.
Jag funderar faktiskt på att rota fram den där tjocka Madicken-boken eller den blå Barnen i Bullerbyn hos mamma och pappa i jul och läsa igen. Åtminstone bläddra i dem. De håller faktiskt för vuxna också, såväl böckerna som filmatiseringarna. Jag har en väldigt fin utgåva av Salikons rosor som jag bläddrar i ibland.
Vilka är era Astrid-favoriter? Och varför tror ni att hon aldrig upphör att läsas och älskas? Jag tror att det kan ha att göra med att hon nog aldrig tänkte: Nu ska vi skriva en liten lärorik bok för barn, eller ens Nu ska här skrivas en barnbok. Jag tror att hon fortfarande mindes hur det var att vara barn (och kanske aldrig slutade vara det) och därför kunde skriva på ett sätt som alla gillade. Hon skilde inte mellan barn och vuxna och moraliserade inte. Klart att någon kan ha en kappsäck full med pengar, sova med fötterna på huvudkudden och ha en pappa ute på de sju haven, tänkte hon. Och skrev.
Bakom dagens lucka finns en författare som jag är övertygad om att alla som läser min blogg har läst eller fått uppläst för sig. Själv kunde jag spendera timmar med att lyssna på Astrids egna inläsningar av Barnen i Bullerbyn, Madicken eller någon av de andra berättelserna. Jag älskade också filmatiseringarna och har fortfarande en piratvurm efter Pippi på de sju haven. Men det allra bästa är förstås att läsa själva böckerna. Astrids sätt att ta upp även det allvarliga i livet och ändå skriva så roligt och fint är helt ojämförlig. Dessutom har jag en alldeles särskilt relation till Astrid Lindgren då det var hon som väckte min dröm om att bli författare. Jag satt själv och läste in långa, påhittade sagor på band när jag var kanske fem. De är inte särskilt roliga att lyssna på ("och sen kom ankan men ankan ville leka med hunden och då sa hunden.... ja, ni förstår) men på så sätt har Astrid vunnit den stora platsen i mitt hjärta.
Jag funderar faktiskt på att rota fram den där tjocka Madicken-boken eller den blå Barnen i Bullerbyn hos mamma och pappa i jul och läsa igen. Åtminstone bläddra i dem. De håller faktiskt för vuxna också, såväl böckerna som filmatiseringarna. Jag har en väldigt fin utgåva av Salikons rosor som jag bläddrar i ibland.
Vilka är era Astrid-favoriter? Och varför tror ni att hon aldrig upphör att läsas och älskas? Jag tror att det kan ha att göra med att hon nog aldrig tänkte: Nu ska vi skriva en liten lärorik bok för barn, eller ens Nu ska här skrivas en barnbok. Jag tror att hon fortfarande mindes hur det var att vara barn (och kanske aldrig slutade vara det) och därför kunde skriva på ett sätt som alla gillade. Hon skilde inte mellan barn och vuxna och moraliserade inte. Klart att någon kan ha en kappsäck full med pengar, sova med fötterna på huvudkudden och ha en pappa ute på de sju haven, tänkte hon. Och skrev.
Böcker kan man ha i köket också
Jag tänkte bara bjuda på en bild från en hylla i mitt kök. Teburkar + böcker är verkligen en oslagbar kombination, eller hur? Och min åsikt är att ett hem aldrig kan ha för mycket böcker. Planerar redan fler hyllor lite här och var i lägenheten.
Rory Gilmores boklista
Det är några bokbloggare som har lagt ut Rory Gilmores boklista, dvs vilka böcker hon läst under Gilmore Girls-seriens lopp. Jag älskar den serien och kände stor sorg när den tar slut. Har avverkat den några gånger på dvd dessutom, och trodde att jag kramat ut det sista som gick. Men hade alltså fel. Här kommer Rorys lista. De böcker jag har läst är fetstilta. Fick nästan lust att köra ett projekt och läsa alla på listan men känner på mig att det är en effektiv dödare av läsglädjen, så jag skippar nog. Det är dock en bra lista att inspireras av om man någon gång (mot förmodan) inte vet vad man vill läsa riktigt.
The Five People You Meet in Heaven by Mitch Albom
The Kitchen Boy by Robert Alexander
Brick Lane by Monica Ali
Oryx and Crake by Margaret Atwood
Oracle night by Paul Auster
The amazing adventures of Kavalier and Clay by Michael Chabon
The Meaning of Consuelo by Judith Ortiz Cofer
Fat Land : How Americans Became the Fattest People in the World by Greg Critser
The Red Tent by Anita Diamant
The Bielski Brothers by Peter Duff
Ella Minnow Pea by Mark Dunn
Middlesex by Jeffrey Eugenides
Bee Season by Myla Goldberg
Autobiography of a Face by Lucy Grealy
My Life in Orange by Tim Guest
The Curious Incident of the Dog in the Night-Time by Mark Haddon
Sacred Time by Ursula Hegi
Seabiscuit: An American Legend by Laura Hillenbrand
Rescuing Patty Hearst by Virginia Holman
The Polysyllabic Spree by Nick Hornby
Songbook by Nick Hornby
The Kite Runner by Khaled Hosseini
A Quiet Storm by Rachel Howzel
How the Light Gets In by M. J. Hyland
Nervous System by Jan Lars Jensen
The Secret Life of Bees by Sue Monk Kidd
The Nanny Diaries by Emma McLaughlin and Nicola Kraus
Extravagance by Gary Krist
The Namesake by Jhumpa Lahiri
The Devil in the White City by Erik Larson
The Song of Names by Norman Lebrecht
The Fortress of Solitude by Jonathan Lethem
Small Island by Andrea Levy
Wicked: The Life and Times of the Wicked Witch of the West by Gregory Maguire
A Month Of Sundays by Julie Mars
Life of Pi by Yann Martel
Property by Valerie Martin
Quattrocento by James McKean
Reading Lolita in Tehran: A Memoir in Books by Azar Nafisi
The Time Traveler's wife by Audrey Niffenegger
How to Breathe Underwater by Julie Orringer
When the Emperor Was Divine by Julie Otsuka
Bel Canto by Ann Patchett
Truth & Beauty by Ann Patchett
My Sister’s Keeper by Jodi Picoult
Stiff: The Curious Lives of Human Cadavers by Mary Roach
The True and Outstanding Adventures of the Hunt Sisters by Elisabeth Robinson
The God of Small Things by Arundhati Roy
Empire Falls by Richard Russo
The Lovely Bones by Alice Sebold
Holidays on Ice by David Sedaris
Me Talk Pretty One Day by David Sedaris
Unless by Carol Shields
Balzac and the Little Chinese Seamstress by Dai Sijie
The Opposite of Fate by Amy Tan
A Confederacy of Dunces by John Kennedy Toole
The Song Reader by Lisa Tucker
Just a Couple of Days by Tony Vigorito
Old School by Tobias Wolff
The Shadow of the Wind by Carlos Ruiz Zafon
Little Women by Louisa May Alcott
Emma by Jane Austen
Sense and Sensibility by Jane Austen
Cousin Bette by Honore De Balzac
Fahrenheit 451 by Ray Bradbury
Jane Eyre by Charlotte Bronte
The Master and Margarita by Mikhail Bulgakov
Song of the Simple Truth: The Complete Poems of Julia De Burgos by Julia De Burgos
The Awakening by Kate Chopin
Heart of Darkness by Joseph Conrad
David Copperfield by Charles Dickens
Crime and Punishment by Fyodor Dostoevsky
An American Tragedy by Theodore Dreiser
The Count of Monte Cristo by Alexandre Dumas
The Name of the Rose by Umberto Eco
The Sound and The Fury by William Faulkner
Time and Again by Jack Finney
The Great Gatsby by F. Scott Fitzgerald
A Passage to India by E.M. Forster
Anne Frank: The Diary of a Young Girl by Anne Frank
Lord of the Flies by William Golding
The Scarlet Letter by Nathaniel Hawthorne
The Sun Also Rises by Ernest Hemingway
Siddhartha by Hermann Hesse
The Hunchback of Notre Dame by Victor Hugo
Brave New World by Aldous Huxley
The Lottery: And Other Stories by Shirley Jackson
The Metamorphosis by Franz Kafka
The Story of My Life by Helen Keller
On The Road by Jack Kerouac
One Flew Over the Cuckoo’s Nest by Ken Kesey
Flowers for Algernon by Daniel Keyes
A Separate Peace by John Knowles
The Razor’s Edge by W. Somerset Maugham
Death of a Salesman by Arthur Miller
Beloved by Toni Morrison
Speak, Memory by Vladimir Nabokov
1984 by George Orwell
The Portable Dorothy Parker by Dorothy Parker
The Bell Jar by Sylvia Plath
Complete Tales & Poems by Edgar Allan Poe
The Fountainhead by Ayn Rand
The Catcher in the Rye by J.D. Salinger
Sybil by Flora Schreiber
Hamlet by William Shakespeare
Pygmalion by George Bernard Shaw
Frankenstein by Mary Shelley
The Jungle by Upton Sinclair
A Tree Grows in Brooklyn by Betty Smith
Of Mice and Men by John Steinbeck
Dr. Jekyll and Mr. Hyde by Robert Louis Stevenson
Uncle Tom’s Cabin by Harriet Beecher Stowe
Vanity Fair by William Makepeace Thackeray
Anna Karenina by Leo Tolstoy
The adventures of Huckleberry Finn by Mark Twain
Galapagos by Kurt Vonnegut
Ethan Frome by Edith Wharton
Night by Elie Wiesel
The picture of Dorian Gray by Oscar Wilde
The Code of the Woosters by P. G. Wodehouse
Jag såg hos Snowflake (där jag även fräckt hittade bilden) att även Sylvia Plaths dagböcker varit med, en bok som just nu står högt upp på min vill-läsa-lista. Sjutton lästa av alla dessa böcker var ett comme-ci comme-ca-resultat kan man tycka. Men jag blev faktiskt sugen på att läsa många av de andra böckerna också. Det kanske kan hjälpa i min grej med att läsa många författare jag inte läst förut nästa år.
The Five People You Meet in Heaven by Mitch Albom
The Kitchen Boy by Robert Alexander
Brick Lane by Monica Ali
Oryx and Crake by Margaret Atwood
Oracle night by Paul Auster
The amazing adventures of Kavalier and Clay by Michael Chabon
The Meaning of Consuelo by Judith Ortiz Cofer
Fat Land : How Americans Became the Fattest People in the World by Greg Critser
The Red Tent by Anita Diamant
The Bielski Brothers by Peter Duff
Ella Minnow Pea by Mark Dunn
Middlesex by Jeffrey Eugenides
Bee Season by Myla Goldberg
Autobiography of a Face by Lucy Grealy
My Life in Orange by Tim Guest
The Curious Incident of the Dog in the Night-Time by Mark Haddon
Sacred Time by Ursula Hegi
Seabiscuit: An American Legend by Laura Hillenbrand
Rescuing Patty Hearst by Virginia Holman
The Polysyllabic Spree by Nick Hornby
Songbook by Nick Hornby
The Kite Runner by Khaled Hosseini
A Quiet Storm by Rachel Howzel
How the Light Gets In by M. J. Hyland
Nervous System by Jan Lars Jensen
The Secret Life of Bees by Sue Monk Kidd
The Nanny Diaries by Emma McLaughlin and Nicola Kraus
Extravagance by Gary Krist
The Namesake by Jhumpa Lahiri
The Devil in the White City by Erik Larson
The Song of Names by Norman Lebrecht
The Fortress of Solitude by Jonathan Lethem
Small Island by Andrea Levy
Wicked: The Life and Times of the Wicked Witch of the West by Gregory Maguire
A Month Of Sundays by Julie Mars
Life of Pi by Yann Martel
Property by Valerie Martin
Quattrocento by James McKean
Reading Lolita in Tehran: A Memoir in Books by Azar Nafisi
The Time Traveler's wife by Audrey Niffenegger
How to Breathe Underwater by Julie Orringer
When the Emperor Was Divine by Julie Otsuka
Bel Canto by Ann Patchett
Truth & Beauty by Ann Patchett
My Sister’s Keeper by Jodi Picoult
Stiff: The Curious Lives of Human Cadavers by Mary Roach
The True and Outstanding Adventures of the Hunt Sisters by Elisabeth Robinson
The God of Small Things by Arundhati Roy
Empire Falls by Richard Russo
The Lovely Bones by Alice Sebold
Holidays on Ice by David Sedaris
Me Talk Pretty One Day by David Sedaris
Unless by Carol Shields
Balzac and the Little Chinese Seamstress by Dai Sijie
The Opposite of Fate by Amy Tan
A Confederacy of Dunces by John Kennedy Toole
The Song Reader by Lisa Tucker
Just a Couple of Days by Tony Vigorito
Old School by Tobias Wolff
The Shadow of the Wind by Carlos Ruiz Zafon
Little Women by Louisa May Alcott
Emma by Jane Austen
Sense and Sensibility by Jane Austen
Cousin Bette by Honore De Balzac
Fahrenheit 451 by Ray Bradbury
Jane Eyre by Charlotte Bronte
The Master and Margarita by Mikhail Bulgakov
Song of the Simple Truth: The Complete Poems of Julia De Burgos by Julia De Burgos
The Awakening by Kate Chopin
Heart of Darkness by Joseph Conrad
David Copperfield by Charles Dickens
Crime and Punishment by Fyodor Dostoevsky
An American Tragedy by Theodore Dreiser
The Count of Monte Cristo by Alexandre Dumas
The Name of the Rose by Umberto Eco
The Sound and The Fury by William Faulkner
Time and Again by Jack Finney
The Great Gatsby by F. Scott Fitzgerald
A Passage to India by E.M. Forster
Anne Frank: The Diary of a Young Girl by Anne Frank
Lord of the Flies by William Golding
The Scarlet Letter by Nathaniel Hawthorne
The Sun Also Rises by Ernest Hemingway
Siddhartha by Hermann Hesse
The Hunchback of Notre Dame by Victor Hugo
Brave New World by Aldous Huxley
The Lottery: And Other Stories by Shirley Jackson
The Metamorphosis by Franz Kafka
The Story of My Life by Helen Keller
On The Road by Jack Kerouac
One Flew Over the Cuckoo’s Nest by Ken Kesey
Flowers for Algernon by Daniel Keyes
A Separate Peace by John Knowles
The Razor’s Edge by W. Somerset Maugham
Death of a Salesman by Arthur Miller
Beloved by Toni Morrison
Speak, Memory by Vladimir Nabokov
1984 by George Orwell
The Portable Dorothy Parker by Dorothy Parker
The Bell Jar by Sylvia Plath
Complete Tales & Poems by Edgar Allan Poe
The Fountainhead by Ayn Rand
The Catcher in the Rye by J.D. Salinger
Sybil by Flora Schreiber
Hamlet by William Shakespeare
Pygmalion by George Bernard Shaw
Frankenstein by Mary Shelley
The Jungle by Upton Sinclair
A Tree Grows in Brooklyn by Betty Smith
Of Mice and Men by John Steinbeck
Dr. Jekyll and Mr. Hyde by Robert Louis Stevenson
Uncle Tom’s Cabin by Harriet Beecher Stowe
Vanity Fair by William Makepeace Thackeray
Anna Karenina by Leo Tolstoy
The adventures of Huckleberry Finn by Mark Twain
Galapagos by Kurt Vonnegut
Ethan Frome by Edith Wharton
Night by Elie Wiesel
The picture of Dorian Gray by Oscar Wilde
The Code of the Woosters by P. G. Wodehouse
Jag såg hos Snowflake (där jag även fräckt hittade bilden) att även Sylvia Plaths dagböcker varit med, en bok som just nu står högt upp på min vill-läsa-lista. Sjutton lästa av alla dessa böcker var ett comme-ci comme-ca-resultat kan man tycka. Men jag blev faktiskt sugen på att läsa många av de andra böckerna också. Det kanske kan hjälpa i min grej med att läsa många författare jag inte läst förut nästa år.
Författarjulkalender, lucka 11
Bakom lucka 11 finns: Majgull Axelsson.
Majgull Axelsson har skrivit flera böcker som jag inte kunnat släppa taget om. Man fastnar i dem som klister. Hon har, precis som jag skrev om Selma Lagerlöf häromdagen, ett väldigt sagoberättaraktigt sätt att skriva böcker på. Men här handlar det snarare om att hon befinner sig såpass nära den karaktär hon berättar om att man egentligen inte vet riktigt vem som är berättarrösten.
Min absoluta Axelsson-favorit är Aprilhäxan, en magiskt realistisk roman om Desirée som är fast i en kropp som inte gör det hon ber den om och om hennes systrar som alla sinsemellan är väldigt olika. Margareta är den lite virriga forskaren med stora smycken, Christina är den perfektionistiska och duktiga flickan-aktiga läkaren, Birgitta är den nersupna och svarta fåret bland systrarna.
Och så är det Desirée som är cp-skadad och bor på ett hem men kan förvandlas till en kråka och följa de andra systrarnas liv utan att de har en aning om det. Jag skrev min B-uppsats i litteraturvetenskap om just Aprilhäxan och jämförde då de olika systrarna.
Även Den jag aldrig var och Slumpvandring är väldigt läsvärda och fina böcker. Jag tror dessutom att den här författaren passar alla generationer och nästan alla olika boksmaker. Har ni läst Majgull Axelsson och vad tycker ni i så fall om hennes böcker?
Majgull Axelsson har skrivit flera böcker som jag inte kunnat släppa taget om. Man fastnar i dem som klister. Hon har, precis som jag skrev om Selma Lagerlöf häromdagen, ett väldigt sagoberättaraktigt sätt att skriva böcker på. Men här handlar det snarare om att hon befinner sig såpass nära den karaktär hon berättar om att man egentligen inte vet riktigt vem som är berättarrösten.
Min absoluta Axelsson-favorit är Aprilhäxan, en magiskt realistisk roman om Desirée som är fast i en kropp som inte gör det hon ber den om och om hennes systrar som alla sinsemellan är väldigt olika. Margareta är den lite virriga forskaren med stora smycken, Christina är den perfektionistiska och duktiga flickan-aktiga läkaren, Birgitta är den nersupna och svarta fåret bland systrarna.
Och så är det Desirée som är cp-skadad och bor på ett hem men kan förvandlas till en kråka och följa de andra systrarnas liv utan att de har en aning om det. Jag skrev min B-uppsats i litteraturvetenskap om just Aprilhäxan och jämförde då de olika systrarna.
Även Den jag aldrig var och Slumpvandring är väldigt läsvärda och fina böcker. Jag tror dessutom att den här författaren passar alla generationer och nästan alla olika boksmaker. Har ni läst Majgull Axelsson och vad tycker ni i så fall om hennes böcker?
Författarjulkalender, lucka 10
Bakom lucka 10 finns: George Orwell.
Såhär när jag går i dystopi-funderingar så passar det fint att rekommendera George Orwell. 1984 är nämligen en bok som berört mig väldigt djupt och som jag ofta exemplifierar med i FRA-diskussioner. Jag har hört vissa som tycker att den är tråkig, och visst är väl språket inte det mest experimentella man kan tänka sig, men det är tanken bakom som gör boken såpass läsvärd. Och jag tyckte om att läsa den förstås.
Jag har hört att 1984 skulle vara den bok som flest säger att de har läst, fast de inte har gjort det. Väldigt intressant, med tanke på att det finns x antal tusen böcker som är betydligt svårare att ta sig igenom. Vad denna tendens att vilja ha läst boken beror på har jag ingen aning om men hursomhelst så är den väldigt läsvärd.
Nyligen läste jag också Djurens gård (Animal farm) och blev väldigt förtjust även i den. Av de ynka två Orwell-böcker jag hittills läst så har jag märkt att han var en mästare på att avsluta sina böcker på ett sätt som ger lite sådär hisnande magknip.
Se alltså till att snarast införskaffa 1984, läs den och återkom sedan till mig så kan vi diskutera hur nära samhället är den dystopiska framtidsvision han skrev på 40-talet. Eller har ni kanske redan läst den – i så fall kan vi ta diskussionerna redan nu!
Såhär när jag går i dystopi-funderingar så passar det fint att rekommendera George Orwell. 1984 är nämligen en bok som berört mig väldigt djupt och som jag ofta exemplifierar med i FRA-diskussioner. Jag har hört vissa som tycker att den är tråkig, och visst är väl språket inte det mest experimentella man kan tänka sig, men det är tanken bakom som gör boken såpass läsvärd. Och jag tyckte om att läsa den förstås.
Jag har hört att 1984 skulle vara den bok som flest säger att de har läst, fast de inte har gjort det. Väldigt intressant, med tanke på att det finns x antal tusen böcker som är betydligt svårare att ta sig igenom. Vad denna tendens att vilja ha läst boken beror på har jag ingen aning om men hursomhelst så är den väldigt läsvärd.
Nyligen läste jag också Djurens gård (Animal farm) och blev väldigt förtjust även i den. Av de ynka två Orwell-böcker jag hittills läst så har jag märkt att han var en mästare på att avsluta sina böcker på ett sätt som ger lite sådär hisnande magknip.
Se alltså till att snarast införskaffa 1984, läs den och återkom sedan till mig så kan vi diskutera hur nära samhället är den dystopiska framtidsvision han skrev på 40-talet. Eller har ni kanske redan läst den – i så fall kan vi ta diskussionerna redan nu!
Vill du ha en julklapp av mig? Du kan vinna bokpaketet
Eftersom jag är så glad att ha fina läsare så har jag gjort i ordning ett bokpaket som innehåller några riktigt bra böcker. Egentligen skulle jag ju ge julklappar till er alla men det går dessvärre inte. Därför ordnar jag en liten julklappstävling.
Om du vill vinna dessa tre böcker så gäller följande: Nästa år har jag alltså tänkt prova på många nya författare. För att ha en chans att vinna bokpaketet vill jag att du i din bokblogg (eller här i kommentarsfältet om du inte har någon blogg) tipsar mig om en riktigt bra författare som jag inte får missa, och motiverar varför jag bör läsa den (och gärna vilken bok jag bör börja med, men det är inget måste). Länka till detta inlägg i ditt så att fler får höra om tävlingen. Och glöm föralldel inte att lämna en länk till ditt tävlingsinlägg här i kommentarsfältet. Vinnaren (den med bäst motivering till vald författare) får ett bokpaket någon gång efter jul och dessutom lovar jag att läsa författaren under nästa år.
Let the competition begin!
Om du vill vinna dessa tre böcker så gäller följande: Nästa år har jag alltså tänkt prova på många nya författare. För att ha en chans att vinna bokpaketet vill jag att du i din bokblogg (eller här i kommentarsfältet om du inte har någon blogg) tipsar mig om en riktigt bra författare som jag inte får missa, och motiverar varför jag bör läsa den (och gärna vilken bok jag bör börja med, men det är inget måste). Länka till detta inlägg i ditt så att fler får höra om tävlingen. Och glöm föralldel inte att lämna en länk till ditt tävlingsinlägg här i kommentarsfältet. Vinnaren (den med bäst motivering till vald författare) får ett bokpaket någon gång efter jul och dessutom lovar jag att läsa författaren under nästa år.
Let the competition begin!
Författare jag inte läst men nog skulle gilla, del 1
Igår skrev jag om att jag 2011 ska bli året då jag läser många författare jag inte läst tidigare. Det finns mängder av författare som jag ofta tänker att jag vill läsa och som jag verkligen tror att jag kommer gilla. Men sedan rullar tiden på och det blir inte av att jag läser något av personen.
En sådan författare är Virginia Woolf. Det är ett mysterium att jag inte läst något av henne, särskilt som jag läst tre terminer litteraturvetenskap. Men det är inte av pliktkänsla utan av lust som jag vill läsa henne. En modernistisk författare med stream of consciousness, sorg och vackert språk som signum får ju bara inte missas.
Jag skulle kunna tänka mig att inleda min bekantskap med Virginia med lite vadsomhelst egentligen. Hennes dagbok, Mot fyren, Vågorna eller Mrs. Dalloway. Vi får se vad det blir.
Författarjulkalender, lucka 9
Bakom lucka nio finns: Selma Lagerlöf.
Den här bilden sitter faktiskt i min hall så jag ser den dagligen!
Åh vad jag älskar den här julkalendern. Att få lovebomba tjugofyra författare tjugofyra dagar i sträck känns mer än roligt. Och dessutom fortsätter lovebombandet på dag 25 för då samlar jag alla författare som nästan kom med i julkalendern. Nåväl. Idag står Selma på dagordningen.
Jag har skrivit om henne flera gånger här i bloggen. Bland annat genom att låta förra årets julutmaning bestå i att läsa en bok av henne. Och genom att luras att tro att hennes Dagbok för Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf var äkta när den faktiskt var en efterkonstruktion av Selma själv. Men nu gäller det ju litegrann att övertyga någon icke-övertygad. Vad är det som är så himla bra med Selma?
För mig funkar det såhär: Jag läser en bok av Selma Lagerlöf när jag vill unna mig något alldeles särskilt. För hon berättar sagor för vuxna på ett så makalöst sätt att man under läsningen nästan önskar att man emellanåt kunde bo i en av hennes sagovärldar. Hon pratar ofta med läsaren, lite jo nu ska jag berätta förstår ni-känsla, utan att det blir fjantigt. Men allt är inte gulligull i hennes böcker, ofta har folk stora problem, ofta uppstår konflikter och orosmoment. Selma, precis som en riktig sagontant ska, vet att engagera sin läsare. Hon är inte rädd för att vara bitsk om hon känner för det, så det är liksom inte rosenskimrande som man kanske kan tro. Inte heller särskilt samhällskritiskt på ett modernare sätt, förvisso, men det behöver ju faktiskt inte allt vara.
Jag säger: Börja med Gösta Berlings saga och kör sedan bara på. Det kommer du nog vilja göra nämligen. Såhär skrev jag efter att ha läst just om Gösta.
Viktigt PS. Visste ni att Selma hjälpte Nelly Sachs att ta sig till Sverige! Och missa inte den här anekdoten, den är fantastisk.
Den här bilden sitter faktiskt i min hall så jag ser den dagligen!
Åh vad jag älskar den här julkalendern. Att få lovebomba tjugofyra författare tjugofyra dagar i sträck känns mer än roligt. Och dessutom fortsätter lovebombandet på dag 25 för då samlar jag alla författare som nästan kom med i julkalendern. Nåväl. Idag står Selma på dagordningen.
Jag har skrivit om henne flera gånger här i bloggen. Bland annat genom att låta förra årets julutmaning bestå i att läsa en bok av henne. Och genom att luras att tro att hennes Dagbok för Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf var äkta när den faktiskt var en efterkonstruktion av Selma själv. Men nu gäller det ju litegrann att övertyga någon icke-övertygad. Vad är det som är så himla bra med Selma?
För mig funkar det såhär: Jag läser en bok av Selma Lagerlöf när jag vill unna mig något alldeles särskilt. För hon berättar sagor för vuxna på ett så makalöst sätt att man under läsningen nästan önskar att man emellanåt kunde bo i en av hennes sagovärldar. Hon pratar ofta med läsaren, lite jo nu ska jag berätta förstår ni-känsla, utan att det blir fjantigt. Men allt är inte gulligull i hennes böcker, ofta har folk stora problem, ofta uppstår konflikter och orosmoment. Selma, precis som en riktig sagontant ska, vet att engagera sin läsare. Hon är inte rädd för att vara bitsk om hon känner för det, så det är liksom inte rosenskimrande som man kanske kan tro. Inte heller särskilt samhällskritiskt på ett modernare sätt, förvisso, men det behöver ju faktiskt inte allt vara.
Jag säger: Börja med Gösta Berlings saga och kör sedan bara på. Det kommer du nog vilja göra nämligen. Såhär skrev jag efter att ha läst just om Gösta.
Viktigt PS. Visste ni att Selma hjälpte Nelly Sachs att ta sig till Sverige! Och missa inte den här anekdoten, den är fantastisk.
År 2011 ska jag upptäcka nya författare
Enligt O skrev för ett tag sedan om en egen utmaning som hon kallar O:s boktolva 2011. Den går ut på att hon under nästa år ska försöka läsa en bok av tolv författare hon inte läst något av tidigare. Jag har faktiskt tänkt ha som mitt litterära nyårslöfte att 2011 ska bli året då jag provar på många nya författare. För jag menar, att de som är med i min författarjulkalender är liksom säkra kort. Jag läser en bok av Bukowski för att jag nästan vet att jag kommer älska den. Och det är inget fel i att ha favoriter, men det vore kul att testa massa nya författare också.
Jag kommer därför att ha en serie här där jag skriver om Författare som jag nog skulle gilla men inte har läst. Varje potentiell Ordochingavisor-författare kommer att föräras varsitt inlägg. Det första dyker upp här under morgondagen. Hint: engelsktalande kvinna med modernistiska drag och som antagligen faller mig i smaken. Vem, vem, vem kan det vara?
Jag vill inte säga att det är just tolv nya författare jag ska läsa men nästa års motto är: testa nytt!
Jag kommer därför att ha en serie här där jag skriver om Författare som jag nog skulle gilla men inte har läst. Varje potentiell Ordochingavisor-författare kommer att föräras varsitt inlägg. Det första dyker upp här under morgondagen. Hint: engelsktalande kvinna med modernistiska drag och som antagligen faller mig i smaken. Vem, vem, vem kan det vara?
Jag vill inte säga att det är just tolv nya författare jag ska läsa men nästa års motto är: testa nytt!
Författarjulkalender, lucka 8
Bakom dagens lucka finns: Michail Bulgakov.
Det här är en av de få författare i julkalendern som jag faktiskt bara läst en enda bok av men ändå så gärna vill ha med. För den enda boken jag har läst av Bulgakov satte så stora spår. Jag pratar förstås om Mästaren och Margarita.
Den boken är en vansinnesfärd med dialogerna innan Jesus fästes på korses, katter som pratar, spårvagnar som inte hinner bromsa, rysk byråkrati och allmän surrealism i en salig blandning. Det är en sådan där bok som lämnar en med känslan att det inte gör något om man inte fattat allt, för det man väl har tagit in har lämnat sådant intryck.
Nu ser jag att det finns fler böcker av Bulgakov på svenska, så jag tror att jag ska införskaffa någon av dem och fortsätta lära känna hans författarskap. Och låt er inte avskräckas av att det är ryskt och därmed skulle vara omöjligt, för så är det inte. Mästaren och Margarita är den typen av bok som man fastnar i.
Förresten så trodde jag länge att andra halvan av titeln syftade till drinken med ett liknande namn. Men det är alltså ett personnamn, vilket jag kanske borde ha förstått men inte gjorde. Nåväl. Läs den (eller har ni kanske redan gjort det och ruvar på andra Bulgakov-tips?).
Det här är en av de få författare i julkalendern som jag faktiskt bara läst en enda bok av men ändå så gärna vill ha med. För den enda boken jag har läst av Bulgakov satte så stora spår. Jag pratar förstås om Mästaren och Margarita.
Den boken är en vansinnesfärd med dialogerna innan Jesus fästes på korses, katter som pratar, spårvagnar som inte hinner bromsa, rysk byråkrati och allmän surrealism i en salig blandning. Det är en sådan där bok som lämnar en med känslan att det inte gör något om man inte fattat allt, för det man väl har tagit in har lämnat sådant intryck.
Nu ser jag att det finns fler böcker av Bulgakov på svenska, så jag tror att jag ska införskaffa någon av dem och fortsätta lära känna hans författarskap. Och låt er inte avskräckas av att det är ryskt och därmed skulle vara omöjligt, för så är det inte. Mästaren och Margarita är den typen av bok som man fastnar i.
Förresten så trodde jag länge att andra halvan av titeln syftade till drinken med ett liknande namn. Men det är alltså ett personnamn, vilket jag kanske borde ha förstått men inte gjorde. Nåväl. Läs den (eller har ni kanske redan gjort det och ruvar på andra Bulgakov-tips?).
Har spenderat (överdrivet) mycket tid med bokhyllorna
Bokhyllan på bilden är inte densamma som texten handlar om.
Idag efter en mycket ansträngande tenta, och då jag imorgon behöver plugga till nästa, så kände jag att jag behövde lite lugn. Från början var tanken att läsa. För den varan har jag inte skämts bort med den senaste veckan, direkt. Istället tänkte jag: Aha! Varför inte förverkliga projektet om att alla böcker av samma författare ska stå tillsammans? Och så slet jag ut alla böcker ur alla hyllor och plötsligt var hela soffan full av böcker utan någon som helst ordning.
Nu, många timmar senare, står alla av Klas Östergren tillsammans med varandra, Birro har en egen liten hörna och Selma har nästan ett helt hyllplan. Osv. Moa och Harry Martinson kommer få en alldeles egen vägghylla så småningom så deras alster befinner sig för tillfället i en papperskasse i köket (ovärdigt i know!). Jag skulle så gärna vilja visa bilder men min telefon är kass (och jag tror tomten kommer med en ny) så det går knappt att fota med den längre. Bilder kommer alltså förhoppningsvis i mellandagarna.
Jag sorterar nu mina bokhyllor så att författare har alla sina alster samlade, fast utan bokstavsordning. Gjorde dessutom en egen poesihörna (nästan två hyllplan) och en hörna för fakta- och reportageböcker. Sedan finns det alltid undantag från alla regler eftersom jag är dålig på att hålla en strikt ordning under längre perioder. Jag är för anarkism i bokhyllor. Hur sorterar ni era bokhyllor?
Författarjulkalender, lucka 7
I grevens tid med tanke på att dagen snart är slut kommer här sjunde luckan. Bakom den finns: Paul Auster.
Efter att igår ha skrivit om en av mina absoluta någonsinfavoriter så besinnar jag mig lite idag och tar en författare jag tycker om men inte känner sådan där reservationslös beundran inför. Paul Auster känns som en författare som jag kommer att vända mig till då och då, med ganska långa mellanrum. Hör jag att han kommit ut med en ny bok så kommer jag nog inte att kasta mig över den, men läser gärna det som skrivs om boken.
Som jag har uppfattat honom så kan han verkligen konsten att berätta historier med ett eget språk, och i Brooklyn-miljö. Vill man ha amerikansk litteratur att fastna i och fundera kring, så är alltså Auster ett självklart val.
Hittills har jag faktiskt bara läst två Auster-böcker ser jag efter lite rekognisering. Det låter mystiskt, kanske finns en tredje läst som jag just nu inte kan minnas. Hursomhelst så vet jag med säkerhet att jag läst Illusionernas bok och läst Dårskaper i Brooklyn (och alltså förmodligen någon mer) och blivit otroligt berörd och förtjust i dessa. Dårskaper i Brooklyn läste jag för flera år sedan och tänker ändå på den med jämna mellanrum. Så den kan jag varmt rekommendera till alla. Nästa gång jag känner för en Auster så blir det nog New York-trilogin, för varje gång jag nämner att jag inte har läst den i prata-Auster-sammanhang så blir alla typ: VA? SKOJAR DU MED MIG? och då undrar jag förstås vad det är för storartat jag dagligen går runt och har missat. Ni vet känslan? Det jag läst hittills har verkligen inte gjort mig besviken – tvärtom. Auster får jag inte nog av på länge tror jag.
Gillar ni honom?
Efter att igår ha skrivit om en av mina absoluta någonsinfavoriter så besinnar jag mig lite idag och tar en författare jag tycker om men inte känner sådan där reservationslös beundran inför. Paul Auster känns som en författare som jag kommer att vända mig till då och då, med ganska långa mellanrum. Hör jag att han kommit ut med en ny bok så kommer jag nog inte att kasta mig över den, men läser gärna det som skrivs om boken.
Som jag har uppfattat honom så kan han verkligen konsten att berätta historier med ett eget språk, och i Brooklyn-miljö. Vill man ha amerikansk litteratur att fastna i och fundera kring, så är alltså Auster ett självklart val.
Hittills har jag faktiskt bara läst två Auster-böcker ser jag efter lite rekognisering. Det låter mystiskt, kanske finns en tredje läst som jag just nu inte kan minnas. Hursomhelst så vet jag med säkerhet att jag läst Illusionernas bok och läst Dårskaper i Brooklyn (och alltså förmodligen någon mer) och blivit otroligt berörd och förtjust i dessa. Dårskaper i Brooklyn läste jag för flera år sedan och tänker ändå på den med jämna mellanrum. Så den kan jag varmt rekommendera till alla. Nästa gång jag känner för en Auster så blir det nog New York-trilogin, för varje gång jag nämner att jag inte har läst den i prata-Auster-sammanhang så blir alla typ: VA? SKOJAR DU MED MIG? och då undrar jag förstås vad det är för storartat jag dagligen går runt och har missat. Ni vet känslan? Det jag läst hittills har verkligen inte gjort mig besviken – tvärtom. Auster får jag inte nog av på länge tror jag.
Gillar ni honom?
Världens bästa lässällskap
Medan jag ägnar mig åt råplugg inför morgondagstenta i idéhistoria (många 1800-talsfilosofer att hålla i huvudet) så tänkte jag låta er träffa det finaste lässällskapet i världen. Han heter Arturo och ligger här lite halvt invirad i ett täcke. Dagens julkalenderlucka kommer senare ikväll.
Januari blir min dystopimånad
Nu har jag bestämt mig för att ladda upp rejält och ha dystopimånad i januari. Därefter kommer nämligen allt det hektiska igång igen, och dessutom en rolig utmaning här i bloggen, så då kommer jag inte ha tid. Men januari. Då är det grått och kallt och svenskt allvar och då skadar det inte att läsa dystra framtidsvisioner. Jag älskar nämligen dystopier.
I januari ska jag alltså (i princip) bara läsa dystopier. Helst bara, utan undantag. Eftersom det behövs införskaffas lite böcker innan dess så tänkte jag redan nu börja fundera på vilka jag ska läsa. 1984 och Kallocain är två av mina favoritböcker, bägge dystopier. Vet inte om också Clockwork orange-boken räknas till sådan. Att få såpass stora läsupplevelser vore alldeles underbart.
Tänkbara kandidater:
- Du sköna nya värld av Aldous Huxley
- Corpus delicti av Juli Zeh (efter att ha läst om den hos Bokstävlarna-Anna)
- Oryx & cryke av Margaret Atwood
- Toffs bok av Kalle Dixelius
- Kall feber av Jerker Virdborg (även om jag har för mig att han var med och skrev det där manifestet i DN och att jag då lovade mig själv att aldrig läsa honom eftersom manifestlöftena var så löjliga)
- Enhet av Ninni Holmqvist
Nu behöver jag förstås era tips också. Ge mig alla dystopier ni har, vet jag. Jag behöver alla tips jag kan få, sedan läser jag så många jag hinner i januari och bloggar om det hela här förstås. Muntert blir det kanske inte men tänkvärt räcker långt för mig.
Författarjulkalender, lucka 6
Bakom lucka nummer 6 finns: Sara Stridsberg.
Och det här är då en författare jag värnar om alldeles extra mycket. Jag menar, Murakami och Coupland, Vallgren och Duras i all ära. Men ingen av dem har berört och påverkat mig ens i närheten lika mycket som Sara Stridsberg gör.
Det finns liksom författare som man älskar, men har förståelse för om andra inte känner samma sak inför. Jag kan förstå om man tycker att Coupland är för flippad. Jag kan även tänka mig in i att man tycker Vallgren är lite högtravande. Men jag har så otroligt svårt att förstå dem som inte fullkomligt och besinningslöst avgudar Stridsbergs romaner. För att inte skriva alltför långt så delar jag upp inlägget i anledningar till att älska det Sara Stridsberg skriver:
Språket. Stridsberg har ett fullkomligt unikt språk, vars like jag aldrig sett. Hon blandar korta och långa meningar, fragmentariskt med konkret. Vackersorgligt, tycker jag nog är det bäsa ordet. Ontskönt, kanske? Lite fina ord skadar aldrig. Två exempel ur Drömfakulteten finns här, från min julkalender förra året.
Berättelserna. Sara Stridsberg har hittills i sina romaner tagit ett snitt ur verkligheten (eller ur en fiktiv verklighet) och gjort fiktion av det. Jag älskar sådant. I Drömfakulteten spinner hon ut Valerie Solanas liv. I Happy Sally berättar hon om simmerskan Sally Bauer som ville korsa engelska kanalen. I Darling river gör hon varianter på Nabokovs Lolita-karaktär.
Smärtan & skönheten. Det sorgliga i handlingen, ofta extremt smärtsamt och tragiskt, förskönas av språket som jag bara måste älska. Och det blir en så stark upplevelse att man knappt kan tro det. Man vill både läsa långsamt och insupa allt på samma gång.
Miljöerna. USA. Trasiga hammockar med rosenmönster. Milslånga amerikanska motorvägar. Sunkiga motell. Sunkiga diners. Mörka gränder. Ja, ni hör ju själva.
Tankarna som väcks. En Stridsberg-bok kan diskuteras i timmar och åter timmar. Jag är HEMSK mot de i min närhet med allt mitt prat om denna författare. Det finns alltid en anledning att nämna henne i litterära sammanhang och böcker pratar jag om för jämnan, så ni förstår ju själva.
Och här har jag svårt att ge råd på vilken bok som ska läsas först, eftersom alla ska läsas. Klicka på respektive titel för att se vad jag bloggade om boken efter att ha läst. Happy Sally ska läsas för havet och drömmen om havet, Drömfakulteten för det sorgliga och Andy i bakgrunden och motellet med neddragna persienner och cosmo girl och knarket och de fiktiva intervjuerna. Darling river för kläderna som skjuts sönder i bilen, apan som också är Lo som också är Dolores och för ordböckerna som beskriver ord ur ett lolita-perspektiv.
Döm om min förvåning när några i min bokcirkel inte förstod "grejen" med Sara Stridsberg. De tyckte att hon krånglade till det, så mycket hörde jag. Sedan började chocken brusa i mina öron och då hörde jag inte så mycket mer. Men vad tycker ni? Har ni läst något av henne än?
Och det här är då en författare jag värnar om alldeles extra mycket. Jag menar, Murakami och Coupland, Vallgren och Duras i all ära. Men ingen av dem har berört och påverkat mig ens i närheten lika mycket som Sara Stridsberg gör.
Det finns liksom författare som man älskar, men har förståelse för om andra inte känner samma sak inför. Jag kan förstå om man tycker att Coupland är för flippad. Jag kan även tänka mig in i att man tycker Vallgren är lite högtravande. Men jag har så otroligt svårt att förstå dem som inte fullkomligt och besinningslöst avgudar Stridsbergs romaner. För att inte skriva alltför långt så delar jag upp inlägget i anledningar till att älska det Sara Stridsberg skriver:
Språket. Stridsberg har ett fullkomligt unikt språk, vars like jag aldrig sett. Hon blandar korta och långa meningar, fragmentariskt med konkret. Vackersorgligt, tycker jag nog är det bäsa ordet. Ontskönt, kanske? Lite fina ord skadar aldrig. Två exempel ur Drömfakulteten finns här, från min julkalender förra året.
Berättelserna. Sara Stridsberg har hittills i sina romaner tagit ett snitt ur verkligheten (eller ur en fiktiv verklighet) och gjort fiktion av det. Jag älskar sådant. I Drömfakulteten spinner hon ut Valerie Solanas liv. I Happy Sally berättar hon om simmerskan Sally Bauer som ville korsa engelska kanalen. I Darling river gör hon varianter på Nabokovs Lolita-karaktär.
Smärtan & skönheten. Det sorgliga i handlingen, ofta extremt smärtsamt och tragiskt, förskönas av språket som jag bara måste älska. Och det blir en så stark upplevelse att man knappt kan tro det. Man vill både läsa långsamt och insupa allt på samma gång.
Miljöerna. USA. Trasiga hammockar med rosenmönster. Milslånga amerikanska motorvägar. Sunkiga motell. Sunkiga diners. Mörka gränder. Ja, ni hör ju själva.
Tankarna som väcks. En Stridsberg-bok kan diskuteras i timmar och åter timmar. Jag är HEMSK mot de i min närhet med allt mitt prat om denna författare. Det finns alltid en anledning att nämna henne i litterära sammanhang och böcker pratar jag om för jämnan, så ni förstår ju själva.
Och här har jag svårt att ge råd på vilken bok som ska läsas först, eftersom alla ska läsas. Klicka på respektive titel för att se vad jag bloggade om boken efter att ha läst. Happy Sally ska läsas för havet och drömmen om havet, Drömfakulteten för det sorgliga och Andy i bakgrunden och motellet med neddragna persienner och cosmo girl och knarket och de fiktiva intervjuerna. Darling river för kläderna som skjuts sönder i bilen, apan som också är Lo som också är Dolores och för ordböckerna som beskriver ord ur ett lolita-perspektiv.
Döm om min förvåning när några i min bokcirkel inte förstod "grejen" med Sara Stridsberg. De tyckte att hon krånglade till det, så mycket hörde jag. Sedan började chocken brusa i mina öron och då hörde jag inte så mycket mer. Men vad tycker ni? Har ni läst något av henne än?
Författarjulkalender, lucka 5
Bakom lucka fem finns: Haruki Murakami
Språket är vid få tillfällen lite väl tillkrånglat med underliga metaforer och liknande. Men oftast är det bara sådär fantastiskt att man nästan önskar att man själv hade skrivit boken.
En självklar ingrediens i en Ord och inga visor-komponerad julkalender är Haruki Murakami. Aldrig har jag läst någon som är lika bra på att kombinera realism med surrealism utan att det känns fjantigt (eller jo okej, en till som kommer senare i kalendern). Och Murakami har någon slags mystisk förmåga att få en 700 sidor tjock bok att kännas som hälften så få av en vanlig författare. Man sitter liksom och läser en stund och så har 50 sidor rasslat förbi utan att man tänkt på det. Jag vet inte hur han lyckas, men häftigt är det.
Hittills har jag läst två böcker: Kafka på stranden (en av mina tegelstensböcker i utmaningen som jag skrev såhär om) och Fågeln som vrider upp världen (som jag skrev såhär om). Jag ser fram emot att läsa även Norweigan wood, Sputnikälskling och till våren förhoppningsvis även IQ84 som verkar vara en såpass tjock tegelsten att den på svenska delas upp i två delar (som dock ges ut samtidigt). Den enda boken jag nog aldrig kommer vilja läsa är den som handlar om att springa. Och det bara för att jag är så ointresserad av sådant att nog inte ens Murakami skulle fånga mig på den punkten.
Varför ska han läsas då? Jag tycker att det han är så bra på är att skriva sagor för vuxna. Mystiska förväxlingar, oförklarliga händelser och slumpen leder hans huvudpersoner i helt oväntade riktningar. Som Kafka där på biblioteket när han rymt hemifrån, som hamnar i vad som känns som en helt annan värld och träffar nya människor. Och som mannen som klättrar ner i en brunn helt plötsligt. Och katterna som pratar, men det är bara vissa som kan höra vad de säger.
Språket är vid få tillfällen lite väl tillkrånglat med underliga metaforer och liknande. Men oftast är det bara sådär fantastiskt att man nästan önskar att man själv hade skrivit boken.
Så - läs alltså denne japanske författare och låt er inte avskräckas av varesig bokig tjocklek eller mystiska baksidestexter. It's all worth it. Vad har ni för tankar om Murakami?
Författarjulkalender, lucka 4
Bakom lucka nummer fyra finns: Carl-Johan Vallgren.
I fallet Carl-Johan Vallgren verkar det ofta vara så att hans personlighet gör folk skeptiska till att läsa böckerna - jag har läst om fenomenet i flera bloggar. Ser man honom i intervjuer så kan han verka rätt dryg och självgod. Personligen tycker jag bara att det är befriande med någon som trotsar den svenska jantelagen och vågar stå för att han gillar sin bok. Jag undrar lite vem som ska gilla boken om inte författaren själv gör det? Annars är kutym att skruva lite generat på sig när en programledare överöser ens bok med beröm. Man ska tydligt visa att man minsann inte sitter på sina höga hästar, oh nej. Det gör inte Vallgren. Jag såg en intervju med honom för några år sedan, när hans senaste bok Kunzelmann & Kunzelmann precis hade kommit ut. Då deklamerade han att han ansåg den vara en världsroman.
Senare visade sig att det var just detta uttalande (som jag tyckte var rätt befriande när jag såg intervjun) som gjorde det svårt för mig att slappna av under läsningen av romanen. Jag väntade litegrann på det där världs- i det hela. Men men. Det jag vill ha sagt är: låt inte Vallgrens självgodhet stoppa er från att läsa hans romaner.
Han skriver nämligen väldigt snirkligt på ett sätt som ändå är lätt att läsa. I hans romaner är berättarkonsten i fokus. Han berättar bra och fängslande. Den vidunderliga kärlekens historia är kanske hans mest omtalade roman. Jag läste den för ganska längesedan och har ett tag funderat på en omläsning. Jag älskade den rakt igenom. Kunzelmann & Kunzelmann är verkligen läsvärd. Den handlar om alltifrån konstförfalskning och att fly från sig själv, till gangsters i Stockholm. Såhär skrev jag om den. Och så har vi För herr Bachmanns broschyr som är bitande samhällskritik mot allt vad Sverige innebär.
Så ge honom en chans, han är en av få riktiga sagoberättare i Sverige idag tycker jag. Vad tycker ni?
Julutmaningen är en jul utan måsten
Jag hade först tänkt ha en maffig julutmaning. Förra året gick min julutmaning ut på att man skulle läsa valfri bok av Selma Lagerlöf eftersom hon känns extra härligt julig på något sätt. I år tänkte jag spinna vidare med ännu en klassisk svensk författare. Inlägget var till och med formulerat. Författaren att läsa medan man jäste av för mycket after eight, nötter och julskinka skulle vara August Strindberg. Jag hade även valt vilken bok jag skulle läsa (Hemsöborna).
Men sedan kände jag såhär (älska att dela upp saker i kategorier):
1. Vem känner sig inte utmattad, rentav dränerad, efter tegelstensutmaningen (ingen räcker upp handen)?
2. När ska man läsa utan måsten, om inte över jul när man är ledig och det är vintrigt och kallt och inga krav på att sitta piffig på en uteservering eller ligga solbränd, flådd och hudcanceraktig på stranden? Jag tycker att julen ska vara helt bortom förpliktelser och regler.
Så jag dissar min egen idé helt enkelt. Och ifall jag nästa år får för mig att ha en julutmaning så ska jag bannemig ha en god anledning till det, efter det här inlägget. Det kanske jag har, vem vet. Men jag struntar i August över jul och läser nog något helt annat istället. Vad tänker jag inte bestämma förrän den dagen kommer.
Julutmaningen lyder alltså: Läs utan måsten i jul! Vad säger ni om det?
PS. En härlig utmaning dyker upp i början av nästa år, så den utmaningssugna behöver inte sörja länge. Bara ett litet tag.
Men sedan kände jag såhär (älska att dela upp saker i kategorier):
1. Vem känner sig inte utmattad, rentav dränerad, efter tegelstensutmaningen (ingen räcker upp handen)?
2. När ska man läsa utan måsten, om inte över jul när man är ledig och det är vintrigt och kallt och inga krav på att sitta piffig på en uteservering eller ligga solbränd, flådd och hudcanceraktig på stranden? Jag tycker att julen ska vara helt bortom förpliktelser och regler.
Så jag dissar min egen idé helt enkelt. Och ifall jag nästa år får för mig att ha en julutmaning så ska jag bannemig ha en god anledning till det, efter det här inlägget. Det kanske jag har, vem vet. Men jag struntar i August över jul och läser nog något helt annat istället. Vad tänker jag inte bestämma förrän den dagen kommer.
Julutmaningen lyder alltså: Läs utan måsten i jul! Vad säger ni om det?
PS. En härlig utmaning dyker upp i början av nästa år, så den utmaningssugna behöver inte sörja länge. Bara ett litet tag.
Författarjulkalender, lucka 3
Bakom lucka tre finns: Douglas Coupland
Jag har skrivit ganska mycket om Douglas Coupland i den här bloggen, men självklart måste han föräras en av mina julkalenderluckor. Konstigt vore det annars. Som jag skrev tidigare i höstas, efter att ha läst Girlfriend in a coma, så ser mitt och Couplands förhållande ut såhär: Han skriver böcker. Jag läser böckerna, dock på svenska (ofta lite sent ute, jag är inte pang på utgivningsdatum i detta fall) och älskar dem. Det hela fungerar ganska bra.
Det jag gillar med Coupland är dels hans samhällskritisk-sarkastiska förmåga, och dels han förmåga att producera såpass vitt skilda verk som han gör. Han har vad jag brukar kalla en allvarlig sida, och en lite utflippad i sitt skrivande. Jag gillar dem bägge, på olika sätt. När jag läser en av de mer utflippade böckerna så är jag snarare fascinerad över hur nyskapande de känns. De är ofta lite som tv-serier, åtminstone är det den association jag brukar få. Läser jag en av de mer allvarliga varianterna så berörs jag och hanterar dem som en Roman Skriven Av En Annan Författare. Och han behärskar båda dessa ytterligheter väldigt bra, och anpassar språket på ett lämpligt sätt.
Sedan att jag var oförtjust i slutet av Girlfriend in a coma, att jag ibland faktiskt tröttnade under läsningen av Jpod och så - det är bara petitesser som glöms ganska snabbt. Det fina i kråksången är att det fortfarande finns böcker jag inte läst av honom än (yay!).
Så, hur tar man sig in i det här författarskapet (han har skrivit en hel del)? Det bästa är att testa en utflippad bok och en allvarligare. Tilläggas bör att de utflippade självklart innehåller allvar också, så ni inte blir helt avskräckta. Gillar man honom då så kan man fortsätta att läsa bok efter bok. Gillar man inte, well, så är det nog inte mycket mer att göra. Här kommer tips på två startböcker, alltså:
En utflippad att börja med: Jag tycker att Alla familjer är psykotiska är ett bra exempel på det couplandska galenskapet. Jag tyckte till och med att den var lite väl, minns jag. Och det kan jag säga på en gång, att det är inte lätt att få mig att känna så. Men den går i ett rasande tempo och är så knäpp att den blir bra bara därför (OBS! inte ok att fuska och se filmen istället).
En allvarligare att börja med: Då blir mitt val självklart. Hej Nostradamus! är en sådan där bok som gör att allt annat känns sekundärt. Typ 'jo, jag ska städa men först skajagbaraläsalitecoupland'. Det är skolmassakrar och sorg och längtan och att växa upp och vara lite ensam.
En som är mittemellan: Microslavar är både allvarlig och utflippad på ett fint sätt. Såhär skrev jag om den (klicka så får ni se världens snyggaste omslag).
Jag tycker för övrigt att julkalendern hittills har fått till en ganska bra mix. En nutida, samhällskritisk, nytänkande kanadensare. En språkligt fantastisk hyllad fransyska. Och en supande white trash-amerikan som skriver så att själen blöder. Vem vet vad som kommer imorgon (jo, jag!)?
Jag vet att flera bland er som läser också älskar Coupland. Men boma föralldel gärna kommentarsfältet med såväl boktips som er syn på Coupland. Håller ni med mig om (den spännande) dubbelheten i hans författarskap?
Jag har skrivit ganska mycket om Douglas Coupland i den här bloggen, men självklart måste han föräras en av mina julkalenderluckor. Konstigt vore det annars. Som jag skrev tidigare i höstas, efter att ha läst Girlfriend in a coma, så ser mitt och Couplands förhållande ut såhär: Han skriver böcker. Jag läser böckerna, dock på svenska (ofta lite sent ute, jag är inte pang på utgivningsdatum i detta fall) och älskar dem. Det hela fungerar ganska bra.
Det jag gillar med Coupland är dels hans samhällskritisk-sarkastiska förmåga, och dels han förmåga att producera såpass vitt skilda verk som han gör. Han har vad jag brukar kalla en allvarlig sida, och en lite utflippad i sitt skrivande. Jag gillar dem bägge, på olika sätt. När jag läser en av de mer utflippade böckerna så är jag snarare fascinerad över hur nyskapande de känns. De är ofta lite som tv-serier, åtminstone är det den association jag brukar få. Läser jag en av de mer allvarliga varianterna så berörs jag och hanterar dem som en Roman Skriven Av En Annan Författare. Och han behärskar båda dessa ytterligheter väldigt bra, och anpassar språket på ett lämpligt sätt.
Sedan att jag var oförtjust i slutet av Girlfriend in a coma, att jag ibland faktiskt tröttnade under läsningen av Jpod och så - det är bara petitesser som glöms ganska snabbt. Det fina i kråksången är att det fortfarande finns böcker jag inte läst av honom än (yay!).
Så, hur tar man sig in i det här författarskapet (han har skrivit en hel del)? Det bästa är att testa en utflippad bok och en allvarligare. Tilläggas bör att de utflippade självklart innehåller allvar också, så ni inte blir helt avskräckta. Gillar man honom då så kan man fortsätta att läsa bok efter bok. Gillar man inte, well, så är det nog inte mycket mer att göra. Här kommer tips på två startböcker, alltså:
En utflippad att börja med: Jag tycker att Alla familjer är psykotiska är ett bra exempel på det couplandska galenskapet. Jag tyckte till och med att den var lite väl, minns jag. Och det kan jag säga på en gång, att det är inte lätt att få mig att känna så. Men den går i ett rasande tempo och är så knäpp att den blir bra bara därför (OBS! inte ok att fuska och se filmen istället).
En allvarligare att börja med: Då blir mitt val självklart. Hej Nostradamus! är en sådan där bok som gör att allt annat känns sekundärt. Typ 'jo, jag ska städa men först skajagbaraläsalitecoupland'. Det är skolmassakrar och sorg och längtan och att växa upp och vara lite ensam.
En som är mittemellan: Microslavar är både allvarlig och utflippad på ett fint sätt. Såhär skrev jag om den (klicka så får ni se världens snyggaste omslag).
Jag tycker för övrigt att julkalendern hittills har fått till en ganska bra mix. En nutida, samhällskritisk, nytänkande kanadensare. En språkligt fantastisk hyllad fransyska. Och en supande white trash-amerikan som skriver så att själen blöder. Vem vet vad som kommer imorgon (jo, jag!)?
Jag vet att flera bland er som läser också älskar Coupland. Men boma föralldel gärna kommentarsfältet med såväl boktips som er syn på Coupland. Håller ni med mig om (den spännande) dubbelheten i hans författarskap?
Läsrapport november
November blev en riktigt bra läsmånad, med både romaner och poesi. Tyvärr känner jag på mig att december inte kommer bli detsamma, då jag har två gigantiska tentor. En nästa onsdag och en den 18. De kommer ta upp det mesta av min vakna tid faktiskt. Blogga ska jag däremot göra desto mer. Nog om det. Dessa böcker läste jag i november:
Anna Karenina av Leo Tolstoj (läste ut i november, påbörjade i oktober)
Oppositionspartiet av Gun-Britt Sundström
På diabilden är huvudet proppfullt av lycka av Catharina Gripenberg
Erotisk politik av Jim Morrison
Det spelar ingen roll var blixtarna slår ner av Lukas Moodysson
Utrensning av Sofi Oksanen
Samla ull av Patti Smith
Inlåsta av Emma Donoghue
Åtta böcker totalt, varav fyra diktsamlingar. Precis som i oktober faktiskt!
Månadens bästa: Åh, omöjligt att välja. Jag har haft en underbar läsmånad med många fina och inspirerande läsupplevelser. Men kanske att Moodysson, Gripenberg och Oksanen sticker ut lite mer än de andra.
Månadens sämsta: Läslustmässigt så var helt klart Anna Karenina sämst men det var ingen dålig bok för det. De andra var bara så bra, helt enkelt.
Månadens överraskning: Att Utrensning var så överfantastisk överraskade mig faktiskt lite. Och att Inlåsta vände från en bok jag ville lägga ner direkt, till en sidvändare jag inte kunda hålla fingrarna ifrån. Den, som övriga obloggade böcker, ska få ett eget inlägg inom kort.
Månadens besvikelse: Slutet i Anna Karenina, som var mycket mer moraliskt 1800-tal än jag förväntat mig efter att ha spenderat 900 sidor (och i liten text) med boken.
Anna Karenina av Leo Tolstoj (läste ut i november, påbörjade i oktober)
Oppositionspartiet av Gun-Britt Sundström
På diabilden är huvudet proppfullt av lycka av Catharina Gripenberg
Erotisk politik av Jim Morrison
Det spelar ingen roll var blixtarna slår ner av Lukas Moodysson
Utrensning av Sofi Oksanen
Samla ull av Patti Smith
Inlåsta av Emma Donoghue
Åtta böcker totalt, varav fyra diktsamlingar. Precis som i oktober faktiskt!
Månadens bästa: Åh, omöjligt att välja. Jag har haft en underbar läsmånad med många fina och inspirerande läsupplevelser. Men kanske att Moodysson, Gripenberg och Oksanen sticker ut lite mer än de andra.
Månadens sämsta: Läslustmässigt så var helt klart Anna Karenina sämst men det var ingen dålig bok för det. De andra var bara så bra, helt enkelt.
Månadens överraskning: Att Utrensning var så överfantastisk överraskade mig faktiskt lite. Och att Inlåsta vände från en bok jag ville lägga ner direkt, till en sidvändare jag inte kunda hålla fingrarna ifrån. Den, som övriga obloggade böcker, ska få ett eget inlägg inom kort.
Månadens besvikelse: Slutet i Anna Karenina, som var mycket mer moraliskt 1800-tal än jag förväntat mig efter att ha spenderat 900 sidor (och i liten text) med boken.
En julenkät är som alla enkäter svår att motstå
Som många andra vill självklart jag också svara på En bokcirkel för allas julenkät.
1. Vilken bok önskar du dig i julklapp?
Vilka en miljon böcker, väl? För det är ungefär på den nivån. Men jag tycker om presentkort på adlibris eller lite pengar att spendera på antikvariat. Jag tycker helt enkelt det är svårt att önska böcker, särskilt som många av de böcker jag nu vill ha måste köpas via antikvariat. Men däremot får man gärna köpa ett snyggt bokhyllestöd, snygga hyllor, penguin-muggar (1984 eller Bonjour tristesse, tack!) eller annat bokrelaterat. Jag inspirerades sjukt mycket av Bokbabbels snart legendariska dregelinlägg.
2. Om du fick ge en bok till vilken kändis du vill, vilken person skulle du välja och vilken bok? Skriv gärna varför.
Jag förstår inte varför jag skulle vilja ge en bok till en kändis riktigt. Men Thåström skulle kunna få någon riktigt bra och inspirerande diktsamling (om han inte redan läst alla), eller så skulle Miss Li få Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm eftersom jag känner på mig på något sätt att hon skulle tycka om den.
3. Nämn en bok som du tänker ge bort i julklapp.
Det är förstås hemligt men jag tänker minsann ge bort böcker så det ryker, som jag alltid brukar göra. Inte till folk som inte läser, förstås, men en och annan bok blir det. Vilka är däremot hemligt.
4. Har du någon jultradition som du följer varje år?
Mina jular brukar vara osedvanligt traditionella med risgrynsgröt till lunch, kalle anka, julbord & julklappsöppning. I år blir det lite annorlunda eftersom julafton ska firas både hos mina föräldrar och min kärestas, men det är bara roligt tycker jag. Kalle anka är man väl ändå, i ärlighetens namn, riktigt trött på?
5. Vad har du alltid på ditt julbord?
Jag har haft lyxen att aldrig behöva laga julbord själv. Men jag är lite kräsen med köttiga grejer, så det brukar bli mest köttbullar, prinskorv, potatis, julbröd och sådant. Och julmust förstås!
6. Vad önskar du dig i julklapp utöver boken i fråga 1?
Jag önskar mig lite smink, en fungerande telefon (så att jag kan fota till bloggen om inte annat!) och smått och gott.
Författarjulkalender, lucka 2
Bakom lucka två finns: Marguerite Duras
Jag har funderat lite på hur många böcker jag måste ha läst av en författare för att den ska få kvala in i den här julkalendern. Sedan tänkte jag att det ju är tillräckligt svårt att skriva en bra bok, så egentligen tycker jag att det skulle räcka om jag läst en enda bok av en person. Nu blir det nog inte riktigt så (två blir oftast minimum), och gemensamt för alla författare jag presenterar är att jag vill läsa betydligt mer av dem.
Marguerite Duras har jag ännu läst ett par böcker av, men har flera supersnygga utgåvor ännu olästa och jag tänkte nog unna mig en av dem under december (när två mardrömstentor klarats av). För ett unnande är precis vad som gäller för mig med döda älskförfattares böcker. Det kommer ju aldrig fler, så man måste spara litegrann på de som finns.
Älskaren grep tag i mig när jag läste den förra sommaren. Jag skrev såhär om den. Min upplevelse av Duras är att språket är vad som gör henne så bra. I de romaner jag läst av henne så händer egentligen inte så värst mycket. Istället är språket det driv som hela tiden för boken framåt. Det är väldigt härligt att bryta av annan läsning med en sådan typ av bok ibland. Halv elva en sommarkväll gav mig nämligen samma känsla. Visst finns en grundhandling och huvudkaraktärer - det är inga abstrakta berättelser som virkas fram. Men det är heller inga dramatiska vändpunkter eller så. Är man beredd på det så tror jag att de flesta skulle uppskatta Marguerite Duras. Det är liksom inte Herta Müller-otillgängligt, utan man följer hela tiden med under läsningen. Såhär beskrev jag det efter att precis ha läst ut Älskaren (men hur kan man döpa en bok till något så Harlekein-aktigt? Parodi på sådana romaner tror jag knappast det är. Låt inte titeln lura er):
Språket dansar fram, meningarna hakar i varandra som om de satt ihop redan innan de skrevs ner på papper. Åh, njutning för ögonen.
Det är svårt för mig att, som jag gjorde med Bukowski bakom lucka ett igår, ge en representativ väg in i författarskapet eftersom jag inte har läst tillräckligt många böcker. Däremot har ju min väg varit bra eftersom jag numera är så förtjust i Duras. Så börja med Älskaren, trots den väldigt avskräckande titeln, och se vart det tar vägen.
Har ni läst Duras än, och vad tycker ni i så fall?
Jag har funderat lite på hur många böcker jag måste ha läst av en författare för att den ska få kvala in i den här julkalendern. Sedan tänkte jag att det ju är tillräckligt svårt att skriva en bra bok, så egentligen tycker jag att det skulle räcka om jag läst en enda bok av en person. Nu blir det nog inte riktigt så (två blir oftast minimum), och gemensamt för alla författare jag presenterar är att jag vill läsa betydligt mer av dem.
Marguerite Duras har jag ännu läst ett par böcker av, men har flera supersnygga utgåvor ännu olästa och jag tänkte nog unna mig en av dem under december (när två mardrömstentor klarats av). För ett unnande är precis vad som gäller för mig med döda älskförfattares böcker. Det kommer ju aldrig fler, så man måste spara litegrann på de som finns.
Älskaren grep tag i mig när jag läste den förra sommaren. Jag skrev såhär om den. Min upplevelse av Duras är att språket är vad som gör henne så bra. I de romaner jag läst av henne så händer egentligen inte så värst mycket. Istället är språket det driv som hela tiden för boken framåt. Det är väldigt härligt att bryta av annan läsning med en sådan typ av bok ibland. Halv elva en sommarkväll gav mig nämligen samma känsla. Visst finns en grundhandling och huvudkaraktärer - det är inga abstrakta berättelser som virkas fram. Men det är heller inga dramatiska vändpunkter eller så. Är man beredd på det så tror jag att de flesta skulle uppskatta Marguerite Duras. Det är liksom inte Herta Müller-otillgängligt, utan man följer hela tiden med under läsningen. Såhär beskrev jag det efter att precis ha läst ut Älskaren (men hur kan man döpa en bok till något så Harlekein-aktigt? Parodi på sådana romaner tror jag knappast det är. Låt inte titeln lura er):
Språket dansar fram, meningarna hakar i varandra som om de satt ihop redan innan de skrevs ner på papper. Åh, njutning för ögonen.
Det är svårt för mig att, som jag gjorde med Bukowski bakom lucka ett igår, ge en representativ väg in i författarskapet eftersom jag inte har läst tillräckligt många böcker. Däremot har ju min väg varit bra eftersom jag numera är så förtjust i Duras. Så börja med Älskaren, trots den väldigt avskräckande titeln, och se vart det tar vägen.
Har ni läst Duras än, och vad tycker ni i så fall?
Funderingar av Angelica Wiik & Bengt O. Björklund
För det första är den här boken _enorm_. Med det sagt ska jag berätta lite om den, eftersom den är ganska ovanlig har jag fått för mig. Boken består av tavlor målade av konstnären Angelica Wiik. Hon målar färgstarkt och figurativt. Vissa av bilderna gillar jag mycket, och andra inte.
Jag googlade fram två bilder på måfå bara, för att visa hennes stil. På varje uppslag i boken, bredvid tavlan, finns en dikt. Dikterna rör sig oftast i samma värld som tavlans motiv. De är alla korta och ögonblicksartade. Precis som med bilderna så är vissa dikter bra och andra lite tristare. Så är det med den här boken. Men det roligaste är nästan idén tycker jag. Konst + ord är ju en oslagbar kombination. Den finns på många bibliotek så passa på att bläddra i den om ni ändå är där.
Jag läste ju nyligen också Jag missade Woodstock av Bengt O. Björklund. Det var typ som en enda lång dikt, en diktroman. Såhär tyckte jag om den.
Mer om gruppkramen
Det har pratats gruppkram lite här och där i bokbloggsvärlden efter att uttrycket använts i ett Babel-avsnitt på ett överlägset sätt om bokbloggarna (som faktiskt är såpass stora att de inte kan förbises). Jag håller inte med om gruppkramen i sig, eftersom det ofta uppstår diskussioner och oliktyckande i bokbloggarna. Det handlar om trevlighet och ett genuint gemensamt intresse, bara. Men det där har vi redan gått igenom färdigt.
Inte mina exemplar alltså. Men så fint att få tillskott bestående av underbara paret Martinson.
Nu vill jag bara visa hur fin den där gruppkramen faktiskt kan vara emellanåt. Det började med att jag gick på en fest i Vixxtorias blogg utan att jag ens vetat om det. När jag surfade runt och läste ikapp mig i alla bokbloggar några dagar senare så såg jag att jag varit med på den virtuella festen, och pratat Moa Martinson. Festen i sig var ett väldigt roligt initiativ, och dessutom erbjöd Vixxtoria mig ett exemplar av Moas Kyrkbröllop. Jag tackade väldigt glatt ja och fick den på posten kort därefter. Så fint! Och nu har Tekoppen erbjudit mig ett exemplar av Harry Martinsons Aniara, som jag suktat så mycket efter på sistone. Och så ger Annika på alkb bort böcker och jag ska få Toffs bok av Kalle Dixelius.
Är inte det här gruppkramen när den är som bäst?
Inte mina exemplar alltså. Men så fint att få tillskott bestående av underbara paret Martinson.
Nu vill jag bara visa hur fin den där gruppkramen faktiskt kan vara emellanåt. Det började med att jag gick på en fest i Vixxtorias blogg utan att jag ens vetat om det. När jag surfade runt och läste ikapp mig i alla bokbloggar några dagar senare så såg jag att jag varit med på den virtuella festen, och pratat Moa Martinson. Festen i sig var ett väldigt roligt initiativ, och dessutom erbjöd Vixxtoria mig ett exemplar av Moas Kyrkbröllop. Jag tackade väldigt glatt ja och fick den på posten kort därefter. Så fint! Och nu har Tekoppen erbjudit mig ett exemplar av Harry Martinsons Aniara, som jag suktat så mycket efter på sistone. Och så ger Annika på alkb bort böcker och jag ska få Toffs bok av Kalle Dixelius.
Är inte det här gruppkramen när den är som bäst?
Avslöjande av temat för årets blogg-julkalender:
Tydligen har detta inlägg inte gått att kommentera så jag publicerar det igen. Sorry for the unconvenience.
Idag är det tisdag - en dag innan första december - och alltså dags att avslöja temat för min julkalender. Förra året hade jag poesi som tema. Den poesisugna hittar här förra decembers inlägg och däribland alltså alla luckor. Jag ser att jag var lite slarvigare då. Nu i år skärper jag mig och ser till att det kommer en lucka varje eftermiddag. Är jag bortrest så ser jag till att tidsinställa inläggen. Så en lucka varje dag, precis som det ska vara.Temat för årets julkalender i Ord och inga visor-bloggen är - tamdadaa (fanfarer, pompa & ståt) - författare!
Varje dag kommer jag att tipsa om en författare, rekommendera en viss börj-bok (den man bör läsa först för bäst väg in i författarskapet) om jag har läst flera av författaren och berätta lite vad som är så bra med personen ifråga (dvs det den skriver framför allt). Alltså kommer det på julafton här finnas tjugofyra fantastiska författarskap att sätta tänderna i. Sållningsprocessen har varit svår men nu har jag bestämt nästan alla. Det är viktigt att det inte är halvdant - typ att jag har gillat någon bok av personen och varit skeptisk till andra. Nej, nej. Mer än så krävs för att kvala in i en dylik julkalender.
Vad tycker ni om temat, blir ni lässugna? Om inte annat lär ni förhoppningsvis bli det inom några dagar!
Resultat: Många bokbloggare skriver eget
OBS! Jag har fått höra att detta inlägg inte går att kommentera så jag publicerar det igen för säkerhets skull.
Jag är säker på att våra böcker kan bli lika bra som dessa. Well, nästan i alla fall.
För ett tag sedan (okej då, ett ganska långt tag) så frågade jag här i bloggen hur många bokbloggare som också skriver eget (skönlitterärt) material. Jag tänkte att det förmodligen skulle vara en del, eftersom många som älskar att läsa också verkar skriva. Det märkte jag när jag pluggade litteraturvetenskap och plötsligt träffade många inspirerande personer med författardrömmar innanför svarta jackor (klicheer kan vara fina ibland). Och mycket riktigt var det många som svarade att de skrev. Kul!
Så jag säger - om någon av oss får en bok utgiven så gäller följande:
1. Glöm föralldel inte att skriva i bloggen vad boken heter och sprida ut det + be andra bokbloggare att sprida ordet. Vi når många tillsammans.
2. Tipsa förlaget du ges ut på om att skicka ut rec-ex till alla bokbloggare som vill, och maila alla om erbjudandet. Idag är nästan inga förlag restriktiva med recensions-ex till bokbloggare som jag har uppfattat det, men några och de måste ändra sig när det gäller en bokbloggarskriven bok. Förstås.
3. Vi andra gör allt vi kan för att peppa och låta alla veta att personen X (Bokbabbel? Tekoppen? Titti? Gothique? Fiktiviteter? It's all about books? Emmas bokhylla? Bokstödet? Vildvittra-Maria? Jenny? Johanna på Breakfast bookclub? Mathias? Malin? Jag själv? Eller kanske allihopa?) har gett ut en bok.
Låter det inte som en överkomlig och härlig pakt? Taking gruppkramen ett steg längre, så att säga. Och apropå det kom jag på en riktigt bra idé för en stund sedan. Om ni också gillar den återstår att se. Jag berättar mer om det vid ett senare tillfälle, när tid finns. Ifall många gillar idén så kan den sparka igång efter årsskiftet.
Nu går det att kommentera igen
Ibland är twitter så bra. Jag fick reda på att det varken gick att komma in eller kommentera i bloggen igår. Och jag undrade faktiskt varför ingen tyckte till på det jag skrev (!), men nu har jag förklaringen. Nu ska allt funka igen hursomhelst.
Sitter på jobbet nu men måste bara komma med en minirapport. Jag tycker att Anyurus språk i romanen Skulle jag dö under andra himlar är riktigt störande emellanåt. Är jag den enda som tycker så? Synd, för jag hade verkligen skyhöga förväntningar.
Författarjulkalender, lucka 1
Bakom lucka ett finns: Charles Bukowski.
Jag tänkte lite såhär: Vem är mer logisk att börja en författarjulkalender med än den som gett min blogg sitt huvudcitat? Det vill säga Play the piano drunk like a percussion instrument until the fingers begin to bleed a bit. Jag har fått reda på att Bukowski kallade skrivmaskinen för sitt piano, vilket gör citatet ännu mer passande för boksammanhang.
Och Charles Bukowski är ju en väldigt omstridd man. Either you love him or you hate him. Hans teman är vad man kan kalla klassiskt manliga. Det är alkohol (i mängder) och det är horor och barer och bitterhet och sorg. Många blir säkert väldigt provocerade av att läsa åtminstone hans romaner och noveller. Min käresta blev först väldigt förvånad när jag berättade att jag gillade Bukowski och hade aldrig hört om någon tjej som gjorde det tidigare. Själv har jag åtminstone ett par tjejkompisar som gillar. Poesin mest, men ändå.
Jag tycker att Bukowski säger så mycket genom sina berättelser. Samtidigt berättar de om en för mig okänd verklighet i ett annat land (USA, that is) i mitten av 1900-talet, och är intressanta också därför. Det är i dikterna man märker att Bukowski har något även mellan raderna, och när man väl har märkt det så ser man det i romanerna också. Och ibland skrattar man också, för att allt är så extremt. Språket är rakt och enkelt, lättillgängligt men ofta med sjukt bra formuleringar ändå. Kargt på ett sätt som matchar miljön och handlingen, och som förstärker känslan under läsningen.
Vad ska man börja läsa då? Det beror lite på vem man (eller snarare ens boksmak) är tycker jag.
From scratch: För barndomsvägen in i det hårda livet med trash trailer parks, whiskyandedräkter och kvinnor plus svinerier på löpande band kan jag rekommendera barndomsskildringen Min oskuld och Pearl Harbor (eller Ham on rye som den heter på engelska). Det är varken mjukt eller mesigt, men jag inbillar mig att det kan vara en bra väg in i författarskapet och alter-egot Henry Chinaski. Såhär skrev jag om boken när jag läste den i våras.
För den som gillar poesi: Dikterna är absolut bäst i engelskt original och då finns underbara The pleasures of the damned med alla dikter i en och samma bok. Eller så kan man läsa dikterna på svenska (det funkar också) och då finns flera bra diktsamlingar i snygga pocketutgåvor.
För den som inte gillar poesi men vill testa på: En novellsamling också? Historier från ingenstans är Bukowski-igt så det förslår med allt vad det innebär. Men hans skrivsätt gör sig bra i novellform tycker jag.
För den som vill köra på en typisk roman direkt: Testa Hollywood, en av de sista romanerna han skrev. Såhär skrev jag om den när jag läste.
Jag har fortfarande många böcker kvar att läsa av författaren bakom årets första julkalenderlucka. Hur ser ni på honom?
Jag tänkte lite såhär: Vem är mer logisk att börja en författarjulkalender med än den som gett min blogg sitt huvudcitat? Det vill säga Play the piano drunk like a percussion instrument until the fingers begin to bleed a bit. Jag har fått reda på att Bukowski kallade skrivmaskinen för sitt piano, vilket gör citatet ännu mer passande för boksammanhang.
Och Charles Bukowski är ju en väldigt omstridd man. Either you love him or you hate him. Hans teman är vad man kan kalla klassiskt manliga. Det är alkohol (i mängder) och det är horor och barer och bitterhet och sorg. Många blir säkert väldigt provocerade av att läsa åtminstone hans romaner och noveller. Min käresta blev först väldigt förvånad när jag berättade att jag gillade Bukowski och hade aldrig hört om någon tjej som gjorde det tidigare. Själv har jag åtminstone ett par tjejkompisar som gillar. Poesin mest, men ändå.
Jag tycker att Bukowski säger så mycket genom sina berättelser. Samtidigt berättar de om en för mig okänd verklighet i ett annat land (USA, that is) i mitten av 1900-talet, och är intressanta också därför. Det är i dikterna man märker att Bukowski har något även mellan raderna, och när man väl har märkt det så ser man det i romanerna också. Och ibland skrattar man också, för att allt är så extremt. Språket är rakt och enkelt, lättillgängligt men ofta med sjukt bra formuleringar ändå. Kargt på ett sätt som matchar miljön och handlingen, och som förstärker känslan under läsningen.
Vad ska man börja läsa då? Det beror lite på vem man (eller snarare ens boksmak) är tycker jag.
From scratch: För barndomsvägen in i det hårda livet med trash trailer parks, whiskyandedräkter och kvinnor plus svinerier på löpande band kan jag rekommendera barndomsskildringen Min oskuld och Pearl Harbor (eller Ham on rye som den heter på engelska). Det är varken mjukt eller mesigt, men jag inbillar mig att det kan vara en bra väg in i författarskapet och alter-egot Henry Chinaski. Såhär skrev jag om boken när jag läste den i våras.
För den som gillar poesi: Dikterna är absolut bäst i engelskt original och då finns underbara The pleasures of the damned med alla dikter i en och samma bok. Eller så kan man läsa dikterna på svenska (det funkar också) och då finns flera bra diktsamlingar i snygga pocketutgåvor.
För den som inte gillar poesi men vill testa på: En novellsamling också? Historier från ingenstans är Bukowski-igt så det förslår med allt vad det innebär. Men hans skrivsätt gör sig bra i novellform tycker jag.
För den som vill köra på en typisk roman direkt: Testa Hollywood, en av de sista romanerna han skrev. Såhär skrev jag om den när jag läste.
Jag har fortfarande många böcker kvar att läsa av författaren bakom årets första julkalenderlucka. Hur ser ni på honom?